In i andra världar eller I went slumming

Jag är så enormt glad över att ha varit en bokslukande glasögonorm genom hela min uppväxt för det har gjort att jag med självklarhet vet att trösten, idéerna, flykten, perspektivet, spänningen, känslorna ligger en knapptryckning, en gest bort. För särskilt nu, i vår uppkopplade tid är du aldrig längre bort från en bra bok än ett par knapptryckningar. Om du har biblakort, vill säga. Vilket alla borde ha. Skulle kanske skickas ut på samma sätt som SL-korten till ungdomar den här sommaren?

Jag har läst massor på senaste tiden. I pappersform, i min bärbara, som lyssnarbok. Så idag blir det ett inlägg om böcker, i väntan på att de stora tankarna ska stöpas i läslig form.

”1793” – jag läste den tillslut. Eller lyssnade på den. Och jag förflyttades där jag traskade runt i Klara, i Gamla Stan och på Söder. Till en tid med malmgårdar, kaffehus, horeri, avgrundsdjupa klasskillnader, flödande alkohol (studentflaken – stick och göm er!) och lukter överallt. Mänskliga och djuriska avsöndringar,  avskräde, smuts, rök.

Vilket makalöst hantverk i research, språkhantering och redaktörsarbete! Allt sammantaget möjliggör den här romanen det närmaste en verklig tidsresa en kan komma. Och jag inser att en välskriven, vältänkt bok slår film alla gånger i möjligheten att förflyttas i tid och rum.

Men varför stanna i 1700-talets Stockholm när hela världen finns därutanför? Så jag följde med den allt trasigare Malin Fors till Bangkok i Mons Kallentofts ”Djävulsdoften”. Lukterna var inte lika påtagliga som i den tidigare läsupplevelsen, men värmen…. Den där fuktdrypande värmen som framkallar panik för det finns ingen ände på den, den är överallt, tränger sig på och in. Samtidigt som Malin bara reagerar. Hon tänker inte. Hon reagerar och agerar. Hennes inre kompass är helt i olag, toppar alla manliga alkoholist- och knarkardeckare jag nånsin fått dela själ med, men rutin och instinkt leder henne rätt i jobbet (i vissa delar, i alla fall).

Så. Om den svenska högsommaren, som drabbat oss litet väl klimatångesttidigt, inte är så ny och fräsch i sin uppenbarelse, bege er till det sena 1700-talets Stockholm eller till Bangkok bakom shoppinggalleriornas välsignade svalka.

Söndagsbåten

Jojo, jag kommer att bildsätta det här inlägget så fort jag kommer ut till ön. Men just nu sitter jag här på söndagsbåten ut mot skärgården och det är en sällsamt vilsam upplevelse. Inte alls som den hetsiga känslan på eftermiddagsbåten på fredagen – ”har vi med oss allt?”, ”kan ni tränga ihop er, det får faktiskt plats med sex personer vid borden?”, ”varför kommer du så sent – du höll ju på att missa båten!”, ”puh! Äntligen ett glas vin, men tusan vad det är lång kö!”, ”varför måste turisterna åka till Vaxholm med den här båten, de har ju alla andra båtturer som de kan ta?!”

Nejnej. Söndagsbåten är helt annorlunda. Vi som reser utan sällskap sitter vid varsitt bord och löser korsord, läser, tittar på ”Elementary” och bloggar (gissa vem), dricker kaffe och tänker och de andra som sällskapar spelar kort och ”Försvunna diamanten”. Det vilar en stämning av mitt-i-sommarlovet trots att vi knappt kommit in i juni. Och här tänker jag inte ta upp en ångestladdad tråd kring klimatförändring. Just idag, i denna timme idkar jag förnekelse.

Själva resandet, förflyttningen, när det inte går att göra något,  det är den känslan som råder härinne på båten. De som kan umgås gör det, de som vill låta tankarna flyta gör det. På ett sätt påminner den här stunden mig om när jag mediterat i grupp. Lugnet som smittar av sig. En mycket välsignad tidskapsel.

 

Skandaler och mord i försommarhettan

Bara jobb (och pollen) och inget hullabaloo gör Issadissa till en riktigt trist typ

Om en dryg vecka kommer ett års hårt arbete att synas. I tunnelbanan och på digitala platser. Så jag är inne i en sista period av totalt fokus och koncentration samt brandkårsutryckningar och sjukt mycket förväntan.

Det är då jag hetsläser. Det funkar inte att bara se på ”Elementary” – avsnitt efter avsnitt. Den är för trevlig. Jag tycker berättelsen om Sherlocks och Joans vän- och partnerskap är fantastisk, den vill jag diskutera mycket i framtiden. En hetero-man och en hetero-kvinna som trivs enormt bra ihop utan inblandning av sexuell dårskap, som utvecklar ett djupt beroende av varandras sällskap och intellekt, en stark vänskap och ett samarbete de flesta arbetsgrupper bara kan nära våta drömmar om.

Lång utvikning – hetsläsning är det som funkar alltså. Så jag plöjde Mons Kallentofts och Markus Luttemans Zack-böcker (som att läsa serietidningar!) på någon vecka, nu lyssnar jag på ”1793”, läser Mons Kallentofts ”Djävulsdoften” på datorn och har precis avslutat ”Gänget” av Katarina Wennstam.

Men förutom Sherlocks och Joans vän- och partnerskap vill jag från och med idag helst diskutera samtalet mellan Malin Lindroth och Maria Schottenius om boken ”Nuckan”, skriven just av Malin Lindroth, publicerad idag i Dagens Nyheter. Det mest intressanta jag läst på många veckor. Ja, just det, inte så konstigt. Jag har ju hetsläst spänningsromaner, tidplaner och korrektur för banners. Inte direkt brain-food.

Den fulaste tiden

Men det bryr sig inte fåglarna om, de kvittrar som om vi redan är inne i ”den mest koketta tiden”, om jag får använda Leo Morgans ord (ni som känner er Klas Östergren vet precis vad jag menar).

Efter den här vintern är det inte mycket som är snyggt utomhus. Grus överallt. Skitiga gamla snöhögar som vägrar ge upp. Leriga gångvägar i skogen. Översvämmade, träskliknande områden där det i vanliga fall finns trevliga små bäckar och åar. Inte ett litet ljusgrönt knoppliknande någonstans. Och så detta kalla, avslöjande, obarmhärtiga ljus när solen väl skiner.

Struntsamma. Jag lyssnar på fåglarna och tänker att de vet vad som snart ska komma, vilken tid full av hänryckning vi är på väg in i.

Jag gläds också åt specifika populärkulturella inslag i tillvaron. Del fyra av ”The Defenders”. Del nio av tredje säsongen av ”The Magicians”. ”Dubbla slag” av Malin Persson Giolito. Ni vet, en tittar på en serie som en omsorgsfullt har valt eller läser en deckare som verkar lovande, ”det här ska bli roligt och spännande” och så PANG! blir det något mer. En viktig känsla väcks eller en hiskeligt bra tanke eller en stor igenkänning. De båda serieavsnitten jag just refererade till handlar om lagarbete, vänskap och solidaritet. Jag blev plötsligt och våldsamt hjärtnupen, tårögd, fylld av längtan och hopp. Och insåg något om min egen tillvaro just nu.

Men det är väl inte precis de känslorna som väcks när jag läser ”Dubbla slag”. Nu, till hälften in i boken så gläds jag åt den briljanta dissektionen av vår samtid som MPG ägnar sig åt. Med stor kärlek och förståelse beskriver hon samtiden inifrån en gravid advokat vars karriär är på väg åt helskotta på grund av hennes naiva tro att hon skulle kunna ha allt. De stora advokatbyråerna får sig rejäla slängar av sleven och vår kollektiva benägenhet att ägna oss åt ”retail therapy”, påhejade av livsstilsmagasin och bloggare, likaså. Det finns en fantastisk skildring av Hannas julstök som borde gå till den populärkulturella historien jämte julhistorierna i ”Gentlemen”, ”Sömnen” och ”Nya hyss av Emil i Lönneberga”. Det intressanta med Hannas jul är att den berättas inifrån en kvinna.

Så. Kära läsare och vänner. Våren kommer, för det vet redan fåglarna. Under tiden, titta på och läs välvald populärkultur, för här och där finns ledtrådarna till din egen utveckling.

April, april!

Kommer jag att få ordning på bloggarna i år?

Kommer jag att skriva boken?

Kommer isen att släppa sitt tag runt skärgårdsön?

Kommer folk att stoppa in hela blusen i brallorna framåt jul?

Kommer alla att medicineras med oxytocin i framtiden?

Frågor, frågor, frågor. Och sämre med svar, svar, svar.

Jag vet att den här bloggen är svårläst om du som besökare skulle vilja läsa mer av inläggen kring ett visst ämne. Det måste jag ju göra något åt. Byta tema är kanske en bra idé. Men förstör jag något då? Oj. Då blev svaren på frågan helt plötsligt alldeles för många och spretiga. Jag trycker på paus-knappen och hoppar till något enklare.

Jo, jag kommer att skriva boken. I och med vad jag just nu gör i mitt arbete har jag snart gjort allt det jag kommer att skriva om. Så jag gör i verkligheten och skriver samtidigt. Och boken kommer att bli verklighet. I pappersform. Med mitt namn på omslaget. Halleluja!

Så är det det där med den väldigt långa vintern. Eller att den började så sent. Jo, jag har varit med om det förut. Eftersom jag är så gammal. Precis som jag varit med om lågkonjunkturer, vilket många som är födda på 80- och 90-talet inte varit med om. Det tycker jag är intressant.  Men vintern och isen kommer att ge med sig till slut. Kanske också högkonjunkturen.

Ja, det där med blusen halvistoppad i brallorna. Jag tycker mode är intressant som fenomen, men blir också irriterad på det. Den här hispiga konsumismen som så många av oss är benägna att hoppa på. Och jag förstår inte varför. Är det något hål i själen som tillfälligt blir fyllt? Ger det livet mening ett litet tag? Just det här att modet till och mer påverkar så att vi numera konsumerar inredning och möbler – vad är det för fånerier? Menmen. Jag tar nog fram min svarta Uniqlo-blus, stryker den en smula och stoppar halvdant in den i kjollinningen. Bara för att I’m worth it. Eller nåt.

Oxytocin. Om en inte ammar något barn, är nykär eller har barn som vill sova nära så lider en nog brist på det underbara hormonet oxytocin. Jag gick på elevbehandling på Axelsons, fick taktil massage i 75 underbara minuter, fick därmed en försvarlig utsöndring av oxytocin och var sedan helt impregnerad mot omvärldens alla bra och dåliga stimuli i två dygn. Jag mådde bara HELT UTMÄRKT. Prima. Finemang. Inte ens en timme i en överfull tunnelbanevagn hade fått mig ur balans. Jag var inte lummig, inte okontaktbar, tankarna fungerade finfint, jag mådde inte illa, jag fick ingen abstinens. Så, jag undrar, varför skrivs inte oxytocin ut till typ alla? Världen skulle vara en så mycket bättre plats att leva på.

Som ni ser. Bara en massa halvfärdigt. Fast jag ville dela de halvfärdiga tankarna.

Boken är snart klar!

Click-bait.

Nja. Så fort går det inte. Men jag skriver och tänker och skriver igen. Det intressanta är att inspiration och inspel kan komma från så olika håll. Det jag funderat mest på idag – samarbete och ”ensam är svag” och ”rygga inte  för det svåra men gräv heller inte ner dig”- kom från väldigt olika källor.

1. Avsnitt 9, säsong tre av ”The Magicians”. Som handlar om att alla i en grupp måste inkluderas för att svårigheterna ska kunna överbryggas. Ja, inte bara inkluderas, de måste få veta om sin betydelse och deras färdigheter måste tas till vara.

2. John Mellkvist som ihärdigt jobbar mot ålderism. Jag har sett mest av honom på LinkedIn och det han gör är så bra. I veckan läste jag ett citat som jag nu gör våld på eftersom jag inte kommer ihåg det bokstavligt; ”överkvalificerad? Skulle du kunna säga det om dina barns lärare eller din egen doktor och därmed avfärda dem? Nehej. Så varför är det något du ens tänker om i andra sammanhang?”.

3. Boken ”Lär dig leva” med undertiteln Mindre stress – Mer närvaro. En självutgiven bok som i lättläst form ger tips och råd om hur en kan reflektera över sitt liv och sitt mående för att sedan förändra en del så en kan må bättre. Den är intressant för att den är självutgiven, för att den har marknadsförts i sociala medier (Facebook främst), för att den har sålts i en halv miljon ex, för att den är ganska fult formgiven, för att den med sin blandning av citat, självupplevda historier, råd om allt möjligt (mat, inredning, träning, barnuppfostran, relationer) uppenbarligen når fram, når in. Den visar på att förändring är möjlig, dock främst genom positivt tänkande (vilket ni som följer mig vet att jag är allergisk emot).

Vad fick jag ihop av de här väldigt olika källorna?

1. Det är bra att skriva uppmuntrande och att inte krångla till det.

2. Egenutgivning kan verkligen funka, men det finns en anledning att ta hjälp av goda formgivare.

3. Det går inte att bygga en kommunikationsavdelning på en person. Det är absolut omöjligt. Är kommunikationspersonen ensam krävs budget för  bra konsulter.

4. Kompetens är alltid bra. Ju längre en människa jobbat inom en profession desto mer kan den (om den förvaltat sin kompetens). Den kanske inte tror det själv, men de erfarenheter den samlat på sig kan lockas fram i samtal och diskussioner, om det finns en öppen och tillåtande atmosfär.

5. Som kommunikations- eller marknadschef (eller kommunikatör) finns det ingen möjlighet att behärska alla discipliner som behövs nu för tiden. Det enda som verkligen behövs är ödmjukhet och viljan att lära sig och viljan att plocka ihop ett bra team. Förtroende för andra människor och en god portion självinsikt kan också vara bra att ha, förstås.

Att skriva boken – del 1

Vilken lycka det är att ha ett projekt! Det ger livet struktur och mening. Att jag dessutom helt håller i taktpinnen gör det hela så mycket enklare – projekt i vanliga fall är ofta en process med några steg fram, ett par bakåt, en snäv vänstersväng som du inte förutsåg och så ett par lugna steg framåt igen. Och så kommer en gangster från sidan med ett baseballträ som du måste ducka för. Ett par lugna steg framåt.

Så. I bokprojektet (se mitt senaste inlägg) är jag min egen gangster och min egen snäva vänstersväng. Som jag får parera på eget sätt.

Ursäkta. Lång inåkning.

Vad som knackar på i huvudet just nu är kompetensutveckling. Jag skulle vilja drista mig att till säga att det är en helt överordnad aktivitet på en kommunikationsavdelning av idag. Som jag skrivit så många, många gånger förr – det enda vi kan vara säkra på är förändring. Och är det något som har förändrats enormt de senaste 10-15 åren är medialandskapet och hur människor tar emot och – inte tar emot – information. Så den kommunikationschef som inte har kompetensutveckling för sig och sin avdelning högst upp på agendan (eller i alla fall högt upp) begår tjänstefel, skulle jag drista mig att säga.

Det intressanta är att kompetensutveckling nu för tiden och särskilt när det gäller kommunikation absolut inte behöver betyda dyra och tidsödande kurser. Det som behövs är ett bra kontaktnät på LinkedIn och Facebook samt dator och hörlurar om du sitter i öppet kontorslandskap. Det finns så många företag, organisationer och kunniga människor som bjuder på kunskap (content marketing – har ni hört det förut!?). Alldeles gratis (jaja, du får ofta ”betala” med dina kontaktuppgifter) och ofta väldigt välformulerat och välpresenterat (så du kommer också att lära dig hur en bra Powerpoint ska göras – hårdvaluta med andra ord!).

Här är en första lista på personer, företag och organisationer att följa:

DIK, deras ”sessions” är guld värda

Valtech, där fick jag mina första stora aha-upplevelser i den här genren

Pontus Staunstrup

Jerry Silfwer/Kaufmann

Sara Öhman – en superhjälte. Läs hennes blogg OCH följ henne på Instagram.

Internetstiftelsen, såklart. Deras rapporter berättar allt. ALLT. Det som du måste veta som kommunikatör. För att det är du och din avdelning som måste veta mest om er målgrupps användande av medier och digitala kanaler så att ni kan ge ledningsgruppen (och IT-avdelningen) en riktig och samtida omvärldsstatus. (Deras betaldagar , ”Internetdagarna” är självskrivna. De är dessutom direkt billiga.)

Berghs – den anrika reklamskolan som definitivt hänger med. Redan i slutet av 90-talet, då jag jobbade i en krympande bransch utan pengar till kompetensutveckling gick jag på deras frukostsemininarier och sög i mig kunskap.

Listan kan bli mycket längre. I boken blir den det. Och kanske här i bloggen också.

Dags att börja skriva boken

Nä. Nu kan jag inte vila på hanen längre. Jag kan inte slänga ut frågor och gå i polemik kring saker som jag faktiskt vet en del svar på. Till och med är helt säker på.

Jag var på en inspirerande tillställning i torsdags och två kommentarer från två olika människor puttade mig i rätt riktning.

Den ena:

”Men du kan ju allt.”

Den andra:

”Du borde skriva en bok.”

Båda kommentarerna är helt tagna ur sina sammanhang, men för mitt inre blev de knuffar i en tydlig riktning.

Så nu sitter jag här och tänker skriva en praktisk handbok för den lilla kommunikationsavdelningen. Därför började jag med en mind-map. Inte snygg, inte komplett, men någonstans ska jag börja.

Frågor jag kommer att ta upp:

  • hur väljer man konsulter?
  • hur tänka kring kompetensutveckling?
  • hur rekrytera, hur skapa en optimal grupp?
  • hur leds en liten avdelning bäst?
  • hur hålla i varumärket in i den digitala världen?

Bom. Jag ger mig 2018.

ps. ge mig era bästa frågor. ds.

Inspiration från många olika håll

Förutom att jag är inspirerad av ”Black Mirror” som jag härmed måste rekommendera alla att se, så har jag varit djupt begraven i digital kommunikation i veckan och fått kunskap, idéer och ännu mer sammanhang.

Först var det en video:

Och sedan var det en klockren, tydlig, kunnig, konsekvent genomgång av native advertising som Pontus Staunstrup höll på ett frukostseminarium arrangerat av Seenthis. En del av det han sa sammanfattas i hans blogginlägg här. Dessutom har jag läst hans väldigt roliga och skarpsynta ”11 saker du ska berätta för din vd om digital utveckling” (du kan byta ut ”din vd” mot ”din reklambyrå”, ”din make/maka”, ”din pappa” eller annat som passar), så den vill jag gärna skicka trafik till.

När jag har lagat mat, diskat och plockat i och ur diskmaskinen i helgen så har jag lyssnat på flera avsnitt av ”Digitalsnack”, en podd om sociala och digitala medier. Korta, innehållsdigra avsnitt om rörligt i sociala medier, om LinkedIn, om sökoptimering av hemsidan och annat roligt och nyttigt. Content marketing på riktigt eftersom podden görs av byrån Digitalsnack, som därmed visar att de verkligen kan och att de vågar bjuda på sin kunskap redan innan vi som lyssnar blir kunder.

Tillbaka till ”Black Mirror” – framtiden är redan här. Vi känner igen oss och inte riktigt – vi har flyttat in i en värld som är virtuell till en stor del. Och vi gjorde det nästan utan att veta om det. I ”Black Mirror” är vi i en framtid som är typ imorgon ( ja, möjligen nästa månad), det mesta ser exakt likadant ut som det vi är vana vid, men något har blivit skevt. Varje avsnitt är en helt egen berättelse och i varje avsnitt är det någon av de förändringar vi redan är med om som har gått litet, litet för långt. Välgjort, svartsynt, extremt smart, omskakande. Inget för den som bara söker tröst och feelgood.

Verifierad av MonsterInsights