Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kön – fängelse eller uttrycksmedel?

fil-2017-02-15-12-31-03 — Hammershöi, eller hur?

Vilken aktivist-rubrik, eller hur? Sjukt nöjd.

Fast redan nu måste jag avslöja att det här blir ännu ett Netflix/Viaplay-inlägg. Eller Plejmo. Eller SF Anytime. Jag är inte sponsrad, så jag sprider mina gracer vart jag vill.

I alla fall så står den självupplevda könstillhörigheten i centrum i dagens inlägg. Och jag känner att jag nog när en dragqueen vid min barm. Ge mig lösögonfransar, paljetter, skyhöga klackar, smink i drivor och peruker i högar och jag skulle dö nöjd. I discotakt. Men fram tills dess kan jag rekommendera att titta på följande:

”The Danish Girl”. Förutom det politiska budskapet, om vikten att få vara den en innerst inne är, trots alla konventioner så är det en av de absolut vackraste filmer jag någonsin sett. Varje scen är som en målning. Ibland är det en Hammershöi-målning, ibland en tavla av någon mer kontinental impressionist. Ljuset! Kameravinklarna! Kläderna! Färgerna! Rummen! Vyerna! Jag skulle kunna screenshota varannan minut, förstora och sätta upp på väggarna hemma.
Tänk att en film kan berätta på ett sådant sätt att förståelsen för alla bara infinner sig. Ja, jag förstår Einar som inte kan vara Einar utan måste få sin inre Lili att bli verklig. Ja, jag förstår Gerda med sin kärlek och sin besvikelse och sin kärlek igen.

”Paris is burning”. En dokumentär (just nu på Netflix) om en del av drag-scenen i New York i slutet av 80-talet. Det är skräpigt, det är trasigt – bildspråket är så långt ifrån ”The Danish Girl” det bara går. Men kärnan är densamma – den som är byggd på tanken att varje människa ska accepteras som den är, snarare än vara inträngd i en förutbestämd roll och form. Och under tiden är det kärlek och samhörighet som står i centrum tillsammans med extravaganta uttryck, disco, vogue-ing, tävlingar, kreativitet och tragedier. Djupt allvar som läspas fram och viftas upp i luften av fjärilslika händer.

Utställningen med Gerda Wegener på Millesgården. Jag har inte sett den själv ännu, men inser att jag måste ju se tavlorna i verkliga livet. Nu när jag fått berättelsen.

Och när vi ändå är inne på ämnet extravaganza, så måste jag ju självklart uppmana alla att se Stanley Tucci i ”Burlesque”. Även om alla andra rollkaraktärer i filmen sedan är extremt heteronormativa så är ju scenkläderna i sann dragqueen-klass.

#pewdiepie och vuxenvärlden

Det här blir inte min mest välskrivna och mest genomtänkta bloggpost, men här pratar vi tidsaspekt. Efter att ha fört diskussioner kring PewDiePie kring middagsbordet efter att jag i min tur hört om honom på Ekot och kom ihåg att barnen pratat om incidenten redan förra veckan de bodde hos mig, så tänkte jag att jag kunde göra en välgärning för mina jämnåriga kompisar genom att berätta en annan sida än vuxen-medias. Vilket detta alltså är – en rapport direkt från den egentliga målgruppen.

Hur länge har diskussionen förts kring Pewdiepie och incidenten på Fiver?

– Sedan videon laddades upp (11 januari).

Vad är Fiver?

– En hemsida där folk utför många typer av uppgifter för att tjäna fem dollar (a fiver).

Vad är det Pewdiepie gjort?

– Han la ut en utmaning på Fiver: säg ”subscribe to Keemstar” och håll upp en skylt med ”Death to all jews”. Pewdiepie uttryckte tidigt att han inte trodde att någon skulle anta utmaningen. Det var också ett test för att se hur Fivers moderatorer skulle hantera den här typen av utmaningar.

(Obs! Keemstar är en annan youtuber som är mycket kontroversiell och definitivt INTE kompis med Pewdiepie)

Och vad säger du om vuxenvärldens reaktion på Pewdiepie-gate?

– Ni vet inte det hela och har heller inte satt er in i det. Ni måste vara medvetna om att det finns en anti-pk-kultur inom den yngre generationen. Till exempel så används vissa ord och uttryck som ni i vuxenvärlden ser som absolut tabu-belagda för att ta ner laddningen när det gäller de orden och uttrycken.

Hemmaexpertisen avslutade med ett citat från någon annan känd youtuber: ”I’m an act, not a role model”.

Och här kommer videon:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=KtxXKezbQ9w]

Turistsäsongen har börjat

Ett tag före jul var jag ganska trött på att inte få ha mitt hem helt för mig själv de veckorna barnen inte sprider ut sig överallt. (Det blev en konstig mening med dubbla negationer.) I korthet – just då var det skönt att Skatteverket har satt en gräns för hur mycket en kan tjäna på sitt Airb’n’b-värdskap utan att skatta, så att jag med gott samvete kunde börja blocka en hel del dagar i kalendern.

Men så börjar ljuset komma tillbaka och fåglarna börjar låta litet mer och orken är större och nyfikenheten börjar ge sig tillkänna igen. Och så börjar förfrågningarna och gästerna droppa in. Jag är tillbaka som Airb’n’b-ambassadör!

Under de första veckorna i år har jag haft förmånen att träffa en mor och dotter från Kina, ett ungt tyskt par som precis ska ut på arbetsmarknaden efter avslutade studier i marknadsföring och företagsekonomi och två sydkoreanska inrednings- och designstudenter på rundtur i Europa. Och jag ser fram emot att möta människor från Rumänien, Tyskland, Frankrike, USA och Japan under de närmaste månaderna. Samt en gäst som bor i Sverige. Det är inte ofta jag har svenska gäster och det undrar jag en del över. Men de undringarna kanske får bli ett helt inlägg senare. Nu ser jag bara fram emot alla intressanta samtal jag ska få ha och allt jag kommer att få lära mig om världen.

Disciplin och utlevnad

Haha! Nu tror ni att jag ska skriva något riktigt spännande, eller hur?

Nejnej. Jag ska bara återkomma till några av mina vanliga ämnen, nämligen yoga och träning. Fast idag med litet nya inslag – Friskis & Svettis och Paolo Roberto.

I fredags snubblade jag över en liten video där Paolo Roberto pratar om yoga (eftersom han givit eller ska ge ut en bok om yoga). Han pratar om yoga på samma sätt som PT Erling. De säger båda två att yogan traditionellt har varit en mycket manlig sfär, att yogan egentligen handlar om disciplin både på det fysiska och på det mentala planet. Och det här är ju verkligen intressant eftersom yogan i västvärlden och det senaste decenniet har varit en kvinnlig aktivitet som till en stor del handlat om mjuka och inkännande aktiviteter.

De senaste två månaderna har jag börjat hänga på Friskis & Svettis. Först för att jag skulle kunna träna nära jobbet, sedan för att jag hittade danspassen och därmed kom ihåg att jag egentligen är en dansande och därför levande människa. Friskis & Svettis är ju verkligen en sant demokratisk folkrörelse där alla former är välkomna. Ja, det är toppen och underbart. MEN. Jag testade yoga där. Och blev betänksam. Jo, det är egentligen samma med alla pass på Friskis & Svettis – de är inspirerade av någon ”riktig” aktivitet. Danspassen är gympa med dans-accent precis som yogan ser ut som yoga men saknar en riktig kärna. Instruktören berättar inte hur rörelserna ska utföras och rättar heller inte. Jag såg folk göra helt konstiga saker där på sina mattor.

Den yoga som jag känner ger mig mest är Ashtanga med extremt närvarande instruktör som rättar till på centimetern. Eller Iyengar med tydliga instruktioner och hjälpmedel som gör att en kommer in i ställningarna på exakt rätt sätt. Och då är yoga inte en riktigt trevlig aktivitet, det gör ont på konstigt sätt, det sträcker och drar och isar. MEN jag utvecklas, fysiskt och mentalt.

Så til syvende og sidst får väl både jag och alla andra fråga oss vad vi vill med yogan – ha litet mysigt för stunden eller utveckla oss kroppsligt och själsligt så att åldrandet inte blir en stagnation utan en framåtriktad rörelse.

Ps. Andningen. Den går alltid att lära sig mer om. Och den kan de lära ut, även på låtsas-yogan på Friskis & Svettis och på andra ställen där yogan är litet av den mysigare sorten. Som jag också gillar. Ds

Eva Adeen rasist

och ”Eva Adeen sverigedemokrater”

samt ”Eva Adeen avpixlat”

har någon eller några sökt på för att hitta hit till Issadissas blogg. Till min lilla blogg som är den mest löjligt PK-mässiga bloggen i hela världen. Alltså de gånger jag tycker något om världen som inte har med populärkultur, mat, återhämtning eller åldrande att göra.

Vem var plantan som sökte på mitt namn och hemskheter i icke inloggat läge? Vilken orutin! Vilken okunnighet! (Eller så var det någon som ville att jag skulle se vad som sökts på.)

Och vad var syftet?

Någon som ville kolla om jag var möjlig att omvända till den mörka sidan?

Någon som ville kolla om jag är absolut oförvitlig? (Ja! Värva mig, alla spännande hemliga organisationer som tjänar den ljusa sidan. Kom igen, ye Skywalkers who haven’t turned!)

Någon som ville hitta…. ja, vadå?

….och genom att skriva om detta publikt så sitter jag inte själv med den väldigt obehagliga känslan av att inte förstå och av att bli misstänkliggjord på ett mycket oprecist sätt. Så nu skrattar jag med er och låter denna gråa söndag bli en allmänt trist men ändå trevlig februarisöndag.

Kom gärna med smarta kommentarer! Eller litet allmänt medkännande.

Guldkorn på Netflix och Viaplay

Fredagsmys, lördagstrivsel och söndagsångest.

På mitt nya jobb är det Melloparty resten av våren, verkar det som. För att smälta in ska jag väl ge spektaklet några försök, det går ju att snabbspola igenom deltävlingarna på SvtPlay allt eftersom. Men annars är jag ju helt hängiven streamingtjänsterna Netflix och Viaplay (två gratismånader från Linas Matkasse). HBO måste jag ju testa också – jag måste väl tillslut ge mig in i GoT-berusningen. Den ligger där och väntar på mig, jag vet att jag kommer att bli ohjälpligt förförd, fast och besatt, så det är inget lätt beslut.

Men fram till dess letar jag godbitarna på Netflix och Viaplay. För helgen kan jag rekommendera:

”Spotlight” på Viaplay. Ett välskrivet manus byggd på en berättelse från verkligheten. En film gjord av människor som älskar filmskapande och som kan hantverket. Extremt välspelat, trovärdiga karaktärer spelade av handplockade skådespelare som är valda för sitt yrkeskunnande och inte för sitt utseende eller antalet följare på Twitter. En film som fick mig att komma ihåg att jag förr i tiden oftare blev berörd och engagerad snarare än underhållen och road av letandet och hittandet av Easter Eggs. Fick jag filmen att låta tråkig med mitt pratande om ”trovärdigt” och ”hantverk”? Men nej. Den är spännande och helgjuten, du vill sitta kvar, det går knappt att pausa. Och så är ju Stanley med. Mr Tucci.
Som bonus när du tittar på filmen en gång till (för det vill du göra) kan du djupdyka i analysen kring de stora, lätt fladdriga chinos många män bär i filmen. Hade män sådana byxor i parti och minut för femton år sedan? Jag undrar.

”Flaskepost fra P” (”Flaskpost från P”) också på Viaplay. Ja, du som har följt Issadissa vet att jag verkligen gillar Jussi Adler-Olsen som deckarförfattare. Historierna är väl ihopsatta, men främst är det karaktärerna jag högaktar och direkt njuter av. Särskilt när Stefan Sauk läser böckerna och levandegör Assad, Carl och Rosie. Att filmatisera böckerna kan inte vara helt enkelt. Den som gjort den här filmen har skalat bort en hel del, karaktärerna är aviga och hemlighetsfulla men inte fullt så tillskruvade som i böckerna. Och vem vet, det kanske hade blivit alldeles pajigt om Carl hade fått leva ut sitt ganska rasistiska jag och om Rosie fått bli Danmarks Lisbeth Salander. Men Fares Fares som Assad gömmer lager under lager av hemliga liv och dunkla uppdrag. Snyggt hopsatt, Danmark är smukt och det är klart spännande in i det sista!

”Gone Girl”. Viaplay. En fantastisk roman av den märkliga Gillian Flynn har blivit en bra film. Snyggt gjord. Väl utförd. Borde dock kunnat bli en makalös film. I Hitchcocks anda exempelvis. Litet moln som drar över en svartvit himmel. Eller varför inte med bildspråk hämtat från Edward Hoppers målningar. Berättelsen handlar om förlorad välfärd, om förlorad förmögenhet, om spelade roller, om stor ensamhet, om manipulation, om den amerikanska drömmens mångbottnade baksidor. Och så har vi Neil Patrick Harris där. Som tur är. Med den tvetydighet som han ofta får in i sina karaktärer.

Ooops. Inget Netflix?! Får bli imorgon. #asoue och #himym. Jag säger bara Neil Patrick Harris igen.

Vi måste prata om Stanley Tucci

The one and only Stanley. Här i "Burlesque" — The one and only Stanley. Här i ”Burlesque”

När jag slaviskt följde ”Murder One” på 90-talet kunde jag inte föreställa mig att mannen som spelade den manipulative och ondsinte Richard Cross skulle komma att bli en av mina favoritskådisar. För finns det någon som kan spela bästa, finaste, roligaste, innerligaste maken och pappan (”Easy A”), underbart bögig kostymör och gay bff till Cher (”Burlesque”), groteskt cynisk programledare och publikdomptör (”Hungergames”) och hårt arbetande, extremt inkännande, trött och moraliskt föredöme (”Spotlight”). Och göra det alldeles trovärdigt. Roligt när det ska vara roligt, engagerande när det ska var engagerande.

Och det här var bara några få exempel. Jag blir så glad varje gång jag ser hans namn i en rollista, då vet jag att i alla fall en roll spelas väl och med övertygelse. Det är tur att han är så in i bängen produktiv också.

tucci-2 — Som Mitchell Garabedian i ”Spotlight”.

Förresten. Jag kommer att återkomma till Stanley Tucci i ett inlägg som handlar om manliga skådespelare och åldrandet. Jag har haft anledning att tänka över det eftersom åldrandet far fram med oss alla på väldigt olika sätt. För vissa är åldrandet som anstormande orch-armé, för andra som en mild bris som mejslar fram personlighet och karaktär. Och nu är vi på ytan. Helt på ytan. Hud och hår och kroppshållning.

Äsch. Det är visst inte slut ännu. Måste bara få in en bild till. Från ”Easy A”. Se den.

The Penderghaast family Stanley Tucci as "Dill", Emma Stone as "Olive", Bryce Clyde Jenkins as "Chip" and Patricia Clarkson as "Rosemary" in Screen Gems' EASY A. — Mysiga pappan i familjen vi alla borde fått växa upp i.

Samlad visdom

Kvällsljus. Vitsippor. Backe. Träd. Vatten i bakgrunden. — Det kommer att bli vår igen. Jag lovar.

Nu jävlar ska ni få en vis, gammal kvinnas samlade klokskaper i några punkter (vi får se hur många de blir):

köp aldrig kaffe och tvättmedel till ordinariepris, det är två produkter som alltid kommer till extrapris. ALLTID.
en salladsslunga är ett utmärkt köksredskap
hitta ett sätt att träna kroppen som får dig att älska din kropp. Inte straffa den. Inte plåga den. Jag önskar att alla kände att de ”får” dansa.
skippa ”superfrukter”, ”superbär”, ”supermat”. Läs på istället. Skaffa dig egen, riktig kunskap. Skippa Amelia Adamos blaskor, Må Bra/iForm och Expressens/Aftonbladets bilagor – de är bara ute efter dina klick och dina pengar.
samla på människor istället för på ägodelar.
läs punkt 1 igen.

Trevlig helg önskar Issadissa!

Ett inlägg till de normalförståndiga

Idag skriver jag inte själv. Jag överlåter ordet till Agneta Stark, en kvinna som fanns i rampljuset för 15-20 år sedan. Som inte har tystnat, tur det. Men återfinns i en annan arena. Hon skrev en ledare i ETC och jag citerar:

En normalt förståndig människa, som ser ett stup, armbågar sig inte fram till kanten så buffligt att ett par andra människor ramlar ner. En normalt förståndig människa är inte faktaresistent.

Så vad skulle en normalt förståndig människa göra åt att jordens klimat försämras genom mänskliga aktiviteter? Dra täcket över huvudet? Säga: Det rör inte mig? Fortsätta som förut? Supa sig full? Forska om klimat och vinna ett Nobelpris eller två för sina upptäckter? Nej, ett normalt förstånd åstadkommer nog inte banbrytande forskning. Men det tillåter heller inte att dess innehavare inte gör någonting åt problemen.

Ska den normalt förståndiga i stället flyga mindre, täta energiläckorna från bostaden, äta klimatklokt, tala högt och tydligt om vilken vikt klimatet måste få i alla politiska beslut? Och fortsätta att säga det om och om igen?

Normen utesluter inte hjältedåd – det är underbart när några är mycket djärvare och mer förutseende och nytänkande än den som får nöja sig med normalt förstånd. Men tillsammans kan de normalt förståndigas handlingar förändra världen till det mycket bättre.

Jag upprepar: ”…det (normala förståndet) tillåter heller inte att dess innehavare inte gör någonting åt problemen.” Vi, normalförståndiga, kan inte låtsas som om klimathotet inte finns, även om den attityden ibland kan vara den mest lockande. ”Men tillsammans kan de normalt förståndigas handlingar förändra världen till det mycket bättre.” Så snälla, låt oss.

Söndagmiddag i januari

Marinerade kycklinglår i ugn med lök och paprika

Jag gillar inte att pilla med kycklingdelar egentligen. Men de här snabbmarinerade kycklinglåren som sköter sig själva i ugnen blir supersaftiga och enormt goda, slår kycklingfiléer med hästlängder.

Sätt ugnen på 225 grader.

Till ett stort tråg kycklinglår (cirka 1000 gram) blandar du i en stor bunke ihop

2 msk olja

1 msk soja

2 pressade vitlöksklyftor

1/2 msk honung

1/2 tsk salt

svartpeppar

(timjan (1 tsk) kan vara gott i också eller paprikapulver (1 msk))

Lägg i kycklinglåren och låt dem tumla runt i marinaden.

Låt stå en liten stund, några minuter räcker.

Lägg kycklinglåren på bakplåtspapper på en plåt.

Skär 1-2 lökar i klyftor och 1-2 gula och/eller röda paprikor i bitar och lägg på plåten. Droppa över den marinad som finns kvar och blanda runt grönsakerna. Eller ringla över olja och salta grönsakerna innan du blandar runt dem.

Låt stå i ugnen i 25-30 minuter.

När du ställt in kycklingen i ugnen häller du ett kilo tvättade småpotatisar i en kastrull och kokar upp (glöm inte vattnet!). Låt sedan koka till de blir mjuka (10-15 minuter).

Häll av vattnet och häll upp potatisarna i en stor ugnsform.

Tryck till potatisarna, en och en med baksidan av en stor sked så att skalet spricker och innanmätet blottas. Detta roliga moment kan även utföras med en muddlare (Observera kära Harry Potter-fans, INTE med en mugglare).

Medan potatisen har kokat har du förfärdigat ett örtsmör exempelvis med pressad vitlök, litet salt och hackad persilja. (Mängden smör är upp till ditt samvete, jag tror att jag hade 50 gram. Eller 75. Eller så.)

Örtsmöret klickar du på de krossade potatisarna och när du tagit ut kycklingen sätter du på grill eller övervärme och rostar potatisen.

Det här bli en finfin söndagsmiddag med saftiga, smakrika kycklinglår, ungsrostade, mjuka grönsaker och potatis på ett nytt sätt. Hyfsat klimatsmart och gjort på billiga råvaror (utom möjligen paprikan).