Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Den dallrande sommarhettan

Jag tänkte att jag skulle skriva att jag har en enda uppgift den här sommaren/semestern och den fick jag av min PT Erling när jag frågade om hur jag skulle träna på under träningsuppehållet:

”Tagga ner”, sa han. Inget mer. Bara det.

Fast så insåg jag att förutom det så hade jag två uppgifter till – genomföra en flytt och vara förälder till två barn som just denna sommar står inför stora förändringar i livet. Så det där med att ”tagga ner” var inte helt enkelt. Men jag jobbar på det. Absolut. Jag har mediterat några gånger, praktiserat Yoga Nidra ett par gånger, dragit mig undan barnen i två dagar för att ha som enda uppgift på landet att elda i bastukaminen (en hel vetenskap) och bada kvällsbastu och morgonbastu samt simma fler än fem simtag.

Det är klart – den här tropiska värmen hjälper ju till i nedtaggandet, det måste jag säga. För jag och värme är inte världens bästa kombination. Jag blir lätt bränd av solen och jag känner mig svullen, svettig och orkeslös när jag rör mig ute dagtid. Så. Det är bara att göra som i länder där värmen är närvarande på ett mer förutsägbart sätt – gardiner neddragna/nedfällda för att hålla värmen ute på dagarna, siesta mest hela dagen och aktivitet på kvällarna.

Jag kommer ihåg antrosopdoktorn jag träffade när Valkyrian under en period var öronbarn. ”Naturen är stark”, sa han och rekommenderade att Valkyrian, som då var en fyraåring med trassligt hår och bävernylonoverall inte skulle sova middag utomhus, som hon gjorde hos sin dagmamma utan att hon skulle börja sova inomhus istället. Det örononda försvann och jag minns inte riktigt om det hände parallellt med att Valkyrian började sova middag inomhus men det jag minns med klarhet är antroposofdoktorns ord – ”Naturen är stark”.

Särskilt den här sommaren.

Ambitioner för sommaren

IMG_0082

Och medan regnet så barmhärtigt ser till att vi måste hålla oss inomhus (titta på videon om du vill), tvätta fönster på insidan, hänge oss åt Steam Summer Sale, försöka ladda ned ljudböcker och e-böcker från biblioteket så försöker jag också dra ner på mina ambitioner för sommaren. Nej, jag kommer inte att bli solbränd och vältränad. Och boken kommer inte att bli klar. En flytt måste bli av, det är inte förhandlingsbart. Men en egen ambition har jag. Att komma ihåg hur kortspelet Mulle går till och att lära ut det till resten av familjen.

För jag minns mina somrar i sommarstugan vid sjön Multen i Närke, en mil från Mullhyttan och ett par mil från Fjugesta. Det var somrar fyllda av serietidningar, böcker och kortspel. Naturligtvis badade vi också och den där magiska sommaren mellan trean och fyran så tittade vi på ”Mumien”, ”Frankenstein”, ”Dracula”, ”Skräcken från den svarta lagunen”, ”Varulven”, ”Dr Jekyll och Mr Hyde” – vilken minnesvärd sommar det var!

Mulle var ett stående kvällsnöje för hela familjen. Som avbröts om det var en kväll med skräckfilm, svart-vit och grynig.

Så. Om någon kan ge mig bättre instruktioner om Mulle som kortspel än de som tillhandahålls av Wikibooks, så meddela mig. Dessutom vet jag nu också att Mulle är kortspelet par preference på svenska fängelser.

Förförd av Zack

Jag har levt ett helt sommarlov på mindre än 24 timmar. Sovit som en klubbad utter efter att ha krupit ner nyduschad mellan rena lakan. Druckit hett kokkaffe och litet för rostade mackor med ost och gurka. Kissat på tomten. Tittat på kampen kring fågelholken mellan den stora, skrämmande nötskrikan och familjen svartvit flugsnappare. Hetsläst ”Falco”, den femte Herkules-serien av Mons Kallentoft och medhjälpare.

Jag började att lyssna på den, men det gick alldeles för långsamt så jag läste den i mobilen. Det gick alldeles utmärkt när jag väl förstått hur jag skulle anpassa texten och skärmbelysningen till mina åldrade ögon.

Men, det är ju varken sommarlov, teknikens under eller åldersförändringar jag skulle ägna mig åt. Utan åt Zack, denna fullständigt oemotståndliga superhjälte. Gudavacker med blonda lockar, stark och uthållig som en Marvel-hjälte, barnsligt omedveten om kriget mot sin egen personlighet, modig, dumdristig, evigt segerrik.

Att sätta in en superhjälte av det här snittet i vår samtid och göra det riktigt bra och definitivt väldigt spännande, det är intressant. Där finns IS, förorten, den extrema segregationen i Stockholm, klubblivet där överklass och kriminalitet möts, mental ohälsa på vardagsnivå – allt i en intressant blandning som skapar en fond och en trovärdighet till gudasagorna.

När jag läste första boken om Zack (”Zack”) var jag skeptisk – ”hur ska nånsin nån kunna tro att jag ska gå på den här personen? Såååå snygg, såååååå stark, sååååå för mycket av allt.” Men. När jag var elva älskade jag Fantomen och egentligen var väl han bara en i raden av hjältar jag hyllat och följt. Så istället för att läsa Zack-böckerna som ”deckare” har jag läst dem som serietidningar. Och då sväljer jag hela paketet. Lock, stock and barrel.

Vår fåniga samtid

Någon som trodde att ”shabby chic” och bohemisk inredningsstil skulle få leva för alltid? Nejnej. Nu är det en trend som möjligen är intressant i Värmland och i vissa delar av Norrland.

Jag vill inte hänga ut er som tyckte att det här var (och är?) en förtjusande stil som ni egentligen alltid bekänt er till utan jag vill bara resonera litet kring moden kring möbler, hus och inredning. Tanken började bubbla i huvudet när jag i kön till skärgårdsbåten började samtala med en kvinna i min ålder som det visade sig att jag budat emot för sju år sedan om en sommarstuga. Hon berättade om hur de gjort om och redan innan hon öppnade munnen tänkte jag: mängder med trädäck, öppet till nock, slå ut väggarna, stora glasskjutdörrar. Javisst, jag hade rätt på alla punkter.

Inte för att jag är synsk på något vis utan för att det är så folk med hyfsat med pengar gör nu på 10-talet när de har köpt ett ställe i skärgården. Alla gör likadant. Så är det bara.

Och då började jag fundera på hur moden kommer att åldras? Avlutade möbler – kommer ni ihåg 70- och 80-talets hajp? Möbler inköpta på auktion eller hittade hos äldre släktingar skulle lutas av, berövas på all individualitet och proveniens. Och back-lashen som sedan kom – allt hån från kännare som grät krokodiltårar över den skatt i form av allmogemålningar som gått förlorad.

Hur många lever fortfarande med badrum från sena 80-talet och tidiga 90-talet? I aprikos eller lätt turkos, med struktur i kaklet, med bård, såklart, med bubbelbadkar. Någon som inom närmaste tiden kommer att minnas sådana med en positiv känsla av nostalgi. Nja, snarare med lätt skam, eller hur?

Jag har rantat på om köksrenoveringar förut. Och ja, jag tycker att det är ungefär det töntigaste en kan ägna sig åt. Det tär på jordens resurser, sätter familjelivet på outhärdliga prov, skapar UMS (utmattningssyndrom) och håller folk borta från riktigt skapande och reell personlig utveckling.

Samtidigt vet jag av erfarenhet att genuint god arkitektur är en viktig ingrediens i ett gott liv och i ett gott samhälle. Så jag är inne och tassar på minerat område här. Fast vad jag egentligen skulle vilja diskutera är hållbarhet, arkitektur och konsumismen. Men just nu får det här räcka som inlägg för idag. Jag hoppas jag skapat litet oro, några frågor, några invändningar. Och att du, som är som jag, nöjt tittar dig omkring och tänker: vad skön sängen är och soffan med! Med betoning på skön som i bekväm och hållbar, inte som i snygg att se på.

In i andra världar eller I went slumming

Jag är så enormt glad över att ha varit en bokslukande glasögonorm genom hela min uppväxt för det har gjort att jag med självklarhet vet att trösten, idéerna, flykten, perspektivet, spänningen, känslorna ligger en knapptryckning, en gest bort. För särskilt nu, i vår uppkopplade tid är du aldrig längre bort från en bra bok än ett par knapptryckningar. Om du har biblakort, vill säga. Vilket alla borde ha. Skulle kanske skickas ut på samma sätt som SL-korten till ungdomar den här sommaren?

Jag har läst massor på senaste tiden. I pappersform, i min bärbara, som lyssnarbok. Så idag blir det ett inlägg om böcker, i väntan på att de stora tankarna ska stöpas i läslig form.

”1793” – jag läste den tillslut. Eller lyssnade på den. Och jag förflyttades där jag traskade runt i Klara, i Gamla Stan och på Söder. Till en tid med malmgårdar, kaffehus, horeri, avgrundsdjupa klasskillnader, flödande alkohol (studentflaken – stick och göm er!) och lukter överallt. Mänskliga och djuriska avsöndringar, avskräde, smuts, rök.

Vilket makalöst hantverk i research, språkhantering och redaktörsarbete! Allt sammantaget möjliggör den här romanen det närmaste en verklig tidsresa en kan komma. Och jag inser att en välskriven, vältänkt bok slår film alla gånger i möjligheten att förflyttas i tid och rum.

Men varför stanna i 1700-talets Stockholm när hela världen finns därutanför? Så jag följde med den allt trasigare Malin Fors till Bangkok i Mons Kallentofts ”Djävulsdoften”. Lukterna var inte lika påtagliga som i den tidigare läsupplevelsen, men värmen…. Den där fuktdrypande värmen som framkallar panik för det finns ingen ände på den, den är överallt, tränger sig på och in. Samtidigt som Malin bara reagerar. Hon tänker inte. Hon reagerar och agerar. Hennes inre kompass är helt i olag, toppar alla manliga alkoholist- och knarkardeckare jag nånsin fått dela själ med, men rutin och instinkt leder henne rätt i jobbet (i vissa delar, i alla fall).

Så. Om den svenska högsommaren, som drabbat oss litet väl klimatångesttidigt, inte är så ny och fräsch i sin uppenbarelse, bege er till det sena 1700-talets Stockholm eller till Bangkok bakom shoppinggalleriornas välsignade svalka.

Söndagsbåten

Jojo, jag kommer att bildsätta det här inlägget så fort jag kommer ut till ön. Men just nu sitter jag här på söndagsbåten ut mot skärgården och det är en sällsamt vilsam upplevelse. Inte alls som den hetsiga känslan på eftermiddagsbåten på fredagen – ”har vi med oss allt?”, ”kan ni tränga ihop er, det får faktiskt plats med sex personer vid borden?”, ”varför kommer du så sent – du höll ju på att missa båten!”, ”puh! Äntligen ett glas vin, men tusan vad det är lång kö!”, ”varför måste turisterna åka till Vaxholm med den här båten, de har ju alla andra båtturer som de kan ta?!”

Nejnej. Söndagsbåten är helt annorlunda. Vi som reser utan sällskap sitter vid varsitt bord och löser korsord, läser, tittar på ”Elementary” och bloggar (gissa vem), dricker kaffe och tänker och de andra som sällskapar spelar kort och ”Försvunna diamanten”. Det vilar en stämning av mitt-i-sommarlovet trots att vi knappt kommit in i juni. Och här tänker jag inte ta upp en ångestladdad tråd kring klimatförändring. Just idag, i denna timme idkar jag förnekelse.

Själva resandet, förflyttningen, när det inte går att göra något, det är den känslan som råder härinne på båten. De som kan umgås gör det, de som vill låta tankarna flyta gör det. På ett sätt påminner den här stunden mig om när jag mediterat i grupp. Lugnet som smittar av sig. En mycket välsignad tidskapsel.

Skandaler och mord i försommarhettan

Bara jobb (och pollen) och inget hullabaloo gör Issadissa till en riktigt trist typ

Om en dryg vecka kommer ett års hårt arbete att synas. I tunnelbanan och på digitala platser. Så jag är inne i en sista period av totalt fokus och koncentration samt brandkårsutryckningar och sjukt mycket förväntan.

Det är då jag hetsläser. Det funkar inte att bara se på ”Elementary” – avsnitt efter avsnitt. Den är för trevlig. Jag tycker berättelsen om Sherlocks och Joans vän- och partnerskap är fantastisk, den vill jag diskutera mycket i framtiden. En hetero-man och en hetero-kvinna som trivs enormt bra ihop utan inblandning av sexuell dårskap, som utvecklar ett djupt beroende av varandras sällskap och intellekt, en stark vänskap och ett samarbete de flesta arbetsgrupper bara kan nära våta drömmar om.

Lång utvikning – hetsläsning är det som funkar alltså. Så jag plöjde Mons Kallentofts och Markus Luttemans Zack-böcker (som att läsa serietidningar!) på någon vecka, nu lyssnar jag på ”1793”, läser Mons Kallentofts ”Djävulsdoften” på datorn och har precis avslutat ”Gänget” av Katarina Wennstam.

Men förutom Sherlocks och Joans vän- och partnerskap vill jag från och med idag helst diskutera samtalet mellan Malin Lindroth och Maria Schottenius om boken ”Nuckan”, skriven just av Malin Lindroth, publicerad idag i Dagens Nyheter. Det mest intressanta jag läst på många veckor. Ja, just det, inte så konstigt. Jag har ju hetsläst spänningsromaner, tidplaner och korrektur för banners. Inte direkt brain-food.

Den fulaste tiden

Men det bryr sig inte fåglarna om, de kvittrar som om vi redan är inne i ”den mest koketta tiden”, om jag får använda Leo Morgans ord (ni som känner er Klas Östergren vet precis vad jag menar).

Efter den här vintern är det inte mycket som är snyggt utomhus. Grus överallt. Skitiga gamla snöhögar som vägrar ge upp. Leriga gångvägar i skogen. Översvämmade, träskliknande områden där det i vanliga fall finns trevliga små bäckar och åar. Inte ett litet ljusgrönt knoppliknande någonstans. Och så detta kalla, avslöjande, obarmhärtiga ljus när solen väl skiner.

Struntsamma. Jag lyssnar på fåglarna och tänker att de vet vad som snart ska komma, vilken tid full av hänryckning vi är på väg in i.

Jag gläds också åt specifika populärkulturella inslag i tillvaron. Del fyra av ”The Defenders”. Del nio av tredje säsongen av ”The Magicians”. ”Dubbla slag” av Malin Persson Giolito. Ni vet, en tittar på en serie som en omsorgsfullt har valt eller läser en deckare som verkar lovande, ”det här ska bli roligt och spännande” och så PANG! blir det något mer. En viktig känsla väcks eller en hiskeligt bra tanke eller en stor igenkänning. De båda serieavsnitten jag just refererade till handlar om lagarbete, vänskap och solidaritet. Jag blev plötsligt och våldsamt hjärtnupen, tårögd, fylld av längtan och hopp. Och insåg något om min egen tillvaro just nu.

Men det är väl inte precis de känslorna som väcks när jag läser ”Dubbla slag”. Nu, till hälften in i boken så gläds jag åt den briljanta dissektionen av vår samtid som MPG ägnar sig åt. Med stor kärlek och förståelse beskriver hon samtiden inifrån en gravid advokat vars karriär är på väg åt helskotta på grund av hennes naiva tro att hon skulle kunna ha allt. De stora advokatbyråerna får sig rejäla slängar av sleven och vår kollektiva benägenhet att ägna oss åt ”retail therapy”, påhejade av livsstilsmagasin och bloggare, likaså. Det finns en fantastisk skildring av Hannas julstök som borde gå till den populärkulturella historien jämte julhistorierna i ”Gentlemen”, ”Sömnen” och ”Nya hyss av Emil i Lönneberga”. Det intressanta med Hannas jul är att den berättas inifrån en kvinna.

Så. Kära läsare och vänner. Våren kommer, för det vet redan fåglarna. Under tiden, titta på och läs välvald populärkultur, för här och där finns ledtrådarna till din egen utveckling.

April, april!

Kommer jag att få ordning på bloggarna i år?

Kommer jag att skriva boken?

Kommer isen att släppa sitt tag runt skärgårdsön?

Kommer folk att stoppa in hela blusen i brallorna framåt jul?

Kommer alla att medicineras med oxytocin i framtiden?

Frågor, frågor, frågor. Och sämre med svar, svar, svar.

Jag vet att den här bloggen är svårläst om du som besökare skulle vilja läsa mer av inläggen kring ett visst ämne. Det måste jag ju göra något åt. Byta tema är kanske en bra idé. Men förstör jag något då? Oj. Då blev svaren på frågan helt plötsligt alldeles för många och spretiga. Jag trycker på paus-knappen och hoppar till något enklare.

Jo, jag kommer att skriva boken. I och med vad jag just nu gör i mitt arbete har jag snart gjort allt det jag kommer att skriva om. Så jag gör i verkligheten och skriver samtidigt. Och boken kommer att bli verklighet. I pappersform. Med mitt namn på omslaget. Halleluja!

Så är det det där med den väldigt långa vintern. Eller att den började så sent. Jo, jag har varit med om det förut. Eftersom jag är så gammal. Precis som jag varit med om lågkonjunkturer, vilket många som är födda på 80- och 90-talet inte varit med om. Det tycker jag är intressant. Men vintern och isen kommer att ge med sig till slut. Kanske också högkonjunkturen.

Ja, det där med blusen halvistoppad i brallorna. Jag tycker mode är intressant som fenomen, men blir också irriterad på det. Den här hispiga konsumismen som så många av oss är benägna att hoppa på. Och jag förstår inte varför. Är det något hål i själen som tillfälligt blir fyllt? Ger det livet mening ett litet tag? Just det här att modet till och mer påverkar så att vi numera konsumerar inredning och möbler – vad är det för fånerier? Menmen. Jag tar nog fram min svarta Uniqlo-blus, stryker den en smula och stoppar halvdant in den i kjollinningen. Bara för att I’m worth it. Eller nåt.

Oxytocin. Om en inte ammar något barn, är nykär eller har barn som vill sova nära så lider en nog brist på det underbara hormonet oxytocin. Jag gick på elevbehandling på Axelsons, fick taktil massage i 75 underbara minuter, fick därmed en försvarlig utsöndring av oxytocin och var sedan helt impregnerad mot omvärldens alla bra och dåliga stimuli i två dygn. Jag mådde bara HELT UTMÄRKT. Prima. Finemang. Inte ens en timme i en överfull tunnelbanevagn hade fått mig ur balans. Jag var inte lummig, inte okontaktbar, tankarna fungerade finfint, jag mådde inte illa, jag fick ingen abstinens. Så, jag undrar, varför skrivs inte oxytocin ut till typ alla? Världen skulle vara en så mycket bättre plats att leva på.

Som ni ser. Bara en massa halvfärdigt. Fast jag ville dela de halvfärdiga tankarna.

Boken är snart klar!

Click-bait.

Nja. Så fort går det inte. Men jag skriver och tänker och skriver igen. Det intressanta är att inspiration och inspel kan komma från så olika håll. Det jag funderat mest på idag – samarbete och ”ensam är svag” och ”rygga inte för det svåra men gräv heller inte ner dig”- kom från väldigt olika källor.

1. Avsnitt 9, säsong tre av ”The Magicians”. Som handlar om att alla i en grupp måste inkluderas för att svårigheterna ska kunna överbryggas. Ja, inte bara inkluderas, de måste få veta om sin betydelse och deras färdigheter måste tas till vara.

2. John Mellkvist som ihärdigt jobbar mot ålderism. Jag har sett mest av honom på LinkedIn och det han gör är så bra. I veckan läste jag ett citat som jag nu gör våld på eftersom jag inte kommer ihåg det bokstavligt; ”överkvalificerad? Skulle du kunna säga det om dina barns lärare eller din egen doktor och därmed avfärda dem? Nehej. Så varför är det något du ens tänker om i andra sammanhang?”.

3. Boken ”Lär dig leva” med undertiteln Mindre stress – Mer närvaro. En självutgiven bok som i lättläst form ger tips och råd om hur en kan reflektera över sitt liv och sitt mående för att sedan förändra en del så en kan må bättre. Den är intressant för att den är självutgiven, för att den har marknadsförts i sociala medier (Facebook främst), för att den har sålts i en halv miljon ex, för att den är ganska fult formgiven, för att den med sin blandning av citat, självupplevda historier, råd om allt möjligt (mat, inredning, träning, barnuppfostran, relationer) uppenbarligen når fram, når in. Den visar på att förändring är möjlig, dock främst genom positivt tänkande (vilket ni som följer mig vet att jag är allergisk emot).

Vad fick jag ihop av de här väldigt olika källorna?

1. Det är bra att skriva uppmuntrande och att inte krångla till det.

2. Egenutgivning kan verkligen funka, men det finns en anledning att ta hjälp av goda formgivare.

3. Det går inte att bygga en kommunikationsavdelning på en person. Det är absolut omöjligt. Är kommunikationspersonen ensam krävs budget för bra konsulter.

4. Kompetens är alltid bra. Ju längre en människa jobbat inom en profession desto mer kan den (om den förvaltat sin kompetens). Den kanske inte tror det själv, men de erfarenheter den samlat på sig kan lockas fram i samtal och diskussioner, om det finns en öppen och tillåtande atmosfär.

5. Som kommunikations- eller marknadschef (eller kommunikatör) finns det ingen möjlighet att behärska alla discipliner som behövs nu för tiden. Det enda som verkligen behövs är ödmjukhet och viljan att lära sig och viljan att plocka ihop ett bra team. Förtroende för andra människor och en god portion självinsikt kan också vara bra att ha, förstås.