Det är lättare att tänka på båten. Gungeligunget inomskärs är alldeles lagom.
Eftertankens kranka blekhet och allt sådant. Jag insåg att kroppen är sårbar. Fortfarande. Jag som tänkte att jag skulle skriva en intressant utvecklingshistoria om en 52-årig kvinna som varit utbränd och som tar sig tillbaka till en kropp och själ i balans medelst träning. Bland annat. Och jo, så kanske det blir, men på litet längre sikt. För fortfarande, ett drygt år efter det brutala mötet med väggen så fungerar inte kroppen som förut. Den reagerar ibland på träning som om det var stress jag utsatte mig för. Och då får jag plikta med stor trötthet, lätt feberkänsla och svirr i huvudet.
Det intressanta är att detta talas ganska mycket om i de slutna Facebook-grupper som jag tillhör där utmattade vågar blotta sig och söka stöd och kunskap hos andra utmattade. Och den samlade kunskap som finns i de här grupperna är enorm! Viljan att förstå är ännu större. Men svaren hos vårdinrättningar, hos Försäkringskassan och på HR-avdelningarna är få och nyckfullt utdelade, så vi är hänvisade till varandra.
Vad betyder det här just nu? Att jag inte cykelpendlar 25 km varje dag utan kanske en eller två dagar i veckan. Att det viktigaste just nu är att sova gott och att göra det minst åtta timmar varje natt. Att jag får tänka om kring kroppen och träningen. Jag sitter inte med svaren just nu. Kanske simning någon gång. Kanske lunchträning på jobbet. Kanske litet yoga några morgnar i veckan då jag mest fokuserar på rörlighet. Vi får se. Jag återkommer.
Och tills vidare båtpendlar jag. Kroppen är sårbar. Själen likaså. Att må lätt illa av bussen varje morgon för att sedan bombarderas av alla dofter, reklambudskap, samtal, ljud, röster när jag kliver på tunnelbanan, det funkar inte. Nu tar jag båten och tackar för att jag bor där jag bor och jobbar där jag jobbar så att båtpendling är möjlig.
Malin säger:
Så intressant, precis så jag upplevt det. Båda mina gånger. All intensiv träning går bort, endast lugn rörelse fungerar. Och innan jag kraschade märkte jag (insåg jag i efterhand) att jag tränat massor men att kroppen liksom inte tagit emot det. Ingen respons. Det känns ju så dubbelt när man blir matad med hur bra det är att träna.
september 3, 2014 — 6:44 e m
Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen säger:
Håller med. Det är ju som en sanning: träning är alltid bra. Punkt slut. Att gå med på att det inte alltid är så är så jättesvårt. Vad ska man då ta till?
september 3, 2014 — 7:43 e m
Freja säger:
Jag fixar inte heller att träna. Långsamma promenader. Cykla om jag har sällskap, för ibland blir jag yr och vinglig och vill inte cykla omkull och vara ensam… Kanske är det ansträngningsastma, men väntetiden för att testa det är tydligen låååång… Min kropp har börjat ta till ett nytt knep. När jag umgåtts med andra och utsatts för mycket olika ljud och börjar bli trött så slår det lock för mina öron… Som om kroppen rent fysiskt vill stänga ute alla ljudintryck…
september 3, 2014 — 9:30 e m
iamittilivet säger:
För mig funkade att hela tiden försöka ha själ och kropp i takt, dvs ingen ”träning” (skapar dessutom krav och måsten och passa tider och prestera….) utan att gå och gå i den takt som kroppen fungerade i och avstängt huvud där tankarna hade fritt spelrum. Och att inse att det tar tid innan man är ”tillbaka”. Du ska kanske stegra träningen successivt när det är dags att börja träna. Om det är en sak man måste lära sig av utmattningssyndrom så är det väl varför man hamnade där. I mitt fall att jag slutat lyssna på själ och kropp och tyckte att annat var viktigare. Nu lyssnar jag. Nu kan jag återigen mer än jag tror.
Lycka till! Och skynda långsamt….
september 4, 2014 — 8:50 f m