arbetslivet - Issadissas blogg

Att våga lita på #blogg100 dag 28/3

(Usch, den där skammen. Det är egentligen det viktiga innehållet i den här posten. Skammen. Men också insikten om hur mycket enklare livet blir med tydliga, gemensamma och engagerande mål. 2016 års kommentar på 2013 års inlägg.)

Punkt fyra på listan över viktiga ingredienser i mitt återtåg till livet.

Utan den rutin som finns på HR-avdelningen på min arbetsplats undrar jag hur mitt tillfrisknande skulle ha sett ut. Eftersom jag skämdes så över mina tillkortakommanden och överhuvudtaget över att vara till besvär så var det nödvändigt att någon annan sa till mig vad jag skulle göra. Det handlade om rak ordergivning:

1. Stanna hemma! Först.

2. Börja närvara på arbetsplatsen! Efter ett tag.

3. Kom långsamt in i ”vanliga” arbetsuppgifter.

4. Inga dead-lines. På ett bra tag.

Att släppa taget och våga lita på, det var stort för mig. Det är inte för inte som utmattningssyndrom och många andra psykiska besvär kallas för ”tillitsbristsjukdomar”.

*Tänk om arbetslivet alltid var som på bilden: ett tydligt mål och en självklar arbetsgrupp som tillsammans tar sig dit. Det är enklare i Scouterna än i resten av verkligheten. Att åka på scoutläger var det första stora steget mot tillfrisknande, som jag skrev om i en tidigare post.

Hemligheter kan döda #blogg100 dag 28/2

(Nu 2016 känner jag mig ganska stolt över att jag 2013 hade fattat en hel del. Men som sagt – annat hade jag fått helt om bakfoten. Det kommer, kära läsare, det kommer.)

Punkt tre på listan – att våga berätta. Och ta emot andras berättelser.

När jag började blogga om stressjukan, då var det som att öppna en dammlucka. Istället för att jag satt hemma i min ömklighet och kände mig ensam och skämdes för att jag inte orkade delta i det vanliga livet, så upptäckte jag att det fanns många som jag. Ja, vi var tillochmed en egen och ganska stor gemenskap. Var och en med sin unika berättelse men samtidigt fanns det många likheter. Det fanns stöd att få. Råd att få och dela med sig av. Insikten om att det här var ju verkligen inte en samling förlorare. Tvärtom.

Men så länge vi satt utspridda, isolerade, begravda i trötthet och skam, då hade vi inte mycket att komma med och inte så mycket energi att ta oss upp från eländet heller. Som tur är finns Internet. Som tur är finns Facebook. Som tur är finns LinkedIn. Som tur är vågade jag yppa litet om mitt trista tillstånd. Som tur är finns goda vänner och kontaktnät som kunde berätta att ”prata med henne” och ”med henne”, ”hon har också….”. Väldigt många ”hon”. Bara en ”han” än så länge. Men det förtjänar egna, långa bloggposter.

Du är inte ensam.

Försök hitta några andra. Det är från dem du kommer att få bästa hjälpen.

För det handlar inte bara om att hitta sätt att hantera stressen eller att vila sig frisk eller ”sluta-med-listor”, det handlar mycket om att ha koll på sina rättigheter (inte alltid så lätt när skammen styr) och på sina skyldigheter, det handlar om att få praktisk hjälp från arbetsgivare, Försäkringskassan, vårdapparaten, facket, det handlar om att veta vad man ska göra när någon av de instanser som bör ställa upp inte gör det. Här kan andras berättelser och erfarenheter vara till stor nytta, de kan vara ovärderliga. För det är mycket att hålla reda på och ingen annan sköter det åt dig. Trots att det egentligen är det du behöver.

Så – våga berätta.

Ps. En mycket bra artikel i Svenska Dagbladet om den vanligt förekommande oförmågan hos män att tala om att de mår dåligt. Och vilka katastrofala konsekvenser det kan få. Ds.

När allting är i obalans visar kompassen fel #blogg100 dag 28/1

Tänk om själen alltid var lugn och grundad.

(2016 års jag kommer inte alltid att vara helt ense med 2013 års jag. Men här är vi fortfarande helt överens.)

Punkt två på listan över viktiga insatser för tillfrisknande. I mitt fall. Yoga nidra – djupavslappning.

Själen och kroppen hör ihop. Det har aldrig varit så tydligt för mig som under det här året. Genom att få lugn i kroppen kan jag också få stillhet och fokus i tankarna. Och tvärtom.

Därför var det ingen toppenidé att ge sig ut och springa när jag kom hemcyklande efter jobbet i våras. När stressen pressade ihop tankarna till kaosartade nystan och när alla intryck samtidigt bombarderade mig, ofiltrerade. Då gav jag mig ut och sprang och lyssnade på spännande ljudböcker istället för att lyssna på kroppen. Big mistake!

Jag är ju inte hundra på att jag inte kommer att göra samma dumheter igen, men jag hoppas verkligen att jag lärt mig en hel del. Och som jag kommer att ta till tidigare. Och kanske inte när skadan väl är skedd utan så fort jag känner av det minsta symptom.

Yoga nidra. I mitt fall tjugo minuter om dagen. En inspelad mansröst som bryter på danska leder mig att fokusera på olika delar av kroppen och sedan på andningen. Litet naturljud och pling-plong i bakgrunden. Inga subliminala meddelanden. Inget hokus-pokus. Jag låter kroppen slappna av medan medvetandet vandrar runt.

Igår morse hade jag väldigt svårt att ta mig ur sängen, hade sovit ytligt och rapsodiskt. Frukosten smakade urk, så trött var jag (i vanliga fall älskar jag att äta frukost). Hela jag var som om någon hade ställt om både klocka och kompass. Det var knappt att jag trodde att jag skulle kunna ta mig iväg till jobbet. Kaffe? Magen vände sig vid tanken. Yoga nidra? Värt ett försök.

Jag la mig ner i tjugo minuter. Lyssnade, slappnade av, kroppen somnade men inte medvetandet. Dagen funkade sedan.

Just den cd:n jag använder mig av är en klassiker från Skandinavisk Meditation och Yoga Skola och cd:n finns bland annat på adlibris.

(Till nytillkomna läsare – här är länken till den första bloggposten om utmattningen. Sedan ligger inläggen som en följetong, det är bara att klicka sig vidare, inlägg efter inlägg för att följa med på färden. Genom insikter och blindskär, genom frågor och en del svar, genom bakslag och framsteg.)

Utmattningssyndromet – några månader senare #blogg100 dag 27/3

våren — Ljus och skuggiga partier. Mest ljus.

(Issadissa 2016 håller inte helt med Issadissa 2013. Men det får jag återkomma till. Det viktiga just nu är att jag publicerar det jag skrev oredigerat.)

Jag är på väg tillbaka till ett liv med energi. Jag hoppas att jag inte är på väg tillbaka till det som var, för det funkade ju inte i längden. Jag hoppas att jag har förändrat vissa saker i livet så att jag kan hantera det som händer och sker på ett bättre sätt.

Det som hjälpt mig allra mest hittills:

1. Linas matkasse

2. Djupavslappning – yoga nidra

3. Att outa (gå ut med) mitt tillstånd och därmed inbjuda till samtal och möta andra som är eller varit i samma situation.

4. En rutinerad HR-organisation på jobbet

5. En bra kontakt på Försäkringskassan

6. Ett knippe bra terapeuter och behandlare som alla kommit med pusselbitar

7. Zazen – regelbunden zenmeditation

8. Eget skrivande

Jag tror att det finns en anledning att behandla var och en av de här punkterna med ett eget inlägg. De förtjänar mer än att bara nämnas i en lista.

Energi i november – är det möjligt? #blogg100 dag 27/2

Skeppsholmen i Stockholm. 9:e november förra året.

(Vissa dagar var ju bättre än andra, det är klart. Jag ville så gärna känna mig normal, jag villevilleville att allt skulle bli som förut. Skriver jag nu, 2016 om inlägget från senhösten 2013, fem månader in i utmattningen och tänker ”ha, skönt att jag inte visste hur det skulle bli!”)

Dagarna är inte långa, det är ljust mellan 8 och 4 på eftermiddagen. Det börjar bli kallt. Jag är fortfarande sjukskriven på halvtid.

MEN. Jag orkar igen. Det är en makalös känsla. Och jag skrattar ganska ofta. Och trivs när jag är på jobbet. Särskilt igår när kunde bjuda på kardemummakaka (å, vad enkelt det var att baka den!) och idag när fnissen inte kunde hejdas när de virala spin-off-filmerna efter Volvo Trucks Van Damme-reklamfilm började komma. Nota bene, det var inte bara mina fniss, det kom från alla på avdelningen, inklusive konsulten.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]
Det var originalet. Och här kommer en variant från TV-seriernas värld:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=EMlpiey20b8&w=560&h=315]
En norrländsk variant:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=hc6qakzCE4k&w=560&h=315]
Och från en webbyrå eller liknande som hade litet tid över och kände att DET HÄR, det var bara att hoppa på:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=wltWAcuXV_I&w=560&h=315]
Upp och stretcha allihop, är detta den nya Harlem Shake?

Utvärdering – daglig djupavslappning #blogg100 dag 27/1

Någonting har skett. Jag har ett annat lugn och ser ljusare på framtiden. Jag är inte kroppsligen ständigt beredd på angrepp. Ibland, i alla fall, pratar jag långsammare.

Det är möjligt att jag inte kan tacka Yoga Nidra-rutinen för alla framsteg, bland annat har jag träffat en ny doktor som var intresserad, ansvarstagande, kunnig, lyssnande och konstruktiv (ganska ovanlig, alltså) men ändå så tror jag att dessa futtiga 20 minuter dagligen av djupavslappning gör mig bättre beredd på vardagens stress och överraskningar.

Yoga Nidra – stressjuka 1 -0

När jag började med yoga för 15 år sedan och berättade om det för min morbror, den egensinniga, drastiska sjöbusen, då frågade han:
– Har du börjat levitera?

Jag vet inte om han vet mer om yoga nu för tiden, men nej, bästa morbror, ännu har jag inte lärt mig att levitera (=lyfta från marken) men yoga nidra-rutinen har i alla fall givit mig andliga stödstrumpor.

Hur ofta sker förändring? Om att jobba i en digital verklighet. #blogg100 dag 26/4

Efter att ha diskuterat med flera som jobbar med digital kommunikation och som känner igen sig i känslan av utmattning så känns det angeläget att försöka förstå varför vi som jobbar i den digitala delen av världen kan vara litet extra utsatta för stressorer. Det jag skriver här är inte specifikt för någon jag samtalat med och det finns ingen anledning att söka företagen eller organisationerna bakom exemplen. Se det som ren fiktion, men också som intressanta tankeexempel.

Jag börjar med en enkel fråga: varför kan det vara stressande att jobba med digital kommunikation?

Kanske för att spelplanen ändrar sig ständigt.

Och/eller för att arenorna flyttar på sig hela tiden.

För att planeringshorisonten i de flesta organisationer och företag är fortfarande på minst ett års sikt.

För att förändring är jobbig för de allra flesta. Särskilt när det gäller arbetslivet.

Blev det tydligare? Nä, förstår det. Jag tror jag måste ta ett par exempel:

Exempel 1

Vi tänker oss företaget Pling-plong som gör kläder och accessoarer som riktar sig mot en målgrupp bestående av tjejer mellan 14 och 25 år. 2011 satsade man på allvar på företagets Facebook-sida som ett ställe både för kundkontakt och marknadsföring. Försäljningen sker sedan på hemsidan. När planeringen inför 2013 satte igång på allvar under våren 2012 la man i budgeten en stor peng på att vidareutveckla Facebook-sidan. Redan på senhösten 2012 började den digitala sektionen försiktigt antyda att målgruppen börjat ändra beteende. Instagram borde marknadsavdelningen på Pling-Plong titta närmare på. ”Jaja, det tar vi nästa budgetår”, fick den digitala sektionen höra.

Efter sommaren 2013 är det helt tyst på Pling-Plongs Facebooksida. Trots ett väl planerat och väl genomfört flöde av bilder och inspiration är det en allt tunnare ström likes som Facebookredaktionen rapporterar in till ledningen. Samtidigt har Pling-Plongs värsta konkurrent Pang-Pang ökat sin omsättning med 20% efter att ha hittat sin nisch på Instagram.

Borde digitala sektionen varit litet påstridigare? Eller kände de sig redan tillräckligt ”besvärliga” med sitt Facebookande på arbetstid och sitt tjat om att målgruppen består av ”digitala infödingar” och därför har ett annat beteende än vad 50-åringarna i ledningsgruppen hade när de var tonåringar?

Exempel 2

I riksförbundet ”Alla för allt” ville några på kommunikationsavdelningen dra igång en Facebooksida. Det här var 2011. ”Javisst, vad trevligt” sa styrelsen och den verkställande ledningen. Till en början hade man inte så många som gillade sidan, men allt eftersom så ökade fanskaran. Under hösten 2012 skakades förbundet av en ”affär” och medlemmar och andra hade många frågor och åsikter. Flertalet av frågorna och kommentarerna kom via Facebooksidan.

Den pressansvarige ville kommunicera via pressmeddelanden och via pressjoursnumret. Frågorna och åsikterna som kom via Facebook ville hen helst inte befatta sig med. Efter några dagar, då kommunikationsavdelningens Facebookansvarige slitit sitt hår och försökt skriva ”rätt” sorts svar på alla ilskna frågor, började den pressansvarige att samarbeta. Under viss protest dock, synpunkterna och frågorna kom ju när som helst på dygnet. Vissa inlägg skapade rejäla stormar av kommentarer och tonläget blev högre och högre ju längre kvällarna led och ju mer helg de flesta kostade på sig och ju mindre ”Alla för allt” svarade.

Kommunikationsavdelningen fick en del intern kritik för att de dragit in ”Alla för allt” i det sociala media-träsket. Samtidigt försökte var och en i gruppen som jobbade med Facebook stämma i bäcken under kvällarna och helgerna för att stävja de längsta trådarna och de jobbigaste stormarna.

Borde kommunikationsavdelningen helt enkelt struntat i att skapa en Facebooksida? Det visade sig ju att organisationen inte var mogen för att ha den typen av närkontakt med medlemmarna. Eller är det organisationen som vid det här laget borde ha förändrat sitt sätt att se på kommunikation?

Nej. Det är inte enkelt för någon organisation att tänka om. Tidigare har man kunnat planera med viss träffsäkerhet och man har kunnat tänka inifrån-och-ut, men i vårt nya digitala och mer omedelbara kommunikationssamhälle så kan man inte längre göra som vanligt. Och då kan de digitala kommunikatörerna bli dem som får rollen av fridstörare. Bara för att de får agera budbärare. Det är inte alltid bra för sinnesfriden.

(Det här inlägget handlade inte så mycket om just min utmattning, men den handlade om vad jag plockade upp i diskussioner med andra och vad jag såg i omvärlden. Nu, 2016 känns innehållet lika aktuellt.)

Vad var jag nu? #blogg100 dag 25

Dags att summera och reflektera över de inlägg jag återpublicerat hittills om utmattningen.

Och dit vi kommit har jag kommit ett knappt halvår in i utmattningen. Jag har återgått till arbetet, först på 25 % och sedan på 50%. Jag har inte gått tillbaka till mina ordinarie uppgifter utan jobbar med annat för att bara komma tillbaka in i arbetslivet.

Inombords arbetar jag för högtryck för att försöka förstå och få rätsida på allting:

Är det bara mitt fel eller finns det andra, yttre faktorer som spelar in i att jag blivit så sjuk som jag blev?

Vad tusan händer i kroppen? Jag fattar ingenting.

Är det jag känner nu något jag ska leva med en vecka till eller handlar det om flera månader (bara tanken på år får mig i totalt panikläge och full förnekelse)?

Varför reagerar jag så konstigt på saker som jag förut inte brydde mig om?

Jag är arg, besviken, förvirrad, trött, trött på att vara trött, rädd. Ja, verkligen rädd.

Ska det här vara för evigt?

Ska jag aldrig kunna koncentrera mig igen?

Ska jag alltid behöva söka efter ord?

Kommer jag aldrig att kunna jobba ordentligt igen? Är jag slut på arbetsmarknaden?

Kommer jag aldrig att känna ordentlig lust till någonting längre, kommer jag alltid att vara så trött att allt är förknippat med ett visst motstånd?

Finns det ingen vettig hjälp att få?

Bakslag och framsteg. #blogg100 dag 23/3

fikarumsglädje — Vem bryr sig om skärpan? Det är tanken som räknas.

Nu är jag på jobbet. Det är skönt. E, R och P frågar hur jag haft det under helgen. Då får jag tänka efter och inse att det varit litet för mycket. Men vi skämtar om helger och om barn och erkänner att det är fint väder och är glada för att vi ses och att vi har något gemensamt att prata om.

Jag gör iordning te i fikarummet och pratar med en annan kollega om vädret och frosthalkan och det känns varmt och välkomnande. På bänken står en äppelkaka, på en lapp står det ”Varsågoda /S”. Tack, S!

Jag har några arbetsuppgifter att utföra, men det är ingen ”bäst-före-datum” på dem utan jag kan göra dem i min egen takt. Nästan det bästa med dem är att det finns någon som kommer att bli väldigt, väldigt lättad när de är gjorda. För de här arbetsuppgifterna har hängt över honom sedan i våras. Det är inga hitta-på-uppgifter. Jag behövs faktiskt. Trots mina svagheter och min oförmåga.

Jag var väldigt svårstartad imorse. Jag brottades länge med den svåra frågan om jag skulle orka cykla 12.7 km eller om jag hellre skulle må illa på bussen. Cykeln vann. Hela jag vann på det.

I fredags var jag hänvisad till bussen. Mådde illa och fick ett stresspåslag från helvetet när den buss jag skulle åkt med ställt sig bakom hållplatsen som om den väntade in en avgångstid för att först då åka fram till skylten. Och sedan bara åkte iväg. Utan mig. Som stod snällt vid skylten.

(Ja, andra halvåret 2013 var inte mina lättaste sex månader precis. Nu är jag glad att jag har de långt bakom mig.)

Å, vad jag har yogat! #blogg100 dag 22/3

Från Wanås Slottspark. Antony Gormleys skulptur ”Together and Apart”.

Ni som ogillar att låta det privata bli politiskt – sluta läsa här! Annars blir ni bara arga. För här kommer jag med bestämdhet att hävda att den som intar positionen att primärt se stressjuka som ett individproblem använder sig av den härskarteknik som kallas ”dubbelbestraffning”.

Litet punkter att ha i minnet:

Jag ogillar i högsta grad offerrollen
Jag är lösningsorienterad
”Jag har aldrig träffat en lat person som blivit utbränd” sa min stressterapeut
Jag jobbar inom ett område där ingen kan allt och där alla måste söka information och insikter hela tiden för att ha tillräcklig koll – digital kommunikation (webb och sociala medier)

När jag kände att mina stressymptom började accelerera tog jag till ännu mer av det jag redan använde mig av för att hålla stressen på en hanterbar nivå:

försökte få in ett litet yogapass varje dag
la in 10 minuter mindfulness under eftermiddagen på jobbet (satte mig i en stol, blundade, kände in kroppen, koncentrerade mig helt på andningen)
anhöll om att tillfälligtvis få ha eget rum på jobbet istället för att sitta kvar i kontorslandskapet
försökte komma ihåg att starta programmet ”MiniPaus” på datorn varje morgon – då påminns man litet då och då under dagen om att göra ett mycket kort rörelseprogram för att få igång blodcirkulationen i stela kontorsmuskler
cyklade fram och tillbaka till jobbet varje dag (25 km per dag)
sprang en liten fin runda 2-3 gånger i veckan (3.5 km)
hade en speciell vickande pall som ”aktiverar”

Ni ser vilken duktig flicka jag var! Lösningsorienterad. Förändringsbenägen. Ansvarstagande. Definitivt o-lat.

Och varje dag blev jag tröttare och tröttare. Jag började tappa ord när jag pratade. Jag kände att tankarna hoppade okontrollerat i huvudet, jag fick svårare och svårare att koncentrera mig. Jag kände mig skamsnare och skamsnare. Och för att jag skämdes så in i Norden så försökte jag än mer med alla självhjälpsaktiviteter: yoga, mindfulness, motion, glädje i närvaro med nära och kära (litet svårt när det ska forceras).

Skammen gjorde också att jag inte kunde säga ”nej” till någonting. Såklart att jag skulle titta igenom 50 olika kundbrev för att komma med bra idéer om hur språket, tonen och dispositionen ska förändras, såklart att jag skulle skriva och illustrera 10 artiklar till intranätet, såklart att jag skulle ta kort så att alla kom ihåg det bästa från det där evenemanget. Förutom det jag huvudsakligen skulle ägna mig åt.

Jag var stressad så att det gjorde ont. Jag tog till de medel jag själv hade till förfogande för att förändra situationen. Men det blev inte bättre.

Skammen är ett effektivt sätt att kontrollera människor, att hålla dem i schack. Naturligtvis borde jag bett om hjälp att reda ut situationen mycket tidigare. Men jag skämdes ju. Tänkte att om jag bara var en litet duktigare och mer ansvarstagande kontorsarbetare som tog tag i min egen livssituation så skulle jag kurera mig. Skammen gjorde att jag inte vågade ifrågasätta ramarna för mitt arbete, för min tjänst.

När jag väl kraschade så har jag fått så mycket snälla kommentarer och klappar på axlarna och trevliga tillrop. Människor har ”förstått” och sagt ”krya på dig” och ”du klarar det här”. Jag ska ”låta det ta tid” och ”gå ut och gå i skogen och bara vara”. Jag är jätteglad över all medkänsla. Men vad jag egentligen hade behov av var i det akuta skedet att någon handlade åt mig och att någon kunde göra något kul med mina barn så jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag sabbade deras sommarlov, Och i ett senare skede var behovet bra diskussionspartners som kunde hjälpa mig att komma vidare. Inte slentrianmässiga råd levererade med en ”lilla-gumman”-attityd. Jag är för i h-e expert på det här nu. Jag har yogat, jag har gått i skogen, jag har andats. Allt detta gjorde jag redan innan jag sprang in i väggen. Kom med något nytt! Som gör att jag inte hamnar in i väggen igen.

Förutom yoga/motion/andnings-paketet är det som hjälpt mig mest samtalen med andra utbrända, som är där eller har varit där. Inte en enda av dessa är lata bakåtsträvare som häckar på sina kontorsstolar. Det handlar om engagerade, nyfikna människor som skapar värde. Det har varit väldigt välgörande att dela erfarenheter med en sådan intressant och imponerande skara människor.

För att komma tillbaka till härskartekniken ”dubbelbestraffning”. Jag har drabbats av utmattningssyndrom, det är ett straff. Ska jag också känna att det bara är mitt fel (individperspektivet) trots att jag har gjort allt man ska göra för att mota stressen i grind, då handlar det om dubbelbestraffning.

Anledningen till att jag vill panorera ut både från mig själv och min arbetsplats och ha ett vidare perspektiv (samhällsperspektivet) är att då kan min väg ut ur eländet bli en hjälp för andra. För ”gå ut i skogen”, ”carpe diem”, ”använd alla sinnen”, det räcker bara en liten, liten bit.

(2016 års kommentar på 2013 års känslor: ilskan blir större och större. Varför skulle just jag drabbas?)