Egentligen gillar jag nog midsommar väldigt mycket, min gårdagsdrapa till trots. Vad jag verkligen uppskattar med midsommar är magin. Jag är däremot inte helt förtjust i det hurtiga blomsterkransandet och grodhoppningarna. Tjo och tjim, påklistrade knätofsar och glada gruppbilder på Facebook.
Midsommar är en hednisk helg, som Valkyrian påpekade. Och därför har vi svårt att få resten av världen att förstå vad vi håller på med. Ända tills världen kommer hit. När de inte kan sova för att det är ljust hela dygnet. När de bli alldeles vilsna av att deras kroppar inte vet när det är natt.
En av de mest minnesvärda midsommaraftnar jag haft de senaste åren var när barnen firade midsommar med sin pappa och jag och en likaledes barnfri kamrat tog oss ut i ett midsommartomt och ganska kyligt Stockholm. Turisterna irrade omkring och verkade undra var alla svenskar tagit vägen. Vi pratade oss igenom midsommarafton via promenad och barbesök. Den blå slöjan la sig över ett Stockholm som inte var sitt vanliga själv. Vi slutade kvällen på Katarina Bangata där någon restaurang placerat soffor och värmeanordningar. Det var vi, förortsungdomar och turister – en intressant blandning i en stadsdel som annars är väldigt homogen. Det var som om vi var råttorna som dansade på bordet medan katterna firade midsommar enligt checklistan. Det kändes som vad som helst kunde hända.
Vilket det verkligen inte gjorde. Men känslan var magisk.
Nu, några år senare, lyssnar jag på Neil Gaiman som läser ”Neverwhere”. Vi gör olika saker med händerna, jag och barnen, men våra öron lyssnar på samma berättelse. Det är sagan om ”London above” och ”London below”. Det finns sprickor i tillvaron som gör att en kan falla från ”London above” till ”London below”. Och jag tänker att det är som det är – sprickorna finns på riktigt, det kan vara en bostadsbubbla, en skilsmässa, en sjukdom eller en magisk midsommarnatt i ett övergivet Stockholm.
