Sprickorna i verkligheten. De där som finns bakom en dörr, in på en bakgata, i ett övergivet hus, i någons felsägning, i viskningen du inte skulle ha hört, i utkanten av ett foto.
Livet händer. Det vet en del av oss. Andra verkar aldrig gå med på det. Men ändå. Livet händer oavsett om vi skrivit checklistan för livet eller har planerat in semestrarna de närmaste fem åren.
Det här vet en del författare. Den senaste tiden har jag umgåtts med några av dem (inte rent fysiskt) och hinnan mellan den planerade, vanliga tillvaron och den magiska dimensionen har blivit tunnare. Ögonen ser andra saker, jag hör mellantoner i vad som sägs, världen blir både mer fascinerande och avsevärt mer skrämmande. Tack, Neil Gaiman, tack, John Ajvide Lindqvist, tack, Mats Strandberg. Tack mina gamla hjältinnor, Margaret Atwood och Marlen Haushofer. Tack min allra äldsta magiguide, Edith Nesbit. Tack, David Lynch och ”Twin Peaks”.
David Lynch kom med för att han så påtagligt visat på förhållandet mellan det undermedvetna och magin. För när hinnan tunnas ut så är det rösterna från det undermedvetna som hörs först. Drömmarna blir starkare, verkligheten blir mindre angelägen och avsevärt mindre stressande. (Här finns embryot till en annan bloggpost som handlar om den lilla frågan om meningen med livet. Återkommer till den.)
Urban fantasy.
Magisk realism.
Fantastik.
Olika termer som går in i varandra och som kan användas för de författare och böcker jag skriver om idag.
Både Mats Strandberg och John Ajvide Lindqvist hanterar vardagens tvetydiga hemskheter med hjälp av den magiska dimensionen – tonårstidens utanförskap, det faktum att vi ibland flyttar våra gamla till ovärdiga slutstationer, Finlandsfärjornas bortanför-vardagen-utlevelser, mobbning, otrohet, den plötsliga döden.
Neil Gaiman kommenterar samtiden mer i bisatser medan han berättar sagor som vindlar sig in i våra undermedvetna och göder drömmarna. Han får oss också att titta på verkligheten med frågetecken – steampunkaren som just passerade mig på Drottninggatan, var hon från Stockholm below? den hemlöse mannen som sjunger vackert på Klara kyrkogård, är han utsänd med ett meddelande till någon?
Margaret Atwoods ”Tjänarinnans berättelse” som skrevs när det gick en ultrakonservativ religiös vind genom USA. Jag läste den då, på 80- och 90-talen och blev medveten om hur lätt det verkar att inskränka friheten för en stor grupp människor. Det sluttande planet, grodan som blir kokt – vi är inte medvetna om varje litet steg mot minskad frihet, men en dag sitter vi där med utegångsförbud, långa kjolar och kökstjänst. Läs boken! Se serien på HBO!
Det här inlägget har redan blivit för långt. Jag återkommer med litteraturlista imorgon.
