Soppa med kikärtor och purjolök. Toppad med olivolja och riven parmesan.
Snitsig, billig, klimatsmart och god. Dessutom rekommenderad av Jamie Oliver. Behövs fler argument? Du behöver:
Tre purjolökar
Tre vitlöksklyftor
2 burkar/kartonger kikärtor (avrunnen vikt ungefär 500 gram)
Olivolja och smör
Buljongtärningar, 2-3 st
Salt och svartpeppar
Till servering: olivolja och nyriven parmesan
Gör så här:
När du har skurit bort det ledsnaste (men inte allt grönt – det är dumt och slösaktigt), slitsat och sköljt purjolöken skär du den i centimeterbreda bitar/skivor.
Hacka vitlöksklyftorna.
En matsked smör och lika mycket olivolja får bli varmt men inte brynt i en stor kastrull.
Häll i purjolöks- och vitlöksbitarna. Låt löken puttra på ganska låg värme i fettet så att den blir ganska mjuk och sötman kommer fram. Det är viktigt att värmen inte är för hög, då bränns purjon/vitlöken och smaken blir besk. All löl ska koka snarare än fräsa.
Häll på 1 liter vatten, buljongtärningarna och de sköljda och avrunna kikärtorna.
Låt koka i tjugo minuter.
Vill du ha litet struktur i soppan tar du upp ett par deciliter av löken och kikärtorna och lägger åt sidan.
Mixa det som är i kastrullen till en slät soppa.
Smaka av med salt och svartpeppar.
(Häll tillbaka det sparade och omixade.)
Ringla över olivolja litet snyggt och strö på nyriven/nyflagad parmesan.
Carina till vänster och den som jazzar loss till höger är jag
Om du följt med mig under de senaste åren så vet du att jag varit igenom några år som präglats av utmattningssyndrom och efterverkningar av det. Jag har kämpat med att förstå vad min kropp behöver – jag har testat yoga nidra och mindfulness för att bryta stressen och slappna av, jag har tränat mindre och tränat mer och ibland tränat annorlunda och nytt, jag har sovit hämningslöst ibland och disciplinerat under andra perioder. Det har hänt att jag har dragit slutsatser för snabbt om att något funkat. Det har också hänt att jag bara av ren otålighet kört över kroppen för att jag så oändligt gärna velat vara tillbaka till någotslags normaltillstånd.
Men nu är jag frisk. På något sätt. Jag kan röra på mig, bli andfådd och svettig utan att sedan straffas med influensaliknande symtom i någon-några veckor efteråt. Det känns som ett mirakel. Och jag kan börja tänka på mina mål för träning igen. De har reviderats en del sedan jag skrev ner dem sist. Såhär ser de ut idag:
jag vill kunna sova gott och ha en kropp som fungerar
jag vill bli starkare för jag tycker det är skönt att kunna lita på att jag kan lyfta saker, kånka saker och släpa saker utan att be om hjälp
jag vill fortsätta vara rörlig och vig
jag vill orka cykla och promenera länge, inte nödvändigtvis fort men länge
Och ni som stått ut med mig har också förstått att jag brottats med starka känslor när det gäller yoga. Mycket av den yoga jag utövat har varit mjuk, långsam och inåtvänd. Jag har blivit alldeles kär och avslappnad. Men jag har ju också varit förtjust i det disciplinerade, exakta i yogan, i Ashtanga och i Iyengar.
Så har jag genom min träning hos PT Erling på Westninefitness börjat jobba med kroppen så att den snart (hoppas jag) kommer att fungera som en kropp är tänkt att fungera. ”Du kommer att få göra besynnerliga övningar som kommer att kräva ditt yttersta. Du kommer att bli trött och utmattad utan att göra något. Som det verkar.” Så står det på deras hemsida – och ja, precis så är det. Ofta är det mitt huvud som tröttnar först när jag gör mina övningar där, för jag är så smärtsamt koncentrerad.
Mitt i allt letande efter ”den perfekta träningen” glömde jag bort något viktigt – RÖRELSEGLÄDJEN. Men, nu är den återfunnen. Jag hittade den av en slump, på Friskis&Svettis, på deras Dans Fuego-pass. Så nu är jag fast. Måste ha min veckodos av dans. Har en känsla av att beroendet kommer att stegras och att jag snart kommer att behöva minst två pass per vecka. Friskis&Svettis-appen är just nu den mest använda appen i min telefon. Letar pass, försöker passa in med kalendern och livet, bokar och avbokar.
Så jag är tillbaka där jag började som 8-åring när jag tillsammans med Carina uppträdde i bikini på ett kalas – dansande. Bara för att jag måste. Bara för att dansen gör att hela jag är med, hela jag är där, det finns ingen delning mellan kropp och intellekt. Då stannar ”the monkey mind” helt. Helt.
Under mitt 55-åriga liv kan jag räkna mig till en handfull roliga nyårsaftnar. En handfull. De flesta nyårsaftnar har varit småtråkiga, obekväma och ibland tillochmed hemska.
En av de roliga inbegrep en trasig Sony Walkman (a.k.a. ”freestyle”), en oskottad Hornsgatan, Lido (salig klubb i åminnelse) och en dansant pojke från Järna. Vi pratar många decennier sedan.
En annan som hamnar bland de positiva minnena utspelades också på Hornsgatan, där gick skorna sönder men det berodde inte på sällskapet eftersom det inte dansade. Avsevärt närmare i tiden.
Men annars. OK. Litet mysigheter med kompisar (något årshoroskop är bra som konversationsstartare), rejäla mysigheter med barnen (men det är väl det fredagarna är till för, eller hur?). Men mest ångest. För att det finns en bild på näthinnan om hur det borde vara och som jag aldrig varit i närheten av. Det ska liksom glittra och bubbla om allt – maten, håret, drycken, kläderna, kavaljererna. Det ska helt enkelt vara som i en film med Fred Astaire och Ginger Rogers, typ ”Top Hat”. Kavaljerer med frack och blanka skor som aldrig tappar precisionen, vare sig i konversationen eller dansen och damer som med samma koncentration sätter fötterna rätt och håller sminket och lockarna på plats. Och människorna bakom kameran använder ett tillåtande utsmetningsfilter så att alla scener blir drömska.
Jag skulle kunna göra det här till ett enda personligt misslyckande. Och fortsätta slå på mig själv och säga till mig att ”Skärp dig och låt dig inte påverkas av medias stereotyper”. Jag är hyfsat bra på att skämmas och just det borde jag lära mig av med, men i det här fallet tänker jag ”F-ck u, media”, jag tänker inte gå med på att det är min egen inställning som gör mig illa.
Jag ser på Facebook och Instagram att folk jobbar ganska hårt på att få det att likna damtidningarnas/mattidningarnas/inredningstidningarnas/livstilsbloggarnaa schablon av nyårsaftonsfirande. Det är smokingar och långklänningar, glas med bubbel, humrar och löjrom, köttbitar av filétyp och avancerade efterrätter. Det glittrar eftersom filter används. Och stearinljusen ger mjukt skimmer och tillåtande stämning.
Men. Vad hände sedan? Vem blev fullare än accepterat? Vem tafsade på vem? Grät någon tyst på toaletten? Hur många barn grimaserade inombords över sina småfulla eller dretfulla föräldrar? Eller lyckades uppskjutandet av fyrverkerier för många hundralappar eller (fy och usch!) tusenlappar få stopp på alla känslor för det lät så överjävligt? Fast allt såg så bra ut. Kläderna. Maten. Bubblet. Fyrverkerierna.
Vad gjorde jag själv på nyårsafton 2016? Åt en schysst middag med Pojken efter vilken vi bäddade ner oss i soffan och såg Episod 5 av Star Wars. Till minne av Carrie Fischer. Vi var litet oroliga att lånekatten skulle bli upprörd av smällarna från fyrverkerierna, men han klippte bara litet med öronen.
Nästa år? Kanske dags att fråga mig vad jag vill. Inte vad media vill. Och 2016 års firande var helt i rätt stil. Jag får låta mig inspireras av den.
Så det har inte blivit klimatskatt på flygandet ännu. Men det hindrar ju faktiskt inte dig som nyss kommit hem från Thailand, Karibien, Kanarieöarna eller någon storstad från att
skärpa dig när det gäller återvinning och återbruk (det går att återvinna mycket mer än du tror – jag kommer att komma med råd och tips!)
ta klimatsmarta beslut när du handlar (mer vegetariskt, såklart – jag kommer med råd här också)
använda bilen avsevärt mindre (gäller oss som bor på ställen med existerande och fungerande kollektivtrafik alternativt bra cykelvägar)
lyssna på dina barn som antagligen vet mer än du själv om det här och om de inte gör det – undervisa dem genom att vara en klimatsmart förebild
skämmas litet hälsosamt så att du gör mer av punkterna 1 till 4
Gör inte det här:
kasta med håret eller skägget och säg ”because I’m worth it”, för det är du inte. Du har tärt på våra gemensamma resurser och förstört världen vi lämnar vidare till våra barn en liten gnutta till, så är det bara. Det är bara att tugga i sig.
stick huvudet i sanden och lyssna på klimatförnekarna bara för att det får dig att känna dig lugn och ångestfri
Resa med flyg = skam och ångest. Acceptera att det är så och använd de jobbiga känslorna till att göra bra saker. Simsalabim!
Med vänlig hälsning fröken Rättrådig som fortfarande äts av viss skam efter höstlovsresan till Berlin och jobbar konstruktivt med de känslorna, bland annat genom att sopsortera och skriva blogginlägg som kanske kan få andra att tänka till
Jullov. Äntligen. När väl julen och nyårseländet (mer om det någon annan dag) är över kan jag äntligen slappna av. För det är först den här veckan som jag haft litet extra ledigt. Och efter några sovmorgnar och väldigt mycket nyttjande av soffan samt en hel del klappande av katt så kom jag och Aktivistvalkyrian iväg till Nordiska Muséet. Vi brukar gå dit en eller ett par gånger varje år. Och hoppas på att det ska vara sådär litet tomt.
Nordiska Muséet är ett fascinerande museum. Det är en institution. Det har aaaaanooor. Det har ett Viktigt Uppdrag. Tror jag. Det skriker i alla fall byggnaden. Som ju är magnifik. ”Harry Potter-castle” som några av mina Airb’n’b-gäster skrev i gästboken. Här finns ingenting av att ”effektivt utnyttjande av ytan”. Här är det tomma kvadrat- och kubik-meter så det står härliga till. Och just tomheten, rymden bidrar till upplevelsen. Jag har köat till litet väl många utställningar på andra museér. Att portioneras in på en utställning gör upplevelsen så pass negativ att utställningen i sig måste vara extremt välproducerad och byggd på intressant material för att väga upp ransoneringen av den. Så jag längtar efter barndomens ekande steg i tomma muséer.
Så. Jag skulle kunna stå ut med att bara titta på samiska trolltrummor och skedar av ben. Eller gamla leksaker. Eftersom jag får göra det i min egen takt och i det sällskap jag själv väljer. Men nu har Nordiska Muséet de senaste åren tillochmed börjar producera riktigt intressanta utställningar kring de föremål de är satta att förvalta. Nu är det vårt nordiska ljus som är utgångspunkten. Och med det ljuset och våra årstidsväxlingar i fokus så berättas en del om hur ljuset påverkat vårt arbets- och familjeliv de senaste 300 åren, en mängd föremål som har med ljus att göra visas upp, klasskillnader berörs, väsen i folktron skildras och så knyts utställningen ihop med nutidens stress och vår påverkan på jorden. Så blev vi litet upplysta (haha…) och hade en fin stund tillsammans.
Sammanfattningsvis – varför du ska gå på Nordiska Muséet:
huset. Huset!
vår historia som genom utställningar, bra texter och bra audioguider knyts ihop med nutiden. Väldigt bra som pratunderlag för att visa yngre människor (barn, lånebarn, barnbarn, bonusbarn, gudbarn, brors- och systerbarn – ja, ni fattar) hur det var när du växte upp.
bra shop särskilt för handarbetsintresserade, både för traditionalister och utvecklare av stickning, virkning och broderi. Inspirerande!
Gratis för HSB-medlemmar.
Någon som kommer ihåg husmorsfilmerna? Låt dig annars bli påmind. Tredje rummet (typ) i Nordiskt ljus-utställningen.
Nej. Jag tänker inte skriva någonting om skitåret 2016. Det återkommer jag till. (Fast för egen del har 2016 varit ett extremt intressant och utvecklande år. Samt jobbigt. Det kanske jag återkommer till.) Så idag blir det några listor över godbitar på Netflix. Olika listor beroende på vilket behov som just för stunden är mest pockande.
Lista 1. När själen måste lyftas eller bäddas in.
”A Christmas Carol” från 80-talet med Stora Brittiska Karaktärsskådespelare, underbara viktorianska London-miljöer, en massa fin och snäll moral. En underbar julsuck! (film)
”Vägg mot vägg”, en liten fransk romantisk bagatell med parisiska takåsar och bonne-rum (film)
”Singing in the Rain” för nostalgin, dansen, dansen, DANSEN och den allmänna lättheten i allt handlag (film)
”Call the Midwife” (”Barnmorskan i East End”, alltså), som en svensk 40-talsfilm med klämmiga flickor och vattenkammade pojkar men så oändligt mycket mer trovärdigt. Ja, ja, JA, jag tror på människors medfödda godhet när jag ser barnmorskorna och nunnorna i Nonnatus House. (serie)
”The Unbreakable Kimmie Schmidt” Hur knasig som helst! Och upplyftande. Märklig. En kvinna räddad från en undergångssekt kommer till nutida New York. Men ingenting av det en skulle kunna tro händer. Bara en massa annat. (serie)
”The Secret Garden”, en sådan där makalös engelsk barnbok som blivit en ljuvlig film. En gammal herrgård, en föräldralös flicka, en sjuk pojke, en sörjande vuxen, en hemlig trädgård, människor som inte får nämnas. Och så godheten, nyfikenheten, viljan att göra bra som överbryggar de svåra känslorna och öppnar upp livet. För alla. (film)
”Välkommen till Marly-Gomont”, ännu en läkande film om misstro som vänds till vänskap och solidaritet. Genom barnafödande och fotboll. Det är franskt så calvadosen stänker. (film)
Lista 2. Ner i själens mörker.
”The Fall”. Så välgjort så det gör ont. Inte en enda karaktär är slarvigt utmejslad. Inte ett ord sagt i onödan. (serie)
”Dag”. Och i själens mörker sitter humorn och har det bra. Så skrocka och sätt i halsen. (serie)
”Luther”, säsong 1 och 2. Och möjligen 3, men undvik säsong 4. (serie)
Lista 3. Stora känslor och överdådiga kostymer.
”Borta med vinden”, klassikern över alla klassiker. Komplett med liten paus med musik. (film)
”Dangerous Beauty”, Venedig, 1500-tal, passion, pest, klass och inkvisition. Samt märklig översättning om du kör svensk text. (film)
Lista 4. För anglofiler.
”Sherlock”. Vänskapen mellan Sherlock och Watson. Den intressanta relationen mellan Sherlock och brorsan Mycroft. Alla sidokaraktärer som bygger ihop illusionen. Sherlock är nästan en ”metahuman”, en supermänniska. Fast bara nästan. Han har John Watson som sin ende vän som ser honom, tolererar honom och uppskattar honom. Är Sherlock kanske ”Marvel möter barnmorskan i East End”? Typ. (serie)
”Hinterland”. Wales är gudomligt vacker och dramatiskt och gör sig fantastiskt bra som back-drop till en välspelad, välförfattad thriller med mörka undertoner. (serie)
”Broadchurch”. En annan dramatisk del av det brittiska landskapet som likaledes harmonierar med en likaledes mörk thriller. Som naturligtvis är välspelad, välgjord och, och…alldeles underbar. Den deppigaste Doctor Who-versionen med mest synt-utseende, David Tennant spelar huvudrollen. (serie)
”Happy Valley”. Ojoj. Vilken serie. Det engelska landskapet är helt underordnat de finfina karaktärerna – den kvinnliga polisen och hennes syster står i centrum. Svårt att säga så mycket mer än att SE DEN! (serie)
”The Fall” (igen)
Lista 5. Hoppa över.
”Taken 3”. Jag har inte ens sett den. (film)
”Luther”, säsong 4. Vem bryr sig om Luther – han är bara intressant i förhållande till psykopaten Alice Morgan.
Jag vet att jag varit sträng. Jag vet att jag kanske gjort att några personer känner sig obekväma och förlägna. Då vill jag passa på att berätta att de senaste veckorna har jag pudlat ett antal gånger. Det är ganska skönt att verka i ett sammanhang där det går att säga: ”Jag hade fel. Jag har tagit bättre reda på fakta så nu har jag en annan uppfattning. ”
Och jag tror faktiskt att det går att pudla i sociala medier också. Bland sina vänner och bekanta. Men även om en är en offentlig person. Så nu tycker jag att det är dags för Katerina Janouch (se min tidigare bloggpost) och Ann Heberlein (inlägg från 7 december kl. 15.16) att tänka efter några varv och också berätta om sina reflektioner. Dessutom tycker jag att Elisabet Höglund (se min tidigare bloggpost) borde förklara varför hon skrev det hon gjorde i sin blogg. Vem vet, hennes bloggpost kanske inte alls var ett inlägg i debatten som uppstod kring Åhléns Lucia utan bara en trevlig berättelse med historiska förtecken.
Om det är så att någon av mina läsare fortfarande tror att Katerina Janouch hade rätt så är det nu dags att läsa vad Expo grävt fram. Redan en par dagar innan deras artikel så tolkade den omåttligt klartänkte Jack Werner (en av upphovspersonerna bakom Viralgranskaren) skeendet på samma sätt. Som vanligt välskrivet, lugnt förklarande. Jag citerar:
Konspirationsteorier är ett klassiskt sätt att slippa undan den hårda, oförsonliga verkligheten. Vi anar hellre onda viljor i illslugt samarbete ovanför våra huvuden än ser en enkel men vidrig sanning i vitögat. Om en hatstorm är resultatet av ett storföretags myglande tillsammans med en grupp antirasister är det för vissa paradoxalt nog lättare att acceptera än verkligheten: att det finns svenskar som inte drar sig för att hata barn för att de har fel hudfärg. Men varje gång vi unnar oss att försjunka i dessa fantasivärldar blir de lite bekvämare. Till slut blir de svåra att ta sig upp ur igen.
Om ni fortfarande tror att Katerina Janouch hade rätt så finns ett brev från reklambyrån citerat här.
Jag vill inte på något sätt banka in min sanning i någon annans huvud. Jag vill själv förstå vad hela Luciagate handlar om EGENTLIGEN. För som den kloke personen Henrik Fröjmark skriver :
Kan vi inte snälla snälla prata (min kursivering) om att vi de senaste åren har fått en organiserad rasism som livnär sig på en ökande vardagsrasism (min kursivering) och som vill ändra verkligheten som den ser ut (….) Och hur fasen vi hamnat här. Och hur fasen vi ska ta oss till något annat.
Hur blev rasismen det nya normala, det som företag och allmänheten måste anpassa sig efter?
För det är så att det finns ett EGENTLIGEN. Som i vad Luciagate egentligen handlar om. För nu om någonsin så MÅSTE vi problematisera och reflektera. Det är vår stora uppgift. Annars kommer vi att förbli verktyg i händerna på krafter vi inte själva styr. Och antagligen inte ens erkänner.
Jag brukar inte göra ner varumärken. Men idag tänker jag göra det. För min relation med CDON har blivit extremt ansträngd. Fast de verkar tycka att det är ”business as usual” att tappa bort ett viktigt paket i en och en halv månad och sedan skicka ut en faktura på 150 kronor för att jag inte hämtat paketet.
Historien i några korta punkter:
Pojken har sparat pengar till en Xbox One (spelkonsol).
Sagda spelkonsol beställs från CDON i början av november.
Jag börjar bevaka leveransen via ett ordernummer jag fått. Får veta att paketet packats och levererats till PostNord.
Dagarna går och ingenting händer i leveranshistoriken.
Jag hör av mig till CDONs kundtjänst som konstaterar samma som jag – att ingenting händer i historiken.
Det går ytterligare dagar. Jag hör av mig nästan dagligen till kundtjänst och frågar om de kan skicka en ny konsol. Det kan de inte.
Det går ytterligare dagar. Jag vill veta att de kommer att reklamera eller hantera det som gått fel så att jag kan skaffa en ny konsol från annat håll. Jag blir tillsagd att vänta, jag tror att det beror på att CDON inte kan reklamera PostNords hantering förrän efter ett visst antal dagar.
Efter två veckor då Pojken dagligen hållit på att gå upp i limningen kan jag äntligen beställa en 300 kronor dyrare spelkonsol från MediaMarkt.
Spelkonsolen från MediaMarkt dyker upp efter tre dagar. Glädjen och lugnet bäddar in hemmet i närapå julstämning trots att det bara är mitten av november.
Dagarna, veckorna går.
I början av december dyker en avi upp. Paketet har landat på ICA. Jag undrar vilka äventyr det varit ute på?
Jag hämtar inte paketet, såklart. Vi har ju redan en väl använd spelkonsol från MediaMarkt.
En vecka till förflyter.
En faktura dyker upp i min mejl. Jag är tydligen skyldig CDON 150 kronor för att jag inte har hämtat ut paketet.
Jag försöker kontakta Qliro som är CDONs egen Klarna. Men nej, jag måste diskutera frågan med CDON, trots att Qliro ingår i samma koncern säger ”Maria” på chatten. Och CDON går bara att kontakta via mejl. Som de säger att de svarar på inom 24 timmar.
Skratta eller gråta?
I alla fall måste jag avsluta med en rekommendation: har du inte köpt de elektroniska klapparna ännu, se till att du inte köper dem på CDON. Eftersom de använder sig av PostNord så vet vi väl alla vid det här laget att leveranssäkerheten är sådär och om du är en av de som inte får paketen i tid så går det heller inte att få någon konstruktiv hjälp från kundtjänst. När en väl får kontakt med någon där, vill säga. Men den lama kundtjänsten förtjänar en helt egen post – jag känner doften av dysfunktionell organisation och toppstyrning på lång väg.
Ja. Det är ju själva baksidan med att lägga ut sina tankar offentligt. Att det finns ett inre tryck att rapportera hur det går. Ett inre tryck som speglar ett tänkt yttre tryck. Som kanske inte alls existerar.
Men, låt oss för enkelhetens skull anta att det finns någon som är intresserad av hur det går för mig med mina goda föresatser så som de rekommenderas av Svenska Kyrkan i Umeå.
2. Jag lagade mat! Det blev den makalöst goda pastasåsen inspirerad av River Café ”Penne with Slow-Cooked Sausage Sauce” som jag kallar ”Korv Stroganoff Extravaganza Deluxe” och som jag nu ska döpa om eftersom hen jag bjöd på såsen ville ha recept men sa att hen aldrig skulle testa ett recept som hette något med Korv Stroganoff.
3. Jag har sorterat ut massor. Ska bara få Pojkens och Aktivistvalkyrians godkännande så går jag iväg med kassarna till Emmaus-containern.
4. Just den dagen tackade jag inte någon eftersom jag inte mötte någon. Men jag har tackat den underbara konduktören på min lokala spårvagnslinje för att hon sprider sådan glädje. Det gör hon verkligen. Hon tittar en i ögonen. Hon ler. Hon säger ”God morgon” och ”Tack”. Att hon orkar är fantastiskt!
5. Jag plockade tillslut upp en korvbrödspåse som låg och skräpade ner mot S:ta Clara kyrka. Slängde den i en papperskorg. Men eftersom det här är mitt i Stockholms City behöll jag fingervantarna på. Och just det! Jag måste tvätta dem. Det här var en svår uppgift, insåg jag.
6. Jodå. Jag har låtit många gå före. På spårvagnen, av spårvagnen, på tunnelbanan, av tunnelbanan. I affären. Just själva medvetenheten om att det inte är så viktigt att komma fram först är bra för ens egen själ och dessutom gör den lilla, lilla insatsen kanske någon glad samt sänker den totala stressnivån en nanoenhet.
7. Jag hoppas att jag sagt det till rätt personer och tillräckligt många gånger på mitt nya jobb – introduktionen och utbildningen har varit så genomtänkt och bra så att jag vips! kände mig hemma, välkommen och redo att börja utföra konstruktivt arbete.
8. Epic fail. Snöskottning – nej. Lövkrattning – nej. Får hitta på något likvärdigt. Återkommer i frågan.
9. Jag har glömt att lämna en bok. Återkommer med titel och var jag lämnade den!
10. Förut ville blodbussen inte ha mitt blod – jag har haft järnbrist hela livet. Men nu kanske? Rapport kommer också.
11. Ojojoj. Jag har verkligen legat av mig. Ingen lapp inte. Plussat på detta på listan. (Bok – blod – lapp. BOKBLODLAPP)
12. Jo. Idag har jag lett jättemycket. Mot mina älskade barn, mot mina finfina arbetskompisar och när jag utövade Fuego (gympa i dansvariant) på lunchen.
Imorgon kommer jag inte att be för någon mer än på ett väldigt sekulärt sätt. Däremot kommer jag att tända ljus för många och för hela världen.
I all korthet – i veckan firade det slappa tänkandet och det icke-reflekterande delandet enorma triumfer. Det är inte Åhléns som varumärke eller de rasistiska trollen eller folkrörelsen #jagärhär som har vunnit. Det är, återigen det slappa tänkandet.
Skäms, alla välutbildade människor som har tränats i att se strukturerna bakom de enskilda observationerna, som har nätverk och kapital (alla möjliga sorters) och inflytande. Och som ändå hoppar på de förenklande inspelen. Skäms!
Dags för bakgrund och exempel.
Åhléns har gjort en trycksak inför julen. Där finns en bild på en mörkhyad pojke som bär lucialinne/stjärngosseskjorta (tänk ett klädesplagg som faktiskt inte har någon självklar könstillhörighet, även om detaljerna kan användas för att göra det vita plagget könstillhörigt) och luciakrona. Ingenting händer på nätet förrän bilden läggs ut i sociala medier i en kampanj. Trollen vaknar. Trollen skriver. Trollen gör vad trollen lagt på sig att göra – de skriver och sprider, de skriver och sprider.
Motrörelsen vaknar. #jagärhär-rörelsen går in i kommentarstrådarna och använder en genomtänkt strategi för att inte låta trollen löpa fritt och använda sina strategier utan moteld. Stefan Holm, Alice Bah Kuhnke och andra fotograferar sig med luciakrona i solidaritet med den ursprungliga luciapojken och hans familj.
Ytterligare en dag senare kommer ”de förnuftiga kommentarerna från folk som vill ge perspektiv”. Och nu börjar det delas bland vanligtvis upplysta människor. Det vill säga, så att jag ser det i mitt flöde. Katerina Janouch låter berätta i ett långt Facebook-inlägg att det är en PR-kupp iscensatt av Åhléns marknadschef samt konsulter. Den gruppen består, enligt henne av hipsterskägg med vidhängande personer som cyniskt kastar en stackars pojke med familj till lejonen (trollen). Elisabet Höglund ger sig också in i debatten genom att skriva en lång, ”lärd” text som handlar om att Lucia var ett kvinnligt helgon (jaså! jag visste verkligen, jag upprepar, VERKLIGEN inte det) och att Lucior i Sverige har varit flickor eller kvinnor (NÄHÄ!!!??!!!).
Ja. Nu eller egentligen redan efter punkt två hade det varit dags att ta ett steg tillbaka. Jag lyckades göra det. Jag kunde ju säga att det var på grund av min sans och måtta eller mitt klara intellekt eller något sådant, men nejnej, det handlar om att en, en enda person skrev en sak i en kommentar till en bekants Facebooksinlägg. Den här personen skrev ungefär: ”Vad skriker folk om? Småkillar har varit lucior i förskolan i minst tjugo år.”
Just det. Gå till en förskola på tisdag – beskåda den allmänna röran av luciakronor (inte bara en, absolut inte bara en), tärnljus, tomtelyktor, tomtedräkter, pepparkaksgubbekostymer, vita linnen, hudfärger och kön. Även om HM och BR Leksaker vill trycka in våra barn i extremt könsstereotypa konsumtionsmönster så har Lucia länge varit en arena för överskridande experiment. I de yngre åldrarna i alla fall.
Så. När Katerina J och Elisabet H ger sig in i debatten. Och när mina vanligtvis upplysta bekanta ger sig in i det slappa gilla-tryckandet. Då går de trollens väg. Eftersom de låtit trollen formulera problemet. De låter trollen sätta agendan. De låter sig bara reagera. Och ja, jag var snubblande nära att hamna i känna-och-reagera-träsket. Jag räddades i sista minuten av en nykter nutidskommentar. Av någon som tittade på hur det faktiskt ser ut NUFÖRTIDEN och såg Åhléns-lucian i den kontexten.
Vad kan vi lära oss?
Jag tror så här – vi lever i en tid av stora, ja tillochmed enorma förändringar. Ingen av oss kan ha kontroll. Så är det. Ingen kan ha full överblick. Och vi försöker alla konstruera livsstrategier för den här världen. Vi använder allt möjligt för att få tillbaka känslan av kontroll. En del av oss använder självdestruktiva strategier, andra använder strategier där aggression utåt är en viktig del, några av oss jobbar hårt med att intellektualisera, åter andra drar sig undan och cocoonar ordentligt. Men de flesta av oss harvar på med våra små liv och försöker bara förstå tillräckligt för att vardagen ska flyta på.
Rädslan blir en följd av att vi inte har kontroll. Men erkänn rädslan. Hoppa inte på traditionståget för att ångesten tillfälligtvis lättar då.
Men faktum är. Vi lever i en förfärande vacker tid då möjligheterna och farorna hopas, då allting händer så fort att vi i våra vardagsval påverkar framtiden. (Precis som fjärilens vingslag på Himmelska Fridens Torg kan innebära storm i Sydamerika eller hur det nu var kaosteoretikerna på 80-talet la fram det.)
Det finns människor och rörelser som vill att vi ska reagera och känna snarare än tänka och reflektera. Därför finns det all anledning att lära sig vad de människorna och rörelserna redan kan.
Vad Katerina J och Elisabet H gjorde var att hävda en värld som vi 50/60/70-talister känner oss litet mer bekväma i. Men de gjorde det inte genom att använda orden och uttrycken som trollen och Sverigedemokraterna använder sig av. Nej. Det var så mycket mer försåtligt. De använde förnuft, fakta och litet spark åt hipster-PK-kollektivet. (De där unga på våra arbetsplatser som vi inte riktigt kan styra. Eller?!?)
Vad de också gjorde när de gick trollens och Sverigedemokraternas vägnar var att de tog en del av debattenergin och förvirrade oss litet vardagströtta julstressade duktiga människor bort från själva kärnan i debatten. För var det någon som faktiskt läste trollens kommentarer? Det är nattsvart retorik. Det är ett mörker som handlar om värderingar ingen av oss någonsin skulle bekänna oss till (jag tror inte att Issadissa nånsin skulle locka till sig någon sådan läsare). Det är hat och illusioner och Bullerbyromantik. Det är världsfrånvänt och högtravande. Det har inte i ett modernt, upplyst samhälle att göra.
Så. Vi lät oss ledas iväg. Och ge energi åt de mörka makterna.
Nej. Vi borde istället ha pratat med våra eller andras barn om PewDiePies kamp mot Youtube istället. Då hade vi i alla fall lärt oss något om tiden vi lever i. Inte om den ihopfantiserade dåtiden som aldrig funnits.
