Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: gulliga katter (sida 1 av 1)

Du når 150 % av Sveriges alla kattägare

En av Susannes underbara katter. De är svåra att fånga på bild, de där rackarna. De rör sig så gärna.

Sådär kan de uttrycka sig på mediebyråerna. De har så lustiga tal och termer de använder sig av.  Och det är så mycket de inte säger, så mycket de inte beaktar. Hur räknar de? Jag har försökt förstå.

Först är det ju naturligtvis den faktiska tidningens tryckta upplaga. Sedan verkar det finnas någonslags faktor om hur många människor som läser varje exemplar av tidningen. Och det verkar ju vettigt, ofta ligger ju en tidning på ett centralt ställe i ett hem där det passerar minst en person dagligen. Typ köksbordet eller bredvid toastolen.

Då blir det tillslut ganska många människor man når. Eller skulle kunna nå. Om:

1. alla som sätter sig med tidningen läser tidningen från pärm till pärm

2. de som väl läser tidningen från pärm till pärm också tittar på varje annons

3. annonsen ifråga är så iögonenfallande att alla som bläddrar förbi sidan den är på faktiskt ser annonsen

4. att annonsens budskap är så relevant att tidningsläsaren tar till sig det som står

Så. Det vet ju varenda människa med minsta lilla självkännedom att så här går det inte till. Okej, att 13-åringen läser KP från pärm till pärm och om och om igen och att 9-åren fnissar sig igenom samma Herman Hedning gång efter gång efter gång. Men själv läser jag Metro som fan läser Bibeln, det vill säga jag bläddrar fram till Sudokut på en gång. Och de tidningar jag öppnar, vare sig privat eller i tjänst läser jag mycket selektivt, det vill säga jag snabbspolar reklamen om jag alls ser den.

Varför pratar man inte med mediebyråerna om det här? Varför får de hållas? Vi som kan litet mer vet ju att det är glädjekalkyler de förser oss med, men det är i alla fall glädjekalkyler som är konsekventa. Men en ovan medieköpare kanske faktiskt tror på de siffror medie-”rådgivare” levererar.

Moral eller ”business as usual”?

Viralitetens gåta

Imperial March

Hur gör du en kampanj som blir viral, som uppnår det stadium där kampanjen är självgenererande, där den sprids över världen utanför marknadsavdelningens kontroll? Ja, inte vet jag, men jag önskar att jag hade svaren.  Jag ska ändå försöka ringa in vad lyckade klipp och kampanjer kännetecknas av. Jag har tittat på det som är på topplistorna på Youtube, vad jag själv nåtts av och vilka exempel som dras fram på alla dessa föredrag om sociala medier och kraften i dem. Men först en fråga som jag skulle vilja påstå är helt avgörande för att ens försöka förstå sig på viraliteten:

Varför sprider vi?

Och då vill jag kontra med: Varför pratar vi på kafferasten? Varför berättar vi historier för varandra? Viraliteten är ingen digital nymodighet, viraliteten har funnits ända sedan vi människor började utveckla språk och kommunikation.
Vi vill underhålla. Vi vill smörja de sociala kugghjulen. Vi vill bli bekräftade. Vi vill skratta tillsammans. Vi vill känna gemenskap. Och faktiskt – de flesta av oss tycker om att ge.

Och vad sprider vi då? Det verkar finnas några ledtrådar:

Autenticitet

Ojoj. Väldigt, väldigt svårt att uppnå när man ska försöka uppnå viralitet. Kraften i det autentiska betyder att inlägget/bilden/filmen går rakt in i hjärtat utan att passera hjärnan en enda gång. Det här kan uppstå när filmen/bilden/inlägget är sann och på riktigt. Exempel är den skrattande bebin som tjuter av glädje och skratt varje gång pappan härmar mikrovågsugnens klar-pling. Och så har vi den moderliga katten som kramar om sin unge när den har mardrömmar.

Underdog-fenomenet

Susan Boyles och Paul Potts första framträdanden i ”Britain’s got talent” när de småsura och ganska överlägsna panelmedlemmarna granskar dem båda uppifrån och ner och dömer ut dem på grund av deras utseenden och deras dialekter. Och så sjunger de som gudar. Tårarna sprutar, hakorna tappas, publiken ställer sig upp som på en maning uppifrån.
Starkt. Måste kanske paras ihop med autenticitet för att vara riktigt verksamt.

Excellens

ABB:s makalösa robotar som klarar sådant som ingen människa skulle kunna och så den roboten som faktiskt klarar av precis det människor klarar (militär bombhund i robotversion). (Jag kan rekommendera spoofen som är litet mer mänsklig också. Leta på Boston Robotics Beta). Och vi förstår att alla de där människogjorda maskinerna är under av ingenjörskonst.

Och så den mänskliga excellensen. Dan MacAskill med sin cykel.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Cj6ho1-G6tw&w=560&h=315]
Och andra som gör halsbrytande makalösheter i storslagen natur.

Populärkulturella blinkningar

Jag är inte den enda som har en familjmedlem för vilken Anakin och Yoda är lika viktiga som fröken och storasyrran och vi är många, många vuxna som har samtida populärkultur som viktiga referenser.
Har jag har själv spritt Volkswagens reklamfilm ”The force”? Såklart jag har.
Dessutom spred jag naturligtvis bilden på ett gäng prelater och biskopar som efterföljdes av en annan mantelklädd person – Darth Vader (se ovan – bilden finns på flickr och är tagen av Karl Gunnarsson).

Kreativ höjd

Aldrig billigt. Aldrig enkelt. Få som får till det. Samtidigt finns det ingenting som garanterar att en dyr byrå levererar. I viralitet. Möjligen i produktion och i snygga Powerpoints. Som de både bör och ska leverera. Men som beställare kommer du inte ifrån att du själv måste förstå vad som driver människor att sprida, annars kommer du  aldrig att kunna stå som beställare av en riktigt lyckad viral kampanj. (Volkswagen lyckades. Old Spice lyckades. Men sedan….)

Vad har jag själv spritt?

Erato – de sjungande tjejerna som i ett kök, med svartvit grynig film trummar på keso-burkar och sjunger en Robyn-cover med stilig stämsång (naturligtvis finns det spoofs här också, komplett med purjo)
Darth Vader i gott sällskap
Liv Strömquists strip om kulturtanter
Diverse Berglin-strippar
Stockholmsnatt om memils och Sandhamn
…och mycket, mycket mer

Verifierad av MonsterInsights