andning - Issadissas blogg

Kroppen, knoppen och andra krångligheter

Att komma ihåg:

jag gick in i väggen för ett år sedan
jag är kvinna, inte man
jag är 52 år, inte 25, inte 38, inte 15

De här omständigheterna betyder att jag har erfarenheter och en hel del bagage.

Att jag håller på att komma ur utmattningsstadiet innebär att jag måste lyssna extra noga på kroppens signaler för att inte hamna i utmattning igen.

Att jag är kvinna innebär att jag har väldigt lätt att se min kropp utifrån istället för att uppleva den inifrån.

Att jag är 52 år gammal betyder att jag har har en organism som reagerar på en massa automatiska sätt. Sätt som inte alltid är bra. Spänningar har en tendens att sätta sig i kroppen. Tankarna snurrar gärna på i loopar. Jag kompenserar för ömheter i kroppen med att röra mig fel.

Men nu har jag tänkt att jag långsiktigt ska få ordning på mig. Uppnå balans. Hitta vardagsrutiner. Överleva och leva. Om jag dessutom skriver om det här i bloggen så finns ju du, bästa läsare som vittne och virtuell påminnare.

Jag såg ”Vetenskapens värld”, det inslag som handlade om Mindfulness. Intressant, tyckte jag och började googla för att få reda på mer. Tillslut kom jag fram till själva ursprunget och insåg att Mindfulness är en metod som består av flera delar – meditation på olika sätt, yoga-övningar och kroppsskanning. I en formel som verkade litet hemlig. Och då blev jag sur – måste jag köpa in mig på en kurs eller på en Internet-utbildning eller en packe cd-skivor för att få tillgång till det här? Som tur var träffade jag två som kunde mycket på en middag häromdagen. De kunde klä av kejsaren en smula och vi pratade om vad som egentligen var kärnan i Mindfulness. Målet är medveten närvaro men vägen dit är sammansatt. Och behöver inte gås enligt Jon Kabat-Zinns formel.

Jag tror att jag ska göra så här:

meditera varannan dag (20 minuter)
köra den korta yoga nidra som jag har som ljudspår i mobilen varannan dag (20 minuter)
ett kort yoga-program för rörligheten, ett par dagar i veckan (15 minuter)
cykla/simma/promenera för hjärtat och energin
se om jag kan få med mig några av de enklaste övningarna från min PT, nu under sommaren

Min förhoppning och min strävan är att börja uppleva mer inifrån kroppen, att försöka frikoppla mig från både prestation och tankarna på utseende och att vara vaksam på när jag går upp i energinivå så att jag spinner loss och förlorar förankringen i kroppen och knoppen. Flummigt? Inte det minsta. Att ge sig ut i elljusspåret med löparskorna på när man håller på att gå under av stress – det är däremot riktigt flummigt.

Återhämtning är en svår historia #blogg100 dag 94

Nu har jag, två helger i rad VILAT. I veckorna har jag också VILAT. Jag har inte haft några evenemang på kvällarna, inga sociala åtaganden eller roligheter, jag har lagat mat (i bästa fall), ätit, bara tjatat litet på barnen när de varit hos mig, tvättat några tvättmaskiner, struntat högaktningsfullt i de oputsade fönstren, inte zappat bara koncentrerat tittat på filmer, bloggat, inte pratat i telefon, vilat, vilat. Jag har sovit 10 timmar per natt de dygn jag har kunnat. Jag har inte tränat mer än cykelpendlingen till jobbet några dagar per vecka. Jag har vilat, vilat. Och känt mig både som en bra människa (som äntligen fattar!) och som en dålig människa (för att jag inte hinner med människor omkring mig, mina åtaganden och att putsa fönster och hålla dammfritt).

Ändå vill jag ha och behöver mer återhämtning. Jag trodde nog någonstans att jag skulle komma tillbaka till ett liv som förut, fast jag så förnumstigt skrivit om omprövning och omvärdering. Jag trodde att jag skulle orka som förut. Men det är väl faktiskt så att har man under så många år struntat i att återhämta sig, så tar det nog många år att vila upp sig.

Så jag är tillbaka till samma frågor igen: vad betyder lagom? vad betyder frisk?

Dagsform, en nyckfull historia #blogg100 dag 91

balkongsitta — Det var varmare än de sagt på väderprognosen.

Idag blir det kort.

Jag vaknade med att nacken och axlarna satt ihop i ett stelt och värkande paket. Att jag inte lär mig! Jag ska inte sova på mage, hur mysigt det än känns just när jag kramar kudden och vänder världen ryggen. Så dagen har gått åt till att lösa upp eländet i rygg, nacke och axlar.

Imorgon kanske jag förstår varför det här onda kom just nu. Jag har en känsla av att det inte bara har att göra med magsovning och fönsterdrag. Imorgon kanske jag skriver om utmattningssyndrom och konstigheter i kroppen, sömnen som allt vilar på, det här med att vara frisk och att det tar på krafterna att vara mamma.

Skratta och gråt! #blogg100 dag 79

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=xHpACGDporo?rel=0&w=560&h=315]

Agneta Sandström vet mycket om utmattningsdepression. Dessutom levererar hon one-liners på löpande band och på norrländska. Vad sägs om:

Det går inte att lösa alla jävla problem i världen med litet mindfulness

Dessutom punkterar hon idén om att det inte bara är att tänka litet positivt, hon avrättar snällt och vetenskapligt ”sanningen” om att det ”inte handlar om hur man har det utan hur man tar det”.

Det går enligt henne inte att bota den världsomspännande epidemin av depression genom att ”lägga gurkskivor på ögonen och bejaka sin kvinnliga sida”.

Träningsdagboken som kom av sig #blogg100 dag 56

Epic fail.

Jojo. jag tränar på.
Cyklar fram och tillbaka till jobbet.
Svettas och känner pulsen gå upp.
Stretchar alldeles för litet.
Yogar. Inte.
Går på lunchpass på jobbet. Sist jag var där leddes passet av en fruktansvärt spänstig norrman som hoppade och gjorde knäböj hela tiden. Dagarna efter kunde ingen av oss deltagande försäkringstjänstemän gå i interntrapporna utan grimaser.

Och så tränar jag varannan vecka med en PT (Erling på Westnine Fitness). För att hitta tillbaka till kroppen som den borde vara. Själva träningen är jobbig men inte övermäktig. Men de kroppsliga reaktionerna efteråt är massiva – illamående, totalpaj på kroppstermostaten, sorg och leda. Som tur är går reaktionerna över efter en natts sömn och rikligt med vatten.

Men alltså. Träningsdagbok. Går. Inte. Lägga upp bilder på mig där jag lyfter tunga vikter eller gör en snygg brygga eller så? Begränsat underhållningsvärde.

Målen, då?

1. inte i närheten av förbättring när det gäller att komma ner i spagat. FAIL.

2. jag sprang 2.7 kilometer i helgen. Men gick 200 meter. Så, FAIL på den också.

3. jag har inte ont i kroppen. Och snart jobbar jag 100% igen. LOCKED ON TARGET!!

4. falukorven har blivit mindre medan gäddhänget är konstant. Dagsformen avgör om jag kan leva med dessa fakta. Halv-FAIL och halv-LOCKED ON TARGET!

Vad jag refererade till här är fyra mål jag satt upp för träningen.

Att vara en förebild #blogg100 dag 43

Det tänker jag på ibland. Men för det mesta inte. Fast just nu när jag känner att jag varit på väg att bli litet sjukare igen istället för som jag planerat, att bli frisk, då har tanken krupit in i medvetandet.

Helt enkelt därför att jag vet att jag borde ha skärmförbud ibland och att jag MÅSTE meditera och yoga. För att inte gå i spinn och snurra rakt in i utbrändhetsfällan.

Och egentligen slår jag två flugor i en smäll genom att sätta mig och titta i väggen och/eller lägga mig på mattan och sluta ögonen. Jag hittar botten och lugnet i mig, där jag kan vila och jag visar barnen att jag mår bra av att stänga av. Av att koppla bort mig. Av att ha litet småtråkigt. Av att inte alltid ha roligt. Av att inte alltid omedelbart leta fram svaret på frågan som poppade upp i huvudet.

Hur mås det? #blogg100 dag 32

Om en månad är jag tillbaka på 100% arbete. Heltid. Tio månader efter hopklappningen.

Och hur känner jag mig?

Klokare.

Starkare.

Tacksam.

Stöttad.

Allt jämfört med i juli förra året. Då allt var på minus.

Vad är det viktigaste som har hänt?

Gryende insikter om hur kroppen och själen hänger ihop.

Att jag börjar lära känna mig själv. Jag var inte riktigt den person jag tidigare målat upp för mig.

Gryende insikter om värdet av kriser. De behövs ibland för att utveckling ska ske.

Jag har fått kontakt med många människor, både nya vänner och gamla vänner som har visat sig besitta omtanke, klokhet och kärlek. Vi har kunnat dela erfarenheter, en del av oss, som har givit både stöd och aha-upplevelser.

Hur känns det inför framtiden?

Jag hoppas kunna hålla mig till det jag lärt mig. Att inte dras in i en massa måsten igen. Särskilt måsten som inte har med mig att göra. Fortsätta lära mig lyssna på vad kroppen säger mig. Att se varningstecknen i tid. Det måste jag skriva en gång till, för det är nog det viktigaste: att se varningstecknen i tid.

Och att våga be om hjälp tidigt. Inte sträva på duktigt. Våga be om hjälp när det gäller allt, så fort det känns övermäktigt. Det är bättre att känna sig som Wonder Woman på cykeln till jobbet än att låtsas vara Stålmannen när man jonglerar dead-lines på jobbet, föräldraplikter, dotterplikter och pengatrassel. Den jonglerande Stålmannen lyckas ibland ta alla fallande bollar men då är det i sista sekunden och tillfredsställelsen är lika med noll. Och när bollarna kaotiskt studsar runt fötterna, då handlar känslorna bara om förlust, utsatthet och noll-kontroll.

Nu när jag har energi igen då har jag glömt att jag behöver meditera. Vad lätt det var att tappa bort det. I och med att jag skriver detta så ger jag mig ett löfte om att det är dags att ta upp meditationen igen. Jag får börja i liten skala, kanske varannan dag. Tjugo minuter om dagen. Titta in i väggen och andas. Så enkelt.

Magsår, musarm och möjligheten att överleva arbetslivet #blogg100 dag 21

Måste kroppen fara illa av livet?

Okej. Jag går med på att åldern påverkar musklernas förmåga att bygga upp sig, jag går med på att……. Ja, det var nog ungefär så långt. Men jag tycker verkligen inte att det finns en självklarhet i att ha ont. När jag var liten hade papporna ibland ont i ryggen och ont i magen – de sov på plywood ett tag och drack te (det vill säga inte-kaffe) i perioder. Mammorna klagade inte, så jag vet inte om de hade ont eller om de bara var tysta. När jag kom ut i arbetslivet på 80-talet var det litet fräckt att ha magkatarr, så när det sved till i maggropen när den första klunken kaffe trillade ner då visste man att man verkligen hade blivit vuxen. Naturligtvis ville man att det skulle gå över fort och det gjorde det alltid.

Men nu. Det är musarmar till höger och vänster. Nackspärrar och spänningshuvudvärk. Frusna axlar. Besök hos naprapater, osteopater, kiropraktorer, massörer och sjukgymnaster är vardagsmat. Jag ser korta, struttande steg, kutande axlar och alldeles stela höfter.

Hallå! Jag hade faktiskt tänkt att ha en fungerande kropp som inte ständigt vaknar stel och smärtande även när jag slutar jobba. Hur ska jag lyckas med det? Där har vi egentligen målet med min träning. När jag har skrapat bort allting som har med fåfänga att göra. Jag vill vara kompis med min kropp. Eller förresten jag vill mer än det, jag vill att vi ska vara en helhet – kroppen och själen – och jag vill att vi ska ha roligt ihop. Länge till.

Går det att träna sig tillbaka till kroppen före spänningarna, före musarmarna, före nackspärrarna? Det verkar som det. Fortsätt följ med på mitt projekt.

Kroppen och själen – de hänger visst ihop #blogg100 dag 14

PICT0926 — Den självklara rörelseglädjen. När ingenting gör ont.

I kroppen ligger sorg. I musklerna ligger stress inbakad. Så har jag förstått det. De känslor som varit för stora eller som inte haft möjlighet att erkännas för sammanhanget inte har godtagit dem, de känslorna finns där i kroppen. Med åren bygger man sin kropp så att den tar omvägar runt det som gör ont. Med åren måste man tänka nytt kring träningen, alltså. Det finns en åldersfaktor som inte har att göra med det rent fysiska åldrandet utan också med det känslorna har utsatt kroppen för och hur kroppen har reagerat på det.

Nu försöker jag träna mig tillbaka till den glada kroppen. Den kropp som fungerar på alla sätt. Hittills har den nya träningen med PT Erling på WestnineFitness inneburit att mina fötter och händer inte längre är iskalla utan normaltempererade. Ett litet framsteg.

Hur tränar jag då? Återkommer i frågan när jag hittar orden för att beskriva träningen. En ledtråd är kroppskännedom. Och så andningen, förstås. Ojoj, så svårt.

Tillbaka till listan

Det kommer en sommar. I år med en riktig semester.

Tillbaka på jobbet. Tillbaka till listan.

Punkt fem och sex tar jag ihop till en bloggpost. De handlar om att det finns intresserade, kunniga, engagerade och fantasifulla människor på Försäkringskassan, inom vården och på andra ställen som kan bidra. Som kan stötta och hjälpa till med insikter. För stressjukan är ju ingen sjukdom eller åkomma som enkelt kan opereras eller medicineras bort. Det mesta jobbet måste den sjuka själv göra. Låter konstigt, eller hur? Den sjuka ska läka sig själv. Eller hitta en ny vinkel, ett nytt spår.

”Det är inte du som är sjuk. Det är samhället.” Sa någon. Då kunde jag släppa skammen över att ha dragit på mig detta eländiga tillstånd. Ett tag. Så pass länge att jag fick ett nytt perspektiv, kom ur den djupa skamgropen ur vilken det inte finns några vägar ut.

”Tänk dig att du i varje situation har gjort precis det du just då har förmått.” Sa en annan. Då kunde jag blicka framåt istället för att älta de situationer jag ändå inte kunde göra något åt eftersom de ligger i det förflutna.

”Det är inte de lata som blir utbrända.” Okej, jag har inte latat mig till stressjuka. Det kanske är så att jag haft omöjliga krav på mig, egna och andras. Kanske kan jag titta så på det som skett, titta på mina att-göra-listor med ett kritiskt öga, både listorna på jobbet och listorna hemma.

”Du kommer att bli frisk.” Det sa både Försäkringskassans handläggare och stressterapeuten. Det behövde jag höra från dem båda två.

Så är det verkligen inte bara med ord som läkningen, omorienteringen har gjorts. Jag har fått djupbehandlande massage och varit på Rosenterapi. Att låta kroppen känna känslor i en trygg miljö utan att gå via orden har varit absolut nödvändigt. För en ordorienterad människa som jag är det alltför lätt att bygga historier som tillochmed jag köper med hull och hår.

Nu, ett halvår efter att jag tog slut så jobbar jag 75%. Jag har långsamt börjat återgå till mina gamla arbetsuppgifter. Imorgon ska jag gå på ett gruppass på lunchen i vår träningslokal. Det blir första gången på ett halvår som jag är med på det. Jag tolkar det som ett friskhetstecken.