Schassens cookies #blogg100

Dag 77 och inlägg 79

Jag köper en hel del serietidningar secondhand. Då kan jag köpa påsvis med dem istället för enstaka med plastleksaker som går sönder på en gång. ”Knasen” är mycket uppskattad av barnen. Schassens upptagenhet av och kockis lagande av mat är viktiga ingredienser. Lyckan var stor den gången Knasens Kockisbilaga fanns på Comics Heaven. Ett litet omgjort cookiesrecept därifrån blev sega, koladoftande glutenfria (vetefria) cookies.

Schassens cookies

100 g smör (rumsvarmt)

1,25 dl brun farin

0,75 dl strösocker

1 ägg

2,5 -3 dl glutenfri mjölmix

1/2 tsk vaniljsocker

1/2 tsk salt

1/2 tsk bikarbonat

100 g grovhackad choklad, vi blandade vit och mörk

1. Rör smör, socker och farin poröst.

2. Tillsätt ägg och blanda väl.

3. Blanda mjölmix, bikarbonat, vaniljsocker och salt och rör ner det i smeten.

4. Tillsätt chokladen.

5. Klicka ut smeten på bakplåtspapper på plåt. Lämna ordentligt med utrymme runt degklickarna – de flyter ut ordentligt.

6. Grädda i ugn på cirka 200 grader i 8-12 minuter. Kortare om du vill ha dem litet mjukare och segare. Längre om du vill ha dem mer åt det knapriga hållet.

Jag kan tänka mig att det är gott med russin och annan torkad frukt i små bitar också. Och nötter av olika slag, såklart. Så kan man ju dekorera dem om man är lagd åt det hållet.

Och så doppa i ett glas mjölk, som de gör i Amerika. ”Dunk”.

Ps. I originalreceptet var det vetemjöl. Byt ut mjölmixen mot vetemjöl och håll dig till den lägre ”dosen”. Ds

Who wants yesterday's paper? #blogg100

Dag 66

serietidningar
En kasse lycka för 204 kronor.

”….nobody in the world”
Rolling Stones, 60-tal

Dagens tidning förvandlas till barlast när klockan passerar midnatt. Medan serietidningar har ett bestående underhållningsvärde. Absolut. Att komma hem med en tung kasse serietidningar som kostar en bråkdel av vad de kostade som nya men har helt intakt underhållningsvärde, det är lycka. För mig, för barnen.

Vi har tidningarna ett tag. Och så kan vi ge dem vidare.

Innehållet i kassen från Comics Heaven?

18 Knasen

6 Nemi

2 Marvel

8 Herman Hedning

Om en samtida hjältinna, Lotta Olsson #blogg100

Dag 54

Det går långsamt i huvudet idag. Därför får jag ta och lyfta fram en kvinna som måste läsa fortare än vi andra….. ja, just det, ta något som du gör riktigt snabbt. Inte ens en uschel metafor kunde jag få ur mig idag.

Naturligtvis pratar jag om Lotta Olsson som varje lördag i Dagens Nyheter har en hel sida till sitt förfogande, där hon helt får bestämma tema och presentera 8 läsvärda böcker. Nu senast var temat ”Familjen”. Annars har det varit deckare, skräck, science fiction, den nya sortens genre som vänder sig både till ungdomar och vuxna och en hel del annat. Varje tema, varje genre tas om hand med respekt, hur illa andra än tittar på genren eller temat. Ja, just det, en gång ägnades hela sidan åt de förkättrade Harlequin-böckerna. Som jag i min snobbism inte ens tittar åt när jag ser bokstället på Willys.

Det intressanta med Lotta Olsson är hennes respektfulla behandling av genrer som vanligtvis inte ens berörs i dagstidningarnas kulturdelar och att hon också närmar sig ”finlitteratur” med samma uppskattning och angreppssätt. Hon visar respekt samtidigt som hon kräver att böcker ska vara läsvärda och här visar hon ingen mannamån, lika för alla är det som gäller.

Vi verkar dela ett flertal läsupplevelser: Pella-böckerna, ”Väggen” av Marlen Haushofer, Övärlden-sviten av Ursula K LeGuin (med särskild vikt vid de två sista; ”Tehanu” och ”The Other Wind”) för att nämna några. Ej att förglömma den korta, korta science fiction-novell som hon refererade till för någon månad sedan – just den gav mig en ”sense of wonder”, den känsla varje hängiven science fiction-författare är ute efter att skapa hos sina läsare.

Jag tror att populärkulturen ofta har viktiga saker att berätta om oss och om vår samtid. Bara man orkar lyssna och plöja. Då är det bra att man fortfarande är i slukaråldern fastän man fyllt femtio. Som Lotta Olsson och jag.

Förpubertalt eller uppbyggande?

DSC_0174
Vad är det som är verkligt? Det som pågår utanför eller innanför?

Någon av mina kompisar på Facebook skrev att den som gillar fantasy efter puberteten har allvarliga problem.

Ibland är det bra att folk tycker, för då får man tycka annorlunda och dessutom (det är det extrafina) känns det angeläget att formulera (åtminstone för sig själv) varför man tycker på ett annat sätt.

Förutom att jag känner mig personligt påhoppad (fast det kan jag ta) så tycker jag verkligen helt tvärtemot. Jag tror att de som gillar fantasy efter att de nått vuxen ålder är de som verkligen förstår vad livet handlar om.  De som däremot tycker att fantasy är barnsligt och löjligt är pretentiösa typer som bara vill göra sig märkvärdiga och som inte egentligen förstår de stora, djupt mänskliga känslorna.

Äsch. Nu drog jag ner mig själv på den där larviga pajkastningsnivån och det var ju inte alls meningen. Jag skulle ju faktiskt försöka formulera varför det är nödvändigt och angeläget att läsa fantasy i vilken ålder man än befinner sig.

Jag lånar Sara Bergmark Elfgrens resonemang om att fantasy kan betraktas som super-realistiska berättelser. Genom att förhålla sig lättsinnigt till ”verkligheten” (mellanmjölk, betong, Nytorget, bakfylla, VAB, krånglande kopiatorer och RUT-avdrag) som fantasyförfattare gör kan berättelserna röra vid det riktigt sanna. Det riktigt sanna som ”verkligheten” egentligen inte består av fast det är så lätt att fastna i tron att det riktiga livet handlar om bolåneräntor.

Nu känner jag att jag börjar förlora mig i någon metafysisk sfär. Som om jag snart skulle hälla upp ett glas Vino Tinto och börja prata om Livet, Kärleken och Döden. För att sedan somna i någon annans soffa med en basker alldeles för snett på skulten. Och det hennafärgade håret i en trasslig tova i bakhuvudet.

Fantasy. Super-realism. Ondskan finns. Godheten och kärleken finns. Det gäller, som i sagorna att bestämma sig för att inte vända tillbaka, utan precis som Frodo fortsätta med sitt uppdrag. Att våga tro att det finns goda saker och hedervärda människor att strida för, att det finns ondska att kämpa mot, om det så är i form av girighet, våld, maktfullkomlighet eller bara det allmänna slappa tänkandet.

Fantasy behövs för att påminna oss om att det som gör oss mänskliga inte är nyrenoverade kök, slentriangnäll eller Jimmy Choo-skor.

Jag återkommer med tankar om fantasy, om varför jag läser Övärlden-böckerna (Ursula K LeGuin) om och om igen och om varför jag fortsätter att försvinna in i andra tider och världar med mina barn när vi läser högt.

Bästa högläsningsböckerna för alla åldrar

En lista över tänkbara julklappsböcker. Till vem som helst. Mormödrar, pappor, tonåringar, barn. Ensamstående – kan man dejta genom att läsa högt? Annars är det här njutbara böcker att även läsa i all tysthet.

”Jellicoe Road” av Melina Marchetta. Liknar ingenting annat. En bok om tonåringar eller en bok om livet självt och om allt som är viktigt. Om band mellan människor som knyts och som påverkar alla runtomkring. Om lojalitet, kärlek och död. Om misstag som får förödande konsekvenser. Om livets turer. Mitt ibland de stora frågorna finns både humor och ytlighet.

”Smaragdernas bok” av John Stephens. Tidsresor,  tre utvalda syskon som tror sig vara helt vanliga, den yttersta ondskan, den största godhet och solidariteten.

”Arra, legender från Lavora” av Maria Turtschaninoff. Makalöst vacker, både i språk och i det som berättas. Legenderna är som en skör väv som skimrar i magiska nyanser. Arra är en stark flicka med en alldeles speciell begåvning.

”Våffelhjärtat” av Maria Parr. Vill ni skratta högt tillsammans – läs den här boken. Alldeles underbar. Den norska naturen är påtagligt närvarande men absolut inte påträngande om man inte är lagd åt det naturintresserade hållet.

”Skuggan från norr” av Philip Pullman. Väldigt rolig att läsa, mycket dialog att försöka dramatisera, härliga miljöer och mycket, mycket spännande. Romantik, ondska, kärlek, svek, lojalitet, magi – ja, här finns allt. Sekelskifts-London. Mörka gränder, Sherlock Holmes och Jack the Ripper-känsla. Utan alltför mycket ”titta-oroligt-över-axeln”.

”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” av Ransom Riggs. Ursäkta att jag upprepar mig – men den här boken liknar inte heller någonting annat. Det är intressant att både ”Miss Peregrines…” och ”Jellicoe Road” har speciella omslag. Matt papper. Stumfilmskrusiduller. Omslag som väcker stark nyfikenhet på historierna inuti.

Jag önskar SÅÅÅ att jag kunde få med de fem böckerna om Övärlden av Ursula K. LeGuin på den här listan. Men jag har testat att högläsa de tre första delarna på mina barn och de lyssnade tålmodigt enbart för att de visste att de böckerna är bland de viktigaste i mitt liv. Jag tror att de var ganska glada när vi hade läst ut ”Den yttersta stranden” och vi gav oss på något mer färgstarkt. Men,men, testa själva och rapportera! Det borde finnas barn och unga som lyssnar med glitter i blick.

Jag glömde! Den ganska trista machonorsken Jo Nesbös snåriga deckare om den osympatiske Harry Hole får inte mig att vilja läsa något han har skrivit. Men så råkade vi få hem hans första bok om Doktor Proktor från Barnens Bokklubb och sedan skrattade vi så trillade ur sängen. Och köpte naturligtvis bok nummer två också.

Verifierad av MonsterInsights