Skandaler och mord i försommarhettan

Bara jobb (och pollen) och inget hullabaloo gör Issadissa till en riktigt trist typ

Om en dryg vecka kommer ett års hårt arbete att synas. I tunnelbanan och på digitala platser. Så jag är inne i en sista period av totalt fokus och koncentration samt brandkårsutryckningar och sjukt mycket förväntan.

Det är då jag hetsläser. Det funkar inte att bara se på ”Elementary” – avsnitt efter avsnitt. Den är för trevlig. Jag tycker berättelsen om Sherlocks och Joans vän- och partnerskap är fantastisk, den vill jag diskutera mycket i framtiden. En hetero-man och en hetero-kvinna som trivs enormt bra ihop utan inblandning av sexuell dårskap, som utvecklar ett djupt beroende av varandras sällskap och intellekt, en stark vänskap och ett samarbete de flesta arbetsgrupper bara kan nära våta drömmar om.

Lång utvikning – hetsläsning är det som funkar alltså. Så jag plöjde Mons Kallentofts och Markus Luttemans Zack-böcker (som att läsa serietidningar!) på någon vecka, nu lyssnar jag på ”1793”, läser Mons Kallentofts ”Djävulsdoften” på datorn och har precis avslutat ”Gänget” av Katarina Wennstam.

Men förutom Sherlocks och Joans vän- och partnerskap vill jag från och med idag helst diskutera samtalet mellan Malin Lindroth och Maria Schottenius om boken ”Nuckan”, skriven just av Malin Lindroth, publicerad idag i Dagens Nyheter. Det mest intressanta jag läst på många veckor. Ja, just det, inte så konstigt. Jag har ju hetsläst spänningsromaner, tidplaner och korrektur för banners. Inte direkt brain-food.

Den fulaste tiden

Men det bryr sig inte fåglarna om, de kvittrar som om vi redan är inne i ”den mest koketta tiden”, om jag får använda Leo Morgans ord (ni som känner er Klas Östergren vet precis vad jag menar).

Efter den här vintern är det inte mycket som är snyggt utomhus. Grus överallt. Skitiga gamla snöhögar som vägrar ge upp. Leriga gångvägar i skogen. Översvämmade, träskliknande områden där det i vanliga fall finns trevliga små bäckar och åar. Inte ett litet ljusgrönt knoppliknande någonstans. Och så detta kalla, avslöjande, obarmhärtiga ljus när solen väl skiner.

Struntsamma. Jag lyssnar på fåglarna och tänker att de vet vad som snart ska komma, vilken tid full av hänryckning vi är på väg in i.

Jag gläds också åt specifika populärkulturella inslag i tillvaron. Del fyra av ”The Defenders”. Del nio av tredje säsongen av ”The Magicians”. ”Dubbla slag” av Malin Persson Giolito. Ni vet, en tittar på en serie som en omsorgsfullt har valt eller läser en deckare som verkar lovande, ”det här ska bli roligt och spännande” och så PANG! blir det något mer. En viktig känsla väcks eller en hiskeligt bra tanke eller en stor igenkänning. De båda serieavsnitten jag just refererade till handlar om lagarbete, vänskap och solidaritet. Jag blev plötsligt och våldsamt hjärtnupen, tårögd, fylld av längtan och hopp. Och insåg något om min egen tillvaro just nu.

Men det är väl inte precis de känslorna som väcks när jag läser ”Dubbla slag”. Nu, till hälften in i boken så gläds jag åt den briljanta dissektionen av vår samtid som MPG ägnar sig åt. Med stor kärlek och förståelse beskriver hon samtiden inifrån en gravid advokat vars karriär är på väg åt helskotta på grund av hennes naiva tro att hon skulle kunna ha allt. De stora advokatbyråerna får sig rejäla slängar av sleven och vår kollektiva benägenhet att ägna oss åt ”retail therapy”, påhejade av livsstilsmagasin och bloggare, likaså. Det finns en fantastisk skildring av Hannas julstök som borde gå till den populärkulturella historien jämte julhistorierna i ”Gentlemen”, ”Sömnen” och ”Nya hyss av Emil i Lönneberga”. Det intressanta med Hannas jul är att den berättas inifrån en kvinna.

Så. Kära läsare och vänner. Våren kommer, för det vet redan fåglarna. Under tiden, titta på och läs välvald populärkultur, för här och där finns ledtrådarna till din egen utveckling.

April, april!

Kommer jag att få ordning på bloggarna i år?

Kommer jag att skriva boken?

Kommer isen att släppa sitt tag runt skärgårdsön?

Kommer folk att stoppa in hela blusen i brallorna framåt jul?

Kommer alla att medicineras med oxytocin i framtiden?

Frågor, frågor, frågor. Och sämre med svar, svar, svar.

Jag vet att den här bloggen är svårläst om du som besökare skulle vilja läsa mer av inläggen kring ett visst ämne. Det måste jag ju göra något åt. Byta tema är kanske en bra idé. Men förstör jag något då? Oj. Då blev svaren på frågan helt plötsligt alldeles för många och spretiga. Jag trycker på paus-knappen och hoppar till något enklare.

Jo, jag kommer att skriva boken. I och med vad jag just nu gör i mitt arbete har jag snart gjort allt det jag kommer att skriva om. Så jag gör i verkligheten och skriver samtidigt. Och boken kommer att bli verklighet. I pappersform. Med mitt namn på omslaget. Halleluja!

Så är det det där med den väldigt långa vintern. Eller att den började så sent. Jo, jag har varit med om det förut. Eftersom jag är så gammal. Precis som jag varit med om lågkonjunkturer, vilket många som är födda på 80- och 90-talet inte varit med om. Det tycker jag är intressant.  Men vintern och isen kommer att ge med sig till slut. Kanske också högkonjunkturen.

Ja, det där med blusen halvistoppad i brallorna. Jag tycker mode är intressant som fenomen, men blir också irriterad på det. Den här hispiga konsumismen som så många av oss är benägna att hoppa på. Och jag förstår inte varför. Är det något hål i själen som tillfälligt blir fyllt? Ger det livet mening ett litet tag? Just det här att modet till och mer påverkar så att vi numera konsumerar inredning och möbler – vad är det för fånerier? Menmen. Jag tar nog fram min svarta Uniqlo-blus, stryker den en smula och stoppar halvdant in den i kjollinningen. Bara för att I’m worth it. Eller nåt.

Oxytocin. Om en inte ammar något barn, är nykär eller har barn som vill sova nära så lider en nog brist på det underbara hormonet oxytocin. Jag gick på elevbehandling på Axelsons, fick taktil massage i 75 underbara minuter, fick därmed en försvarlig utsöndring av oxytocin och var sedan helt impregnerad mot omvärldens alla bra och dåliga stimuli i två dygn. Jag mådde bara HELT UTMÄRKT. Prima. Finemang. Inte ens en timme i en överfull tunnelbanevagn hade fått mig ur balans. Jag var inte lummig, inte okontaktbar, tankarna fungerade finfint, jag mådde inte illa, jag fick ingen abstinens. Så, jag undrar, varför skrivs inte oxytocin ut till typ alla? Världen skulle vara en så mycket bättre plats att leva på.

Som ni ser. Bara en massa halvfärdigt. Fast jag ville dela de halvfärdiga tankarna.

Boken är snart klar!

Click-bait.

Nja. Så fort går det inte. Men jag skriver och tänker och skriver igen. Det intressanta är att inspiration och inspel kan komma från så olika håll. Det jag funderat mest på idag – samarbete och ”ensam är svag” och ”rygga inte  för det svåra men gräv heller inte ner dig”- kom från väldigt olika källor.

1. Avsnitt 9, säsong tre av ”The Magicians”. Som handlar om att alla i en grupp måste inkluderas för att svårigheterna ska kunna överbryggas. Ja, inte bara inkluderas, de måste få veta om sin betydelse och deras färdigheter måste tas till vara.

2. John Mellkvist som ihärdigt jobbar mot ålderism. Jag har sett mest av honom på LinkedIn och det han gör är så bra. I veckan läste jag ett citat som jag nu gör våld på eftersom jag inte kommer ihåg det bokstavligt; ”överkvalificerad? Skulle du kunna säga det om dina barns lärare eller din egen doktor och därmed avfärda dem? Nehej. Så varför är det något du ens tänker om i andra sammanhang?”.

3. Boken ”Lär dig leva” med undertiteln Mindre stress – Mer närvaro. En självutgiven bok som i lättläst form ger tips och råd om hur en kan reflektera över sitt liv och sitt mående för att sedan förändra en del så en kan må bättre. Den är intressant för att den är självutgiven, för att den har marknadsförts i sociala medier (Facebook främst), för att den har sålts i en halv miljon ex, för att den är ganska fult formgiven, för att den med sin blandning av citat, självupplevda historier, råd om allt möjligt (mat, inredning, träning, barnuppfostran, relationer) uppenbarligen når fram, når in. Den visar på att förändring är möjlig, dock främst genom positivt tänkande (vilket ni som följer mig vet att jag är allergisk emot).

Vad fick jag ihop av de här väldigt olika källorna?

1. Det är bra att skriva uppmuntrande och att inte krångla till det.

2. Egenutgivning kan verkligen funka, men det finns en anledning att ta hjälp av goda formgivare.

3. Det går inte att bygga en kommunikationsavdelning på en person. Det är absolut omöjligt. Är kommunikationspersonen ensam krävs budget för  bra konsulter.

4. Kompetens är alltid bra. Ju längre en människa jobbat inom en profession desto mer kan den (om den förvaltat sin kompetens). Den kanske inte tror det själv, men de erfarenheter den samlat på sig kan lockas fram i samtal och diskussioner, om det finns en öppen och tillåtande atmosfär.

5. Som kommunikations- eller marknadschef (eller kommunikatör) finns det ingen möjlighet att behärska alla discipliner som behövs nu för tiden. Det enda som verkligen behövs är ödmjukhet och viljan att lära sig och viljan att plocka ihop ett bra team. Förtroende för andra människor och en god portion självinsikt kan också vara bra att ha, förstås.

Att skriva boken – del 1

Vilken lycka det är att ha ett projekt! Det ger livet struktur och mening. Att jag dessutom helt håller i taktpinnen gör det hela så mycket enklare – projekt i vanliga fall är ofta en process med några steg fram, ett par bakåt, en snäv vänstersväng som du inte förutsåg och så ett par lugna steg framåt igen. Och så kommer en gangster från sidan med ett baseballträ som du måste ducka för. Ett par lugna steg framåt.

Så. I bokprojektet (se mitt senaste inlägg) är jag min egen gangster och min egen snäva vänstersväng. Som jag får parera på eget sätt.

Ursäkta. Lång inåkning.

Vad som knackar på i huvudet just nu är kompetensutveckling. Jag skulle vilja drista mig att till säga att det är en helt överordnad aktivitet på en kommunikationsavdelning av idag. Som jag skrivit så många, många gånger förr – det enda vi kan vara säkra på är förändring. Och är det något som har förändrats enormt de senaste 10-15 åren är medialandskapet och hur människor tar emot och – inte tar emot – information. Så den kommunikationschef som inte har kompetensutveckling för sig och sin avdelning högst upp på agendan (eller i alla fall högt upp) begår tjänstefel, skulle jag drista mig att säga.

Det intressanta är att kompetensutveckling nu för tiden och särskilt när det gäller kommunikation absolut inte behöver betyda dyra och tidsödande kurser. Det som behövs är ett bra kontaktnät på LinkedIn och Facebook samt dator och hörlurar om du sitter i öppet kontorslandskap. Det finns så många företag, organisationer och kunniga människor som bjuder på kunskap (content marketing – har ni hört det förut!?). Alldeles gratis (jaja, du får ofta ”betala” med dina kontaktuppgifter) och ofta väldigt välformulerat och välpresenterat (så du kommer också att lära dig hur en bra Powerpoint ska göras – hårdvaluta med andra ord!).

Här är en första lista på personer, företag och organisationer att följa:

DIK, deras ”sessions” är guld värda

Valtech, där fick jag mina första stora aha-upplevelser i den här genren

Pontus Staunstrup

Jerry Silfwer/Kaufmann

Sara Öhman – en superhjälte. Läs hennes blogg OCH följ henne på Instagram.

Internetstiftelsen, såklart. Deras rapporter berättar allt. ALLT. Det som du måste veta som kommunikatör. För att det är du och din avdelning som måste veta mest om er målgrupps användande av medier och digitala kanaler så att ni kan ge ledningsgruppen (och IT-avdelningen) en riktig och samtida omvärldsstatus. (Deras betaldagar , ”Internetdagarna” är självskrivna. De är dessutom direkt billiga.)

Berghs – den anrika reklamskolan som definitivt hänger med. Redan i slutet av 90-talet, då jag jobbade i en krympande bransch utan pengar till kompetensutveckling gick jag på deras frukostsemininarier och sög i mig kunskap.

Listan kan bli mycket längre. I boken blir den det. Och kanske här i bloggen också.

Dags att börja skriva boken

Nä. Nu kan jag inte vila på hanen längre. Jag kan inte slänga ut frågor och gå i polemik kring saker som jag faktiskt vet en del svar på. Till och med är helt säker på.

Jag var på en inspirerande tillställning i torsdags och två kommentarer från två olika människor puttade mig i rätt riktning.

Den ena:

”Men du kan ju allt.”

Den andra:

”Du borde skriva en bok.”

Båda kommentarerna är helt tagna ur sina sammanhang, men för mitt inre blev de knuffar i en tydlig riktning.

Så nu sitter jag här och tänker skriva en praktisk handbok för den lilla kommunikationsavdelningen. Därför började jag med en mind-map. Inte snygg, inte komplett, men någonstans ska jag börja.

Frågor jag kommer att ta upp:

  • hur väljer man konsulter?
  • hur tänka kring kompetensutveckling?
  • hur rekrytera, hur skapa en optimal grupp?
  • hur leds en liten avdelning bäst?
  • hur hålla i varumärket in i den digitala världen?

Bom. Jag ger mig 2018.

ps. ge mig era bästa frågor. ds.

Inspiration från många olika håll

Förutom att jag är inspirerad av ”Black Mirror” som jag härmed måste rekommendera alla att se, så har jag varit djupt begraven i digital kommunikation i veckan och fått kunskap, idéer och ännu mer sammanhang.

Först var det en video:

Och sedan var det en klockren, tydlig, kunnig, konsekvent genomgång av native advertising som Pontus Staunstrup höll på ett frukostseminarium arrangerat av Seenthis. En del av det han sa sammanfattas i hans blogginlägg här. Dessutom har jag läst hans väldigt roliga och skarpsynta ”11 saker du ska berätta för din vd om digital utveckling” (du kan byta ut ”din vd” mot ”din reklambyrå”, ”din make/maka”, ”din pappa” eller annat som passar), så den vill jag gärna skicka trafik till.

När jag har lagat mat, diskat och plockat i och ur diskmaskinen i helgen så har jag lyssnat på flera avsnitt av ”Digitalsnack”, en podd om sociala och digitala medier. Korta, innehållsdigra avsnitt om rörligt i sociala medier, om LinkedIn, om sökoptimering av hemsidan och annat roligt och nyttigt. Content marketing på riktigt eftersom podden görs av byrån Digitalsnack, som därmed visar att de verkligen kan och att de vågar bjuda på sin kunskap redan innan vi som lyssnar blir kunder.

Tillbaka till ”Black Mirror” – framtiden är redan här. Vi känner igen oss och inte riktigt – vi har flyttat in i en värld som är virtuell till en stor del. Och vi gjorde det nästan utan att veta om det. I ”Black Mirror” är vi i en framtid som är typ imorgon ( ja, möjligen nästa månad), det mesta ser exakt likadant ut som det vi är vana vid, men något har blivit skevt. Varje avsnitt är en helt egen berättelse och i varje avsnitt är det någon av de förändringar vi redan är med om som har gått litet, litet för långt. Välgjort, svartsynt, extremt smart, omskakande. Inget för den som bara söker tröst och feelgood.

Vart är vi på väg?

Nejnej, idag handlar det varken om Kristian Luuk eller klimathotet. Det handlar om vilka jobb som mina barn och andras barn kommer att ha. Om fem år, om tio år och om tjugo år.

Redan på slutet av 80-talet sa framsynta personer att vi som då var i början av vårt yrkesverksamma liv skulle ha åtminstone två yrken i framtiden förutom dem vi redan hade. De livslånga karriärernas tid skulle snart vara till ända.

Nu säger de som tittar in i en mycket närmare framtid att våra barn kommer att ha jobb som inte ens är uppfunna idag.

Och ändå, när diskussionerna i dessa gymnasie- och högskolevalstider förs med lärare, andra föräldrar, SYV-ar och allmänt löst folk som tycker om att ha åsikter då pratas det jurist, ekonom, ingenjör, revisor. Som om ingenting har hänt. Som om ingenting händer.

Jag tillåter mig att raljera grovt här, för jag var med om en ohyggligt smärtsam, oförståelig (då var den det) strukturomvandling som ställde mig och de flesta av mina kollegor inför livsavgörande val vi inte var beredda att göra just då. Jag jobbade i bildbyråbranschen på 90-talet, en trivsam, hyfsat välmående sektor med engagerade människor och roliga kunder.

Så kom digitaliseringen. Och globaliseringen. Och de enda bilder som var intressanta var de som blivit eller ”fötts” digitala. För beteendet hos kunderna ändrades på några få år – varför gå till en fysisk bildbyrå och bläddra bland bilder när världens alla bilder plötsligt fanns en sökmotor och några knapptryckningar bort? Efterfrågan försvann när det gällde fysiska bilder och när det gällde själva bildredaktörstjänsten – att någon tar emot och tolkar ett önskemål, letar bilder och presenterar ett urval. De hundra eller mer bildbyråer som funnits i Sverige blev på några år färre än tio och de flesta som jobbat där fick tänka om. Helt.

Been there. Done that. Det är nog därför som det numera är inpräntat i mitt DNA att det enda som finns är ständig utveckling, ständig förkovran, ständiga frågor. Jag vet att jag aldrig kommer att bli fullärd eftersom världen och det vi vet om den ständigt förändras.

Så. Det är bara så. Ni som råder era barn att bli jurister, revisorer, läkare, ingenjörer, psykologer och så vidare för att det är stadiga jobb och för att det alltid kommer att finnas behov – tänk om! Eller låt i alla fall era barn tänka själva, för de har nog bättre koll. Självklart kommer det alltid att finnas behov av riktigt duktiga och passionerade jurister , terapeuter, läkare och innovatörer, men för dem som går till sitt jobb och bara gör det, snart kommer en robot att göra det bättre och mer tillförlitligt. Eller så är det redan ett faktum, det är bara du som inte förstått det.

Någon sa att det robotar inte kommer att kunna ersätta, det är det mänskliga i oss. Så det är nog det enda som är viktigt att jobba på.

Lördagstankar

Efter att ha varit genomtänkt senior kommunikatör i mina senaste inlägg så fick jag naturligtvis svårt att fortsätta blogga. För hur ska jag fortsätta? Är det dags för Nobelprisinlägget där jag presenterar formen för hur ett effektivt kommunikationsarbete ska bedrivas idag? Med meningsfull uppföljning, tonsäker dialog i både rörligt, skrift och stilla bild, konsekvent men flexibel hållning till den utvidgade varumärkesberättelsen och trohet mot affärsmålen.

Ja. Det går ju inte. För så långt har jag inte kommit. Hallå, jag är ju både mamma, heltidsarbetande, delningsekonom, anhörig, social varelse och trött ibland.

Så idag blir det ett vanligt blogginlägg om dagen och tiden. Just nu har jag ett halvgammalt fredagskryss från DN som kanske blir ifyllt. Kaffet har jag njutit av. Tulpanerna börjar vissna men är fortfarande vackra. Tvättmaskinerna jobbar i tvättstugan. Barnen (ungdomarna) sover. Bilen är uthyrd under halva dagen via Snappcar – jag skulle ändå inte använda den förrän senare idag. Jag hoppas att få sitta i soffan och titta på ett avsnitt av ”Don’t Trust the B—- in Apartment 23” med Valkyrian innan vi planerar något vettigt. Jag sitter i halvlotus på köksstolen för att stretcha lårens utsida eftersom jag fått konstigt ont.

Och i detta stycke om en lördagsförmiddag finns embryon till fler inlägg:

  1. delningsekonomin som är en elegant lösning på det faktum att en hel del av det vi äger är outnyttjat mesta tiden och att det finns en efterfrågan på en hel del av det. Men delningsekonomin går på tvärs mot många människors känsla av att vissa ägodelar nästan är som kroppsdelar. Jag märker också att även om intresset är stort så är det ett stort steg att ta – att ge sig in i delningsekonomin kan för vissa kännas som ett erkännande av ett prekärt ekonomiskt läge. Men nej! Gå med i delningsekonomin och se er som early adopters, som del av en framtidsrörelse. För det kommer ni att vara ett tag till innan delningsekonomin kommer att vara en självklarhet.
    OK. Jag vet att det kan finnas mentala hinder att bjuda in människor att bo i ens hem (fast jag har mängder av påtagliga bevis på att människor som vill bo i andras hem är ovanligt trevliga och intressanta människor som att berikar livet) men börja med bilen. Hur enkelt som helst. Säkert och smidigt. Kolla in Snappcar. Och använd den här länken om du tänker hyra ut eller hyra bil – det tjänar både du och jag på.
  2. Skratta är nödvändigt. Tillexempel med ”Don’t Trust the B—- in Apartment 23” på Netflix. ”Dag” är också en höjdare. Och de första säsongerna av ”Rita”.  Samt ”Brooklyn Nine-Nine” och ”Crazy Ex-Girlfriend”. (På Netflix allihop).
  3. Åldrande och träning. Halvlotusen för att stretcha utsida lår. Eftersom ärren från kejsarsnitten påverkar muskulatur och nerver fast jag inte trott det och all stress under alla år likaså, så sitter jag här med en 56-årig kropp som inte alls reagerar på träning som det står att den ska göra i träningstidningar och träningstips på nätet och i magasin. Som tur är går jag och tränar hos en extremt kunnig människa som förklarar vad som händer, hur jag ska träna, hur jag ska vila, hur jag ska stretcha och varför. Sedan är det bara att vara tålmodig och uthållig. ”Bara”.
  4. När en som kommunikatör utvärderar tidigare insatser, ställer ”kejsarens nya kläder”-frågor in i verksamheten (vad vill vi egentligen säga till vem och varför? och varför har ni gjort på detta viset?), drar slutsatser, ser till att testa nytt och på det nya får fantastiska, positiva resultat då kan en få ta helg, eller hur?
Verifierad av MonsterInsights