Ny modell önskas!

Jag har haft turen? möjligheten? förmånen? oturen? utmaningen? att förklara hur kommunikationen kan hjälpa en organisation framåt.

Det var inte lätt.

Jag försökte skriva en marknadsplan. Den berättade en del av sanningen.

Jag gjorde några Gantt-scheman. De berättade en annan liten del av verkligheten.

Jag gjorde några aktivitetslistor som blev evighetslånga. De visade en del av det vi skulle göra.

Jag gjorde en kampanjinfo och den bar en gnutta sanning.

Jag försökte sammanfoga marknadsplanen, aktivitetslistorna, Gantt-scheman, kampanjinfon, sociala media-contentplanen, digitala mediabyråns Powerpointar och reklambyråns Powerpointar.

Behöver jag säga att det blev helt oöverskådligt?

Och då hade jag ändå gjort ett bra jobb precis som konsulterna.

Så nu är det är bara dags att inse att komplexa frågor inte låter sig fångas i enkla modeller. I alla fall inte i EN enkel modell.

Jag går tillbaka i tiden till året på IHR, en påbyggnadsutbildning på Stockholms Universitet inom marknadsföring och kommunikation. Vi hade en tvärsäker och ganska karismatisk amerikansk föreläsare som var medskribent till ett standardverk inom marknadskommunikation. Han förklarade hur en marknadschef/kommunikationsansvarig skulle kunna räkna sig fram till ett resultat av en kampanj. Att det helt självklart fanns ett nästan linjärt samband mellan marknadsbudgetens storlek och effekten av kommunikationen. Det handlade bara om att göra rätt enligt hans och hans medförfattares formula. Medieval och mediabudget var viktigare än koncept och budskap, det kommer jag ihåg.

Jag var tveksam redan då, för snart femton år sedan. Och nu, i våra digitala och sociala tider, är jag mycket tveksam. Klart att jag önskar att det kunde vara så enkelt. Det skulle göra mitt jobb så mycket lättare. Då skulle jag äska en slant och för den utlova en effekt. Jag skulle kunna prata med mediebyrån och ge dem en säck pengar och en önskelista om vilka vi vill nå och hur många gånger de ska bli påminda. Så skulle jag släntra iväg till reklambyrån och beställa något spännande att fylla medieutrymmet med. Och sen skulle jag kunna luta mig tillbaka på min kontorsstol och bara se allt hända. Ja, det vore finfint.

Men frustrationen över att jag inte kunde fånga verkligheten i en modell, i en dimension eller i alla fall högst två dimensioner, höll på att undergräva min tro på mig själv som kommunikatör. Men i ett samtal med en kär vän som jobbar med övergripande frågor i en helt annan sfär av samhället men vars uppdragsgivare också önskar lättbegripliga, hanterbara svar som direkt ger beslutsunderlag, så kände jag att jag närmade mig pudelns kärna.

Jag tror att jag låter det här vara en inledning till flera inlägg där jag närmar mig frågan om hur det egentligen är att ansvara för kommunikationen för ett/en varumärke/produkt/organisation/företag/idé/lansering/kampanj i den tid vi lever i just nu.

Så jag avslutar med frågan – hur jobbar du, kära kollega med att skapa ett bra beslutsunderlag? Vilka modeller förmår att fånga in så många aspekter som möjligt utan att det blir ohanterligt?

(Det här är en följetong, nästa inlägg hittar du här, och sedan kommer denna och därefter den här och den här och avslutar med den här)

Och nu är det dags för litet allvar

För några år sedan hette vi marknadsförare, skribenter, projektledare, marknadskoordinatorer, marknadsansvariga, informatörer, informationsansvariga, webbredaktörer, redaktörer. Och så vidare.

Numera heter vi alla kommunikatörer. Och vi ska kunna skriva, fotografera, redigera film, hantera troll och annat på sociala medier, vara storytellers både på intranätet, på Instagram, på Facebook och på webben, vi ska agera beställare gentemot webbyrå, reklambyrå och mediabyrå samt gärna kunna klämma ur oss en trycksak med hjälp av InDesign. Dessutom är det bra om vi är goda omvärldsbevakare så att vi har koll på om målgrupperna förflyttar sig till nya plattformar. Ja, just det – att hålla koll på och kanske ansvara för budget och tidsplaner är ju självklarheter.

Och allt detta oberoende av om du är junior eller senior. (Det senare används förresten så fort du jobbat mer än tre-fyra år. Vilket gör begreppet ”senioritet” ganska urvattnat. Det är en passus i sammanhanget. Men som jag nog kommer att återkomma till.)

Jag tycker att det här är en intressant utveckling och därför tänkte jag gräva litet i det. Vad kontentan kommer att bli har jag just nu ingen aning om, det beror bland annat på gensvar och kommentarer från er, kära läsare.

Jag börjar imorgon med en reflektion över verktygen vi har med oss från utbildningar och diverse auktoriteter. Jag hoppas att jag avslutar morgondagens epistel med en efterlysning – var finns de verktyg och redskap som fungerar idag?

Semester

Semesterns funktion ur ett samhälleligt perspektiv är väl att återställa mig som produktiv arbetskraft. Jag reproducerar mig som arbetskraft, helt enkelt. Jag kommer att kunna köra några decennier till.

Så kan en se det.

Och så kändes det första semesterveckan. Jag sov, läste, gjorde utflykter, umgicks, vandrade i solnedgången på Alvaret. Och sov litet till. Handlade litet pressglas-artefakter som förde mig tillbaka till barndomen.

Men nu känner jag att det är dags för viss själslig uppbyggnad. Så jag har sagt mig själv att jag ska:

röra på mig en halvtimme per dag

skriva en halvtimme per dag

meditera eller göra Yoga Nidra en kvart om dagen

Och med det kommer jag att var nöjd. Inga stora ambitioner. Ingenting som känns oöverstigligt.

Jag undrar om tanken på ofyllda dagar gav mig en viss ångest så att bara den här trepunktslistan räckte för att jag skulle få ro i själen, en viss form för de ändlösa dagarna framför mig.

Nu har jag skrivit listan. Den är publicerad. Då gäller den.

Vara här och längta dit

Valkyrian sa när vi gick i skymningen över Alvaret att det här är samma som att vara vid havet. Javisst, så sant. Behöver jag egentligen skriva något, du kan ju titta på bilden och förstå. Oändligheten.

Samtidigt som det här finns några hundra meter från sängen jag sover i om natten så läser jag ”Som eld” av Sara Lövestam och längtar intensivt tillbaka till skärgårdsön. Eftersom just den ön som under några år nu är ”min” skärgårdsö spelar en  viktig roll i boken. De gröna trädvalven kring stigen ner mot ångbåtsbryggan, den höga klippan vid Ryssviken där överblicken är total och skogen. Måsarna, grynnorna, de stora husen vid vattnet och de små stugorna i skogen. Allt det finns med och är beskrivet detaljrikt och med hjälp av alla sinnen.

Så jag längtar samtidigt som jag är i det här som är den öländska oändligheten. Som jag väl kommer att längta tillbaka till när jag sitter ute på ön.

Och boken då?! Så bra, så oändligt bra. Autentisk. Glasklart språk utan felskär. En kärlekshistoria, en ungdomshistoria, en berättelse om en skärgårdsö komplett med avgrundsdjupa klasskillnader och naturupplevelser som etsar sig in i själen.

Nostalgi eller sanningsomvandling

När jag vaknade i den morgon de unga kallar natt för att jag var kissnödig så var det detta jag klev ut i. Måsarna härskade över fjärden som låg blank.

Egentligen borde jag stanna där. För det var en stor stund.

Men jag hade ju något jag ville orera om. Mina ledtrådar är sirapslimpa och Baby Spice. Efter att de flesta nu har gjort sin egen surdeg och hyfsat kan uttala ”levain” så verkar vi ha tröttnat på hård skorpa, segt bröd, stora lufthål och den syrliga smaken, för nu har sirapslimpan, den söta gotlandslimpan och det likaledes söta halländska bondbrödet flyttat in på finhyllan hos ICA. ”Selection”. ICA har hittat de där bagerierna som har förgyllt tillvaron när jag semestrat i södra Sverige. Skogaholmslimpan – släng dig i väggen! Här pratar vi tunga limpor, mättad sötma, stor saftighet och ibland  en nästintill orientalisk kryddighet.

Är det gott med sötbröd eller är det bara för att jag direkt åker tillbaka till barndomen och till besöken på bondgårdarna i södra Småland när jag var en ung vuxen och livet var ganska enkelt? Jo. Jag tror att det är gott. Mina senaste Airbnb-gäster, två vältränade,  friluftsälskande holländska bröder glufsade i sig ett halvt halländskt bondbröd till en av frukostarna. Med Nutella och banan. Sköljde ner med en Monster. Så. Kanske är det inte bara nostalgi.

I helgen var det en festival i Stockholm med 90-talstema. Jag var funktionär och hade förmånen att betrakta människoströmmen. Så många höga tofsar och hårknorvlor. Ursäkta, men så minns jag inte att 90-talet såg ut. Jag frågade min dotter som sa att i USA och på Youtube ser 90-talet ut så nuförtiden. Punkt slut. Nu när jag suttit och skrivit det här försöker jag luska ut vad dessa hårknorvlor kan heta, jag söker både det svenska och det engelska uttrycket. Jag har bildgooglat och hittat en del bilder. Men inga begrepp.

Nostalgi och närhistoria är bedrägliga entiteter. Men det är klart, jag minns när jag insåg att det 60-tal som jag sett i ”Woodstock” samsades med mina föräldrars hatt-, rock-, kappa-, herr-och-fru-60-tal. Och att min pappas gula byxor och blommiga skjortor först inköptes på 70-talet.

Stress och total obalans

Eller o-stress och välbefinnande.

De där dagarna när jag inte kan andas ut för att jag vet att det finns ”unfinished business”. De där dagarna när jag hamnar i tankeloopen att det inte är någon idé att andas ut eftersom jag ändå inte vet hur det där eller det här ska ordna sig.

Och efter månader av att inte riktigt slappnat av så blir allting grönt och doftande och inbjudande. Waxholmsbåtarna går dagligen, jag hinner svara på de få mejl som hamnar i inboxen, kalendern är blank som ett dansgolv och idéerna kommer rasande. I takt med att trasseltankarna löses upp.

Kroppen fungerar. Helt plötsligt. Hungern är hunger. Sötsuget uppstår ibland men kan hanteras med lagom mängd.

Sömnen funkar.

Var det så enkelt?

Den femte juli

En rasande vacker morgon om än något kylig. Himlen är klarblå utan moln, Östersjön är mörkblå, träden är gröna och Vaxholm är gulligt.

Jag sitter i stillhet, har druckit mitt kaffe och låter mig föras in till Stockholm, lätt gungande av ”Sjöbris”. Vi är en handfull människor som är på väg in till sta’n, för att jobba, för att bunkra, för att semestern är slut. I Vaxholm kliver de tyska turisterna på. Det verkar finnas något ställe här just de tyska turisterna vet om och bor på eftersom det är här de går på båten på morgonen och det är här de kliver av på kvällarna.

Tankarna är som sländor, flyger iväg, stannar till ett tag, hovrar och drar iväg igen. Det blir visst inget problemlösande idag, inga hugskott att suga på, ingen spännande perspektivering.

Börjar jag helt enkelt fasa in mot ledighet? Jag hade ju inte tänkt att semestern skulle innebära ledigt från idéer, men blir det så kanske det är det jag behöver. I alla fall kan jag konstatera att denna vår, då så mycket gungat samtidigt, så är jag ändå frisk från utmattningen.  För jag rasade inte dit igen. Och nu, efter bara några veckor av relativt lugn på de flesta fronter så är jag i god form. Jag ser det vackra igen. Jag tycker det är roligt att småprata med människor igen. Jag sover gott. Jag kan styrketräna utan att få konstigt ont i kroppen.

Betyder det här att det nu är dags att ta itu med de stora världsproblemen eller ska jag faktiskt vila?

 

Den obotliga romantikern

Det absolut bästa jag läst de senaste tio åren är Martina Montelius text i ETC häromveckan. Som handlade om den amorösa kärleken. Om längtan och verkligheten. Om drömmarnas absoluta nödvändighet. Och det är skrivet så roligt att jag gapflabbade. I alla fall inombords.

Jag inser att jag saknat Kristina Lugn. För Martina Montelius skriver i sin mammas anda. Den förlåtande, alltför vardagsnära, köksbänkshumoristiska romantikerns depressiva tonart. Det är ”Family living – the true story” och ”Wuthering Heights” tillsammans.

Jo, jag är säker på att lyckan och den äkta kärleken kan bo i nyfunkisvillor med dyra kök och tre barn med höga betyg, men den kan lika gärna vara litet anfrätt och skakig. Det kan gråtas i Lexington-örngottet. I Hästen-sängen kan drömmarna om den stora, stora kärleken näras. Och det är okej. Vi är alla människor med drömmar och tankar. Vi är förlåtna. Vi får vara mänskliga. Och det borde vi ge varandra – tillåtelse att vara både små och stora, både storslagna och småskurna, både brusande romantiska och petimeteraktigt vardagsrättvisa.

Nu har jag säkert inte gjort Martina Montelius text rättvisa alls, så jag tar några citat:

Ska vi fullständigt avromantisera hela tillvaron, och såsom jägarfolket på Tinder eller i det spännande tv-programmet ”Gift vid första ögonkastet” helt enkelt försöka organisera en situation som intill förväxling liknar den vi trängtar efter?

Ska vi stå för våra totalt irrationella känslor och skriva översvallande kärleksbrev till den vi verkligen älskar, om det så är vår tandläkare, en arborist med överbett och social fobi, en satansdyrkande lajvare och bleckblåsare (främst oboe) i Vänersborg?

Äsch. Läs hennes text. Hela. Klappa dig själv på kinden och säg: ”Sch, sch, du är bara människa. Dröm vidare.”

In bland kulturmännen

Jag har vissa teman som jag tänkt skriva om, men idag är en sådan dag när tankarna inte riktigt orkar samla sig. I alla fall inte i skrift.

Så kanske ska jag våga mig på någonslags här-och-nu-bloggande. Det känns väldigt läskigt.

Jag skulle ju kunna göra en James Joyce eller en Knausgård och berätta ALLT som farit genom huvudet. Men kära nån, det skulle bli rörigt och ganska tråkigt, tror jag. Det är ju mycket ”oj, nu blev jag visst kissnödig igen” och ”det vore ju gott med en kopp te, men jag har nyligen borstat tänderna, så jag kanske ska vänta en halvtimme i alla fall” och ”undrar hur kallt det är i vattnet” och ”hur ska jag komma tillrätta med att jag inte har något lagringsutrymme i telefonen – vad jobbigt, hur ska jag göra med iCloud och Dropbox och externa hårddisken – nej, nu lägger jag ner, det här blev för stora beslut” och ”är Katarina Wennstam bra?”.

Så. Åt frukost i sängen medan jag tittade ut över farleden men mest läste ”Dödergök” av Katarina Wennstam. Eftersom solen tillslut sken satte jag mig en solstol med hastigt lagade solbrillor (Odd Molly som jag som tur var köpte på utförsäljning, nu lagade med ståltråd), läste mera ”Dödergök” och fick litet för mycket UV-strålning. Förtjustes över att jag hade en hyfsat solig söndag alldeles för mig själv och att jag dessutom var på mitt hyrda sommarställe. Jag var så förtjust att jag drog på mig mina storstövlar (Tretorn) och kände hur jag fick godsägarfeeling. Klamp, tramp, stå brebent och stadigt. Min flaggstång, mina klippor, mitt trädäck. (Ack, bara lånat. Bara lånat.)

Efter litet mer trampande och en härlig lunch på rester av midsommarsillen, kokt ägg och färskpotatis och en promenad runt ön så kastade jag mig inte i sjön. Men jag sänkte mig däremot något räddhågset ner i det 17-gradiga Östersjövattnet.

Och i och med denna allmänt hedonistiska dag och ett uppfriskande bad som påminde mig om kroppen som njutningsmedel så fick jag perspektiv på det självhat jag skrev om för några dagar sedan. Så pass att jag nog snart kan få ihop något med viss analytisk skärpa som rör detta sorgliga faktum att en 55-årig kvinna som jag inte alltid kan leva som vän med kroppen.

Jag är berusad

Jag är berusad av berättelser.

Jag badar i sagor.

”Verkligheten är irrelevant” kommer jag ihåg ett citat. När jag upprepar det tyst för mig själv ser jag en glamorös kvinna av 70-talstyp – långt hår, stora solglasögon, lätt bortvänd, hes röst, fladdrande sjal. Carly Simon, Charlotte Rampling – ja, ni fattar genren.

Så långt skulle jag väl inte sträcka mig som att verkligheten är irrelevant, men helt klart har jag ibland roligare inombords än med den absoluta omvärlden. Och helt klart bidrar ljudböckerna till det. De där som är riktigt bra – väl inlästa och så naturligtvis att det är bra böcker.

Just nu befinner jag mig i Neapel på 60-talet. Inuti Elena Ferrantes tonåriga jag. Jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören – här pratar vi autenticitet, sanningslidelse, psykologisk insikt och glasklart språk. Upplevelserna av könsroller, det allerstädes närvarande våldet mot kvinnor, klassidentitet och klassresa – allting finns där i berättelsen utan att det blir plakatlitteratur. Det personliga är politiskt, det politiska är personligt. Utvecklingen far fram med oss och vi driver den samtidigt.

Det är en ynnest att få ta del av en annan människas liv på det sättet. Precis som vi har fått gå in i Majs liv (Kristina Sandberg). Och då påminns jag också om Kerstin Thorvalls Signe-böcker.

Men mitt i all verklighet som inte är min, blott lånad, så hänger jag mig åt min allra mest verklighetsfrånvända sida och sugs in i ”The Magicians” på HBO. Jag har läst första delen, men nu struntar jag i läsandet och bara tittar på serien. Som någon beskrivit den – Harry Potter fast med sex. Fast inte. Mera en Harry Potter utan den hjältemodiga Kristus-gestalt som Harry Potter faktiskt är. ”The Magicians” är skitigare, både närmare och längre ifrån verkligheten, karaktärerna har fler lager och tyngre botten. Jag är mycket förälskad i Harry Potter-böckerna men jag långtittar hellre på ”The Magicians” än på Potter-filmerna.

 

Verifierad av MonsterInsights