Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Etikett: utmattningsdepression (sida 2 av 2)

Från en dag till en annan. Not. #blogg24

IMG_2737

Frågetecknen är mina egna – borde det ha gått att stoppa nedstigningen här?

Den här kurvan har vi som gått på Stressmottagningens program fått ritad för oss flera gånger.

Den beskriver en första fas (som kan innehålla de där tre-veckornas-sjukskrivning-för-att-vila-bort-det värsta-skoven, du som följer bloggen vet vad jag åsyftar. Läs annars här och här). Det vill säga en lång, lång period då många tecken finns på ohälsosam stress, obalans i livet och en allt större oförmåga att hantera livets påfrestningar. Ibland kommer perioder med extrem trötthet, men som det ändå går att vila sig ur på några veckors sikt. Har en då en bra arbetsgivare, omtänksam familj, vänner och anhöriga och en egen förmåga att känna efter och att säga ”nej” och ”stopp”, då går det att stoppa förloppet här.

Kan en inte bryta trenden går det utför. Efter några dippar och perioder av extrem trötthet och/eller smärta då en kanske vilar eller inte så kommer mötet med väggen. Det totala raset. Då en inte hittar, då en inte kommer upp ur sängen. Då en blir liggande.

Det röda krysset. Dagen, den exakta tiden då det hände. De flesta av oss kan säga att DÅ, då brast livet.

Efter Dagen då allt brast är det bara vila som gäller. Under en lång period. Vila, vila och vila. Försök att få litet dagsljus, se till att du får mat och dryck i dig.

En dag, efter någon eller några månader, kommer du att orka litet mer. Försök att gå ut, se till att få mat och dryck i dig. I bästa fall har du nu kontakt med en väl fungerande vårdapparat som hjälper dig att börja komma tillbaka till ett vanligt liv. Och då kan kurvan börja svänga uppåt. Med myrsteg går det framåt. Hemma kan du göra litet. Kanske kan du återse din arbetsplats. Korta aktiviteter ska omslutas av vilopauser. Även om du har stöd av familj, vänner, vårdapparaten och arbetsgivaren kommer vägen tillbaka att gå i vågor. Räkna med bakslag! Även om det känns som om du då halkar tillbaka till Dagen, så är det inte så. Bakslagen blir kortare och mindre djupa.

Vi håller den här bilden inom oss, vi som har gått på Stressmottagningen.

Nu delar jag den här, för att fler ska kunna visa den för sin familj, anhöriga, vänner, kollegor och arbetsgivare. Jag fortsätter med min forskningsexpedition för att göra utmattningssyndrom synligt, förståeligt och mindre skambelagt. Imorgon tänker jag skriva frågor som jag tänker ta reda på svaren till.

Se det här inlägget som en adventskalenders första lucka.

In i kroppen igen

båtpendling

Det är lättare att tänka på båten. Gungeligunget inomskärs är alldeles lagom.

Eftertankens kranka blekhet och allt sådant. Jag insåg att kroppen är sårbar. Fortfarande. Jag som tänkte att jag skulle skriva en intressant utvecklingshistoria om en 52-årig kvinna som varit utbränd och som tar sig tillbaka till en kropp och själ i balans medelst träning. Bland annat. Och jo, så kanske det blir, men på litet längre sikt. För fortfarande, ett drygt år efter det brutala mötet med väggen så fungerar inte kroppen som förut. Den reagerar ibland på träning som om det var stress jag utsatte mig för. Och då får jag plikta med stor trötthet, lätt feberkänsla och svirr i huvudet.

Det intressanta är att detta talas ganska mycket om i de slutna Facebook-grupper som jag tillhör där utmattade vågar blotta sig och söka stöd och kunskap hos andra utmattade. Och den samlade kunskap som finns i de här grupperna är enorm! Viljan att förstå är ännu större. Men svaren hos vårdinrättningar, hos Försäkringskassan och på HR-avdelningarna är få och nyckfullt utdelade, så vi är hänvisade till varandra.

Vad betyder det här just nu? Att jag inte cykelpendlar 25 km varje dag utan kanske en eller två dagar i veckan. Att det viktigaste just nu är att sova gott och att göra det minst åtta timmar varje natt. Att jag får tänka om kring kroppen och träningen. Jag sitter inte med svaren just nu. Kanske simning någon gång. Kanske lunchträning på jobbet. Kanske litet yoga några morgnar i veckan då jag mest fokuserar på rörlighet. Vi får se. Jag återkommer.

Och tills vidare båtpendlar jag. Kroppen är sårbar. Själen likaså. Att må lätt illa av bussen varje morgon för att sedan bombarderas av alla dofter, reklambudskap, samtal, ljud, röster när jag kliver på tunnelbanan, det funkar inte. Nu tar jag båten och tackar för att jag bor där jag bor och jobbar där jag jobbar så att båtpendling är möjlig.

Skratta och gråt! #blogg100 dag 79

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=xHpACGDporo?rel=0&w=560&h=315]

Agneta Sandström vet mycket om utmattningsdepression. Dessutom levererar hon one-liners på löpande band och på norrländska. Vad sägs om:

Det går inte att lösa alla jävla problem i världen med litet mindfulness

Dessutom punkterar hon idén om att det inte bara är att tänka litet positivt, hon avrättar snällt och vetenskapligt  ”sanningen” om att det ”inte handlar om hur man har det utan hur man tar det”.

Det går enligt henne inte att bota den världsomspännande epidemin av depression genom att ”lägga gurkskivor på ögonen och bejaka sin kvinnliga sida”.

Spinnet i huvudet har närmat sig #blogg100 dag 40

DSC_0060

Så här skulle det alltid kännas inombords. Vackert.

Det blev litet mycket ett tag där förra veckan och veckorna innan dess. Intensivt läger i Idre med skidåkning och astma- och allergiskola. Barnen hemma hos mig två veckor i rad efter det med PRAO-trassel och en del vabbande. Bloggen blev viral och jag fick kontakt med nya intressanta människor. Det packades på med en del andra stressfaktorer av både privat och jobbrelaterad typ.

Det blev helg. Sov knackigt. Solen sken så vackert och varmt. Barnen var glada. Men tröttheten inombords var helt förlamande. Det svirrade varmt på insidan av huvudsvålen – ett säkert tecken på ohälsa hos mig.

Jag satte mig framför datorn för att göra några korta bloggposter som jag kunde förpublicera. Aktivisten tog fram plattången för att frisera mig snygg medan jag knattrade på tangentbordet.

Absurditeternas absurditet! När jag kände att ett återfall var på väg satte jag blogg100-utmaningen nästan överst på listan. Inte bra! Men jag insåg det som tur var ganska omgående.  Och barnen då? Hur tänkte jag där? Jo, kylskåpet var fullt och två nya säsonger av ”Doctor Who” hade precis kommit ut på Netflix. Då klarar vi oss. God mat och helig gemenskap i soffan med Doktorn, Amy, Rory och River Song.

Tillbaka till listan

DSC_0720

Det kommer en sommar. I år med en riktig semester.

Tillbaka på jobbet. Tillbaka till listan.

Punkt fem och sex tar jag ihop till en bloggpost. De handlar om att det finns intresserade, kunniga, engagerade och fantasifulla människor på Försäkringskassan, inom vården och på andra ställen som kan bidra. Som kan stötta och hjälpa till med insikter. För stressjukan är ju ingen sjukdom eller åkomma som enkelt kan opereras eller medicineras bort. Det mesta jobbet måste den sjuka själv göra. Låter konstigt, eller hur? Den sjuka ska läka sig själv. Eller hitta en ny vinkel, ett nytt spår.

”Det är inte du som är sjuk. Det är samhället.” Sa någon. Då kunde jag släppa skammen över att ha dragit på mig detta eländiga tillstånd. Ett tag. Så pass länge att jag fick ett nytt perspektiv, kom ur den djupa skamgropen ur vilken det inte finns några vägar ut.

”Tänk dig att du i varje situation har gjort precis det du just då har förmått.” Sa en annan. Då kunde jag blicka framåt istället för att älta de situationer jag ändå inte kunde göra något åt eftersom de ligger i det förflutna.

”Det är inte de lata som blir utbrända.” Okej, jag har inte latat mig till stressjuka. Det kanske är så att jag haft omöjliga krav på mig, egna och andras. Kanske kan jag titta så på det som skett, titta på mina att-göra-listor med ett kritiskt öga, både listorna på jobbet och listorna hemma.

”Du kommer att bli frisk.” Det sa både Försäkringskassans handläggare och stressterapeuten. Det behövde jag höra från dem båda två.

Så är det verkligen inte bara med ord som läkningen, omorienteringen har gjorts. Jag har fått djupbehandlande massage och varit på Rosenterapi. Att låta kroppen känna känslor i en trygg miljö utan att gå via orden har varit absolut nödvändigt. För en ordorienterad människa som jag är det alltför lätt att bygga historier som tillochmed jag köper med hull och hår.

Nu, ett halvår efter att jag tog slut så jobbar jag 75%. Jag har långsamt börjat återgå till mina gamla arbetsuppgifter. Imorgon ska jag gå på ett gruppass på lunchen i vår träningslokal. Det blir första gången på ett halvår som jag är med på det. Jag tolkar det som ett friskhetstecken.

Utvärdering – daglig djupavslappning

DSC_0171

Morgonrodnad.

Någonting har skett. Jag har ett annat lugn och ser ljusare på framtiden. Jag är inte kroppsligen ständigt beredd på angrepp. Ibland, i alla fall, pratar jag långsammare.

Det är möjligt att jag inte kan tacka Yoga Nidra-rutinen för alla framsteg, bland annat har jag träffat en ny doktor som var intresserad, ansvarstagande, kunnig, lyssnande och konstruktiv (ganska ovanlig, alltså) men ändå så tror jag att dessa futtiga 20 minuter dagligen av djupavslappning gör mig bättre beredd på vardagens stress och överraskningar.

Yoga Nidra – stressjuka 1 -0

När jag började med yoga för 15 år sedan och berättade om det för min morbror, den egensinniga, drastiska sjöbusen, då frågade han:
– Har du börjat levitera?

Jag vet inte om han vet mer om yoga nu för tiden, men nej, bästa morbror, ännu har jag inte lärt mig att levitera (=lyfta från marken) men yoga nidra-rutinen har i alla fall givit mig andliga stödstrumpor.

Det finns mycket att vara tacksam för

höstpromenad_i_skymningen

Luften var hög och klar, färgerna lyste dämpat, det var tyst.

Gårdagskvällens promenad var full av magi. Skogen mörknade medan jag gick min runda. Trollen och skogsfrun höll sig precis utom synhåll och glädjande få lycraklädda människor flåsade förbi. Det doftade höstkväll, färgerna var både dämpade och överdådiga, jag var lugn.

En liten lista över företeelser som jag är tacksam för. Den är absolut inte komplett – det är litet härifrån och litet därifrån:

  1. barnen
  2. mina vänner och min familj och släkt
  3. att jag bor där jag bor
  4. mitt jobb som är så roligt (även om det måste justeras en smula)
  5. att jag lärde mig älska Stockholms skärgård
  6. att jag fick bli scout
  7. att jag lever just nu i en så spännande tid
  8. Internet
  9. yoga
  10. disk- och tvättmaskiner samt frys och kylskåp. Jag tror att dammsugare platsar här också. Underbara ting! Spisfläktar är inte så dumma de heller.

Det får räcka.

Dessutom är jag tacksam för att det finns så många kloka människor. Här är en artikel om den kvinna som satte utmattningssyndrom på forskningskartan. Läs artikeln, både för innehållet och för att den är så bra skriven. Här kommer ett par citat:

För forskningen visar att utmattningssyndrom kan förebyggas effektivt om arbetet anpassas till människors förutsättningar. Problemet är bara att samhällsutvecklingen går i motsatt riktning.

Det bästa sättet som Marie Åsberg har hittat för att förebygga utmattningssyndrom är enkelt. En person på jobbet snabbutbildas i att leda en samtalsgrupp, som får träffas regelbundet.

Sorgligt nog är det just de egenskaper som uppmuntras i samhället som får människor att gå in i väggen. Det är ambitiösa, duktiga och driftiga människor som drabbas. Och människor med känsligt samvete.

Citatet i mitten tycker jag är särskilt intressant. Våga prata om det, helt enkelt. Våga ta stressobehaget på allvar och prata om det. Sitt inte ensam på din kammare och skäms – då blir det bara värre.

(Eftersom jag jobbar med webb och sociala medier och allt runtomkring tyckte jag det var dags att kolla upp var jag hamnar i Googlesöket när man söker på ”utmattningssyndrom”. Idag hamnade bloggen längst ner på sidan tre. Det ska jag jobba litet på.
Tillbaka i SEO-träsket. Kanske snart tillbaka på jobbet ordentligt? )

Jag ska komma ur det här smartare

IMG_0191

Nemi har koll på tillvaron.

”Det som inte dödar dig gör dig starkare” brukar det väl heta. Kanske det. Men i mitt fall och just nu hoppas jag i alla fall att jag kommer ur det här eländet/krisen litet smartare.

När jag bloggat färdigt igår hade några tips till mig själv fötts.

1. Kom ihåg att efter varje AKTIVITET så behöver du en stunds passivitet, återhämtning. Ingen aktivitet utan påföljande vila.

2. Skärmförbud måste införas. Uppkopplingsförbud är ett alternativt angreppssätt.

3. Även om allt är roligt så går det inte att ta emot allt som är roligt och inspirerande. Det blir överbelastning. Dra ner på stimuli, välkomna det som till en början känns tråkigt.

I praktiken innebar det här att jag i går kväll gjorde följande:

1. Tog en promenad i kvällningen. I skogen. (4.34 km enligt RunKeeper. :-))

2. Yogade väldigt långsamt och snällt i 20 minuter eller så (så långt från Ashtanga och Poweryoga man bara kan komma). Avslutade med några minuter eller en timme (tiden försvann) i ”corpse position” (ligger på rygg, benen och armarna skönt utsträckta).

3. Skärmförbud. Förutom en timme med TV1, GW Persson och Camilla Qvartoft. Lugnt och fint. Inga reklamavbrott. Två vuxna människor som inte skriker eller skrattar högt, utan som samtalar om (i och för sig) hemska händelser och analyserar.

Men. Det inser jag ju. Så här långa, lugna kvällar kommer jag inte alltid att ha. Hur ska jag ta med mig det jag lärde mig igår in i en normal verklighet med familjen och heltidsarbete? Återkommer om det.

Jag är inte ensam, visade det sig

DSC_0452

En morgon i juni. Den dagen kände jag för första gången att stressen höll på att ta mig i besittning.

Jag skrev om att jag blivit utmattad bortom den vanliga tröttheten. Jag skrev så att fler än jag och mina närmaste kunde läsa. Då fick jag veta att jag inte är ensam. ”Jag med” skrev någon. ”Jag har också varit där” skrev en annan. ”När jag var där var det bästa för mig att….” skickade en tredje.

Hittills bara kvinnor. Nu har jag ju läst mig till att majoriteten som drabbas av utmattningssyndrom är kvinnor. Siffran verkar ligga kring 60-65 procent. Men då är det ändå en hel del män också. Men än så länge har dock ingen man i bekantskapskretsen klivit fram.

Jag har alltså många samtal på gång. Jag försöker samla på mig kunskap. Men så har jag träffat på ett riktigt stolpskott till doktor – honom fick jag berätta för vad jag trodde var bäst för mig. Men HR-avdelningen på jobbet har koll – tackochlov för det.
Som alltid när man har med vården att göra är det bäst att vara frisk och drivande för annars är det risk att man får ett slapphänt och rutinmässigt omhändertagande. Därför är det bäst att läsa på och att prata med andra om hur deras tillfrisknande har gått till.

Jag funderar ju mycket på vad som definierar ”frisk”.
När kommer jag att vara o-sjuk?
Ska jag trivas med precis allt i livet?
Ska jag aldrig känna stress?
Eller hur ska det vara för att jag ska veta att nu, NU är jag återhämtad?
Jag hittade i en rapport följande:

”Behandlingsmål 

  • En patient som har återhämtat krafterna fysiskt och psykiskt och som har kunskap om sin sjukdom och tillit till sin förmåga
  • En patient som har återgått i arbete i tidigare omfattning men med en rimligare belastning såväl på arbetet som privat”

Det kanske jag kan uppnå.
Jag är inte ensam. Det finns sådana som jag kan känna igen mig i som varit där jag är nu. Och som kommit tillbaka till ett normalt liv, men med litet mer eftertanke och vidare perspektiv. Andra som är på samma resa som jag, vi som inte kommit fram ännu, vi som försöker tyda kartan och ta oss framåt.

Vill du veta mer om utmattningssyndrom, stress och behandling av stressrelaterade besvär gå till Stressmottagningens hemsida.

Verifierad av MonsterInsights