Vart är vi på väg?

Nejnej, idag handlar det varken om Kristian Luuk eller klimathotet. Det handlar om vilka jobb som mina barn och andras barn kommer att ha. Om fem år, om tio år och om tjugo år.

Redan på slutet av 80-talet sa framsynta personer att vi som då var i början av vårt yrkesverksamma liv skulle ha åtminstone två yrken i framtiden förutom dem vi redan hade. De livslånga karriärernas tid skulle snart vara till ända.

Nu säger de som tittar in i en mycket närmare framtid att våra barn kommer att ha jobb som inte ens är uppfunna idag.

Och ändå, när diskussionerna i dessa gymnasie- och högskolevalstider förs med lärare, andra föräldrar, SYV-ar och allmänt löst folk som tycker om att ha åsikter då pratas det jurist, ekonom, ingenjör, revisor. Som om ingenting har hänt. Som om ingenting händer.

Jag tillåter mig att raljera grovt här, för jag var med om en ohyggligt smärtsam, oförståelig (då var den det) strukturomvandling som ställde mig och de flesta av mina kollegor inför livsavgörande val vi inte var beredda att göra just då. Jag jobbade i bildbyråbranschen på 90-talet, en trivsam, hyfsat välmående sektor med engagerade människor och roliga kunder.

Så kom digitaliseringen. Och globaliseringen. Och de enda bilder som var intressanta var de som blivit eller ”fötts” digitala. För beteendet hos kunderna ändrades på några få år – varför gå till en fysisk bildbyrå och bläddra bland bilder när världens alla bilder plötsligt fanns en sökmotor och några knapptryckningar bort? Efterfrågan försvann när det gällde fysiska bilder och när det gällde själva bildredaktörstjänsten – att någon tar emot och tolkar ett önskemål, letar bilder och presenterar ett urval. De hundra eller mer bildbyråer som funnits i Sverige blev på några år färre än tio och de flesta som jobbat där fick tänka om. Helt.

Been there. Done that. Det är nog därför som det numera är inpräntat i mitt DNA att det enda som finns är ständig utveckling, ständig förkovran, ständiga frågor. Jag vet att jag aldrig kommer att bli fullärd eftersom världen och det vi vet om den ständigt förändras.

Så. Det är bara så. Ni som råder era barn att bli jurister, revisorer, läkare, ingenjörer, psykologer och så vidare för att det är stadiga jobb och för att det alltid kommer att finnas behov – tänk om! Eller låt i alla fall era barn tänka själva, för de har nog bättre koll. Självklart kommer det alltid att finnas behov av riktigt duktiga och passionerade jurister , terapeuter, läkare och innovatörer, men för dem som går till sitt jobb och bara gör det, snart kommer en robot att göra det bättre och mer tillförlitligt. Eller så är det redan ett faktum, det är bara du som inte förstått det.

Någon sa att det robotar inte kommer att kunna ersätta, det är det mänskliga i oss. Så det är nog det enda som är viktigt att jobba på.

Lördagstankar

Efter att ha varit genomtänkt senior kommunikatör i mina senaste inlägg så fick jag naturligtvis svårt att fortsätta blogga. För hur ska jag fortsätta? Är det dags för Nobelprisinlägget där jag presenterar formen för hur ett effektivt kommunikationsarbete ska bedrivas idag? Med meningsfull uppföljning, tonsäker dialog i både rörligt, skrift och stilla bild, konsekvent men flexibel hållning till den utvidgade varumärkesberättelsen och trohet mot affärsmålen.

Ja. Det går ju inte. För så långt har jag inte kommit. Hallå, jag är ju både mamma, heltidsarbetande, delningsekonom, anhörig, social varelse och trött ibland.

Så idag blir det ett vanligt blogginlägg om dagen och tiden. Just nu har jag ett halvgammalt fredagskryss från DN som kanske blir ifyllt. Kaffet har jag njutit av. Tulpanerna börjar vissna men är fortfarande vackra. Tvättmaskinerna jobbar i tvättstugan. Barnen (ungdomarna) sover. Bilen är uthyrd under halva dagen via Snappcar – jag skulle ändå inte använda den förrän senare idag. Jag hoppas att få sitta i soffan och titta på ett avsnitt av ”Don’t Trust the B—- in Apartment 23” med Valkyrian innan vi planerar något vettigt. Jag sitter i halvlotus på köksstolen för att stretcha lårens utsida eftersom jag fått konstigt ont.

Och i detta stycke om en lördagsförmiddag finns embryon till fler inlägg:

  1. delningsekonomin som är en elegant lösning på det faktum att en hel del av det vi äger är outnyttjat mesta tiden och att det finns en efterfrågan på en hel del av det. Men delningsekonomin går på tvärs mot många människors känsla av att vissa ägodelar nästan är som kroppsdelar. Jag märker också att även om intresset är stort så är det ett stort steg att ta – att ge sig in i delningsekonomin kan för vissa kännas som ett erkännande av ett prekärt ekonomiskt läge. Men nej! Gå med i delningsekonomin och se er som early adopters, som del av en framtidsrörelse. För det kommer ni att vara ett tag till innan delningsekonomin kommer att vara en självklarhet.
    OK. Jag vet att det kan finnas mentala hinder att bjuda in människor att bo i ens hem (fast jag har mängder av påtagliga bevis på att människor som vill bo i andras hem är ovanligt trevliga och intressanta människor som att berikar livet) men börja med bilen. Hur enkelt som helst. Säkert och smidigt. Kolla in Snappcar. Och använd den här länken om du tänker hyra ut eller hyra bil – det tjänar både du och jag på.
  2. Skratta är nödvändigt. Tillexempel med ”Don’t Trust the B—- in Apartment 23” på Netflix. ”Dag” är också en höjdare. Och de första säsongerna av ”Rita”.  Samt ”Brooklyn Nine-Nine” och ”Crazy Ex-Girlfriend”. (På Netflix allihop).
  3. Åldrande och träning. Halvlotusen för att stretcha utsida lår. Eftersom ärren från kejsarsnitten påverkar muskulatur och nerver fast jag inte trott det och all stress under alla år likaså, så sitter jag här med en 56-årig kropp som inte alls reagerar på träning som det står att den ska göra i träningstidningar och träningstips på nätet och i magasin. Som tur är går jag och tränar hos en extremt kunnig människa som förklarar vad som händer, hur jag ska träna, hur jag ska vila, hur jag ska stretcha och varför. Sedan är det bara att vara tålmodig och uthållig. ”Bara”.
  4. När en som kommunikatör utvärderar tidigare insatser, ställer ”kejsarens nya kläder”-frågor in i verksamheten (vad vill vi egentligen säga till vem och varför? och varför har ni gjort på detta viset?), drar slutsatser, ser till att testa nytt och på det nya får fantastiska, positiva resultat då kan en få ta helg, eller hur?

Don Quijote och KPI:erna

Förutom att jag är ute efter den perfekta teorin för kommunikation så är jag också ute på en skattjakt där jag hoppas hitta några få ultimata KPI:er som gör att alla kommunikationsinsatser blir jämförbara.

Ja, just det. Jag känner mig som Don Quijote eller Blues Brothers – ”on a mission from God” där jag allt som oftast mest möter väderkvarnar. Men ibland kommer det hjälp, som när en av mina bästa inspiratörer skriver om Erik Modigs bok ”Bang for the Buck” i ett forum på Facebook och jag inser att det finns någon som försöker ge sig på marknadsföringens utmaningar i nutiden. Utan att förenkla och utan att vika för svårigheterna.

Vad jag sitter med just nu är annars ett gigantiskt sammanställningsarbete där jag försöker hitta gemensamma nämnare för att utvärdera vitt skilda insatser. Det blir ju inte lättare av att olika leverantörer av samma typ av tjänst förser mig som beställare med olika sätt att redovisa resultat.

Vad jag tittar på är exempelvis annonser i mobilversionen av stora mediasajter jämfört med content marketing-kampanjer jämfört med mässdeltagande jämfört med vanliga annonser i facktidningar jämfört med Google Adwords jämfört med influencer marketing jämfört med postal DM jämfört med digitala nyhetsbrev. Allt i syfte att beställa rätt insatser i framtiden. Ja, ni fattar, får jag ihop det här kommer jag att få Nobelpris.

Vad jag kommit fram till hittills är:

  • varumärkeskännedom och affärs- eller verksamhetsmål bör gå att mäta mot och de målen är ju överordnade allt annat men de går inte alltid att mäta enstaka insatser mot
  • fördelningen mellan varumärkesbyggande kommunikation och konverterande kommunikation kommer nog inte att kunna lösas ”vetenskapligt” inom närmaste tiden heller
  • vi som beställare måste bli bättre på att kräva bättre avrapporteringar och mer standardiserade mått från våra leverantörer
  • att använda sig av för många KPI:er leder ingenstans, det skapar bara förvirring
  • vi behöver vissa mått för att utvärdera och vissa mått för att planera framtida kommunikation. Det vore fantastiskt om en del av de här kunde vara desamma, eller hur?
  • gammelmediabyråernas ”räckvidd” och digitalbyråernas ”visningar” och ”impressions” – hur gifter vi ihop de här? Som beställare vill vi ju kunna prognosticera hyfsat, eller hur?
  • och koefficienten för bra kommunikation, det vill säga det kreativa utförandet som faktiskt göra att människor ser det vi vill att de ska se, tycka det vi vill att de ska tycka, göra det vi vill att de ska göra – den koefficienten är ju som den heliga Graal, den kanske finns. Eller inte. Men jakten måste fortsätta.

Ja. Det jag kommit fram till är flera frågor än svar. Men jag sitter med mina sammanställningar där jag är nere på KPI:er som ”kostnad per läsare”, ”kostnad per besökare på vår hemsida”, ”tid lagd på att läsa” och hoppas att jag kan ställa dem bredvid ”kontaktkostnad” och få fram ett vettigt beslutsunderlag inför framtida insatser. Men då måste jag ju också ha fått fram den där koefficienten för ”kreativ höjd” samt koefficienterna för varumärkesbyggande respektive konverterande insatser (många insatser är ju både ock).

Och om någon kommunikatör nu tänkte att det här gäller inte mig eftersom jag inte jobbar i en kommersiell verksamhet, så vill jag påstå att då tänker den snett. För kommunikationen har alltid ett mål och på något sätt går det alltid att försöka mäta. Men att ge upp från början eller att försöka svära sig fri från att bli mätt, det funkar inte nu.

Samtidigt vet jag att den dagen jag kan säga ”Heureka, jag har hittat Modellen och de ultimata KPI:erna” så har allting förändrats för sådan är vår tillvaro nu – i ständig förändring.

 

 

Kris och panik för kommunikatörerna i samtiden

I förra veckan var det kris och panik i den välbeställda förorten utanför Stockholm där jag bor. Det uppstod en stor vattenläcka i de centrala delarna av orten. Jag fick reda på det via Facebook, någon hade delat en nyhet om det och människor började spekulera om utifall vi skulle bli utan vatten. Men så verkade det inte behöva bli. Och eftersom jag bor en bra bit från den här centrala delen med ett annat vattentorn som försörjer närområdet så tänkte jag inte så mycket mer på det.

MEN. Ett par dagar senare såg jag något som nån i grannskapet delat – en rekommendation från vår kommun om att vi alla skulle koka vattnet. Från och med gårdagen!!! Kris och panik och vad hade jag utsatt mina barn för i över ett dygn – kommer de att dö i någon hemsk parasitsjukdom under vådliga plågor?! För det stod i kommunens texter att vi skulle koka allt vatten som vi skulle använda till dryck, matlagning och tandborstning eftersom det skulle omintegöra parasiter och bakterier. Parasiter. Urk.

Så det är klart. Nu började vattenkokaren jobba mest hela tiden och vi hade dricksvattenreserv i kastruller på balkongen. Att koka vatten blev vardag ganska omgående. Och med det så kopplade kommunikatören i mig in. För hur hade det egentligen gått till med informationen?

  1. Kommunen hade såklart ”lagt ut information på hemsidan” (och det vet vi väl alla hur ofta vi går in på vår kommuns hemsidas startsida)
  2. Kommunen hade skickat ut människor till vissa områden med mer mångkulturell befolkning att berätta om läget på andra språk än svenska
  3. Kommunen lagt ut information på sin Facebook-sida

Och därmed verkade kommunens kommunikatörer tycka att de gjort sitt jobb. Några dagar. Sedan verkade de drabbas av insikt om samtiden. Då gjorde de följande:

  1.  Började sponsra inlägg på Facebook om rekommendationen att koka vatten. Klokt – eftersom det är enkelt att träffa den geografiskt begränsade målgruppen där.
  2. Började kommunicera med livsmedelshandlare som satte upp lappar om situationen, både på dörrar och vid kassan och i vissa kluriga fall, vid dryckeshyllorna.
  3. Tillslut hittade kommunen också fram till de informationsanslagstavlor (fysiska, av trä) som finns litet här och där. Men det var först när faran var avblåst och det visade sig att vi kunde dricka vattnet och om vi hade gjort det under perioden så var det heller ingen fara – vattnet hade varit rent och fint helt tiden.

Men det här ställer ju frågan om hur uppdaterad och genomtänkt den här kommunens kommunikationsavdelning är. För uppenbarligen är de inte övade i kriskommunikation. Dessutom verkar de inte ha frågat sig de senaste fem åren hur de faktiskt ska nå kommunens samtliga invånare om det behövs. ”Att lägga upp information” är verkligen inte samma sak som att nå människor med ett budskap, i det här fallet ett extremt viktigt, ja tillochmed livsviktigt, budskap . Det här måste vi kommunikatörer upprepa som ett mantra, varje dag, resten av våra yrkesverksamma liv.

Behöver jag säga att kommunikationen på hemsidan var knapphändig. Den syftade inte till att ge människor ordentligt med fakta utan var mer inriktad på att ”bättre att inte säga för mycket, för annars kan vi åka på pisk om vi säger något som kan tolkas som det minsta missledande”.

Och då hade vi för några månader sedan fått en storstilad broschyr i brevlådan som heter ”Om krisen kommer”. Jojo.

(Jag har skrivit mer om att vara kommunikatör i samtiden. Läs det här och det här till att börja med. )

 

Att vara kommunikatör är per definition att vara besvärlig

För är det inte vårt jobb att se till att det som ska förmedlas också landar rätt (uppfattas, förstås och gör avtryck på ett eller annat sätt) hos de målgrupper som ska nås?

Vad pratar jag om här egentligen – kommunikatören behöver väl inte vara besvärlig, det är väl bara att göra vad som beordras eller önskas? Eller……

Förr i tiden när många av oss kommunikatörer kallades för informatörer så var det megafonen som gällde. Informationen ”skulle ut”. Budskapen ”skulle ut”. Inifrån-och-ut-tänkandet var allmänt utbrett även om de flesta av oss som pluggat kommunikation visst hade lärt sig att om inte mottagaren tagit emot vad vi menat att informera om och påverka kring så gilldes inte insatsen.

Vi gjorde broschyrer och annonser, hemsidor och produktblad, skrev pressmeddelanden och kommunikationsplaner. I lagom eller hetsig takt, men den ena dagen var ganska lik den andra även om själva arbetsuppgifterna kunde variera.

Men så kom den digitala kommunikationen och framförallt dialogen och det allmänna tjattrandet på internettet. Och ingenting var sig längre likt. Människor gör inte som vi tror längre, de letar sig fram till information på alla möjliga sätt och hittar de inte det de söker där de borde hitta det, så börjar de söka på andra ställen och ställer frågor i sociala medier och vips! så tappade vi taktpinnen. Och det är nu vi kommunikatörer behöver vara besvärliga. För det är oftast vi som måste komma med det besvärliga budskapet att det som vi i våra organisationer förut trodde funkade inte funkar alls eller i alla fall ganska dåligt. Vi måste omorientera oss, vi måste jobba på ett nytt sätt, vi måste utvärdera och mäta hela tiden, inte bara kvartalsvis, vi måste vara beredda på dialog. Hela tiden.

Mottagaren, målgrupperna, kunden, medborgaren, brukaren, användaren, medlemmen, intressenten – vad vi än väljer att benämna den vi vill nå – så är det tillslut alltid den här personen som bestämmer. Så har det egentligen alltid varit, men vi har inte behövt vara medvetna om det. Men nu är det ett faktum som vi absolut inte kan ignorera, för effekterna är så tydliga om vi har fel fokus. Så vi kommunikatörer måste självklart anamma användarens/medborgarens/kundens/medlemmens/mottagarens perspektiv, annars begår vi tjänstefel. Och, i de flesta företag och organisationer är det litet trögt, eller hur? Det finns strukturer, processer, kultur i väggarna, ”så här har vi alltid gjort”, ett självgenererande system där kundperspektivet sällan är prio ett. Så, vårt tjat om användarperspektivet kommer inte att göra oss bekväma. Vårt arbete framåt kommer inte att vara ett glidande uppåt. Om vi vill göra vårt jobb på allvar, vill säga.

Det är lika bra att spetsa till det hela ännu mer – jag skulle vilja säga att det vore ett direkt tjänstefel av en kommunikatör av idag att inte vara besvärlig.

 

Välkommen till kommunikationschefens nya värld!

Jag önskar jag var en sådan som kunde släppa jobbet när jag stängde kontorsdörren bakom mig på kvällarna. Ibland går det och ibland går det avsevärt sämre. Men det beror ju mest på att det jag sysslar med är så roligt. Ni vet, det där med marknadsföring och kommunikation. Sånt där som alla egentligen kan. Eller i alla fall har en massa synpunkter på. Men, just det är inte det roliga med området, förstås. Det roliga är att ingenting är säkert, ingenting finns det facit för, kartan är bara halvfärdig. Det är som att vara på en ständig upptäcktsfärd. Eller vad säger ni, mina kollegor?

Egentligen har det väl alltid varit så här, men de senaste tio-femton åren är det väl helt uppenbart att kartan är inaktuell, även om allt fler försöker rita den igen. Och igen. Och igen. För – förändring är faktiskt det enda vi kan vara säkra på, eller hur?

Under jullovet, som har varit långt och lugnt, har jag träffat på en del andra kommunikatörer och då måste vi ju bara prata om vårt gemensamma arbetsområde. Jag har fått några pusselbitar till när det gäller hur olika vi hanterar förändringarna i omvärlden och i kraven på oss som jobbar med kommunikation och påverkan.

Hur mycket skiljer sig inte en kommunikations/marknadsavdelning på 90-talet från en nutida avdelning? Hur många fler aspekter är det inte att förhålla sig till? Vad är en kommunikationschefs uppgift nuförtiden? För tjugo år sedan kanske det var att kunna bäst – vara bäst på att köpa reklam och media och uppföljning och kunna sälja in sina beslut till ledningen. Och så fanns det olika personer på avdelningen som utförde det som behövdes, råddade, skrev litet, höll i tryckkontakter, godkände, korrläste, formgav, höll budget, gjorde presentationer. Men nu! Är kommunikationschefens huvudsakliga uppgift att hålla alla medarbetare ”locked on target” när det gäller varumärkets  gestaltning och verksamhetens prioriterade mål samtidigt som den ska se till att bemanna posterna med olika specialister som utför arbetsuppgifter som kommunikationschefen inte kan. Och kanske inte ens förstår.

Om det är så betyder det att kommunikationschefens främsta uppgifter är:

  1. utveckla och levandegöra varumärket så att det är förståeligt för en kompetent kommunikatör hur berättelsen och känslan ska gestaltas i alla olika medier, i alla olika kanaler. Det räcker inte på långa vägar med en grafisk manual, en vision och en pay-off. För hur hjälper det här kommunikatören när varumärket/verksamheten ska kommuniceras i bild på Instagram, berättas om via influencers på Youtube, diskuteras på Facebook, få konverteringar via Adwords, bli klickdrivande artiklar genom native advertising samt göra hemsidan relevant för besökare och högt rankad i sökmotorerna?
  2. bemanna avdelningen med specialister och coacha dem. Kommunikationschefen kommer nog aldrig mer att kunna veta bäst. För det är inte möjligt längre. Däremot måste dagens kommunikationschefer vara goda ledare, vilja sätta ihop team, vilja leda, vilja inspirera, vilja fråga, vilja utbilda och utveckla, våga erkänna det de inte kan.

Kommentera gärna!

Ps. Jag har tidigare skrivit om att jobba med kommunikation i en ny värld. Vill du läsa – börja här (och sedan läser du vad jag skrev dagen efter det och sedan följer du länkarna eller kronologin).

 

Låt 2018 bli ett reflektionens år. Med hjälp av HBO.

Vad är det som skiljer oss människor från djuren?

Sa någon lärare häromåret när jag vidareutbildade mig. Det gissades på kommunikation, matvanor, gångstil, verktygsanvändande och annat. Men det som vår lärare var ute efter var ”förmågan att se på sig själv”. Ja, vi har möjlighet att reflektera. Och, som ni som följer mig vet, tycker jag att gemene man tar förfärligt illa vara på den här gåvan. Den gåvan som gör att vi är människor och inte apor. Eller grisar.

För att få litet hjälp på traven med att reflektera kan en ju börja med en av årets absoluta höjdarserier – ”Westworld” som går på HBO. Den handlar om ett vuxen-Disneyland där människor betalar bra för att lajva Vilda Västern. De personer som turisterna dödar samt har sex med är androider som kan repareras och vars minnen kan återställas så att de slipper trauman efter ha våldtagits, sålt sig eller blivit dödade.

Handlar om och handlar om, förresten. Westworld är spelplanen för den här smarta serien. Det är lager på lager av handlingar. Berättelsen vecklas ut som en rosknopp. Vill du se den som en extremt existentiell saga – japp, du hittar metafysiska frågor i varje avsnitt att ta upp vid parmiddagarna eller Tinder-dejterna. Vill du se den som en allmänt spännande serie med mycket blod och en hel del sex i – vassego! Jag skulle rekommendera att se den flera gånger, gärna tillsammans med dina egna eller andras ungdomar. Och prata om den sedan.

Gör det nu på jullovet – för ”Westworld” kräver ett vaket sinne annars är risken stor att du förlorar dig själv i metanivåerna.

Bästa skratten på Netflix

Bättre att skriva kort än inte alls, för annars blir det försent. För visst vill du hänga i soffan och värma dig med te, plädar och skratt. Eller rödvin, spritdrycker och druckna fniss. Eller katter, filtar och uppsluppna garv. MEN. Då måste en ju veta vad en ska titta på.

  1. ”Crazy ex-girlfriend” Judisk karriäradvokat med livskris från New York får en ingivelse och startar ett nytt liv i en liten kalifornisk skithåla där hennes ungdomskärlek bor. Smart, ibland nästan översmart men rolig, rolig, rolig. Och musikalisk. Det du!
  2. ”Brooklyn nine-nine” Å, älskade, snällsnälla, roliga polisserie som är som ett gift. Och som tur är finns det hela tre säsonger! När du har sett klart på alla avsnitt är det bara att börja om igen och fortsätta bädda in dig i snäll sällhet och mysiga fniss.
  3. ”The Unbreakable Kimmie Schmidt”. Den som födde idén till den här serien måste ha varit hög på något. Livet, adrenalin eller något mer olagligt. Det är historien om kvinnan som levt i en bunker tillsammans med andra kvinnor och en sektledare, i tron att världen ovanför har gått under, och som blir befriad efter många år och måste orientera sig en märklig samtid. Utan pengar drar hon till New York och möter allt med samma breda, lätt vansinniga leende. Och med övertygelsen om att ingenting och ingen ska kunna kuva henne igen.

Njut av ledigheten!

”Fifty Shades of Darker” och stillande av illamående

Kommer någon ihåg min avrättning av Keplers ”Hypnositören”? Tryck här, annars.  Min upprördhet då och min lätta avsmak inför mig själv igår har att göra med att jag mer eller mindre medvetet låter mig manipuleras. Kepler-paret är ju magnifika hantverkare, de vet exakt hur alla detaljer ska sättas ihop för att hålla spänningen på topp hos oss som söker den typen av tryckta kickar. Och, igår i efterdyningarna av julförberedelser, firad jul och födelsedag, så klickade jag runt på HBO, Viaplay och Netflix och fastnade (varför? VARFÖR??) för ”Fifty Shades of Darker”. Varför tittade jag färdigt? Djupt självförakt eller?

En extremt rik man som dessutom är snygg och har, enligt nutida ideal, en perfekt manskropp. Prinsen, helt enkelt, som har bestämt sig för en ung, mycket flickaktig kvinna som påstår sig vara självständig men som verkar sakna både familj och vänner. Många statusmarkörer visas upp; bilar, livvakter, tavlor, en jättestor segelyacht. Det där med BDSM är tillagt för att få historien att verka samtida, men i grunden finns ingenting som skiljer sig från Bröderna Grimms sagor. Huga, vilken drapa.

Mina barn bara suckade och himlade sig så att ögonen nästan fastnade när jag berättade vad jag tittat på.

– Nånting bättre måste du väl ha kunnat hitta?!

Ja. Kanske behöver jag inte leta bland det nygjorda, nyskrivna, nyinköpta? Vad längtar jag efter?

Jo. Insåg jag. Jag längtar efter den heta kvällen vid Biskopsdammarna i Moskva. Jag letar efter Pontius Pilatus med den sprängande huvudvärken.

Jag längtar efter en av mina följeslagare i livet – ”Mästaren och Margarita” av Michail Bulgakov. Men den finns inte i min hafsigt hopkomna boksamling i bokhyllorna.

Kära samtid, jag älskar dig! Kära svenska välfärdssamhälle, jag älskar dig!

För. Jag satt på annandagens kväll vid datorn, loggade in med mitt biblakortsnummer på lokala bibliotekets sajt och laddade ner ”Mästaren och Margarita” som e-bok. Så nu befinner jag mig i den dammiga hettan vid Biskopsdammarna och i Jerusalem.

Ingen mer manipulation, här inte. Aldrig mer.

Verifierad av MonsterInsights