Jag är inte den första som bloggar om Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker ”Cirkeln” och ”Eld” och inte den sista heller. Men att jag lägger ihop dem med Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget” är jag kanske ensam om.
Rollen du tilldelas – sarkofagen som måste sprängas
Tidigare har jag bloggat om att det inte var så lätt att vara tonåring (se tidigare bloggposter: Ett samtal med mig själv som 14-åring och Att vara 12 var ingen höjdare) och då har jag skrivit om hur tonåringshelvetet skildras så pricksäkert i Engelsfors-trilogin (den tredje boken efter ”Cirkeln” och ”Eld” kommer i vår och har namnet ”Nyckeln”). De där förstenade rollerna som vi tilldelats och som verkar helt omöjliga att ta sig ur. Det är först genom genomgripande förändringar som exempelvis flytt, extremt oväntad pojkvän (jag tror inte att det går via flickvänner), total utseendeförändring eller plötsligt kändisskap som det möjligtvis går att träda in i en ny persona.
Det lilla samhällets trängre sfärer
Att den här cementeringen av roller är värre i mindre samhällen är väl troligt, i den mer anonyma storstaden går det alltid att gömma sig eller hitta enklaver av likasinnade. Det lilla samhället kan vara så obarmhärtigt, det gör författarna alldeles klart. I andra boken, ”Cirkeln” dras hela Engelsfors med i en rörelse – ”Positiva Engelsfors”. Eftersom böckerna spetsar till verkligheten genom att tillföra en fantastisk och magisk dimension så står den eviga striden mellan Det Goda och Det Onda just i den lilla Bergslagsorten Engelsfors och ”Positiva Engelsfors”-rörelsen är en del av kriget. Och rörelsen slåss inte på Det Godas sida.
Skyll dig själv
Och där blev steget till Barbara Ehrenreich riktigt kort, till och med naturligt. För i hennes tunna, välformulerade och mycket arga (och mycket roliga!) bok tar hon heder och ära av den kommersialiserade positiva rörelsen. Med sina affirmationer och sitt förnekande av lidande, smärta och ondska. Hon börjar sin berättelse med att hon själv drabbas av bröstcancer. Barbara hittar samtals- och självhjälpsgrupper där hon träffar andra bröstcancersjuka. Som en röd tråd i dessa grupper går tanken att om man bara tänker positivt så kan man bli frisk. Och sedan fortsätter resan in i den amerikanska positivitetsrörelsen. Där man bara har sig själv att skylla om man mår dåligt, förlorar jobbet, blir sjuk, råkar ut för olyckor.
Har någon varit med om en omorganisation?
Är det någon av er som fått boken ”Vem snodde osten?” i handen av er HR-avdelning när det blivit dags för omorganisation, omstrukturering, effektivitetsförbättringar på jobbet? Just det. Gå med på förändringarna, ifrågasätt inte någon annan än dig själv, fnissa åt ”de andra” som är trögare än du. De där förlorarna. ”The losers”.
Barbara Ehrenreich går så långt i sin bok så att hon säger att finanskrisen inte skulle uppstått om inte USA av idag skulle varit så präglad av positivitetskulturen. Ingen trodde att det skulle kunna gå illa. Vi satt ju alla på våra kamrar och affirmerade.
