Kommer inte insikterna alltid först?

Jo. Jag var ju jättejobbig häromveckan när jag skrev det där med att alla jag känner, inklusive mig själv nota bene, är praktiserande klimatförnekare.

Det är bara att tugga i sig. Det är som alkoholister, narkomaner, ät- och träningsstörda, sexmissbrukare och andra som inte kan förhålla sig på ett avslappnat sätt till ångestdämpande aktiviteter och substanser – för att kunna jobba vidare med problemet måste en först gå med på att det finns ett problem.

”Hej, jag heter Eva och jag är praktiserande klimatförnekare”
”Hej, Eva”

Så. Kan vi bara gå med på att det är så? Jag vet att det är ångestfyllt. Och i veckan blev ju ångesten akut när bilden på den svältande isbjörnen passerade i nyhetsflödena. Som sagt, jag vet att det är ångestfyllt och det är kanske ingenting de flesta önskar sig mer av just i julstressen, men är det inte dags att bli litet vuxen? Handlingar får konsekvenser, eller hur? Vill vi ha en hyfsat beboelig värld att ge vidare till nästa generation eller ger vi blanka fanken i det?

Ska vi inleda julmiddagarna med:

”Hej, jag heter (ditt namn) och är praktiserande klimatförnekare” och så tar vi det därifrån. Det kanske kan bli litet livligare och sannare samtal på släktsammankomsterna, om inte annat.

Och – nyårslöftena blir ju solklara; färre eller inga flygresor, köttfria dagar (veckor? månader? år?), kompostera mera och sopsortera ALLT. Älska kollektivtrafiken, cykeln och fötterna, mät cyklade kilometer och gådda mil för miljöns skull, inte för Runkeepers skull. Snuset och maratonloppen – blaha, blaha – glöm dem, det är så 00-talet.

Vi är alla i samma läckande båt. Och det går att laga den hyfsat, i alla fall så pass att den inte sjunker omgående.

Jag är fortfarande rädd

Och idag är jag så långt bort från skrytet (se gårdagens inlägg för sådant) jag bara kan vara. För idag handlar det om att jag häromdagen drabbades av insikten att jag innerst inne tror att utmattningen kan slå till när som helst igen. Och att jag därför inte vill planera roligheter. För tänk om jag helt plötsligt förlorar energin och fotfästet igen.

När jag fick syn på rädslan och benämnde den, kunde jag titta på den och se hur irrationell den är. Nu har jag ju varit frisk i ett par år. Jag har lärt mig hur mycket som helst om hur jag ska parera all slags stress. Jag vet vikten av balans, sömn och mat. Jag har alltid meditationen att ta till. Jag känner igen signalerna långt innan situationerna går över styr. Kort sagt – jag har kontroll. Ändå ligger fulrädslan inne i det mörka undermedvetna och spökar, gör tillvaron till något den inte är. Men som med spöken och troll – tas de ut i ljuset spricker de och försvinner. Sagt och gjort.

Så nu ska jag börja planera roligheter igen och faktiskt tro på att jag kommer att genomföra dem.

(Och för dig som blev intresserad av utmattningen – den har jag skrivit hur mycket som helst om. Börja här.)

Content + influencers + varumärket = perfect match

Japp. Det är dags att skryta. Freudian Slip gjorde det igen – en spetsfundig och klockren samtidskommentar. Och det handlade om det område jag sysslar med som löntagare och anställd. Och det var jag som beställde! Eftersom sketchen är så bra, har sån hög igenkänningsfaktor, är så allmänt smart, i tiden och välproducerad, så har den fortsatt att tittas på. Långt, långt utanför de beställda visningarna.

Ibland överlevererar jag en smula på jobbet. Det känns fint.

 

Alla mina vänner är klimatförnekare

Och jag med.

Vi är klimatförnekare i praktiken även om de flesta aldrig skulle gå med på att kalla sig så. Men vi flyger. Oj, vad vi flyger. Hit och dit, för vi är ju värda litet stimulans och litet värme. Och bilen, den är ju så praktisk. Köttet är ju också svårt att avstå ifrån och sopsorteringen är ju både kladdig och besvärlig. Som tur är återvinns ju matavfallet. Skönt det.

Skämt åsido. Det går inte längre. Det fattar både du och jag.  Egentligen.  Vi bara låtsas som om vi inte fattar. Den livsstil du tycker du är ”värd” och som du tjänat ihop till, den funkar inte. Vi måste ta besvärliga livstilsval.

 

Många i min generation är så glada för att vi nu kan resa bekvämt. Vi behöver inte tågluffa som vi gjorde i vår ungdom för att se andra länder, vi kan ta ett billigt flyg och se Europas alla huvudstäder på helgerna och loven. Vi kan göra så mycket mer än våra föräldrar kunde och vad vi själva hade råd med när vi var unga. Och så traderar vi vidare till våra barn att världen är till för oss och att det bara är att plocka i godisskålen – spanska sydkusten, Thailand, Rom, London, New York, Paris, Wien och Warzawa är så billigt.

Vad håller vi på med? Och vad lär vi nästa generation, som sedan kommer att få plocka ihop skärvorna efter våra överuttag på klimatkontot?

Som sagt, väldigt få i min bekantskapskrets skulle kalla sig klimatförnekare. De flesta skulle tillochmed kalla sig väldigt medvetna konsumenter. Men rent praktiskt är vi klimatförnekare. Så enkelt är det.

Vad tänker du göra?

Jag hade för stora ambitioner

Jag skulle skriva den stora sammanfattande artikeln om marknadsföring i vår tid. Hur en kopplar ihop de stora teorierna och praktikerna från den analoga tiden med de förtjusande digitala verktyg och beteenden vi ser nuförtiden.

Jojo. Den artikeln drar men ju ihop en kväll efter en kommit hem efter en jobbdag då en förhoppningsvis i  alla fall tänkt på träning och kanske lagat en hyfsat näringsrik middag. I teorin funkar den idén – det finns ju flera timmar innan läggdags, eller hur? Men i praktiken – ja, ni vet, det går ju sällan. Dessutom är ju återhämtning det som långsiktig framgång byggs på.

Så. Nu kanske jag börjar blogga litet igen. Om stort och smått. Om åldrande. Om  Marvel och nya Blade Runner. Om vänskap. Om Barcelona. Om #metoo. Och om ”Stranger Things 2”, förstås.

Fast jag börjar imorgon och är jättejobbig.

Är vi robotar nu?

I veckan kom alltså årets rapport om svenskarna och Internet. Det är en stor sammanställning av data som handlar om hur ofta vi är på nätet och vad det är vi gör när vi är där. Dessutom tittar rapporten hela tiden bakåt så att det går att utläsa trender. Och för det tredje så dras det smarta slutsatser och ställs intelligenta frågor i rapporten.

Jag kommer att återkomma till rapporten i flera inlägg, för den rör områden och frågor jag umgås med hela dagarna, både i jobbet och på fritiden.

Idag tänkte jag bara ta upp några av de intressantaste punkterna från rapporten:

  • Halva befolkningen är dagligen på Facebook. Men vi ”facebookar” egentligen inte. Det vill säga postar bilder på våra luncher eller berättar vad vi gör just nu. Så, som det var i början. Nej, Facebook har alltmer kommit att bli en del av vår digitala infrastruktur – vi chattar via Messenger för att snabbt kommunicera, vi kollar i våra grupper vad som händer, om det så är en grupp för adhdbarnsföräldrar, windsurfingsentusiaster, scouter eller kommunikatörer inom offentlig sektor, vi arrangerar och blir inbjudna till födelsedagskalas och loppisar via evenamangen. Som sagt, Facebook har blivit en viktig del av infrastrukturen.
  • Vi är ett helt digitaliserat folk. I alla fall så är alla i arbetsför ålder digitala. Punkt slut.
  • Mobilt BandID och Swish har vi anammat med hull och hår. Det här var appar vi tydligen väntat på utan att veta om det. 73 procent av svenskar över 18 har Mobilt BankID och 66% har Swish.
  • Hälften av tvååringarna är dagliga Internetanvändare.
  • E-posten dör inte. E-posten lever i högsta grad. Användningen växer fortfarande. Det är den digitala tjänst som är störst. Så, e-postens död kan vi glömma. Då måste det komma ett riktigt bra alternativ.
  • Upp till 25 år tittar alla, jag upprepar, alla på Youtube. Hundra procents penetration. Ingen mannamån, lika för alla.

Är vi robotar då? Nej. Vi är likafullt människor av kött och blod och med komplicerade psyken som de flesta av oss inte har koll på. Så vi står inför enorma möjligheter och enorma behov av diskussioner, smarta samtal, inträngande analyser och reflektion. Reflektion, reflektion, reflektion. På indiividnivå och på kollektiv nivå.

 

 

Är Issadissa på banan igen?

Tillochmed vädret firade Internetstiftelsens årliga rapport.

Ja, om det blir ordentligt bloggat den här hösten, det återstår att se, men jag kände att det var dags att ge ifrån sig ett livstecken.

Idag är det en stor högtidsdag eftersom den årliga rapporten om digitaliseringens framfart i Sverige, ”Svenskarna och Internet” presenterades. Nu finns den att ladda ner på Internetstiftelsens hemsida och det har ju citerats ifrån den i alla medier under dagen.

Jag som jobbar och jobbat med digital kommunikation på en massa olika sätt i tjugo år vet att även för oss som är mitt i det så är digitaliseringen oöverskådlig. Det behövs rapporter, det behövs analyser, det behövs riktig statistik. Den här årliga rapporten är min bibel, mitt uppslagsverk och min jordkabel. Alla tyckanden och illusioner och föreställningar som beslut så felaktigt kan grundas på kan avfärdas eller verifieras med rapporten.

Det räcker nu. Ett litet halleluja till, bara.

Och så länken, såklart. Här kommer den.

Sociala medier för buddhister

Det finns perioder då det är dags för eftertanke och reflektioner. Och då är det som att trycka på stoppknappen för kreativiteten på sociala medier. Inte en enda schysst bild på Instagram, inga hyfsat intressanta inspel på Facebook om samtiden eller ens någon liten skrytgrej om whatever det finns det att brösta sig med.

Då infinner sig frågan om sociala medier bara är för oss när vi är styrda av våra monkey minds, av våra neuroser och känslor av underlägsenhet och maktlöshet som vi hanterar med hjälp av prestationer och ägodelar (inkluderar duktiga barn, putslustiga småbarn, snygga partners och påtagligt leende vänner)?

Jag vet att jag kan upplevas som gravt orättvis nu, men jag vill påpeka att jag reflektionen utgick ifrån mitt eget beteende. Mina egna snyggbilder på mitt hyrda sommarhus, mitt strategiska urval av gilla-markeringar, min brist på selfies (jag ser aldrig ut som jag hoppas)…. Ja, du fattar.

Jag frågar mig helt enkelt om mitt användande av sociala medier är som störst när jag är småttigast som människa. När jag bottnar som minst, när jag är som mest utanförstyrd, när själen tror att allt den törstar efter är bekräftelse.

Å, nu känner jag att den här bloggposten håller på att kantra. Jag som hade tänkt att den skulle bli tänkvärd. Men jag känner att den håller på att falla ner i gnällhålet. Fast jag kanske måste ner där för att komma vidare?

De senaste veckorna har jag varit en arbetande anställd i huvudet nästan dygnet om. Det har varit väldigt roligt men det tär på det inre livet. Som tur är började jag meditera vanemässigt på semestern och hade den rutinen med mig in i arbetsperioden, så en del av mig har utforskat min botten och gjort själen mer förankrad. En del av turboveckorna på jobbet har inneburit ett större engagemang på LinkedIn än jag nånsin tidigare haft. Och jag misstänker att det är därifrån jag hämtat en del av dagens reflektion.

För LinkedIn – det är platsen för alla ihåliga peppgummor och -gubbar i hela världen. Det finns inte en motgång som inte går att vända till framgång. Tänk positivt, träna inte på att ifrågasätta (”klaga” heter det på LinkedIn-språk) för då fastnar du i negativa tankar, allt går bara du vill själv. Ja, det är som 80-talets naiva tro på jaget och säljarkollektivets jargong tillsammans skapat den livsåskådning som är förhärskande i LinkedIn-världen. Eller har jag bara blivit kompis med fel människor?

Hur ska jag knyta ihop det här? Jo. Jag längtar nog. Efter ett flöde i de sociala medierna där vi diskuterar vårt ansvar att utvecklas som människor och hur vi ska gå tillväga. Jag tror ju inte att nästa steg på behovstrappan efter att vi fått våra behov av mat, skydd och trygghet går via nya kök, längre semesterresor, mer tuppfäktande på parmiddagar kring bonusar, fastighetspriser och soffköp, fler leende selfies med blekta tänder, mer press på våra barn att vara duktiga och snygga och allmänt lyckade. Jag tror att vårt ansvar gentemot oss själva och resten av mänskligheten består av att bli bättre människor. Och det blir vi inte genom att bara reagera.

Reflektera mera!

Meditera mer!

Strävan vi delar

Samtidigt är jag helt fast i flera berättelser; i Elena Ferrantes berättelse om sitt och Lilas liv, i Twin Peaks, i berättelsen om Bålberget, i ”Stranger Things” och i avdelning Q. Några de här berättarna jobbar med symboler och annat som triggar igång det undermedvetna, men det återkommer jag till. Just nu är det viktiga berättelserna i sig.

Berättelser = sammanhang = förståelse. Håller du med? Är det inte så att när vi läser en bra berättelse eller ser en engagerande film eller tv-serie så förstår vi något om en helhet? Jag känner och tror att de flesta av oss har ett stort behov av berättelser. Och att det verkligen inte bara handlar om förströelse och underhållning. Som sagt, helhet, förståelse, mönster, mening.

Är det så att när vi blir engagerade i en berättelse så får vi för en stund känsla av mening? Är det också därför vi berättar om oss själva på sociala medier, för att vi då väver berättelsen om oss själva, berättelsen som vi själva skriver och regisserar, berättelsen som ger form till och mening åt våra liv?

 

Vad döljer sig i det mörka därunder?

Jag vet att där finns träd och vatten, även om de inte syns

Idag gör jag ett avsteg från den rutin jag hållit mig till de senaste tio dagarna (hur många dagar är det man ska hålla sig till en ny rutin för att det ska bli en vana?). Rutinen har inneburit att jag har mediterat 20 minuter och sedan skrivit mina ”morning pages” (tre sidor handskrivet som inte blivit skrivna på morgonen, dock). Resultatet var inte avsiktligt men blev extremt intressant.

Tankarna som flyter upp och drar förbi i meditationen har den senaste veckan bestått av nycklar. In i förståelsen av mig själv och omvärlden. Som jag sedan utvecklat i det ganska omedvetna skrivandet. Eftersom ”morning pages”-tanken är att få igång flödet, det handlar inte om att producera något av värde, jag bara skriver och låter pennan löpa samtidigt med tankarna.

En fascinerande effekt av meditationen (20 minuter av den sort jag lärde hos Zen-buddisterna på Erstagatan – sitt rakt med korsade ben, titta in i väggen, räkna andetagen till tio, om och om igen) är att rastlösheten försvinner och därmed också diverse begär. Effekten är relativt kortlivad, har jag insett, så daglig meditation är verkligen en bra vana. För fokus, för balansen, för de mellanmänskliga relationerna, för perspektivet på livet och tillvaron.

Imorgon (eller någon dag här framåt) kommer jag nog att utveckla ett av tankespåren som väcktes under en meditation och som jag utvecklade i det kravlösa morning pages-skrivandet. Spåret handlar om berättelser och vårt universella behov av mening.

Verifierad av MonsterInsights