Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: tv-spel (sida 2 av 2)

TV-spel, skärmar och de stackars barnen #blogg100 dag 11

Häromdagen ondgjorde jag mig över den polariserade debatten kring tv-spel och skola. Där jag naturligtvis intagit en på det hela taget inte särskilt nyanserad ställning. Jag tycker mer om tv-spel än läxtragglande. Eftersom jag fortfarande kommer ihåg min skolgång (jag har väldigt bra minne) och all den plågsamma tråkighet den innebar för att inte tala om känslan av meningslöshet som inte har blivit mindre med åren. Jag lärde mig engelska genom att läsa, böcker som ”The Diary of a Rock’n’Roll Star” av Ian Hunter och ”Scruples” av Judith Krantz. Historia lärde jag mig först när jag läste ekonomisk historia på universitetet, innan dess hade ingen lärare lyckats göra ämnet så spännande att det faktiskt fastnade. Svenska har jag lärt mig för jag har läst, läst och läst och skrivit, skrivit och skrivit. De höga betyg jag skaffade mig har jag aldrig använt. Så. Jag borde satsat mer på den sociala biten under skoltiden. Men. Det var ju inte mig det skulle handla om. Det skulle handla om nutid.

Överväldigad av dåligt samvete skulle jag slita Pojken (11 år) från skärmen häromkvällen. Nu var det den mellanstora skärmen (datorn) han satt vid, absorberad. Det var dags att plugga engelska glosor. Men så tittade jag faktiskt på vad jag skulle slita honom ifrån. Och då insåg jag att han var mer betjänt inför framtiden att sitta kvar och titta än att gå till Glosmästaren och traggla glosor som ”block of flats” och ”bagpipes”. Det här var vad han tittade på:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=rqEIxlv0UTE&w=560&h=315]

Vad jag insåg:

1. han förstod allting

2. han hade roligt

Om inte betygen vore så förbenat viktiga nu för tiden så skulle jag låta honom sitta kvar vid Youtube. Jag skulle sitta med honom litet nu och då för att prata om vad han tittar på, få ta del av hans värld.  Men jag inser att tids nog måste han lära sig ett märkligt uttryck för hyreshus och vad säckpipa heter på engelska. Mina känslor inför detta är delade.

Pisapaniken, TV-spel och ett handslag #blogg100 dag 3

”– Vi vill ha ett handslag med alla föräldrar.”

Sa Tobias Tobé, talesman i skolfrågor hos Moderaterna. Det gällde TV-spelande. Som nu har utsetts till det fenomen som slutligen kommer att ta kål på den västerländska civilisationen (eller i alla fall den svenska skolungdomen och därmed vår hela framtid som nation).

Jaja. Och när jag var ungdom var det videovåldet som skulle brutalisera hela samhället och störta oss i fördärvet. Innan dess var det rock’n’roll och dessförinnan var det jazzen.

Och nu ställs alltså TV-spelandet (och jag antar att Tobias Tobé och alla andra då inte undantar spelande på dator och i mobil och på platta) mot läxläsandet. Om bara alla föräldrar kunde slita sina barn (och sig själva?) från spelandet och få dem att traggla engelska glosor, 10-kamraterna och pluttifikationstabellen så skulle vi inte behöva skämmas som nation när resultaten av Pisa-studien kommer.

MEN. I kräng- och påverkansbranschen, särskilt i den digitala delen som jag jobbar i så har det de senaste tre åren pratats mycket om ”gamification”. Kan vi få människor att hänga på oss som varumärke/organisation/produkt genom att vi talar till deras spellust så kan vi påverka dem att gilla vårt varumärke/organisation/produkt. (En hyfsat bra artikel hittar du här)

Har du varit uppe i Vemdalen, Trysil, Åre eller Sälen på sistone? Har du laddat ner MySkiStar? Då har du gått på Skistars gamification-idé.

Tillbaka till skolan. Vad ser vi av gamification där? Borde inte det vara det första stället man testar sådana idéer? Målgruppen är väl definierad, den behöver inte vänjas vid ett nytt beteende, den består av redan upplärda och frälsta. (Inte alls som när du som digital kommunikatör ska få en medelålders organisation eller målgrupp att göra som du tycker). Men nej. Vill inte skolan möta eleverna där de befinner sig? Skulle inte inlärningen gå så mycket bättre?

Nu lär sig spelande barn en massa engelska. Kanske inte alltid den turistengelska läromedelsförfattarna tror att de behöver och kanske inte alltid med den accent lärarna i skolan tycker är prydlig, men ändå. De lär sig skämta på engelska, de lär sig svära på engelska, de lär sig tysk och rysk brytning. De umgås med engelskan. Den blir en naturlig del av tillvaron, ytterligare ett sätt att kommunicera på.

Och så ska vi inte prata om vad de som spelar Minecraft lär sig om kreativitet och samarbete.

Äsch, det finns redan några som skrivit så bra om det här, så läs Mymlans ledare och Måns Jonassons utmärkta artikel.

Så kan man ju i all stillhet fråga sig varför det mesta som har med skolan och digital kommunikation att göra känns gammalt, dåligt och okunnigt upphandlat. De konsulter som har specialiserat sig på tjänster till svenska skolväsendet gör sig nog ganska bra med pengar utan att behöva jobba ihjäl sig.

infomentor

Gullig design, eller hur?

Verifierad av MonsterInsights