Det här med samtycke. Att det skulle vara svårt och komplicerat. Jo, vill man göra det till ett komplext begrepp, så finns det (som alltid) outtömliga möjligheter till det. Men varför inte bara tänka enkelt och rätt? Som i bloggen rockstar*dinosaur*pirate*princess där samtycke till sex jämförs med att fråga om någon är sugen på en kopp te. Jag citerar:
You say “hey, would you like a cup of tea?” and they go “omg fuck yes, I would fucking LOVE a cup of tea! Thank you!*” then you know they want a cup of tea.
If you say “hey, would you like a cup of tea?” and they um and ahh and say, “I’m not really sure…” then you can make them a cup of tea or not, but be aware that they might not drink it, and if they don’t drink it then – this is the important bit – don’t make them drink it. You can’t blame them for you going to the effort of making the tea on the off-chance they wanted it; you just have to deal with them not drinking it. Just because you made it doesn’t mean you are entitled to watch them drink it.
Och med hjälp av den här tekoppsmetaforen så blev diskussionen onödig, eller hur? Eftersom det då handlade om något annat än sex. Och sex kan verkligen få människor att börja resonera alldeles märkligt och tokigt. Tar vi frågan till att handla om att tvinga någon att dricka en kopp te, då löser vi upp det där svåra. (läs hela inlägget här)
När vi ändå är inne på metaforernas oerhörda kraft så är det nu dags att läsa om finanskrisen i form av en pubägare och hennes kunder.
Jag tackar Stefan Hyttfors som hade hittat denna fina text med utmärkt användning av metaforer.
Margaret Atwood har skrivit om ekonomer också. Det är skarpt, intelligent och inte särskilt snällt. Jag återkommer till hennes citat. Som f.d. nationalekonom tycker jag att jag får slänga massor av stenar mot glashuset.
