Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Litteraturlista för sommarkursen i det omedvetna

Mats Strandberg:

”Färjan”
”Hemmet” (jag har inte läst den, men tror mycket på den)
”Cirkeln” (med Sara Bergmark Elfgren)

Neil Gaiman

”Neverwhere”
”The Graveyard Book”
….och alla andra, men de har jag inte läst ännu

John Ajvide Lindqvist

”Människohamn”
”Låt den rätte komma in”
”Lilla stjärna”
”Hanteringen av odöda” (inte min favorit, men jag omfattar tanken)

Margaret Atwood

”Tjänarinnans berättelse” (The Handmaid’s Tale)
…. och alla andra romaner men de platsar inte i den här listan

Marlen Haushofer

”Väggen” (har antagligen inspirerat Stephen King)

Edith Nesbit

”Huset Ardens gåta”

Och så tittar du på samtliga avsnitt av ”Twin Peaks” och börjar föra en drömdagbok. Den här sommarens resa kommer att bli den bästa du nånsin företett dig. Utan att kosta dig mer än ett HBO-abonnemang och några turer till biblioteket.

Jag fortsätter på det magiska spåret

Sprickorna i verkligheten. De där som finns bakom en dörr, in på en bakgata, i ett övergivet hus, i någons felsägning, i viskningen du inte skulle ha hört, i utkanten av ett foto.

Livet händer. Det vet en del av oss. Andra verkar aldrig gå med på det. Men ändå. Livet händer oavsett om vi skrivit checklistan för livet eller har planerat in semestrarna de närmaste fem åren.

Det här vet en del författare. Den senaste tiden har jag umgåtts med några av dem (inte rent fysiskt) och hinnan mellan den planerade, vanliga tillvaron och den magiska dimensionen har blivit tunnare. Ögonen ser andra saker, jag hör mellantoner i vad som sägs, världen blir både mer fascinerande och avsevärt mer skrämmande. Tack, Neil Gaiman, tack, John Ajvide Lindqvist, tack, Mats Strandberg. Tack mina gamla hjältinnor, Margaret Atwood och Marlen Haushofer. Tack min allra äldsta magiguide, Edith Nesbit. Tack, David Lynch och ”Twin Peaks”.

David Lynch kom med för att han så påtagligt visat på förhållandet mellan det undermedvetna och magin. För när hinnan tunnas ut så är det rösterna från det undermedvetna som hörs först. Drömmarna blir starkare, verkligheten blir mindre angelägen och avsevärt mindre stressande. (Här finns embryot till en annan bloggpost som handlar om den lilla frågan om meningen med livet. Återkommer till den.)

Urban fantasy.
Magisk realism.
Fantastik.
Olika termer som går in i varandra och som kan användas för de författare och böcker jag skriver om idag.

Både Mats Strandberg och John Ajvide Lindqvist hanterar vardagens tvetydiga hemskheter med hjälp av den magiska dimensionen – tonårstidens utanförskap, det faktum att vi ibland flyttar våra gamla till ovärdiga slutstationer, Finlandsfärjornas bortanför-vardagen-utlevelser, mobbning, otrohet, den plötsliga döden.

Neil Gaiman kommenterar samtiden mer i bisatser medan han berättar sagor som vindlar sig in i våra undermedvetna och göder drömmarna. Han får oss också att titta på verkligheten med frågetecken – steampunkaren som just passerade mig på Drottninggatan, var hon från Stockholm below? den hemlöse mannen som sjunger vackert på Klara kyrkogård, är han utsänd med ett meddelande till någon?

Margaret Atwoods ”Tjänarinnans berättelse” som skrevs när det gick en ultrakonservativ religiös vind genom USA. Jag läste den då, på 80- och 90-talen och blev medveten om hur lätt det verkar att inskränka friheten för en stor grupp människor. Det sluttande planet, grodan som blir kokt – vi är inte medvetna om varje litet steg mot minskad frihet, men en dag sitter vi där med utegångsförbud, långa kjolar och kökstjänst. Läs boken! Se serien på HBO!

Det här inlägget har redan blivit för långt. Jag återkommer med litteraturlista imorgon.

Mer om midsommar och början på en magisk säsong

Midsommarkväll. Timmen är sen men ingen vill sova, allraminst solen.

Egentligen gillar jag nog midsommar väldigt mycket, min gårdagsdrapa till trots. Vad jag verkligen uppskattar med midsommar är magin. Jag är däremot inte helt förtjust i det hurtiga blomsterkransandet och grodhoppningarna. Tjo och tjim, påklistrade knätofsar och glada gruppbilder på Facebook.

Midsommar är en hednisk helg, som Valkyrian påpekade. Och därför har vi svårt att få resten av världen att förstå vad vi håller på med. Ända tills världen kommer hit. När de inte kan sova för att det är ljust hela dygnet. När de bli alldeles vilsna av att deras kroppar inte vet när det är natt.

En av de mest minnesvärda midsommaraftnar jag haft de senaste åren var när barnen firade midsommar med sin pappa och jag och en likaledes barnfri kamrat tog oss ut i ett midsommartomt och ganska kyligt Stockholm. Turisterna irrade omkring och verkade undra var alla svenskar tagit vägen. Vi pratade oss igenom midsommarafton via promenad och barbesök. Den blå slöjan la sig över ett Stockholm som inte var sitt vanliga själv. Vi slutade kvällen på Katarina Bangata där någon restaurang placerat soffor och värmeanordningar. Det var vi, förortsungdomar och turister – en intressant blandning i en stadsdel som annars är väldigt homogen. Det var som om vi var råttorna som dansade på bordet medan katterna firade midsommar enligt checklistan. Det kändes som vad som helst kunde hända.

Vilket det verkligen inte gjorde. Men känslan var magisk.

Nu, några år senare, lyssnar jag på Neil Gaiman som läser ”Neverwhere”. Vi gör olika saker med händerna, jag och barnen, men våra öron lyssnar på samma berättelse. Det är sagan om ”London above” och ”London below”. Det finns sprickor i tillvaron som gör att en kan falla från ”London above” till ”London below”. Och jag tänker att det är som det är – sprickorna finns på riktigt, det kan vara en bostadsbubbla, en skilsmässa, en sjukdom eller en magisk midsommarnatt i ett övergivet Stockholm.

Äntligen är midsommar över!

Jordgubbar som utger sig vara från Finnerödja, frostflingor med 37% socker och laktosfri mellanmjölk – smarrigt!

Dagarna efter de stora helgerna är de bästa, tycker jag. Då äntligen tillåter jag mig att slappna av och jag inser att jag har få måsten. Idag som är midsommardagen är dessutom en välsignat gråmulen och halvregnig dag. Helt enkelt som gjord för att vara inomhus, läsa, sova, fika, äta gårdagens sill och steka gårdagens potatis, titta på flugsnapparna och kanske spela litet spel.

Jag är inte hopskruvad för stora fester med i förväg uppgjorda ritualer. Men jag såg på sociala medier igår att det är många som ser ut som om de är födda till att begå midsommar enligt checklista 1.0. Jag är litet avundsjuk, jag skulle vilja vara född in i en familj med fasta traditioner med djupt och innerligt känt innehåll, där antingen alla hjälps åt att laga maten och fixa och organisera eller där det finns en kokfru eller bra cateringfirma som fixar. Jag ser alltså två problem som jag själv har här:

jag stressar upp mig för att det ska anordnas och bli rätt, jag vill ju tradera traditionerna vidare till mina barn. Köpt sill är B. Mamma Scan är lika med barnmisshandel, i alla fall när det gäller jul, påsk och midsommar.
jag känner tomheten i traditioner som jag inte känner innehållet i

Alltså, med rejält med snaps kan jag nog känna mig uppfylld av vilken tradition som helst. Ge mig Midvinterblot, Små grodorna kring stång eller gran, jubiléer med sånghäften – jag är på. Men är jag närvarande och nykter vill jag ha riktiga samtal, uppriktig mänsklig gemenskap och meningsfulla traditioner.

Mitt enda bidrag till midsommarhetsen i sociala medier var bilden här ovan. Den visar den lätta lunch som lämnade oss allmänt sockerhöga efter att ha åkt båt genom den vackraste skärgårdsdagen och premiärhandlat på närmaste ICA på fastlandet. Husen var röda, himlen klarblå med vita molnpuffar, svenska flaggan vajade på ett otal tomter, björkarna och ängarna var klargröna, gässens ungar var duniga och förtjusande. (Och härmed fyller jag på romantiseringen av skärgården. Om du läst ”Människohamn” så förstår du vad jag avser.)

Men, utan helghetsen ingen dagen-efter-avslappning. Så jag är ytterst glad, trots allt, att midsommar existerar. Ikväll går jag ut i den magiska kvällen, luktar på nattviolerna och inhämtar inspiration till mina kommande inlägg som ska handla om magi och overkligheten som ligger snubblande nära hela tiden.

Jag har varit på konserter

Pang och krasch och bom och hipp hurra för Håkan Hellström och hela världen.

Men hur intressant är det egentligen? Jag ger det några försök.

Förra helgen var jag på Stockholms Stadion och ibland såg men hela tiden hörde Håkan Hellström. Eftersom det här var första gången jag upplevt honom live börjar jag fatta varför han är stor. Som kommunikatör och marknadsförare tittade jag på målgruppen – tusan vilken bred och blandad målgrupp han har. Göteborgare, stockholmare, norrlänningar, en och annan skåning, pappas pojkar med medbjudna flickor såväl som kärntruppen av känsliga tonåringar med glitter på kinderna, sjömansmässor eller svart, medelålders, nästan-pensionärer, hipsters, nördar, introverta, ensamma, stora gäng. Men inte så många bröliga. Frågan är om Håkans målgrupp ska definieras utifrån vilka som INTE ingår. Eftersom nästan alla ingår. Utom de bröliga.

Jag måste tillstå att jag inte lyssnat så mycket på texterna. Ja, inte på låtarna överhuvudtaget. Men efter helgen kände jag ett behov av att förstå allsången. För han verkar ju vara en uttolkare av många människors känslor eftersom han hade kunnat sluta sjunga och låtit publiken sköta den delen. Men det kanske är så, det är något allmänmänskligt han uttrycker, på ett sätt som gör det lätt att minnas texten och lätt att sjunga med. Som med Taube. Som satte ord på svenskens kärlek till våra olika kuster och skärgårdar och på drömmen om den svenska sommaren. Både HH och Taube sätter ord på de känslor som trycker i bröstet på oss vanliga människor, både till vardags och till fest, och kanske är det så att när orden nålas fast på känslotrycket så blir känslorna både större, vackrare, mer förståeliga och därför mer hanterbara.

Dessutom insåg jag att det verkligen är skillnad på artister som är närvarande och sådana som bara levererar. Det är en påtaglig och ömsesidig kärlek mellan HH och publiken, en kanske mycket väl planerad och orkestrerad men ändå dialog. Djupt fascinerande och något för mig som kommunikatör att ta till mig. De här orden vi kommunikatörer svänger oss med just nu – trovärdighet, autenticitet och relevans sitter som välplacerade Tetris-block när jag funderar över förra helgens intryck.

MEN. Så blev det torsdag och det var dags för Bryan Ferry på Grönan. Målgruppen var avsevärt smalare, få i publiken var under 45 år. Första gången jag såg Roxy Music var på Stockholms Konserthus i slutet av januari 1976. (Den konserten spelades in av SvT och finns på Youtube.) Då hade vi lyssnat på ”Country Life” hela jullovet, jag och min tvilling. Men nu förvirrade jag mig i minnen när det bara var ett enda jag skulle till – minnet av Bryan Ferrys rörelsemönster. Uppdragna axlar, den där typen av passgångsdansande som killarna i mellanstadiet gärna ägnade sig åt och som vissa män aldrig kommer förbi, huvudet på sned, slutna ögon, en viss osexig men ändå elegant ryckighet i höftrörelserna. Och javisst – det var samma Bryan Ferry som var på Grönans scen. Med något mindre uppdragna axlar dock. Vilken njutning! Jag återkommer alltid till Roxy Music och Bryan Ferry i mitt musiklyssnande. Jag VET hur låtarna ska låta. Och de gjorde det, där på Gröna Lund. Det var inte Andy McKay som spelade blåsinstrumenten, men det lät exakt som om han skulle ha gjort det. Det var inte tal om utsvävningar och personliga tolkningar. Underbart! När konserten var slut efter 90 minuter var Bryan Ferry och hans musiker lika trötta som vi, hans publik i övre medelåldern så när det var slut var det slut. Vi längtade hem till sängen kollektivt och asade oss snällt till färjan, spårvagnen, taxibilarna, cyklarna och bussen.

Mycket att skriva om

De närmaste veckorna har jag tänkt att jag ska skriva. Hur det faktiskt blir med den saken, det återstår att se. Men det jag längtar att dela med mig av är tankar kring:

Skam. Ja, ”Skam”, alltså.
”The Handmaid’s Tale” och andra böcker om instängdhet.
Den tunna linjen mellan verklighet och saga. Om John Ajvide Lindqvist, Mats Strandberg och Margaret Atwood (se punkt 2).
”Twin Peaks” 25 år senare. Göder drömmarna fortfarande.
Tankar på en proffsblogg om kommunikation.

Trevlig helg allihop!

Oss bloggdrottningar emellan

Obs! Rubriken dryper av ironi och sarkasm. Det vill jag påpeka på en gång.

Är det någon som missat att Blondin-Bella, alltså Isabella Löwengrip har separerat? Eftersom jag på jobbet har browsern Edge som förvald webbläsare dyker skräpnyheterna från MSN upp så fort jag vill öppna en ny flik. Och, det är klart, det händer att jag klickar på dem. Större än så är jag inte. Och en av nyheterna för några veckor sedan hade med Blondin-Bellas familjeliv, eller brist på, att göra.

Jag har ingenting att säga om själva händelsen men jag funderar över hur Isabella själv hanterat det i sin blogg. Om det intill själva separationen varit hunky dory i gullegulliga familjelivet enligt bloggen eller om det som lett fram till inlämnandet av skilsmässopapperen har avspeglats där.

Vad jag egentligen mest funderar över är vad läsarna och följarna känner och tycker. Jag tänker på hur vi på sjuttiotalet följde kändisar i vecko- och kvällspress. Ibland visade de upp sina hus men mest läste vi om deras stormande romanser och uppslitande skilsmässor. Jag minns med kärlek Elizabeth Taylor med diverse äkta män men med en livslång passion för Richard Burton, Lill-Babs med en räcka män, ett beteende som numera går under namnet seriell monogami och som hon verkligen utvecklade till fulländning, Caroline och Stephanie av Monaco som var tragiska och glamorösa prinsessor som aldrig fann lyckan.

Och vad har Blondin-Bella med det här att göra? Och Issadissa? Jo, livsstilsbloggandet som går ut på att skriva en saga med utgångspunkt i de mer synliga yttringarna av tillvaron, en saga med starka inslag av verklighet, blir problematiskt när livet inte bara går framåt och när händelser sker som får sagan att krackelera.

För livet händer. Det visste vi redan som snorungar med näsan ned i veckotidningarna. För det hade Elizabeth Taylor och Lill-Babs lärt oss. För att inte prata om Anita Lindblom och Monaco-sessorna.

Men vad lär sig följarna och läsarna av de slätkammade livsstilsbloggarna? Där livet går på räls enligt Checklistan för livet. Byggdes inte framgången och illusionen av den livslånga lyckan med hjälp av Dyrberg Kern-smycken, spa-dagar på Yasuragi och Sturebadet samt söndagmiddagar på Brillo? Eller vilka som tillfälligtvis ville betala för närvaro i livsstilsbloggen?

Tills en dag livet händer. Fortsätter läsare och följare att tro eller har ett litet frö av tvivel såtts? Jag har ingen aning. Jag bara undrar.

Uppvaknanden

Autentisk bild från insjö i Värmland förra helgen

”Vad har du på hjärtat?” frågar WordPress när jag loggar in. En trevligt ställd fråga, tycker jag som inbjuder till förtroenden.

Jag delar därför av mig av åtminstone ett tillkortakommande – jag har varit en usel människa i sociala medier de senaste månaderna. Jag har gratulerat människor slumpartat, inte systematiskt eller efter min relation till dem. Jag ber om ursäkt för det. Så har jag inte kommenterat sådant som förtjänar genomtänkt respons utan, på samma slumpartade sätt tryckt på gilla-knappen litet här och där. Har jag tryckt på den när jag suttit vid en dator har jag lyckats nyansera mitt känslouttryck via emojis men har jag scrollat på mobilen har det ju bara blivit en tumme upp, oavsett inläggets känslomässiga karaktär. Jag ber om ursäkt för det med.

Ja, usch. Dessutom har jag bara lagt ut bilder på solnedgångar och soluppgångar. Jag har inte taggat en enda människa, det är som jag varit ensam och von oben. Har jag skrutit eller har jag delat med mig av något storslaget vackert – fan vet. En ursäkt är kanske på sin plats här också. Jag är inte helt säker eftersom jag inte riktigt har koll på min avsikt med det jag publicerat.

Och då hamnar vi där jag eventuellt skulle landa. I reflektionen. För nu, efter en turbulent vår på alla kanter så har jag:

börjat sova. Och då menar jag att jag satsar på att sova. Vi pratar 11 timmar samt middagslur när jag är ledig. Det var inte så att jag inte sov förut men nu vältrar jag mig i sovandet, jag briljerar i sovandet, jag sätter guldstjärna i min egen bok när jag dragit mig länge och somnat om flera gånger på morgonen.
börjat mata mig med ”Twin Peaks” och annan fantastik för att göda det undermedvetna. Så att drömmarna kommer igång och berättar saker för mig som jag nästan vetat men tryckt undan.
börjat bada igen. I sjön Gapern i Värmland var det så varmt att det gick att simma länge förra helgen men i Stockholms skärgård är det fortfarande alltför friskt. Men när jag badar händer något inombords, med förhållandet till min egen kropp och jag kan leva med att vara jag, så jag hoppas på att vattnet i skärgården skärper sig och bjuder in mig till bad snarast.

Reflektionen kommer jag att återkomma till. Och sovandet. Och fantastiken. För nu nosar jag på en period i tillvaron då eftertanken kommer att regera, då jag går från görande till varande, från robot till närvarande.

Men tusan, vad jag varit effektiv!

Drottningens återkomst

Japp. Jag är den första att erkänna det – jag, Issadissa har grovt åsidosatt min plikt som bloggerska att hålla resten av världen uppdaterad om mina göranden och mina åsikter. Dessutom har jag därför misslyckats med att fullfölja Blogg100-utmaningen.

Ja, ni ser. Misslyckanden, misslyckanden, misslyckanden. Samt pliktöverträdelse. Ingen guldstjärna i himlen här inte.

Vad hände då?

Allt och inget. Livet. Småstökigt överallt. En del roligt, en del jobbigt, en del för mycket, en del för litet. INGEN ORDNING! Jag lägger härmed in en protest mot den som suttit och planerat mitt liv. Det här var riktigt uselt projektlett, vill jag med bestämdhet hävda. Vad hände med de fina projektplanerna? Varför fick jag inte se ett snyggt Gantt-schema som livet sedan kunde hålla sig till? OK. Jag vet att redan i tillvaron failat stort när det gäller checklistan för livet, men jag tänkte att litet ordning och reda kunde väl ändå livet hålla sig till.

Som sagt. Inga stora saker.

Och medan jag varit fullt upptagen av diverse mindre bränder som ska släckas och ett antal trasselnystan som ska redas ut så segade sig våren fram och tillslut exploderade.

Där är jag nu. Utan att utlova någonting så hoppas jag ändå att jag nu hittat tillbaka till min röst och min arena och att jag kommer att fortsätta utöva min rätt att uttrycka mig. Och att det finns några kvar som vill lyssna.

Misslyckanden och stolthet

Superhost

i Lidingö

Ja, just det. Jag har varit superhost två år i rad.

Jag är så stolt och glad. I just Airb’n’b-världen funkar det där förhållandet som en hoppas skulle funka överallt i hela tillvaron, det att insikter, analys, ett genomtänkt och väl utfört arbete samt snällhet och intresse för andra människor ger utdelning. I förtroendeekonomin är utdelningen finfina omdömen och rekommendationer av mig som värd.

Misslyckanden då? Ja, i år får jag väl tillstå att jag misslyckats rejält som Blogg100-bloggare. Det är mycket möjligt att jag får ihop hundra inlägg under de hundra dagar som utmaningen pågår. Men det är bara för att jag vissa dagar har publicerat flera. Dessutom återanvända inlägg. Så – epic fail. Jag tänkte skriva något snärtigt om att jag nu kanske kvalat in i fail-gemenskapen. Men det är inte sant – då ska en egentligen ha misslyckats med en start-up. Typ.
Men det förtjänat ett eget inlägg.

Jag värvar gärna nya Airb’n’b-värdar och delar med mig av mina insikter och tips och råd. Det finns en efterfrågan på de flesta boenden. Har du en sommarstuga ute i skogen som du inte nyttjar så ofta, absolut! I Stockholms skärgård finns nästan inga värdar men en enorm efterfrågan. På mindre orter, i alla halvstora städer, åtminstone på sommaren finns en stadig ström av resenärer som vill bo på ”riktigt”. Förtroende är det som skiljer Airb’n’b-värdskapet från att hyra ut till vemsomhelst på Blocket.

Glad Påsk!