Ibland kommer böcker till en som gåvor. När jag fick Anna-Karin Palms senaste roman av en nära och viktig vän var det inte bara en present jag fick utan en GÅVA.
Ur boken steg mitt 80-tal upp och svepte in mig i minnena. På samma sätt som en av personerna i boken förflyttas i tiden så gjorde boken samma sak med mig. När jag igår morse klev ut i gränderna i Gamla Stan promenerade jag rakt in i de snötyngda gränderna kring julen 1986. Tystnaden, det gula ljuset från gatlyktorna som sken genom snömössorna, förväntan inför julen då jag och Karin skulle fylla tjugofem och tröttheten efter alla månader av mammas sjukdom.
När jag promenerade från Östermalmstorg till Slottsbacken imorse efter att just ha läst ut boken så kände jag att jag fått Staden tillbaka. Anna-Karin Palm låter Stockholm vara en av huvudpersonerna i boken. Hon beskriver hur våra minnen ligger lagrade i gathörnen och stadsljuden, i lukterna och i portarna. ”Snöängeln” blev en nyckel till Min stad. Efter att förvirrat ha letat efter kassorna på ”nya” Hemköp (gamla Åhléns) vid Östermalmstorg (jag fick nästan panik) gick jag förbi partyt i januari 1983 på Örtagården, ”Natural Born Killers” på Astoria medan stambytet pågick, Nybrogrillens köer efter Café Operas stängning och mina tunna kraghandskar som krävde uppkavlade kavajärmar medan vi väntade på kortegen efter Olof Palmes begravning.
Är det generellt sett en ”bra bok”? Ja, jag tror det. Det står ju så på omslaget. Men jag är helt oförmögen att bedöma det. För det känns som om det nästan är min historia hon har berättat. Lägenheterna på Sibyllegatan med festerna. Huset vid Åsöparken som det andra navet. Café Opera, Operabaren och alla oväntade möten och märkliga sammanträffanden. Två systrar utan föräldrar där den ena dör.
Imorgon ger jag mig ut igen i staden. Kommer det att lukta blodpudding om jag går från Medborgarplatsen mot Slussen? Kommer jag att få det där panget i bröstet när staden öppnar sig nere vid Slussen, då måsarna börjar skrika och vattnet börjar lukta?
