Dag 18.
Nu är det definitivt dags att starta uppropet. Jag har legat och såsat alldeles för länge. Pratat om det men inte gjort något. Samlat några spridda själar till en liten trupp. Men nu gäller det!
Härmed startas uppropet ”Vi kräver bättre bilder omkring oss!”
Förr i tiden, på 90-talet typ, var reklam något som var roligt. Ganska ofta. Texterna kunde vara fnissframkallande eller tankeväckande och förhållandet bild och text kunde ge upphov till riktiga aha-känslor. Bilderna i sig kunde vara vackra, frånstötande, konstiga.
Men nu. Herregud. Hur slätstruket är det inte? Tittade i Dagens Nyheter några dagar bort. All reklam (utom för olika bolag som påstår sig kunna hjälpa oss med pensionen) var enligt standardformat 1A:
- bild på produkten
- pris eller annan basinformation
Oberoende om det gällde bilar, telefoner, datorer, resor, vin, friluftsattiraljer, jobb.
Vardagens gråa blekhet
Inga läsvärda texter och framförallt inte en enda spännande bild! Och absolut inga spänstiga relationer mellan text och bild.
Och hur upplivad blir man av detta?
OK. Så nu är jag igång. Jag tänker följa åtminstone två spår:
- visa hur eländigt det ser ut i den kommersiella bildvärlden
- försöka förstå hur det kan ha blivit så här
Det intressanta är ju att bildkommunikationen har blivit var mans egendom och rättighet. Många i tonåren har gått över från att umgås på Facebook till att umgås på Instagram, det vill säga helt umgås via bilder och kryptiska stödord. Att kommunicera om sitt liv och sina tankar i bild har blivit en självklarhet, samtidigt har bildkommunikationen i reklamvärlden gått tillbaka till 50-talet.
Möjliga förklaringsmodeller:
- fegare reklamköpare?
- Mad Men-trend?
- prispress i alla led?
Och om någon säger: ”Jaja, men annonserna i print är ju så få nu för tiden, så vem bryr sig?” då säger jag ”Vänta bara tills jag tar mig an bilderna i den digitala världen. Där står klichéerna som spön i backen.”
Upp till kamp för en bättre visuell värld!
