Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: Anna-Karin Palm (sida 1 av 1)

”Snöängel” av Anna-Karin Palm #blogg100 dag 57/2

Ibland kommer böcker till en som gåvor. När jag fick Anna-Karin Palms senaste roman av en nära och viktig vän var det inte bara en present jag fick utan en GÅVA.

Ur boken steg mitt 80-tal upp och svepte in mig i minnena. På samma sätt som en av personerna i boken förflyttas i tiden så gjorde boken samma sak med mig. När jag igår morse klev ut i gränderna i Gamla Stan promenerade jag rakt in i de snötyngda gränderna kring julen 1986. Tystnaden, det gula ljuset från gatlyktorna som sken genom snömössorna, förväntan inför julen då jag och Karin skulle fylla tjugofem och tröttheten efter alla månader av mammas sjukdom.

När jag promenerade från Östermalmstorg till Slottsbacken imorse efter att just ha läst ut boken så kände jag att jag fått Staden tillbaka. Anna-Karin Palm låter Stockholm vara en av huvudpersonerna i boken. Hon beskriver hur våra minnen ligger lagrade i gathörnen och stadsljuden, i lukterna och i portarna. ”Snöängeln” blev en nyckel till Min stad. Efter att förvirrat ha letat efter kassorna på ”nya” Hemköp (gamla Åhléns) vid Östermalmstorg (jag fick nästan panik) gick jag förbi partyt i januari 1983 på Örtagården, ”Natural Born Killers” på Astoria medan stambytet pågick, Nybrogrillens köer efter Café Operas stängning och mina tunna kraghandskar som krävde uppkavlade kavajärmar medan vi väntade på kortegen efter Olof Palmes begravning.

Är det generellt sett en ”bra bok”? Ja, jag tror det. Det står ju så på omslaget. Men jag är helt oförmögen att bedöma det. För det känns som om det nästan är min historia hon har berättat. Lägenheterna på Sibyllegatan med festerna.  Huset vid Åsöparken som det andra navet. Café Opera, Operabaren och alla oväntade möten och märkliga sammanträffanden. Två systrar utan föräldrar där den ena dör.

Imorgon ger jag mig ut igen i staden. Kommer det att lukta blodpudding om jag går från Medborgarplatsen mot Slussen? Kommer jag att få det där panget i bröstet när staden öppnar sig nere vid Slussen, då måsarna börjar skrika och vattnet börjar lukta?

Tillbaka till åren

IMG_0742

Jag läser om ”Snöängel” av Anna-Karin Palm. Jag öppnar boken, läser en mening och faller tillbaka genom tiden till åren i mitten av 80-talet. Åren då Karin och jag blev föräldralösa (i viss mening) precis som Hedvig och Lovisa. Åren då de människor som fortfarande präglat mig dök upp. Åren då varje dag kunde vara livsavgörande. Åren då Stockholm fortfarande var en småstad i den europeiska periferin och bara i början av att bli en metropol.

Hedvig och Lovisa kunde vara Karin och jag. Nyårsmaskeraden kunde ha hållits på Sibyllegatan 67 eller i 32:an. Jenny på Café Opera kunde vara Kerstin-i-dörren.

Så visst, det är tiden jag trillar tillbaka till. Men det är också tanken att i staden så ryms tidsrummen ovanpå varandra. Fortfarande kan jag ju minnas korv- och blodpuddingslukten från Goman-fabriken vid Medborgarplatsen när jag promenerade från Hallandsgatan till jobbet på Engelbrektsgatan. I hjärnan sitter lukten, inte i näsan.

Jag kan minnas den tomma staden en midsommarafton på 80-talet när Karin skulle jobba på Hotell Alexandra på eftermiddagen. Vi åt tidig middag på Rodolfino, tortellini i ostsås (vilket inte var vardagsmat på den tiden) och jag gick sedan med henne till hotellet. Gatorna var tomma eftersom stockholmarna firade midsommar på annan ort och turisterna ännu inte hittat till Stockholm. Då beskrev vi tomheten ”som efter neutronbomben”. Nu säger vi ”som efter zombie-apokalypsen”.

Jag kan minnas när vi stod i Kungsträdgården och tittade på begravningskortegen efter Olof Palme. Jag hade en alldeles för stor manchesterkavaj med upprullade ärmar (det var 80-tal ju!!) för att mina tunna, svarta kraghandskar jag fått i julklapp av Karin skulle synas. Vi tittade in i den svarta bilen där Lisbeth Palme satt och bredvid en av sönerna satt flickvännen som var kursare till några av oss som stod där och frös. Det stora skeendet var också väldigt nära.

Jag kan minnas Café Opera och Operabaren som ställen där oväntade möten skedde. Att det fortfarande då hände att människor från olika samhällsklasser, ålderskategorier, branscher och bostadsområden träffades och förde mer eller mindre meningsfulla samtal.

När jag minns går jag in i tidsrummen som ligger i lager på lager, överallt. Som det finns hemliga dörrar. Bara att öppna om jag håller sinnena vakna.

Det som jag får med mig upp från tidslagren är minnet av att vakna varje morgon med förväntan. Vad har den här dagen för äventyr av avtäcka, upptäcka? Och faktiskt, när jag väl blev påmind om känslan så kom den också tillbaka. Det kommer att bli en spännande höst.

 

 

"Snöängel" av Anna-Karin Palm

Ibland kommer böcker till en som gåvor. När jag fick Anna-Karin Palms senaste roman av en nära och viktig vän var det inte bara en present jag fick utan en GÅVA.

Ur boken steg mitt 80-tal upp och svepte in mig i minnena. På samma sätt som en av personerna i boken förflyttas i tiden så gjorde boken samma sak med mig. När jag igår morse klev ut i gränderna i Gamla Stan promenerade jag rakt in i de snötyngda gränderna kring julen 1986. Tystnaden, det gula ljuset från gatlyktorna som sken genom snömössorna, förväntan inför julen då jag och Karin skulle fylla tjugofem och tröttheten efter alla månader av mammas sjukdom.

När jag promenerade från Östermalmstorg till Slottsbacken imorse efter att just ha läst ut boken så kände jag att jag fått Staden tillbaka. Anna-Karin Palm låter Stockholm vara en av huvudpersonerna i boken. Hon beskriver hur våra minnen ligger lagrade i gathörnen och stadsljuden, i lukterna och i portarna. ”Snöängeln” blev en nyckel till Min stad. Efter att förvirrat ha letat efter kassorna på ”nya” Hemköp (gamla Åhléns) vid Östermalmstorg (jag fick nästan panik) gick jag förbi partyt i januari 1983 på Örtagården, ”Natural Born Killers” på Astoria medan stambytet pågick, Nybrogrillens köer efter Café Operas stängning och mina tunna kraghandskar som krävde uppkavlade kavajärmar medan vi väntade på kortegen efter Olof Palmes begravning.

Är det generellt sett en ”bra bok”? Ja, jag tror det. Det står ju så på omslaget. Men jag är helt oförmögen att bedöma det. För det känns som om det nästan är min historia hon har berättat. Lägenheterna på Sibyllegatan med festerna.  Huset vid Åsöparken som det andra navet. Café Opera, Operabaren och alla oväntade möten och märkliga sammanträffanden. Två systrar utan föräldrar där den ena dör.

Imorgon ger jag mig ut igen i staden. Kommer det att lukta blodpudding om jag går från Medborgarplatsen mot Slussen? Kommer jag att få det där panget i bröstet när staden öppnar sig nere vid Slussen, då måsarna börjar skrika och vattnet börjar lukta?

Verifierad av MonsterInsights