Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: Cirkeln (sida 1 av 1)

Att tänka positivt kan tjäna den mörka sidan – ett inlägg om ”Cirkeln”, ”Eld” och ”Gilla läget”

Jag är inte den första som bloggar om Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker ”Cirkeln” och ”Eld” och inte den sista heller. Men att jag lägger ihop dem med Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget” är jag kanske ensam om.


Rollen du tilldelas – sarkofagen som måste sprängas

Tidigare har jag bloggat om att det inte var så lätt att vara tonåring (se tidigare bloggposter:  Ett samtal med mig själv som 14-åring och Att vara 12 var ingen höjdare) och då har jag skrivit om hur tonåringshelvetet skildras så pricksäkert i Engelsfors-trilogin (den tredje boken efter ”Cirkeln” och ”Eld” kommer i vår och har namnet ”Nyckeln”). De där förstenade rollerna som vi tilldelats och som verkar helt omöjliga att ta sig ur. Det är först genom genomgripande förändringar som exempelvis flytt, extremt oväntad pojkvän (jag tror inte att det går via flickvänner), total utseendeförändring eller plötsligt kändisskap som det möjligtvis går att träda in i en ny persona.


Det lilla samhällets trängre sfärer

Att den här cementeringen av roller är värre i mindre samhällen är väl troligt, i den mer anonyma storstaden går det alltid att gömma sig eller hitta enklaver av likasinnade. Det lilla samhället kan vara så obarmhärtigt, det gör författarna alldeles klart. I andra boken, ”Cirkeln” dras hela Engelsfors med i en rörelse – ”Positiva Engelsfors”. Eftersom böckerna spetsar till verkligheten genom att tillföra en fantastisk och magisk dimension så står den eviga striden mellan Det Goda och Det Onda just i den lilla Bergslagsorten Engelsfors och ”Positiva Engelsfors”-rörelsen är en del av kriget. Och rörelsen slåss inte på Det Godas sida.

Skyll dig själv

Och där blev steget till Barbara Ehrenreich riktigt kort, till och med naturligt. För i hennes tunna, välformulerade och mycket arga (och mycket roliga!) bok tar hon heder och ära av den kommersialiserade positiva rörelsen. Med sina affirmationer och sitt förnekande av lidande, smärta och ondska. Hon börjar sin berättelse med att hon själv drabbas av bröstcancer. Barbara hittar samtals- och självhjälpsgrupper där hon träffar andra bröstcancersjuka. Som en röd tråd i dessa grupper går tanken att om man bara tänker positivt så kan man bli frisk. Och sedan fortsätter resan in i den amerikanska positivitetsrörelsen. Där man bara har sig själv att skylla om man mår dåligt, förlorar jobbet, blir sjuk, råkar ut för olyckor.

Har någon varit med om  en omorganisation?

Är det någon av er som fått boken ”Vem snodde osten?” i handen av er HR-avdelning när det blivit dags för omorganisation, omstrukturering, effektivitetsförbättringar på jobbet? Just det. Gå med på förändringarna, ifrågasätt inte någon annan än dig själv, fnissa åt ”de andra” som är trögare än du. De där förlorarna. ”The losers”.

Barbara Ehrenreich går så långt i sin bok så att hon säger att finanskrisen inte skulle uppstått om inte USA av idag skulle varit så präglad av positivitetskulturen. Ingen trodde att det skulle kunna gå illa. Vi satt ju alla på våra kamrar och affirmerade.

Att vara tolv var ingen höjdare

Inte tretton för den delen heller. Fjorton och femton var sisådär. Sexton, sjutton och arton – nåja, inte mina bästa år de heller. Det var mycket med livet i skolan och de stelfrusna rollerna där som de flesta hamnade i. Vi var som Han Solo i karboniten allihop. Det gjorde ont, vi ville ut men det fanns få möjligheter att komma loss.

Nu har jag just lagt ifrån mig ”Cirkeln” av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. En makalös saga om ont och gott, men framförallt en skildring av livet som det ter sig för några tonåringar i en bruksort i Bergslagen. Där finns den duktiga flickan, den populära fjortisen, emo-tjejen som skär sig, lantisen. Och där finns avgrunden dem emellan. Det intressanta i historien är att de måste samarbeta. Samtidigt som de framhärdar i sina tilldelade roller, hur obekväma de än tycker att de är. För det finns en trygghet i att vara en typ. Dessutom finns det en trygghet i att inte ta in andra människor som människor utan se dem just som typer. (Användbart trick även i vuxen ålder, eller hur?)

Något som jag funderar över är skildringen av tonåren i ungdomsböcker. De mer realistiska böckerna som dessutom ofta är skrivna i jag-form domineras av känslan av utanförskap. Det är emo-tjejerna, nördarna, lantisarna, de bråkiga, de duktiga men tråkiga som porträtteras. Var finns fjortisarna? Var är tofsmössorna, de blonda hårsvallen, de rosa läppstiften? Var finns de som trivs med att vara tonåringar? Vad jag kan komma ihåg från min ungdoms läsande var det Lotta och Kitty som stod för de tonåringar som trivdes som fisken i vattnet. Wahlströms ungdomsböcker med de röda (för flickorna) och de gröna (för pojkarna) tygryggarna var de lyckliga ungdomsårens uttolkare. Jag får inte heller glömma Fröken Sprakfåle (nu pratar vi 50-tal) – en klämmig och käck flicka som älskade sitt trevliga liv. Fröken Sprakfåle och sedan hennes dotter Susanne (som ung fru senare flyttade till Vällingby) var fanbärare när det gällde den sunda ungdomen.

Vilka är nutidens Kitty, Lotta och fröken Sprakfåle – är det tjejerna i ”Systrar i jeans” och i Denise Rudbergs böcker? Vet inte. Måste uppdatera mig. Återkommer i ärendet.

Verifierad av MonsterInsights