Så jag gjorde min yoga nidra, den korta versionen för sent igår. Efter fyra på eftermiddagen.
Och så drack jag två kannor te. Å, så gott det var.
Dessutom tittade jag på katastroffilm till midnatt.
Allt som allt. Inte så smart.
Sov riktigt dåligt.
Men ändå. Vaknade utvilad. Njöt av cykelturen till jobbet. Åt finfrukost på jobbet och skrattade.
Tror bestämt att kroppen och själen håller på att läkas. Och att yoga nidra är en mycket effektiv väg. Ska fortsätta. Dagligen.
Att ordentligt slappna av varje dag funkar. Inte sitta-framför-TV:n-slappna av, inte dricka-te-läsa-bok-slappna av, inte en-liten-öl-slappna av, utan kroppslig-totalvila-och-vaket-sinne-slappna-av. Tjugo ynkapynka minuter.
MEN. Igår gjorde jag mina 20 yoga nidra-minuter vid sextiden på seneftermiddagen. Och nattsömnen blev inget vidare. Jag är inte säker på att det hade att göra med att jag gjorde min yoga nidra senare än vanligt, men det kan hänga ihop.
Idag lade jag yoga nidran tidigare och hoppas att jag kan sova som vanligt inatt. ”Det är en gåva att få sova som ett barn”. Jag brukar göra det.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=KvaHjACFHLY&w=560&h=315]
Det regnade inte idag. Tvärtom, vädret var strålande. En smula kallt var det att cykla, men ljuset, rörelsen, farten och staden satte igång endorfinerna.
Jag lyckades köra mitt yoga nidra-pass (det korta på tjugo minuter) innan jag gav mig iväg till jobbet. Det lade en väldigt bra grund för resten av dagen. Jag var fokuserad och blev inte distraherad av ljud runtomkring mig när jag skulle utföra mina uppgifter för dagen. När någon idé kom flygande kunde jag skriva ner den och agera vidare när jag var färdig med mina uppgifter, jag kände inte stress över att jag skulle glömma bort och förlora momentum.
När jag kom hem fanns det mellanmål (nyttigt!) till båda barnen. De åt med god aptit. Blommorna jag fått i lördags av viktiga vänner var fortfarande vackra. Ljuset sken in genom fönstren via de gula löven, tevattnet började sjuda och det klack till i hjärtat av lycka. Ni vet, så där när det säger ”pang” litet lågt inombords och det blir alldeles varmt och ljust. Det har inte hänt så ofta de senaste månaderna.
Så här långt in i testperioden vill jag med bestämdhet påstå att de flesta människor skulle må litet bättre och förhålla sig litet lugnare till tillvaron om de gav sig själva 20 minuters djupavslappning varje dag. Man köper cd:n, lägger in spåren i sin telefon, utverkar 20 minuters ostörd tid och kör igång.
Jag var ute och promenerade för att få luft och rörelse. Hade läst i morgontidningen om hur vårt stillasittande liv dagligen för oss närmare döden. Så med liemannen i hasorna kasade jag runt i närmaste skogen. Och mötte under vägen två olika människor som efter att jag ”outat” mig som vidbränd/utbränd/stressjuk berättat för mig om sina perioder som stressjuka. Nu måste jag använda mig av stora bokstäver:
HALLÅ! HUR MÅNGA ÄR VI INTE? ÄR DET INTE DAGS ATT TA DET HÄR PÅ ALLVAR, KÄRA SAMHÄLLE?!
De flesta blir ju friska och återvänder till det vanliga litet tilltufsade, litet skamsna och väl medvetna om sin egen sårbarhet. Men vore det inte bättre om litet färre människor skulle behöva vara med om att springa in i väggen. Jag strävar på i mitt forskningsarbete och just nu är jag mest fokuserad på att undersöka effekten av daglig djupavslappning/yoga nidra.
Jo. Den positiva känslan av större fokus, större lugn. bättre koncentration och större kroppsligt välbefinnande håller i sig. Imorgon är det halvtidsjobb och cykelpendling i regn (?) som gäller. Ska jag köra avslappning innan jag går till jobbet eller när jag kommit hem?
Mer fokuserad
Inget stresspåslag
Fysiskt pigg
Bara positiva effekter alltså.
Kan ha att göra med att både jag och barnen haft höstlov och att vi har sovit och slappat ikapp. Men ändå. Avsevärt mer fokuserad, jag orkade både tjata iväg 10-årige P till frissan och promenera med honom dit och hem, cykla och handla smink och annat nödvändigt i lokala centrumet med 14-åriga S, ta mig igenom fjärde lektionen i Black Ops med sagda P (dessa Xbox-kontroller!!! Simultankapaciteten, var tg du vägen?), fixa lunch och middag (inte bara halvfabrikat) och traggla mig och sagda P igenom matteläxa om decimaltal (hur förklarar man något som bara är självklart!?).
Jo. Jag tror att 20 minuter om dagen av yoga nidra är som en vaccinering. Men det är fem dagar kvar tills slutlig utvärdering.
Jag vet, det här blir inte vetenskapligt. Jag kan inte hålla koll på de andra omständigheterna – vädret, barnens humör, vad som kommer i brevlådan, vem som ringer, vem som mejlar. Men jag tar ändå ett beslut och kommer från och med idag att ändra mina dagliga rutiner på så sätt att jag adderar den korta yoga nidran. Jag tar inte bort kaffet, jag jobbar varken mer eller mindre, jag ändrar inte min kost. Jag går varken upp eller ner i skärmtid.
Kommer 20 minuter yoga nidra dagligen att hjälpa?
Idag är dag 1.
(Yoga nidra betyder ”fysisk sömn”, det vill säga att vid fullt medvetande uppleva att den fysiska kroppen sover. Denna djupavspänning sker med hjälp av instruktioner antingen från en närvarande person eller genom att lyssna på en cd, kassett, etc. Källa: Wikipedia)
Nu är jag på jobbet. Det är skönt. E, R och P frågar hur jag haft det under helgen. Då får jag tänka efter och inse att det varit litet för mycket. Men vi skämtar om helger och om barn och erkänner att det är fint väder och är glada för att vi ses och att vi har något gemensamt att prata om.
Jag gör iordning te i fikarummet och pratar med en annan kollega om vädret och frosthalkan och det känns varmt och välkomnande. På bänken står en äppelkaka, på en lapp står det ”Varsågoda /S”. Tack, S!
Jag har några arbetsuppgifter att utföra, men det är ingen ”bäst-före-datum” på dem utan jag kan göra dem i min egen takt. Nästan det bästa med dem är att det finns någon som kommer att bli väldigt, väldigt lättad när de är gjorda. För de här arbetsuppgifterna har hängt över honom sedan i våras. Det är inga hitta-på-uppgifter. Jag behövs faktiskt. Trots mina svagheter och min oförmåga.
Jag var väldigt svårstartad imorse. Jag brottades länge med den svåra frågan om jag skulle orka cykla 12.7 km eller om jag hellre skulle må illa på bussen. Cykeln vann. Hela jag vann på det.
I fredags var jag hänvisad till bussen. Mådde illa och fick ett stresspåslag från helvetet när den buss jag skulle åkt med ställt sig bakom hållplatsen som om den väntade in en avgångstid för att först då åka fram till skylten. Och sedan bara åkte iväg. Utan mig. Som stod snällt vid skylten.
Väldigt nöjd med rubriken.
Bilden avslöjar var jag hämtat textsnutten ifrån. Jag lär mig mycket från 10-årige P och 14-åriga S, deras digitala verklighet är intressant. För att vara litet mer precis så är textraden hämtad från spelet ”The Darkness 2”. Som spelare är man huvudpersonen (alltså ett FPS-spel) och man ser genom huvudpersonens ögon. I det här fallet har man begåvats med utväxter på kroppen i form av vidriga odjur, ormliknande, hydraliknande, Medusahårsliknande. De är en del av huvudpersonens vapenarsenal och de behöver alltså hjärtan för att må bra.
Men det här var egentligen en parentes eftersom vad jag syftade på med rubriken var frågan om hur man återfår hälsan efter att ha klappat ihop i utmattningssyndrom. Just nu skulle jag vilja skriva de goda råden så här:
Det här är råden i det akuta skedet. Jag återkommer i frågan.
Gårdagskvällens promenad var full av magi. Skogen mörknade medan jag gick min runda. Trollen och skogsfrun höll sig precis utom synhåll och glädjande få lycraklädda människor flåsade förbi. Det doftade höstkväll, färgerna var både dämpade och överdådiga, jag var lugn.
En liten lista över företeelser som jag är tacksam för. Den är absolut inte komplett – det är litet härifrån och litet därifrån:
Det får räcka.
Dessutom är jag tacksam för att det finns så många kloka människor. Här är en artikel om den kvinna som satte utmattningssyndrom på forskningskartan. Läs artikeln, både för innehållet och för att den är så bra skriven. Här kommer ett par citat:
För forskningen visar att utmattningssyndrom kan förebyggas effektivt om arbetet anpassas till människors förutsättningar. Problemet är bara att samhällsutvecklingen går i motsatt riktning.
Det bästa sättet som Marie Åsberg har hittat för att förebygga utmattningssyndrom är enkelt. En person på jobbet snabbutbildas i att leda en samtalsgrupp, som får träffas regelbundet.
Sorgligt nog är det just de egenskaper som uppmuntras i samhället som får människor att gå in i väggen. Det är ambitiösa, duktiga och driftiga människor som drabbas. Och människor med känsligt samvete.
Citatet i mitten tycker jag är särskilt intressant. Våga prata om det, helt enkelt. Våga ta stressobehaget på allvar och prata om det. Sitt inte ensam på din kammare och skäms – då blir det bara värre.
(Eftersom jag jobbar med webb och sociala medier och allt runtomkring tyckte jag det var dags att kolla upp var jag hamnar i Googlesöket när man söker på ”utmattningssyndrom”. Idag hamnade bloggen längst ner på sidan tre. Det ska jag jobba litet på.
Tillbaka i SEO-träsket. Kanske snart tillbaka på jobbet ordentligt? )
Ni som ogillar att låta det privata bli politiskt – sluta läsa här! Annars blir ni bara arga. För här kommer jag med bestämdhet att hävda att den som intar positionen att primärt se stressjuka som ett individproblem använder sig av den härskarteknik som kallas ”dubbelbestraffning”.
Litet punkter att ha i minnet:
När jag kände att mina stressymptom började accelerera tog jag till ännu mer av det jag redan använde mig av för att hålla stressen på en hanterbar nivå:
Ni ser vilken duktig flicka jag var! Lösningsorienterad. Förändringsbenägen. Ansvarstagande. Definitivt o-lat.
Och varje dag blev jag tröttare och tröttare. Jag började tappa ord när jag pratade. Jag kände att tankarna hoppade okontrollerat i huvudet, jag fick svårare och svårare att koncentrera mig. Jag kände mig skamsnare och skamsnare. Och för att jag skämdes så in i Norden så försökte jag än mer med alla självhjälpsaktiviteter: yoga, mindfulness, motion, glädje i närvaro med nära och kära (litet svårt när det ska forceras).
Skammen gjorde också att jag inte kunde säga ”nej” till någonting. Såklart att jag skulle titta igenom 50 olika kundbrev för att komma med bra idéer om hur språket, tonen och dispositionen ska förändras, såklart att jag skulle skriva och illustrera 10 artiklar till intranätet, såklart att jag skulle ta kort så att alla kom ihåg det bästa från det där evenemanget. Förutom det jag huvudsakligen skulle ägna mig åt.
Jag var stressad så att det gjorde ont. Jag tog till de medel jag själv hade till förfogande för att förändra situationen. Men det blev inte bättre.
Skammen är ett effektivt sätt att kontrollera människor, att hålla dem i schack. Naturligtvis borde jag bett om hjälp att reda ut situationen mycket tidigare. Men jag skämdes ju. Tänkte att om jag bara var en litet duktigare och mer ansvarstagande kontorsarbetare som tog tag i min egen livssituation så skulle jag kurera mig. Skammen gjorde att jag inte vågade ifrågasätta ramarna för mitt arbete, för min tjänst.
När jag väl kraschade så har jag fått så mycket snälla kommentarer och klappar på axlarna och trevliga tillrop. Människor har ”förstått” och sagt ”krya på dig” och ”du klarar det här”. Jag ska ”låta det ta tid” och ”gå ut och gå i skogen och bara vara”. Jag är jätteglad över all medkänsla. Men vad jag egentligen hade behov av var i det akuta skedet att någon handlade åt mig och att någon kunde göra något kul med mina barn så jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag sabbade deras sommarlov, Och i ett senare skede var behovet bra diskussionspartners som kunde hjälpa mig att komma vidare. Inte slentrianmässiga råd levererade med en ”lilla-gumman”-attityd. Jag är för i h-e expert på det här nu. Jag har yogat, jag har gått i skogen, jag har andats. Allt detta gjorde jag redan innan jag sprang in i väggen. Kom med något nytt! Som gör att jag inte hamnar in i väggen igen.
Förutom yoga/motion/andnings-paketet är det som hjälpt mig mest samtalen med andra utbrända, som är där eller har varit där. Inte en enda av dessa är lata bakåtsträvare som häckar på sina kontorsstolar. Det handlar om engagerade, nyfikna människor som skapar värde. Det har varit väldigt välgörande att dela erfarenheter med en sådan intressant och imponerande skara människor.
För att komma tillbaka till härskartekniken ”dubbelbestraffning”. Jag har drabbats av utmattningssyndrom, det är ett straff. Ska jag också känna att det bara är mitt fel (individperspektivet) trots att jag har gjort allt man ska göra för att mota stressen i grind, då handlar det om dubbelbestraffning.
Anledningen till att jag vill panorera ut både från mig själv och min arbetsplats och ha ett vidare perspektiv (samhällsperspektivet) är att då kan min väg ut ur eländet bli en hjälp för andra. För ”gå ut i skogen”, ”carpe diem”, ”använd alla sinnen”, det räcker bara en liten, liten bit.
Tidigare inlägg om min stressjuka: Ett Två Tre Fyra Fem Sex Sju Åtta Nio Tio Elva Tolv Tretton Fjorton Femton
