Nostalgi eller sanningsomvandling

När jag vaknade i den morgon de unga kallar natt för att jag var kissnödig så var det detta jag klev ut i. Måsarna härskade över fjärden som låg blank.

Egentligen borde jag stanna där. För det var en stor stund.

Men jag hade ju något jag ville orera om. Mina ledtrådar är sirapslimpa och Baby Spice. Efter att de flesta nu har gjort sin egen surdeg och hyfsat kan uttala ”levain” så verkar vi ha tröttnat på hård skorpa, segt bröd, stora lufthål och den syrliga smaken, för nu har sirapslimpan, den söta gotlandslimpan och det likaledes söta halländska bondbrödet flyttat in på finhyllan hos ICA. ”Selection”. ICA har hittat de där bagerierna som har förgyllt tillvaron när jag semestrat i södra Sverige. Skogaholmslimpan – släng dig i väggen! Här pratar vi tunga limpor, mättad sötma, stor saftighet och ibland  en nästintill orientalisk kryddighet.

Är det gott med sötbröd eller är det bara för att jag direkt åker tillbaka till barndomen och till besöken på bondgårdarna i södra Småland när jag var en ung vuxen och livet var ganska enkelt? Jo. Jag tror att det är gott. Mina senaste Airbnb-gäster, två vältränade,  friluftsälskande holländska bröder glufsade i sig ett halvt halländskt bondbröd till en av frukostarna. Med Nutella och banan. Sköljde ner med en Monster. Så. Kanske är det inte bara nostalgi.

I helgen var det en festival i Stockholm med 90-talstema. Jag var funktionär och hade förmånen att betrakta människoströmmen. Så många höga tofsar och hårknorvlor. Ursäkta, men så minns jag inte att 90-talet såg ut. Jag frågade min dotter som sa att i USA och på Youtube ser 90-talet ut så nuförtiden. Punkt slut. Nu när jag suttit och skrivit det här försöker jag luska ut vad dessa hårknorvlor kan heta, jag söker både det svenska och det engelska uttrycket. Jag har bildgooglat och hittat en del bilder. Men inga begrepp.

Nostalgi och närhistoria är bedrägliga entiteter. Men det är klart, jag minns när jag insåg att det 60-tal som jag sett i ”Woodstock” samsades med mina föräldrars hatt-, rock-, kappa-, herr-och-fru-60-tal. Och att min pappas gula byxor och blommiga skjortor först inköptes på 70-talet.

Stress och total obalans

Eller o-stress och välbefinnande.

De där dagarna när jag inte kan andas ut för att jag vet att det finns ”unfinished business”. De där dagarna när jag hamnar i tankeloopen att det inte är någon idé att andas ut eftersom jag ändå inte vet hur det där eller det här ska ordna sig.

Och efter månader av att inte riktigt slappnat av så blir allting grönt och doftande och inbjudande. Waxholmsbåtarna går dagligen, jag hinner svara på de få mejl som hamnar i inboxen, kalendern är blank som ett dansgolv och idéerna kommer rasande. I takt med att trasseltankarna löses upp.

Kroppen fungerar. Helt plötsligt. Hungern är hunger. Sötsuget uppstår ibland men kan hanteras med lagom mängd.

Sömnen funkar.

Var det så enkelt?

Den femte juli

En rasande vacker morgon om än något kylig. Himlen är klarblå utan moln, Östersjön är mörkblå, träden är gröna och Vaxholm är gulligt.

Jag sitter i stillhet, har druckit mitt kaffe och låter mig föras in till Stockholm, lätt gungande av ”Sjöbris”. Vi är en handfull människor som är på väg in till sta’n, för att jobba, för att bunkra, för att semestern är slut. I Vaxholm kliver de tyska turisterna på. Det verkar finnas något ställe här just de tyska turisterna vet om och bor på eftersom det är här de går på båten på morgonen och det är här de kliver av på kvällarna.

Tankarna är som sländor, flyger iväg, stannar till ett tag, hovrar och drar iväg igen. Det blir visst inget problemlösande idag, inga hugskott att suga på, ingen spännande perspektivering.

Börjar jag helt enkelt fasa in mot ledighet? Jag hade ju inte tänkt att semestern skulle innebära ledigt från idéer, men blir det så kanske det är det jag behöver. I alla fall kan jag konstatera att denna vår, då så mycket gungat samtidigt, så är jag ändå frisk från utmattningen.  För jag rasade inte dit igen. Och nu, efter bara några veckor av relativt lugn på de flesta fronter så är jag i god form. Jag ser det vackra igen. Jag tycker det är roligt att småprata med människor igen. Jag sover gott. Jag kan styrketräna utan att få konstigt ont i kroppen.

Betyder det här att det nu är dags att ta itu med de stora världsproblemen eller ska jag faktiskt vila?

 

Den obotliga romantikern

Det absolut bästa jag läst de senaste tio åren är Martina Montelius text i ETC häromveckan. Som handlade om den amorösa kärleken. Om längtan och verkligheten. Om drömmarnas absoluta nödvändighet. Och det är skrivet så roligt att jag gapflabbade. I alla fall inombords.

Jag inser att jag saknat Kristina Lugn. För Martina Montelius skriver i sin mammas anda. Den förlåtande, alltför vardagsnära, köksbänkshumoristiska romantikerns depressiva tonart. Det är ”Family living – the true story” och ”Wuthering Heights” tillsammans.

Jo, jag är säker på att lyckan och den äkta kärleken kan bo i nyfunkisvillor med dyra kök och tre barn med höga betyg, men den kan lika gärna vara litet anfrätt och skakig. Det kan gråtas i Lexington-örngottet. I Hästen-sängen kan drömmarna om den stora, stora kärleken näras. Och det är okej. Vi är alla människor med drömmar och tankar. Vi är förlåtna. Vi får vara mänskliga. Och det borde vi ge varandra – tillåtelse att vara både små och stora, både storslagna och småskurna, både brusande romantiska och petimeteraktigt vardagsrättvisa.

Nu har jag säkert inte gjort Martina Montelius text rättvisa alls, så jag tar några citat:

Ska vi fullständigt avromantisera hela tillvaron, och såsom jägarfolket på Tinder eller i det spännande tv-programmet ”Gift vid första ögonkastet” helt enkelt försöka organisera en situation som intill förväxling liknar den vi trängtar efter?

Ska vi stå för våra totalt irrationella känslor och skriva översvallande kärleksbrev till den vi verkligen älskar, om det så är vår tandläkare, en arborist med överbett och social fobi, en satansdyrkande lajvare och bleckblåsare (främst oboe) i Vänersborg?

Äsch. Läs hennes text. Hela. Klappa dig själv på kinden och säg: ”Sch, sch, du är bara människa. Dröm vidare.”

In bland kulturmännen

Jag har vissa teman som jag tänkt skriva om, men idag är en sådan dag när tankarna inte riktigt orkar samla sig. I alla fall inte i skrift.

Så kanske ska jag våga mig på någonslags här-och-nu-bloggande. Det känns väldigt läskigt.

Jag skulle ju kunna göra en James Joyce eller en Knausgård och berätta ALLT som farit genom huvudet. Men kära nån, det skulle bli rörigt och ganska tråkigt, tror jag. Det är ju mycket ”oj, nu blev jag visst kissnödig igen” och ”det vore ju gott med en kopp te, men jag har nyligen borstat tänderna, så jag kanske ska vänta en halvtimme i alla fall” och ”undrar hur kallt det är i vattnet” och ”hur ska jag komma tillrätta med att jag inte har något lagringsutrymme i telefonen – vad jobbigt, hur ska jag göra med iCloud och Dropbox och externa hårddisken – nej, nu lägger jag ner, det här blev för stora beslut” och ”är Katarina Wennstam bra?”.

Så. Åt frukost i sängen medan jag tittade ut över farleden men mest läste ”Dödergök” av Katarina Wennstam. Eftersom solen tillslut sken satte jag mig en solstol med hastigt lagade solbrillor (Odd Molly som jag som tur var köpte på utförsäljning, nu lagade med ståltråd), läste mera ”Dödergök” och fick litet för mycket UV-strålning. Förtjustes över att jag hade en hyfsat solig söndag alldeles för mig själv och att jag dessutom var på mitt hyrda sommarställe. Jag var så förtjust att jag drog på mig mina storstövlar (Tretorn) och kände hur jag fick godsägarfeeling. Klamp, tramp, stå brebent och stadigt. Min flaggstång, mina klippor, mitt trädäck. (Ack, bara lånat. Bara lånat.)

Efter litet mer trampande och en härlig lunch på rester av midsommarsillen, kokt ägg och färskpotatis och en promenad runt ön så kastade jag mig inte i sjön. Men jag sänkte mig däremot något räddhågset ner i det 17-gradiga Östersjövattnet.

Och i och med denna allmänt hedonistiska dag och ett uppfriskande bad som påminde mig om kroppen som njutningsmedel så fick jag perspektiv på det självhat jag skrev om för några dagar sedan. Så pass att jag nog snart kan få ihop något med viss analytisk skärpa som rör detta sorgliga faktum att en 55-årig kvinna som jag inte alltid kan leva som vän med kroppen.

Jag är berusad

Jag är berusad av berättelser.

Jag badar i sagor.

”Verkligheten är irrelevant” kommer jag ihåg ett citat. När jag upprepar det tyst för mig själv ser jag en glamorös kvinna av 70-talstyp – långt hår, stora solglasögon, lätt bortvänd, hes röst, fladdrande sjal. Carly Simon, Charlotte Rampling – ja, ni fattar genren.

Så långt skulle jag väl inte sträcka mig som att verkligheten är irrelevant, men helt klart har jag ibland roligare inombords än med den absoluta omvärlden. Och helt klart bidrar ljudböckerna till det. De där som är riktigt bra – väl inlästa och så naturligtvis att det är bra böcker.

Just nu befinner jag mig i Neapel på 60-talet. Inuti Elena Ferrantes tonåriga jag. Jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören – här pratar vi autenticitet, sanningslidelse, psykologisk insikt och glasklart språk. Upplevelserna av könsroller, det allerstädes närvarande våldet mot kvinnor, klassidentitet och klassresa – allting finns där i berättelsen utan att det blir plakatlitteratur. Det personliga är politiskt, det politiska är personligt. Utvecklingen far fram med oss och vi driver den samtidigt.

Det är en ynnest att få ta del av en annan människas liv på det sättet. Precis som vi har fått gå in i Majs liv (Kristina Sandberg). Och då påminns jag också om Kerstin Thorvalls Signe-böcker.

Men mitt i all verklighet som inte är min, blott lånad, så hänger jag mig åt min allra mest verklighetsfrånvända sida och sugs in i ”The Magicians” på HBO. Jag har läst första delen, men nu struntar jag i läsandet och bara tittar på serien. Som någon beskrivit den – Harry Potter fast med sex. Fast inte. Mera en Harry Potter utan den hjältemodiga Kristus-gestalt som Harry Potter faktiskt är. ”The Magicians” är skitigare, både närmare och längre ifrån verkligheten, karaktärerna har fler lager och tyngre botten. Jag är mycket förälskad i Harry Potter-böckerna men jag långtittar hellre på ”The Magicians” än på Potter-filmerna.

 

Cubus, storlekar samt skrämselhicka i omklädningsrummet

Jag är inte särskilt förtjust i att shoppa. Utom på Uniqlo. Det mesta jag har på mig kommer från Uniqlo. Jag älskar Uniqlo. Lika mycket som jag nu hatar Cubus.

Det finns en Cubus på väg till jobbet. I julas handlade jag luddiga strumpor till Valkyrian där som hon uppskattade. Nu i våras hade de ett fempack med korta, pastellfärgade strumpor som  också var perfekta för henne. Det var trevliga erfarenheter som gjorde att jag när jag kände att jag behövde uppgradera min magra sommargarderob så tänkte jag att jag släntrar in på Cubus.

En kvart senare kom jag utspringande därifrån med ett ansiktsuttryck värdigt Colonel Kurtz, ”The horror. The horror.” Ja, inombords var detta vad som hände. Men utifrån syntes knappt den lätt åldrade kvinnan som med lätt stela anletsdrag och utan att titta sig om som snabbade på sina steg för att så fort som möjligt lägga avstånd mellan sig och självhatet som götts i omklädningsrummet på Cubus.

  1. Storlekarna är alldeles åt helvete på Cubus. Utom när det gäller strumpor. Deras Large sitter som korvskinn på en 38/40. Fy skäms!
  2. Dessa snett nedåtriktade ljuskällor. Ljuset smeker den med åren alltmer avslappnade huden och avslöjar varenda ojämnhet därunder.

Det tog några dagar av inre kristerapi. Men nu har jag shoppat sommargarderoben på marksandspencer.com (finfina linnebyxor), sportamore.se (Timberland-sandaler som levererades direkt till dörren för 29 kronor extra) och intressanta kläder från dyr-kollektionerna på hm.com (här blev det litet wild and crazy, vi får väl se om allting sitter som en smäck eller om det blir någon retur).

Så. Aldrig mera Cubus.

What’s hot and what is not

Häromdagen ställde jag en fråga på Facebook:

Hur många månader till ger vi överdimensionerade lösögonfransar och perfekta ögonbryn?

Det var ju inte direkt så att mitt nätverk svarade något av typen ”Hvergang!” vilket i det här sammanhanget skulle kunna tydas som att extremt täta och långa ögonfransar alltid kommer att vara rätt. Nej, tvärtom så verkade nätverket allmänt trött på dessa tunga gardiner av hårstrån runt diverse ögon.

När det gäller mode och utseende är jag definitivt ingen trendspanare, men som alltid tycker jag att det är roligt att iaktta trender när det är sista chansen att dra sig ur. Som nu med täta ögonfransar.

”Abort! Abort!” ropar jag virtuellt och hänvisar till att Google-sökningar på ögonfransförlängning peakade i slutet av 2013 (nästan fyra år sedan!!!!).

Förläng midsommaren med skärgårdssill

Recept på skärgårdssill

2 burkar inläggningssill (cirka 500 g urvattnad sill)

Efter att du sköljt sillfiléerna ordentligt lägger du in dem i en 1-2-3-lag (se nedan) med rejält med kryddpeppar (15 korn, gärna lätt krossade), 3-4 lagerblad samt 2 slantade morötter och en tunt skivad rödlök och låter stå i kylskåp minst ett dygn.

1-2-3-lag

1 dl ättikssprit (12%)
2 dl strösocker
3 dl vatten

Koka upp allting och rör om så att sockret löser sig. Låt svalna ordentligt innan du alltså häller lagen över sillfiléerna som du varvat med kryddpeppar, lagerblad, morotsslantar och rödlöksskivor.

Som sagt – minst ett dygn ska du låta sillen dra i ättikslagen.

Vad du har nu är en god inlagd sill. Spara några av filéerna för att äta som de är men skär de flesta i 2 cm breda bitar och lägg i den här förträffliga såsen:

2 dl crème fraiche
1/2 dl majonnäs, gärna Hellman’s eller hemgjord
1-2 msk pressad citron
1/2 dl hackad gräslök
1/2-1 dl hackad dill
1/2-1 burk röd stenbitsrom

Smaka av. Kanske behövs det litet mer salt, kanske litet mer citronsaft.

Låt sillen stå och dra åtminstone ett par timmar men bäst är över natten.

Plocka en bukett blommor och ställ på bordet och låt midsommaren börja igen!

 

Äntligen får de varandra!

…eller hur ”Skam” och ”Melrose Place” är samma lika. Ska-de-få-varandra——-nej!-det-blev-ett-missförstånd- —-älskar-han-henne-inte?——varför-gör-hon-så?—–JA!-äntligen-de-kysser-varandra-och-är-de-inte-vackra-och-ömma.

Jo. Jag har också hetstittat på ”Skam”. Säsong ett och två klippte jag på ett par veckor. (Jag skulle ju jobba och umgås med mina barn också!). Jag har ju läst alla positiva omdömen. Om trovärdighet. Om autenticitet.

Jovisst. Det finns lysande ögonblick. Särskilt innan Noora blev för mycket flickvänsmaterial och så Sana, förstås. Blickarna. De korta kommentarerna fulla av mening och klarsyn.

Men. Blir det mer höjt till skyarna för att homosexuell kärlek får plats samt en tjej i hijab? Litet känns det som bildbyråbilder med ”en vit, en svart, en gul och en kvinna”.

Jag har dock lärt mig en del nynorska. Hooking. Och dritseck (kanske helt felstavat). Och haft väldigt roligt. Men nytt och fräscht – inte helt säker. Titta på ”Spung” istället (SVT, Öppet arkiv).

Verifierad av MonsterInsights