Är jag bara ett hopplöst barn av 60- och 70-talets svenska välfärdssamhälle? För det sitter djupt i min själ att alla människor bör kunna ha ett drägligt liv och att för stora skillnader mellan människor inte befrämjar förståelse och mänsklighet.
80-talet och yuppiesarna
Yuppie-eran kom som en chock för mig. Men det var spännande att läsa om de här nya människorna i PåStan. Första gången jag på allvar insåg att ett nytt skiktat samhälle var på ingång var när jag på väg till jobbet på passerade Sturebadstvätten och såg en röd Porsche bromsa in för att snabbt släppa ut en ung man med famnen full av solkiga skjortor som han bar in på tvättinrättningen. Att inte ta hand om sin egen tvätt och strykning, det var i min värld jämställt med att ha hembiträde, det vill säga något som hörde det förgångna till. Det här var 1986.
Man vänjer sig
Nu har det gått nästan 30 år och det skiktade samhället har blivit än mer segregerat. Rikedom och synligt överflöd är viktigt igen. Den diskreta charmen hos borgerligheten har ersatts av blingkultur som för tankarna till diktatorer i Afrika och forna öst och till gangsterkulturerna världen över. Och blingar det inte i smycken och billack ska det i alla fall blingas i taxeringskalendern (som numera gärna citeras i kvällstidningarna – ”vem tjänar mest där DU bor?”)
Girighet en dygd
I de tidningar och böcker jag läser tillsammans med mina barn; Bamse, Kalle Anka, diverse sagor och en hel del fantasy är girighet och penninghunger något ytterst beklagansvärt, tillochmed livshotande och potentiellt undergångsframkallande. Samtidigt har vi en mängd journalister som dagligdags skriver som om förmerandet av pengar är det enda målet i livet. Både i skvallerspalterna och på näringslivssidorna.
Det är så lätt att dras med, att beundra vackra hem, att längtansfullt titta i NKs skyltfönster, att titta på ”nyheterna” på MSN, att komma sig på med att tänka ”varför skulle inte jag också….”. Och att sedan köpa kläder som naggar på matkontot, att börja renovera köket fast det gamla fungerar utmärkt, att lägga mer tankeenergi på löneskillnaden mellan mig och grannen än på att droganvändningen ökar i barnens skolor, att hellre läsa senaste ”Residence” än att reflektera.
Om du inte vill läsa Bamse
Jag har läst tre riktigt, riktigt spännande böcker som alla behandlar begreppet girighet. Det är Bengt Ericsson ”Den nya överklassen”, Carolina Neuraths ”Den stora bankhärvan” och Bernt Hermeles berättelse om Johan af Donner, ”Guldsot”. Berättelserna om HQ Bank och om Johan af Donner handlar om när girigheten gått över styr, medan Bengt Ericsson beskriver framväxten av en ny sorts överklass där den iögonenfallande konsumtionen är en viktig del av livsstilen. Och då drar han också slutsatsen att detta synliga överflöd påverkar allas vår känsla för vad som är normen, vad som är eftersträvansvärt. Vi önskar oss i allt större utsträckning nya kök, dyra märkeskläder, populära barn och motorstarka bilar.
Och vad vill jag ha sagt med detta?
Ha roligt – läs böckerna.
En Swarovski-kristall är inte så god att äta. Inte ett par Jimmy Choo-skor heller.