(Det har blivit försommar 2014, jag närmar mig ett år av utmattning och återhämtning. Men eftersom jag inte känner mig stabil så fortsätter jag att försöka förstå, försöka hitta vägar.)
Jag har blivit med i en annan sluten Facebook-grupp där vi stöttar varandra. (Jag är ju med i den för tvillinglösa tvillingar som jag skrivit om förut). I den återfinns många hundra svenskar som drabbats av utmattningssyndrom. Människor delar med sig av sina livshistorier och sin kamp för att komma tillbaka till en värdig tillvaro. Människor skickar kramar och styrka och pepp och goda råd till andra som de inte känner. Det är vackert. Det är Internet och sociala medier när det är som bäst.
Det finns ett par saker jag slås av:
1. en förödande majoritet är kvinnor
2. skulden är tung, självanklagelserna många
Ettan är intressant i sig, förtjänar en eller många bloggposter i sig. Tvåan vill jag idag bara använda som utgångspunkt för ett antal frågor:
Hur ska den perfekta anställda se ut?
Ska hen vara helt utan relationer?
Ska hen helst ha mycket friska föräldrar eller sedan länge avsomnade och färdigsörjda?
Om hen har ett knackigt äktenskap, ett funktionshindrat barn eller en dement förälder, ska hen då hamna i en ”riskgrupp” hos rekryteringsföretaget eller HR-avdelningen?
Skulden är tung hos många som är sjukskrivna. Självanklagelserna haglar. ”Jag måste lära mig att säga nej”. ”Jag kan inte engagera mig så mycket i….”. ”Jag borde inte ha skiljt mig/fött så många barn/blivit ihop med/tagit hand om…” Det sägs inte så mycket om samhället i stort och om arbetslivet och arbetsgivarna. Och med det lämnar jag detta om utmattningssyndrom för idag.
Så här skulle det alltid kännas inombords. Vackert.
(Det jag beskriver nedan är sådant som en vanlig, ”frisk” människa klarar av att vila sig ifrån på ett par dagar, men som jag inte klarade av.)
Det blev litet mycket ett tag där förra veckan och veckorna innan dess. Intensivt läger i Idre med skidåkning och astma- och allergiskola. Barnen hemma hos mig två veckor i rad efter det med PRAO-trassel och en del vabbande. Bloggen blev viral och jag fick kontakt med nya intressanta människor. Det packades på med en del andra stressfaktorer av både privat och jobbrelaterad typ.
Det blev helg. Sov knackigt. Solen sken så vackert och varmt. Barnen var glada. Men tröttheten inombords var helt förlamande. Det svirrade varmt på insidan av huvudsvålen – ett säkert tecken på ohälsa hos mig.
Jag satte mig framför datorn för att göra några korta bloggposter som jag kunde förpublicera. Aktivisten tog fram plattången för att frisera mig snygg medan jag knattrade på tangentbordet.
Absurditeternas absurditet! När jag kände att ett återfall var på väg satte jag blogg100-utmaningen nästan överst på listan. Inte bra! Men jag insåg det som tur var ganska omgående. Och barnen då? Hur tänkte jag där? Jo, kylskåpet var fullt och två nya säsonger av ”Doctor Who” hade precis kommit ut på Netflix. Då klarar vi oss. God mat och helig gemenskap i soffan med Doktorn, Amy, Rory och River Song.
(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)
Om en månad är jag tillbaka på 100% arbete. Heltid. Tio månader efter hopklappningen.
Och hur känner jag mig?
Klokare.
Starkare.
Tacksam.
Stöttad.
Allt jämfört med i juli förra året. Då allt var på minus.
Vad är det viktigaste som har hänt?
Gryende insikter om hur kroppen och själen hänger ihop.
Att jag börjar lära känna mig själv. Jag var inte riktigt den person jag tidigare målat upp för mig.
Gryende insikter om värdet av kriser. De behövs ibland för att utveckling ska ske.
Jag har fått kontakt med många människor, både nya vänner och gamla vänner som har visat sig besitta omtanke, klokhet och kärlek. Vi har kunnat dela erfarenheter, en del av oss, som har givit både stöd och aha-upplevelser.
Hur känns det inför framtiden?
Jag hoppas kunna hålla mig till det jag lärt mig. Att inte dras in i en massa måsten igen. Särskilt måsten som inte har med mig att göra. Fortsätta lära mig lyssna på vad kroppen säger mig. Att se varningstecknen i tid. Det måste jag skriva en gång till, för det är nog det viktigaste: att se varningstecknen i tid.
Och att våga be om hjälp tidigt. Inte sträva på duktigt. Våga be om hjälp när det gäller allt, så fort det känns övermäktigt. Det är bättre att känna sig som Wonder Woman på cykeln till jobbet än att låtsas vara Stålmannen när man jonglerar dead-lines på jobbet, föräldraplikter, dotterplikter och pengatrassel. Den jonglerande Stålmannen lyckas ibland ta alla fallande bollar men då är det i sista sekunden och tillfredsställelsen är lika med noll. Och när bollarna kaotiskt studsar runt fötterna, då handlar känslorna bara om förlust, utsatthet och noll-kontroll.
Nu när jag har energi igen då har jag glömt att jag behöver meditera. Vad lätt det var att tappa bort det. I och med att jag skriver detta så ger jag mig ett löfte om att det är dags att ta upp meditationen igen. Jag får börja i liten skala, kanske varannan dag. Tjugo minuter om dagen. Titta in i väggen och andas. Så enkelt.
(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)
(Då, 2014 ville jag nog kunna jobba mig ur utmattningen. Alltså göra saker så att jag skulle bli frisk. Inte bara vila och vänta. Därför skrev jag sådant här. Och tränade för mycket för vad min kropp då pallade med. Men vad visste jag då?)
Måste kroppen fara illa av livet?
Okej. Jag går med på att åldern påverkar musklernas förmåga att bygga upp sig, jag går med på att……. Ja, det var nog ungefär så långt. Men jag tycker verkligen inte att det finns en självklarhet i att ha ont. När jag var liten hade papporna ibland ont i ryggen och ont i magen – de sov på plywood ett tag och drack te (det vill säga inte-kaffe) i perioder. Mammorna klagade inte, så jag vet inte om de hade ont eller om de bara var tysta. När jag kom ut i arbetslivet på 80-talet var det litet fräckt att ha magkatarr, så när det sved till i maggropen när den första klunken kaffe trillade ner då visste man att man verkligen hade blivit vuxen. Naturligtvis ville man att det skulle gå över fort och det gjorde det alltid.
Men nu. Det är musarmar till höger och vänster. Nackspärrar och spänningshuvudvärk. Frusna axlar. Besök hos naprapater, osteopater, kiropraktorer, massörer och sjukgymnaster är vardagsmat. Jag ser korta, struttande steg, kutande axlar och alldeles stela höfter.
Hallå! Jag hade faktiskt tänkt att ha en fungerande kropp som inte ständigt vaknar stel och smärtande även när jag slutar jobba. Hur ska jag lyckas med det? Där har vi egentligen målet med min träning. När jag har skrapat bort allting som har med fåfänga att göra. Jag vill vara kompis med min kropp. Eller förresten jag vill mer än det, jag vill att vi ska vara en helhet – kroppen och själen – och jag vill att vi ska ha roligt ihop. Länge till.
Går det att träna sig tillbaka till kroppen före spänningarna, före musarmarna, före nackspärrarna? Det verkar som det. Fortsätt följ med på mitt projekt.
(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)
(2016 års kommentar: varför började jag cykelpendla igen så snart efter kollapsen? Fast jag vet ju svaret: jag ville ju bara att allt skulle bli som vanligt. Att vara utmattad var allt jag inte definierade mig som.)
När jag cyklade in till jobbet häromdagen fick jag sällskap med en grannfru. Före detta grannfru ska tilläggas. För drygt ett år sedan flyttade jag ifrån villagatan till det lokala centrumet. Vi har inte setts så mycket det senaste året. Men nu cyklade vi hänsynslöst i bredd och pratade oss igenom viktiga saker. Som stressjuka. Eftersom jag bestämde mig för att det var bättre att skämmas i offentligheten än i min egen inpyrda sjuksäng så skrev jag ganska tidigt i sjukdomsskedet om att jag gått in i väggen/blivit stressjuk/bränt ut mig. På bloggen som sedan skjuts ut både på Facebook, på Twitter och på LinkedIn.
Så hon visste och vi kunde direkt börja prata väsentligheter. Det är ju inte så att mina erfarenheter på något vis är väsensskilda från de som lever ett vanligt medelklassliv med barn, belånade bostäder och engagerande jobb. Många befinner sig i perioder nära gränsen för när stressen tar över både kropp och själ. De flesta klarar sig. En del av oss däckar.
Det vore bra om mina erfarenheter kunde vara till nytta för andra. Bara det att jag varit hyfsat öppenhjärtig har gjort att andra människor har öppnat sig gentemot mig. Vetskapen om att jag inte är ensam är makalöst läkande. Jag har fått ta del av andras berättelser och fått råd och tips om allt från hanteringen av myndighetskontakter till listor över ”att göra” och ”att inte göra”.
När jag nu antagit utmaningen #blogg100 har jag hittills sett att de inlägg jag skrivit som lästs mest är de som handlat om stressjuka. Så jag fortsätter mitt uppdrag, för det är så det känns. Uppdraget att förstå, berätta och sprida vidare.
Den självklara rörelseglädjen. När ingenting gör ont.
I kroppen ligger sorg. I musklerna ligger stress inbakad. Så har jag förstått det. De känslor som varit för stora eller som inte haft möjlighet att erkännas för sammanhanget inte har godtagit dem, de känslorna finns där i kroppen. Med åren bygger man sin kropp så att den tar omvägar runt det som gör ont. Med åren måste man tänka nytt kring träningen, alltså. Det finns en åldersfaktor som inte har att göra med det rent fysiska åldrandet utan också med det känslorna har utsatt kroppen för och hur kroppen har reagerat på det.
Nu försöker jag träna mig tillbaka till den glada kroppen. Den kropp som fungerar på alla sätt. Hittills har den nya träningen med PT Erling på WestnineFitness inneburit att mina fötter och händer inte längre är iskalla utan normaltempererade. Ett litet framsteg.
Hur tränar jag då? Återkommer i frågan när jag hittar orden för att beskriva träningen. En ledtråd är kroppskännedom. Och så andningen, förstås. Ojoj, så svårt.
(Hade jag då, 2014 fått veta att nu, två år senare så hänger kroppen fortfarande inte ihop med själen, då skulle jag lagt mig ner och givit upp. Så ibland är det ju bra att inte veta något om framtiden utan att leva på hoppet.)
Som barn var jag stark. Tydligen. Så kom skolgympan och tonåren och kroppsfixering och resten av livet har jag kämpat mot känslan av kroppslig svaghet.
(Kors i taket, vilka dumheter! Fast jag förstår mitt 2014 års-jag, jag ville så gärna bli frisk, jag hade inte tålamod nog att vila mer. Jag ville ju GÖRA något så att jag skulle vara tillbaka i ”normal”-tillstånd.)
När jag skriver träningsdagbok så tänker jag på två sätt:
1. Det blir visst en hel del rörelse. Vad bra. Skönt att snön är borta så att jag kan cykla, då funkar det med träningen i vardagen.
2. Jojo. Det verkar ju bra. MEN, du sitter ju annars HELA dagarna. Förutom utflykter till kaffemaskinen och toaletten. Eftersom den mänskliga kroppen är gjord för att röra på sig så går det inte att kompensera en stillasittande tillvaro med några ynka kilometer på en cykel.
Så. Hyfsat bra eller det blir aldrig tillräckligt? Vet inte. Just nu mår jag bra, så jag är i alla fall på rätt spår. Måluppfyllnad? Kommer längst ner i inlägget. Här är redovisningen:
Söndag: två skogspromenader á 4 km. Den ena fick jag med mig Aktivisten och Pojken på – då kände jag mig som en duktig förälder. Jag slet dem från skärmarna!
Måndag: cyklade till och från jobbet. Fy tusan vad tungt det var! Dubbdäcken är hemska. Med dem och min vinterform så tar det en kvart längre att cykla till jobbet än när jag är i sommarformen. Det blir 26 km på en dag när jag cyklar både fram och tillbaka.
Tisdag: träning med PT Erling på Westnine Fitness i Solna. Tidig morgon. Jag går där varannan vecka för det är bara så ofta som det funkar. Kroppen och själen håller på att lära om. Det är en intressant och inte alltid behaglig process. Övningar med små rörelser som syftar till balans. Och styrka. Jag kommer att återkomma mycket till den här träningen. Än så länge har jag inte mycket ord att använda, det här är definitivt inte en intellektuell satsning. Och då är jag utan ledtrådar – huvudet och orden är ju mina verktyg!
Onsdag: cyklade till och från jobbet. Helt underbart trots att det tog lång tid. Tankarna flög ut från huvudet och tog stora cirklar medan jag svischade fram. Som vanligt luktade det hästbajs litet här och där på Östermalm (uppe vid Livgardet (?) och så nere vid Hovstallet, såklart).
Torsdag: gruppträning på jobbet på lunchen. Styrkepass med egna kroppen. Enminutersövningar i block om fyra. 30 sekunders pulsträning. Var det någon vila sedan? Och var det i två omgångar vi körde allt? Kan inte riktigt berätta – det var sjukt jobbigt. Ansiktsfärgen la sig inte på flera timmar och jag kunde inte äta förrän framåt kvällningen.
Fredag: Träningsvärk i rumpan och låren. Jag försöker komma ihåg att jag ska stå upp vid skrivbordet ibland. Det är ju inte bristen på träning som tillslut kommer att ta kål på västerlänningarna, det är att vi sitter och sitter och sitter. Jag är en av dem. Jag har förstått att det är svårt att kompensera ett stillasittande kontorsarbete på heltid med litet pliktskyldig träning ett par gånger i veckan. Vi sitter ihjäl oss. Så enkelt är det. Men jag promenerade litet på lunchen och sedan bort mot Söder efter jobbet.
Lördag: Promenerade i skogen 9.5 km. Vid 8.2 började det bli jobbigt, jag kände hur ryggen och magen inte höll upp mig längre, att jag dunsade allt hårdare på fötterna, axlarna krummade sig. Gråväder men ändå en upplevelse av annalkande vår. Det var stilla, allt var gråbrunt, beige och grått.
Söndag: Tänkte att jag skulle satsa på vila och meditation. Gick sådär. Mediterade 20 minuter men bloggade och Facebookade alldeles för mycket. Tog en lugn promenad i skogen, vanliga rundan på 4.2 km. Stilla, alldeles innan det började skymma. Försökte känna in kroppen, försökte se till så att axlarna inte åkte upp mot öronen.
Måndag: Cykelpendling igen.
Tisdag: Cykelpendling samt cirkelträning på lunchen med kollegorna. Alltid lika roligt med lunchträningen – träffar människor från andra avdelningar, hinner lära känna på ett annat sätt än vid mötesbordet och så är det ju det faktum att vi faktiskt svettas ihop och är nakna ihop (i omklädningsrummet, alltså, vi är ett präktigt litet försäkringsbolag utan skandaler. Nota bene!), då blir vi människor för varandra och inte bara funktioner.
Onsdag: Cykelpendling. Dessa eländiga dubbdäck. Får jag inte ta av dem snart? Och den tjutande frambromsen – jag måste göra något åt den. Men på vägen hem (det tar ju en timme nästan med de eländiga däcken) sjöng koltrasten tre gånger. På olika ställen. Och det var ljust när jag cyklade hem. Dagsljust. Inte skymning.
Torsdag: Helt träningsfri dag. Buss och tunnelbana. Finlunch på Gondolen för att fira nya hemsidan www.dina.se. Tårta till fikat för att fira nya hemsidan www.dina.se. Fest på kvällen för att fira nya hemsidan www.dina.se. Rörelseabstinens? Tja inte så mycket, jag njöt av allt det goda, av att fira med kollegorna och av solen.
Fredag: Cykelpendling och nu börjar jag njuta. Tankarna löper lätt, jag cyklar genom så vackra delar av förorten och staden (så mycket vatten, så många öppna vyer), det är inte trångt på cykelbanorna ännu. Jag löser världsproblemen och får ibland idéer på middagsmat (det är det riktigt svåra). Jag tränade en kort stund på lunchen – stillsamma övningar för att hitta kroppen och så försöker jag lära mig att andas rätt. Det är SVÅRT!
Lördag: cyklade fram och tillbaka till vårt lilla förstadscentrum. Det var allt i rörelseväg förutom promenad till förpackningsåtervinningen och närmaste affären.
Och hur förhåller sig jag och träningsresultaten till målen?
Nix. Inte nere i spagat än. Höger baklår är stelt och vänstra lårets insida som varit kort och stumt i många år blir inte bättre.
Har inte testat att springa ännu.
Själen och kroppen är hyfsat glada.
Falukorven och gäddhänget är konstanta, men ångesten över dem håller sig på mattan.
Som gammal bildredaktör med stora ambitioner så ogillar jag i högsta grad bilder som säger väldigt samma sak som texten. Men. Ibland förlåter jag mig själv.
Jag är fortfarande sjukskriven till en viss del. Och jag fortsätter att fundera över ordet SJUK. Särskilt i förhållande till vad jag har varit med om och rent allmänt i förhållande till tillståndet ”utmattningssyndrom”. Som jag tidigare skrivit så är ju diagnosen inget som gör att det finns ett självklart piller att ta. Eller ens en självklar behandling.
Resultatet, uttrycken liknar varandra hos oss ”sjuka”: den totala tröttheten, stresskänsligheten, känsligheten för ljus, ljud, beröring, koncentrationssvårigheterna. Men hur vi kommit dit kan se väldigt olika ut. Vi kan ha haft roliga, tråkiga eller inte jobb, vi kan ha stora, små eller inga barn alls, vi kan leva i krisande, stabila, lyckliga eller inga förhållanden alls. Och så vidare.
Är det en sjukdom eller bör jag (vi) se utmattningssyndrom som en kris? Inte som en reaktion på en kris. Utan som en kris. En stark signal om ett behov av utvärdering och omorientering. Utvärdering av det levda livet hittills med alla ingående aspekter och omorientering eftersom det gamla sättet att leva livet på inte funkade i längden. Och då menar jag verkligen ALLA aspekter: jobbet, relationerna, kroppen, vardagen, maten, föreställningarna om livet, vilan, eftertanken eller brist på den.
Jag tror bestämt att det är dags för litet klassisk litteratur:
”På mitten av vår levnadsväg det hände
att skrämd jag fann mig i en dunkel skog,
där jag ej mera rätta vägen kände.
Hur svårt att ge en skildring tydlig nog
att skogens ödslighet i ord förklara!
Jag känner än den skräck som mig betog.
Ej mycket bittrare kan döden vara.”
Dante ”Den gudomliga komedien”
(2014 på våren börjar jag närma mig vissa insikter.)
Punkt fem och sex tar jag ihop till en bloggpost. De handlar om att det finns intresserade, kunniga, engagerade och fantasifulla människor på Försäkringskassan, inom vården och på andra ställen som kan bidra. Som kan stötta och hjälpa till med insikter. För stressjukan är ju ingen sjukdom eller åkomma som enkelt kan opereras eller medicineras bort. Det mesta jobbet måste den sjuka själv göra. Låter konstigt, eller hur? Den sjuka ska läka sig själv. Eller hitta en ny vinkel, ett nytt spår.
”Det är inte du som är sjuk. Det är samhället.” Sa någon. Då kunde jag släppa skammen över att ha dragit på mig detta eländiga tillstånd. Ett tag. Så pass länge att jag fick ett nytt perspektiv, kom ur den djupa skamgropen ur vilken det inte finns några vägar ut.
”Tänk dig att du i varje situation har gjort precis det du just då har förmått.” Sa en annan. Då kunde jag blicka framåt istället för att älta de situationer jag ändå inte kunde göra något åt eftersom de ligger i det förflutna.
”Det är inte de lata som blir utbrända.” Okej, jag har inte latat mig till stressjuka. Det kanske är så att jag haft omöjliga krav på mig, egna och andras. Kanske kan jag titta så på det som skett, titta på mina att-göra-listor med ett kritiskt öga, både listorna på jobbet och listorna hemma.
”Du kommer att bli frisk.” Det sa både Försäkringskassans handläggare och stressterapeuten. Det behövde jag höra från dem båda två.
Så är det verkligen inte bara med ord som läkningen, omorienteringen har gjorts. Jag har fått djupbehandlande massage och varit på Rosenterapi. Att låta kroppen känna känslor i en trygg miljö utan att gå via orden har varit absolut nödvändigt. För en ordorienterad människa som jag är det alltför lätt att bygga historier som tillochmed jag köper med hull och hår.
Nu, ett halvår efter att jag tog slut så jobbar jag 75%. Jag har långsamt börjat återgå till mina gamla arbetsuppgifter. Imorgon ska jag gå på ett gruppass på lunchen i vår träningslokal. Det blir första gången på ett halvår som jag är med på det. Jag tolkar det som ett friskhetstecken.
(2016 års jag säger till 2014 års jag: ”Nu är du fel ute! Cirkelträningen ska du skippa.” Men skulle 2014 års jag ha lyssnat? Nej. Å, nej.)
Punkt sju på listan – zazen. (Men var tog punkterna fem och sex vägen, frågar naturligtvis vän av ordning. De kommer, svarar jag, men den här posten behövdes skrivas först.)
Kroppen och själen hör ihop. Som sagt, det har jag förstått mer än någonsin i år. Om själen inte har någonstans att vila, då går kroppen också på överväxel. Om kroppen inte kommer till ro ens när man sover, då är själen ute och fladdrar mest hela tiden och det blir dåliga beslut. Om allt.
Vi lever i en makalös tid. Den är så spännande och så fylld av intryck. Det går att ta in och ta in, låta sig inspireras och låta tankarna spinna loss och flöda fritt. Aldrig att jag har tråkigt längre.
Tråkigt finns ju inte. Och det är en del av problembilden, tror jag. Åtminstone för egen del.
För att känna efter och förstå hur stillheten och inåtvändheten kan vara framkomliga vägar ur stress och utbrändhet så anmälde jag mig till en introduktion i zazen, zenmeditation. Fyra timmar. De avslutades med att vår lärare sa:
– Nu kan ni allt. Ni är välkomna att lära er mer, men nu kan ni det väsentliga.
Det väsentliga var att avsätta en viss tid varje dag, hitta en sittande ställning som går att hålla i tjugo minuter, att ha en oinspirerande vägg att titta på och kunna räkna till tio.
Och att stå ut med tråkigheten. Den smygande ledan.
Sedan tre veckor tillbaka så mediterar jag på detta enkla sätt, tjugo minuter varje morgon. Det funkar. Sinnet blir klarare, prioriteringarna enklare, kroppen hinner med.
Innan dagen kör igång med tidning, TV, Facebook, tweetdeck, Instagram, jobbet, cykling, möten, Facebook, telefon, barnen, telefon, lunch…………… Och därför måste själen och kroppen hitta rätt igen nästa dag. Och dagen därefter. Och dagen därpå.
(Ack, om det varit så enkelt. Skriver jag nu 2016 om mina förnumstiga men mycket goda råd från 2013/2014. Ska nog meditera litet idag. Det senaste halvåret har jag bara använt mig av Yoga Nidra. Det är liksom enklare. Man bara lägger sig ner och lyssnar. Zazen kräver litet mer.)
(Till nytillkomna läsare – här är länken till den första bloggposten om utmattningen. Sedan ligger inläggen som en följetong, det är bara att klicka sig vidare, inlägg efter inlägg för att följa med på färden. Genom insikter och blindskär, genom frågor och en del svar, genom bakslag och framsteg.)
