Issadissas blogg

Jag är ju fortfarande på den blå kurvan. Tids nog hoppar jag över till den röda. Då fortsätter jag min forskningsexpedition in i kommunikationssamtidens djungel.

Checking out.

Over and out.

(Men du, kära läsare får gärna kommentera mina reflektioner kring kommunikation så att jag har något att ta spjärn emot när jag fortsätter. )

Idag blir det ett stickspår. Men ett mycket relevant och viktigt stickspår.

1. Uppgifterna för en kommunikations/marknadsavdelning har ökat exceptionellt (kanske exponentiellt också) under de senaste 10-15 åren
2. Många som jobbar där utbildades för mer än 15 år sedan, ja, kanske 20 eller 30 år sedan. I alla fall när effektiv kommunikation och marknadsföring kunde beskrivas och bedrivas på ett mycket enklare sätt.
3. 1 + 2 = de kunskaper som finns hos de som är över 35 år – är de relevanta?

För en företagsledning som gillar snabba beslut eftersom det visar på handlingskraft blir ju lösningen enkel – avdelningschefen (som antagligen är över 35) sparkas tillsammans med alla andra som har minst 15 år sedan examen eller motsvarande. Och så anställs unga människor med rejäl digital kompetens. För det är ju ofta den som fallerat. Kan man tro.

Så här har det hänt i våra stora telekomföretag när det gäller ingenjörer, så varför kan det inte hända när det gäller kommunikation? I och för sig blev de där företagsledningarna litet snopna, har jag hört, när telekomföretagen inte längre visste var kablarna gick eller vem som skulle prata med Kina eller vem som kunde de äldre programmeringsspråken som behövdes. Det här tycker jag är litet festligt, eftersom det tyder på en sådan kortsiktighet. Vuxna människor, va?!?!

Vad jag vill komma fram till är två saker varav den sista är frågan jag ville komma fram till:

1. Kompetens består inte bara av det en tillägnat sig i skolan. Den mår allra bäst av att paras med erfarenhet som förvaltas väl. Då blir det en oslagbar kombination.
2. Är kompetensutveckling helt individens ansvar eller är ansvaret något som individen delar med arbetsgivaren?

Hur ska jag, Issadissa hantera det här, undrar naturligtvis du som läsare eftersom du ser på fotot att jag inte är 35 eller yngre. Jo, jag är glad att jag tog ett år och vidareutbildade mig när jag var över fyrtio men framförallt är jag glad över att ständigt undra över det jag inte kan så att jag läser, läser, diskuterar, går på seminarier, ifrågasätter, googlar, tittar på webinarier, tar kontakt med kunniga personer, spinner nätverk, lyssnar och utvärderar. Skriver och reflekterar. Jag sköter och har skött kompetensutvecklingen själv, men det är ju lättare om det självklart ingår i arbetet.

I vår intressanta och svårbegripliga samtid och i den komplexa kommunikationsvärld vi lever i så känns kompetensutvecklingsfrågan extremt angelägen. Så jag ställer frågan igen – vem ansvarar för kompetensutvecklingen? Vad säger du?

Half the money I spend on advertising is wasted; the trouble is, I don’t know which half.
John Wanamaker (sägs det i alla fall)

Den del av oss eller av den avdelning vi jobbar på som mäter effekter digitalt kan ge upphov till en viss avundsjuka. ”Tänk så smutt att kunna avläsa resultat på en gång! Och så exakt!” kan en tänka.

Och i de där rekryteringsannonserna en läser, där det söks efter schweiziska arméknivar, nej, förlåt kommunikatörer som har mer digital inriktning, så är det ofta det står att ”du ska ha koll på KPI:erna”.

Men det kan jag ju säga, nu när jag är ute på mitt uppdrag att hitta helhetslösningar och övergripande metoder, att jag har varit nära att försvinna i Google Analytics oemotståndliga men klibbiga garn. I jakten på de siffror jag velat leverera som argument för det ena eller andra så har det varit frestande lätt att låta sig förföras av decimalerna och exaktheten och stanna där i den grumliga trosvissheten som en massa siffror kan ge.

Jag slår nog in öppna dörrar när jag nu säger att det är nog bäst att bestämma sig för en handfull mätetal och hålla koll på dem. Och att de mätetalen får gälla de samlade aktiviteterna. Sedan kan både mediabyrån, den digitala byrån, content marketing-byrån och reklambyrån komma med sina dröser av KPI:er, Powerpointar och Excel-ark, men som beställare gäller det att hålla blicken på de övergripande målen och fråga efter data som ger stöd i de ansträngningarna.

Och, nota bene, samtidigt vara så öppen mot den föränderliga omvärlden så att nya typer av mätetal måste utvärderas litet då och då.

Borde jag nu vara så modig att jag skulle ange de mätetal som jag i fortsättningen i huvudsak tänker ägna mig åt? Jo. Det borde jag. Men jag är inte där än. Jag har insett att den här forskningsexpeditionen har lett mig in på mer vindlande stigar än jag trodde från början och att djungeln är frodigare och mindre lättforcerad än den såg ut när jag tog mina första steg. Så jag behöver mer tid.

Är det någon som inte håller med mig om att kommunikations- och marknadsavdelningarna nuförtiden är att likna vid schweiziska arméknivar så tala nu eller håll för evigt klaffen.

Som jag skrev i en av de första bloggposterna i den här serien om kommunikationsarbete i samtiden och jakten på en bra modell att använda så förväntas vi kommunikatörer numera kunna allt. Typ. Ju mindre avdelning desto större fält förväntas kommunikatören täcka.

Men nu går vi till avdelningen som helhet. Varför hävdar jag med en dåres envishet att kommunikation är mer komplext nu än för, låt säga 10-15 och absolut för 20 år sedan?

1. Dialogen kom in och sprängde modeller och metoder inifrån
2. Kanske är allt annat sekundärt i förhållande till dialogen som ”disruptive” men ändå – som typ ”living the brand” eller sammansmältningen av massmedia, reklam, PR, populärkultur, varumärken och politik där det inte längre finns några rågångar emellan.

OK. Så istället för att bygga upp en modell/metod/handlingsplan som går ut på att vi som jobbar med ett varumärke/idé/produkt/tjänst trycker ut vårt budskap via ett habilt reklamkoncept som är producerat enligt skolboken genom metoden som mediabyrån förser oss med utifrån den budget vi förser dem med så vet vi nu att saker kan hända som vi inte räknar med. Eftersom vi måste LYSSNA numera. Vi måste bevaka. Vi måste hålla samtal och historier levande.

Istället för att vi på en kommunikationsavdelning kan ses som ett enkelt rock’n’roll-band med bas, gitarr, trummor och sång så har vi nu en hel symfoniorkester att hantera. Basisten måste kunna hantera träblåset, trummisen ska inte vara främmande för stråkarna, gitarristen ska känna sig hemma med harpan och sångsolisten ska självklart sitta vid alla sorts klaviaturer.

Vilket i klartext ger de platsannonser vi ser nuförtiden där vi som kommunikatörer, även om vi ska fylla en plats där vi jobbar med internkommunikationen eller med den externa webbplatsen eller med sociala medier eller där vi ska koordinera marknadsaktiviteter eller hantera event så förväntas vi kunna skriva, fotografera, redigera film, hantera storytelling i alla kanaler och dessutom både visuellt och verbalt, köpa konsulttjänster, bevaka omvärlden och utvärdera budskap och gestaltning. Allra minst.

Vilket jag är helt med på. Faktiskt. För idag har du ingen aning om vad som kommer att hända imorgon. Och det är bara att leva med. Om du som avdelningschef har en hammare som bara är bra på att slå i spik kan du vara säker på att imorgon och veckan framåt så är det nog skiftnyckeln du behöver. Eller egentligen helst Victorinoxen eller Leathermannen.

 

Det hände i alla fall flera av dem som jag pluggade nationalekonomi med under mitten av 80-talet. Men. Den vägen tog inte jag. Förutom dem som använde nationalekonomin som medel att nå världslig framgång så träffade jag också då ett antal människor som förtjusades av tanken på fina modeller och vackra samband och som närde en hatkärlek till nationalekonomin just därför.

Varför halkar jag in på nationalekonomi när jag egentligen bara vill åt praktiska metoder för kommunikation? Jo, för nationalekonomin väckte mitt intresse för modeller och teorier, ett intresse som har hjälpt mig att bygga kunskap och metoder i allt det jag senare företagit mig.

För visst är det underbart med att sammanfatta den spretiga verkligheten i en schysst modell som gör kaoset överblickbart och hanterbart? Men, det gäller ju att inte förälska sig så i modellen att den blir viktigare än verkligheten. Och det här är särskilt angeläget nu, när det enda vi kan räkna med är förändring. Stabilitet är old-school. Very, very old-school.

Så det är därför jag önskar mig en ny modell jag kan älska. En modell som får in det viktigaste så att jag kan fatta välgrundade beslut och dessutom presentera dem på ett lättfattligt sätt.

Och i och med den här bloggposten så misstänker jag att jag förlorat ett antal läsare men kanske också fått ett par nya. Till er som tänker överge mig säger jag – imorgon blir jag mer verklighets- och verksamhetsnära och till er nytillkomna säger jag – om några dagar är jag tillbaka i den himmelska teoretiska sfären.

-Kan vi sälja x antal enheter med DM?

Ja

-Kan vi sälja x antal enheter med annonser på Facebook?

Ja

-Kan vi sälja x antal enheter med Google Adwords?

Ja

-Kan vi sälja x antal enheter med helsidesannonser?

Nej

-Kan vi sälja x antal enheter med en content media-plan för sociala medier?

Nej

-Kan vi sälja x antal enheter med ett livligt socialt intranät?

Nej

-Kan vi sälja x antal enheter med isskrapor, pennor eller gott godis med vår logga på?

Nej

Är det givna svaret då att bara satsa på de insatser där svaret på frågorna är ett tveklöst ”ja”?

Nej. Det vet vi ju, vi som jobbar med kräng och påverkan dagligen. Utan ett känt och omtyckt varumärke i ryggen funkar ingenting i längden.

Med risk för att verka väldigt naiv så börjar jag faktiskt här. Med de enklaste frågorna som en kan föreställa sig att en ledning kan ställa för att testa marknads- och kommunikationsavdelningen. För vi som kommunikatörer måste ju bevisa att det vi gör är verksamt och på vilket sätt det är verksamt.

Och det är nu jag försöker knyta ihop en del av den säck jag börjat jobba med de senaste dagarna här i bloggen – hur ska en pedagogiskt fungerande modell av den samtida kommunikationssfären se ut? En modell som fungerar både som tankeverktyg och som ett sätt att presentera tankarna.

Jag minns en mindmap jag gjorde av en organisations kommunikation för fem-sex år sedan. Sajten var självklart med, sociala medier fanns med i form av Facebook och blogg, vanlig reklam fanns som printannonser och DM. Mindmappen blev stor och beroendena mellan de olika enheterna beskrev ett nästan oöverskådligt nät. Och då fanns inte Instagram, Influencers, Content Marketing, Storytelling, Facebook-annonser, Youtube eller evenemang med. Än mindre TV och radio. Så vilken garnhärva skulle den mindmappen likna idag?

De närmaste dagarna tar jag mig an marknads- och kommunikations-avdelningarnas uppgifter och längtan efter den perfekta modellens eleganta skönhet.