Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: Sara Bergmark Elfgren (sida 1 av 1)

Förpubertalt eller uppbyggande? #blogg100 dag 59/2

DSC_0174

Vad är det som är verkligt? Det som pågår utanför eller innanför?

Någon av mina kompisar på Facebook skrev att den som gillar fantasy efter puberteten har allvarliga problem.

Ibland är det bra att folk tycker, för då får man tycka annorlunda och dessutom (det är det extrafina) känns det angeläget att formulera (åtminstone för sig själv) varför man tycker på ett annat sätt.

Förutom att jag känner mig personligt påhoppad (fast det kan jag ta) så tycker jag verkligen helt tvärtemot. Jag tror att de som gillar fantasy efter att de nått vuxen ålder är de som verkligen förstår vad livet handlar om.  De som däremot tycker att fantasy är barnsligt och löjligt är pretentiösa typer som bara vill göra sig märkvärdiga och som inte egentligen förstår de stora, djupt mänskliga känslorna.

Äsch. Nu drog jag ner mig själv på den där larviga pajkastningsnivån och det var ju inte alls meningen. Jag skulle ju faktiskt försöka formulera varför det är nödvändigt och angeläget att läsa fantasy i vilken ålder man än befinner sig.

Jag lånar Sara Bergmark Elfgrens resonemang om att fantasy kan betraktas som super-realistiska berättelser. Genom att förhålla sig lättsinnigt till ”verkligheten” (mellanmjölk, betong, Nytorget, bakfylla, VAB, krånglande kopiatorer och RUT-avdrag) som fantasyförfattare gör kan berättelserna röra vid det riktigt sanna. Det riktigt sanna som ”verkligheten” egentligen inte består av fast det är så lätt att fastna i tron att det riktiga livet handlar om bolåneräntor.

Nu känner jag att jag börjar förlora mig i någon metafysisk sfär. Som om jag snart skulle hälla upp ett glas Vino Tinto och börja prata om Livet, Kärleken och Döden. För att sedan somna i någon annans soffa med en basker alldeles för snett på skulten. Och det hennafärgade håret i en trasslig tova i bakhuvudet.

Fantasy. Super-realism. Ondskan finns. Godheten och kärleken finns. Det gäller, som i sagorna att bestämma sig för att inte vända tillbaka, utan precis som Frodo fortsätta med sitt uppdrag. Att våga tro att det finns goda saker och hedervärda människor att strida för, att det finns ondska att kämpa mot, om det så är i form av girighet, våld, maktfullkomlighet eller bara det allmänna slappa tänkandet.

Fantasy behövs för att påminna oss om att det som gör oss mänskliga inte är nyrenoverade kök, slentriangnäll eller Jimmy Choo-skor.

Jag återkommer med tankar om fantasy, om varför jag läser Övärlden-böckerna (Ursula K LeGuin) om och om igen och om varför jag fortsätter att försvinna in i andra tider och världar med mina barn när vi läser högt.

Förpubertalt eller uppbyggande?

DSC_0174

Vad är det som är verkligt? Det som pågår utanför eller innanför?

Någon av mina kompisar på Facebook skrev att den som gillar fantasy efter puberteten har allvarliga problem.

Ibland är det bra att folk tycker, för då får man tycka annorlunda och dessutom (det är det extrafina) känns det angeläget att formulera (åtminstone för sig själv) varför man tycker på ett annat sätt.

Förutom att jag känner mig personligt påhoppad (fast det kan jag ta) så tycker jag verkligen helt tvärtemot. Jag tror att de som gillar fantasy efter att de nått vuxen ålder är de som verkligen förstår vad livet handlar om.  De som däremot tycker att fantasy är barnsligt och löjligt är pretentiösa typer som bara vill göra sig märkvärdiga och som inte egentligen förstår de stora, djupt mänskliga känslorna.

Äsch. Nu drog jag ner mig själv på den där larviga pajkastningsnivån och det var ju inte alls meningen. Jag skulle ju faktiskt försöka formulera varför det är nödvändigt och angeläget att läsa fantasy i vilken ålder man än befinner sig.

Jag lånar Sara Bergmark Elfgrens resonemang om att fantasy kan betraktas som super-realistiska berättelser. Genom att förhålla sig lättsinnigt till ”verkligheten” (mellanmjölk, betong, Nytorget, bakfylla, VAB, krånglande kopiatorer och RUT-avdrag) som fantasyförfattare gör kan berättelserna röra vid det riktigt sanna. Det riktigt sanna som ”verkligheten” egentligen inte består av fast det är så lätt att fastna i tron att det riktiga livet handlar om bolåneräntor.

Nu känner jag att jag börjar förlora mig i någon metafysisk sfär. Som om jag snart skulle hälla upp ett glas Vino Tinto och börja prata om Livet, Kärleken och Döden. För att sedan somna i någon annans soffa med en basker alldeles för snett på skulten. Och det hennafärgade håret i en trasslig tova i bakhuvudet.

Fantasy. Super-realism. Ondskan finns. Godheten och kärleken finns. Det gäller, som i sagorna att bestämma sig för att inte vända tillbaka, utan precis som Frodo fortsätta med sitt uppdrag. Att våga tro att det finns goda saker och hedervärda människor att strida för, att det finns ondska att kämpa mot, om det så är i form av girighet, våld, maktfullkomlighet eller bara det allmänna slappa tänkandet.

Fantasy behövs för att påminna oss om att det som gör oss mänskliga inte är nyrenoverade kök, slentriangnäll eller Jimmy Choo-skor.

Jag återkommer med tankar om fantasy, om varför jag läser Övärlden-böckerna (Ursula K LeGuin) om och om igen och om varför jag fortsätter att försvinna in i andra tider och världar med mina barn när vi läser högt.

Att tänka positivt kan tjäna den mörka sidan – ett inlägg om ”Cirkeln”, ”Eld” och ”Gilla läget”

Jag är inte den första som bloggar om Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker ”Cirkeln” och ”Eld” och inte den sista heller. Men att jag lägger ihop dem med Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget” är jag kanske ensam om.


Rollen du tilldelas – sarkofagen som måste sprängas

Tidigare har jag bloggat om att det inte var så lätt att vara tonåring (se tidigare bloggposter:  Ett samtal med mig själv som 14-åring och Att vara 12 var ingen höjdare) och då har jag skrivit om hur tonåringshelvetet skildras så pricksäkert i Engelsfors-trilogin (den tredje boken efter ”Cirkeln” och ”Eld” kommer i vår och har namnet ”Nyckeln”). De där förstenade rollerna som vi tilldelats och som verkar helt omöjliga att ta sig ur. Det är först genom genomgripande förändringar som exempelvis flytt, extremt oväntad pojkvän (jag tror inte att det går via flickvänner), total utseendeförändring eller plötsligt kändisskap som det möjligtvis går att träda in i en ny persona.


Det lilla samhällets trängre sfärer

Att den här cementeringen av roller är värre i mindre samhällen är väl troligt, i den mer anonyma storstaden går det alltid att gömma sig eller hitta enklaver av likasinnade. Det lilla samhället kan vara så obarmhärtigt, det gör författarna alldeles klart. I andra boken, ”Cirkeln” dras hela Engelsfors med i en rörelse – ”Positiva Engelsfors”. Eftersom böckerna spetsar till verkligheten genom att tillföra en fantastisk och magisk dimension så står den eviga striden mellan Det Goda och Det Onda just i den lilla Bergslagsorten Engelsfors och ”Positiva Engelsfors”-rörelsen är en del av kriget. Och rörelsen slåss inte på Det Godas sida.

Skyll dig själv

Och där blev steget till Barbara Ehrenreich riktigt kort, till och med naturligt. För i hennes tunna, välformulerade och mycket arga (och mycket roliga!) bok tar hon heder och ära av den kommersialiserade positiva rörelsen. Med sina affirmationer och sitt förnekande av lidande, smärta och ondska. Hon börjar sin berättelse med att hon själv drabbas av bröstcancer. Barbara hittar samtals- och självhjälpsgrupper där hon träffar andra bröstcancersjuka. Som en röd tråd i dessa grupper går tanken att om man bara tänker positivt så kan man bli frisk. Och sedan fortsätter resan in i den amerikanska positivitetsrörelsen. Där man bara har sig själv att skylla om man mår dåligt, förlorar jobbet, blir sjuk, råkar ut för olyckor.

Har någon varit med om  en omorganisation?

Är det någon av er som fått boken ”Vem snodde osten?” i handen av er HR-avdelning när det blivit dags för omorganisation, omstrukturering, effektivitetsförbättringar på jobbet? Just det. Gå med på förändringarna, ifrågasätt inte någon annan än dig själv, fnissa åt ”de andra” som är trögare än du. De där förlorarna. ”The losers”.

Barbara Ehrenreich går så långt i sin bok så att hon säger att finanskrisen inte skulle uppstått om inte USA av idag skulle varit så präglad av positivitetskulturen. Ingen trodde att det skulle kunna gå illa. Vi satt ju alla på våra kamrar och affirmerade.

Verifierad av MonsterInsights