Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Att ge sig ut på marknaden

Ja, hugahuga sommarstuga, det var inte alltid bekvämt att ge sig ut på den dejtingmarknad där jobbsökande och rekryterare möts. Men jag känner att jag blev en hel del erfarenheter rikare. I alla fall blev det några historier att berätta vidare. Och en och en annan hypotes som borde testas.

Här kommer de i osorterad ordning:

nu har jag varit föremål för ett antal personlighetstester. I ett enda fall har jag fått diskutera kring utfallet av testet. Det kändes renhårigt, tycker jag eftersom en delar med sig ganska frikostigt av sig själv.
i något fall skulle jag både göra ett personlighetstest och ett ”problemlösnings”-test (någonslags IQ-test, antar jag) på nätet innan jag ens haft personligt samtal med någon på företaget. I och för sig var det en avtalstext liknande den som Apple brukar skicka på en som en skulle godkännas först. Jag orkade inte riktigt läsa (som sagt, avtalet var av Apple-typ), men jag tror och hoppas att företaget lovade att de inte skulle missbruka resultaten. Som tur var kvalificerade jag mig vidare till telefonintervju med riktig person, så jag behövde inte bli förorättat upprörd och integritetskränkt. Även om jag nu alltså gått in i det hela med (halv-)öppna ögon.
jag har sökt ganska många jobb inom den offentliga sfären – jag tänkte att min kompetens skulle kunna komma vårt gemensamma samhälle till godo. Men nejnej och nejtack. Just myndigheter och förvaltningar verkar slänga just mina ansökningar i högen med de ointressanta. I en annan fas skulle jag kunnat tro att det var jag som saknade kompetens eller hade för smal profil men eftersom jag fick så positiv respons på resten av jobbdejtingarenan så undrar jag verkligen vad som pågår på myndigheternas och förvaltningarnas HR-avdelningar. Är det där ålderismen firar sina verkliga triumfer?
det kändes som om jag fläkte ut mig på Match.com, Tinder, Elitsinglar.se och HappyPancake samtidigt och hela tiden. När det gäller jobbdejtingscenen så handlar det lika mycket om paketeringen som på den vanliga dejtingscenen. För att inte tala om storytelling och varumärke.
och precis som att skönheten finns i betraktarens öga så gäller numera samma sak för kompetens. Några absoluta värden existerar inte längre. Inte för oss manschettarbetare i alla fall. De flesta begrepp är tänjbara och kan ges olika betydelse beroende på vem som hanterar dem.
jag kan kodorden nu. ”Letar nya utmaningar” sägs istället för ”hjälp, jag är ytterligt desperat efter nytt jobb, snälla, ge mig ett, vilket som helst, jag tar det!”. ”Förändringsbenägen” betyder ”jag gör vad ni säger åt mig att göra”. Det är en helt egen terminologi på jobbdejtingarenan. Det är mycket ”processer” också. Överallt.

Men, det måste jag säga, jag har mött flera rekryterare som varit fantastiska på att entusiasmera och som fått mig att känna mig som om jag verkligen har något att komma med. De har varit så unga att jag skulle kunnat vara deras mamma om jag börjat riktigt tidigt. De har behandlat mig som en människa. De har visat respekt, inte för min ålder men för min kompetens och erfarenhet och hur jag har förvaltat de storheterna.

Helt klart har den här fasen varit sanslöst spännande. Och skitjobbig.

Snart 55 och eftertraktad

Vid trettitre är man passé, vid trettifem kan man hälsa hem – så har det låtit i mitt huvud ända sedan jag var i den åldern. Och det var ju alltså tjugo år sedan. Jag gjorde ingen strålande karriär innan jag var tretti även om jag jobbade på intressanta ställen och med intressanta uppgifter och sedan dess har jag hankat mig framåt. Hoppade på och tillslut av en väldigt rolig bransch som efter ett tag hamnade i en kris som slog sönder alla strukturer som branschen dittills tagit för självklara. (Det här var bildbyråbranschen.) Beslöt mig då för att inte definiera mig som bildbyråmänniska utan som digital kommunikatör vilket gjorde att jag kom in i försäkringsbranschen. Här, berättelsen om mitt arbetsliv i ett väldigt litet nötskal.

Det kan jag klart konstatera: jag har inte varit direkt eftertraktad, jag har fått jobba för att komma vidare. Kan ju inte påstå att jag haft rekryterare hängande efter mig någon gång under mina år i arbetslivet.

Förrän nu. Vid 54 års ålder. Och efter en utmattning.

För att göra en lång historia kort: När jag väl kom till det läge att jag på sensommaren skulle skriva på ett anställningsavtal hade jag två jobb att välja på – två roliga, intressanta, utvecklande, välbetalda jobb i organisationer med snälla människor. Jag hade dessutom tre intervjuer inbokade som jag fick boka av. Eftersom jag fortsatte att skicka in ansökningar fram till att avtalen fanns där så har telefonen sedan fortsatt att ringa.

Och jag kan bara konstatera: min ålder har inte någon gång använts emot mig. Den har tvärtom använts för mig – som ett argument för att den breda och gedigna erfarenhet jag säger mig besitta är totalt trovärdig.

Det finns mycket mer att skriva om det här och det kommer jag också att göra. Men jag ville bara berätta, jag vill ingjuta hopp hos er andra i min ålder, jag vill vara ett (av förhoppningsvis flera) exempel på att senioritet och erfarenhet är efterfrågade storheter. Om, vill jag tillägga, en förvaltar sina erfarenheter och förädlar sina förmågor.

En stilla stund i samtiden

Det är i populärkulturen samtiden kan avläsas med störst precision. Fortsätter jag att hävda. Så när jag började titta på ”Billions” blev jag inte besviken. I de två första avsnitten förekommer två fenomen som känns intressanta att ta upp:

1. De båda huvudkombattanterna, två riktiga alfa-hannar använder båda två mindfulness/meditation. Dessutom gör de det via appar i sina smartphones. På kontoret. Läs det sista igen – de sitter där och gör det, på kontoret.

2. BDSM-sex används inom ett jämställt, trevligt äktenskap där båda har viktiga jobb. Ingenting av det vanliga ”stackars-man-som-gick-på-internatskola-enda-möjligheten-att-inte-gå-sönder-och-att-fortsätta-vara-framgångsrik-är-att-gå-till-dominatrixen-varannan-vecka”.

Det var veckans spaning det. Fortsätt gärna diskutera på familjemiddagen imorgon eller parmiddagen ikväll.

Skygglappar, moral och bistånd

Jag har jättesvårt med faktumet att det är sådana enorma skillnader i välfärd mellan människor på vår jord. Mitt dåliga samvete dras igång omedelbart av bilder, nyhetsrapportering och statistik. Så känner jag att jag vill göra något. Helst rädda världen. För att jag i nästa ögonblick (eller nästa vecka) hamnar i ett mer apatiskt tillstånd och nickar när andra säger:

”Men hur ska jag veta vilken organisation jag ska ge till, de är korrupta allihop, jag går och shoppar istället”

Nä. Jag shoppar inte gärna istället. Men det är klart, något annat lägger jag väl pengarna på. Eftersom de går åt.

Så kommer det en impuls igen. Jag läser något. Jag ser en bild. Jag kommer ihåg längtan efter att göra något ordentligt som påverkar världen i rätt riktning.

Men sedan strax tillbaka i förvirringen igen: Vilken bössa? Vilket 90-konto? Vilket land? Vilken sjukdom?

Dessutom blir jag arg då och då – varför ska jag, som ibland suttit pissigt till ekonomiskt behöva ha dåligt samvete för att jag inte lägger pengar i bössor eller har stående överföring till UNHCR när det finns så många andra som lassar in tonvis med kulor varje månad och som helt samvetslöst köper Polo-kläder till barnen och renoverar köket för tredje gången. Samt åker till Karibien över julen.

Då är det tur att det finns människor som kommit en bra bit längre i tankarna, som har handfasta råd till oss alla och som kan uttrycka sig på ett bra sätt. Här kommer ett citat från William MacAskill, ung, skotsk filosof som intervjuas i DN idag:

– Både du och jag hör till de rikaste två procenten i världen. Vi är inte rika för att vi förtjänar det utan för att vi råkat födas här och för att våra föräldrar tillhör en viss socioekonomisk grupp. Vi kan göra enormt mycket för att minska fattigdomen.

Och med det säger han ju också, tolkar jag det som, att det är vår plikt som människor att dela med oss av det vi har. För vi har ju faktiskt inte förtjänat det, vi har bara haft tur. Just det.

Vad han däremot inte säger är att vi ska bli hjälparbetare allihop. Nejnej. Nu citerar jag artikeln i DN:

Spontant kan man tycka att ett altruistiskt val vore att arbeta inom sjukvården eller att direkt involvera sig i hjälparbete. ”Följ ditt hjärta”, heter det ju.

Men MacAskill ser rationellt på att maximera nyttan och menar att ett bra val kan vara att satsa på bank- och finansvärlden. Hur är det möjligt? Därför att man där tjänar så bra att man, om man är duktig, kan skänka pengar nog att det räcker till fem hjälparbetare, som var och en gör lika mycket nytta som man själv hade gjort om man gått in i någon organisation (troligen mer).

Så. Nästa vecka ska jag börja jobba med något jag är riktigt bra på. Och från och med november ska jag bli månadsgivare till några väl valda organisationer. Det risiga samvetet stoppar jag tillbaka i det mörka hörn där det hör hemma.

Personlighet, diagnos eller hormoner?

Måste fortsätta på gårdagens inlägg. Eftersom jag nu när jag läser igenom det inser att det är litet kryptiskt. Jag får fylla på, helt enkelt. Jag börjar med frågeställningarna jag själv brottats med:

varför blev jag utmattningssjuk?
varför känner jag mig som en kubformad kloss i ett runt hål ibland?
varför måste jag dra mig undan ibland?
varför verkar andra så obekymrade och oberörda?
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?

Ibland har jag tänkt att jag har en depressiv läggning. Vilket jag i månaden efter inte alls tycker att jag har.

Ibland har jag tänkt att det har mycket med hormonerna att göra – att det finns cykliska variationer och åldersmässiga tecken. Vilket jag senare kan motbevisa.

Ofta har andra definierat mig. De har berättat för mig vem jag är. Föräldrar och släktingar, män och chefer. Nästan alltid har jag känt mig felsedd, feldefinierad, nedplattad, förenklad. Men eftersom det har varit auktoriteter så har jag tagit in vad som sagts och fortsatt grubbla.

Hade jag upplevt livet som en hyfsat slät och fin, om än slingrig, väg framåt då hade jag inte behövt ställa mig de här frågorna. (Även om jag tycker att det är varje människas förbannade plikt att utvecklas personligt, annars stannar mänskligheten vid Donald Trumpar och SD-are.) Men nu har jag ibland känt det som om livet slungat omkring mig i en betongblandare. Jag har hanterat det mesta, så småningom, men jag har funderat på om jag kunde ta några piller eller jobba efter någon särskild terapi så att jag kunde hantera livet bättre. Så där som andra verkar göra.

”Så där som andra verkar göra.”

Där har vi själva nyckelmeningen. Och det var där boken jag skrev om igår dockade in alldeles utmärkt. För vad den säger är: Nej, det är inget fel på oss som är starksköra (HSP). Vi är i minoritet, men vi är inte få. Om vi själva vet om hur vi fungerar kan vi utvecklas och göra stordåd eller bara leva allmänt bra liv, vilket som, du väljer själv. Vi har ingen sjukdom, så vi kan inte bli botade, men vi kan leva mycket gott tillsammans med vår personlighetstyp.

Eftersom jag processar tillvaron och livsfrågorna med intellektet behövde jag verkligen en förklaringsmodell. Nu har jag fått den. Nu behöver jag inte se mig som konstig och svår att förstå mig på. Jag kan ägna mina tankar åt viktigare saker.

Blev det mer förståeligt nu?

(Och om allt det här om starksköra bara är hittepå, så bryr jag mig inte, för nu har jag fått ro och styrka att leva vidare.)

Personligheten och drunkningsdöden

Och där satt den!

Jag har haft den i hyllan i drygt ett år – en liten självhjälpsbok i pocket som heter ”Drunka inte i dina egna känslor”. Jag har tittat på den med lätt förakt trots att det var jag själv som köpte den. Det är något med omslaget och med titeln som gjort att ögonen har hoppat över den när jag sökt med blicken i bokhyllan efter något att läsa.

MEN. Den är hur bra som helst. För den är enkel att ta till sig och den ger handfasta råd. Det är helt enkelt en bok för oss som tydligen behövs för ”flockens” räkning men som är i minoritet och därför inte utgör normen. HSP kallas vi engelskspråkiga länder, här i Sverige har vi blivit namngivna som ”starksköra”.

Efter en inledning som handlar om att sådana som vi finns bland alla arter, att vi utgör en femtedel av mänskligheten (alla kön!) och att vi behövs för att kunna uppfatta hot, misstämning, sjukdom och annat som kan störa tillvaron. Sådant som de med tjockare skinn behöver veta för att hålla flocken i rätt riktning. Vi behövs också som idésprutor och som dem som tänker nytt.

Sedan kommer ett diagnospaket – ”känner du igen dig i det här?” Några få exempel:

Jag blir lätt uttröttad av starka intryck.
Folk tycker i allmänhet att jag är vänlig och behaglig.
Jag har ett rikt inre liv.
Jag kan prestera extremt mycket på begränsad tid. När jag är på topp är det inte någon som slår mig.
Jag har större behov än andra av att vara för mig själv ibland.
Jag har ofta svårt att mentalt släppa det som har hänt. Jag kan grubbla över sådant jag själv gjort eller vad andra har sagt till exempel. Jag har svårt att sätta punkt och gå vidare.

Efter en del resonerande kommer sedan de handfasta råden om hur en ska överleva i vårt samhälle som starkskör. Hur en ska kunna utnyttja sin särbegåvning, som det faktiskt handlar om utan att gå under. Eftersom särbegåvningen kommer med en hel del knepigheter.

Det handlar helt enkelt om att bli medveten om styrkorna och svagheterna. Och, väldigt, väldigt viktigt, att inte jämföra sig med en norm och hela tiden fråga sig varför en inte kan vara ”som alla andra”?

Den starksköra är inte fel. Den starksköra är starkskör. Punkt slut. På gott och ont.

Läs boken – med den kapacitet du som starkskör besitter gör du det på några timmar! Däremot kommer du att behöva reflektera över den i lång tid framåt.

Finanskrisen? Vad pratar du om?

Någon som minns Lehman Brothers?

Någon som kommer ihåg Finanskrisen 2008?

Jaja. Den var där. Jag lovar. För den finns på film. På Netflix. Alltså på riktigt.

Så, ta en helkväll. Poppa popcorn och ta fram en dunk vin. Bubblet, snittarna och chateau-vinet är för andra typer av kvällar. Ikväll handlar det om att ibland går världen rejält åt pipsvängen. Titta på:

”Margin Call”
”The Big Short”
”Waffle Street”

Och förresten. När du tittat färdigt på de här tre, kör ”Margin Call” en gång till. Om du pallar. Vill du sluta med ett visst hopp om mänskligheten och litet feel-good-känsla som du tar med dig in i drömlandet så stoppar du efter ”Waffle Street”.

Det här är tre helt olika filmer. ”Margin Call” blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser den. Musiken. Bilderna. Replikerna. Referenserna. (De där ”Easter Eggs” som jag lovat att återkomma till. I den här filmen refereras till ”Apocalypse Now” (helikoptrarna som blivit ikoniska) och till ”Blade Runner”.) Skådespeleriet. (Stanley Tucci – halleluja! Han förtjänar ett helt eget blogginlägg.) Jag känner mig intelligent när jag ser den. Som i motsats till manipulerad eller förförd. Som om jag bjudits in till något och fått tänka själv.

Naturligtvis är berättelsen hårresande. Eftersom det som ledde fram till Finanskrisen är hårresande. Filmen berättar om extremt cyniska människor. Onda? Nej, inte särskilt. De har iakttagit, agerat efter egen vinning och använder sin position för att komma ur de kriser de varit med och skapat så smärtfritt som möjligt. Men direkt ondskefulla? Nej. Tyvärr inte. Då vore allt så mycket enklare.

”The Big Short”. En film byggd på en bok. Jag har inte läst på om boken, men jag har en känsla av att det är en journalist som skrivit den. En journalist som nosat upp olika personer i utkanten av finansbranschen som sett bostadsbubblan formas och bolånemarknadens kollaps närma sig. De personerna får uttrycka sin frustration i filmen, men mest handlar det om ifall de ska kunna tjäna pengar på sina dystopiskt realistiska spaningar och förutsägelser. Som sagt, huvudpersonerna är marginella figurer i finansbranschen och de blir än mer marginaliserade av att de förutspår Domedagen. Deras kollegor och chefer skrattar åt dem. Fastighetsmäklare och låneförmedlare (en av dem är förresten Schmidt från ”New Girl”, komplett med bländvit tandrad och extremt överlägsen douchebag-attityd) tittar på dem med blicken som de eviga vinnarna alltid har givit de eviga förlorarna.

Det här är en mer undervisande film. Litet yxigare. Gjord med mycket goda och hedervärda avsikter. Slutet är en smula rumphugget. Men filmen passar alldeles utmärkt för den här kvällen.

Som tredje och eventuellt sista film kör du då alltså ”Waffle Street”. ”Förlåt, jag var inte med på det här på riktigft och egentligen är jag en stand-up-all-American-guy som tror på varje människas rätt (i Amerika) att skapa sin egen lycka. Det är själva kontentan i filmen.

Den är full av klyschor (kolla bara Danny Glover som väldigt glad n…., ja, du fattar vad jag menar) men gullig. Bra om en vill kunna somna utan grubblerier och utan fara-på-taket-känslor.

MEN. Är du av den hårda skolan som inte vill dra rosa gardiner framför tillvaron – avsluta kvällen med ”Margin Call”. Strunta i de sista glasen vin, öppna fönstret för att få in litet frisk luft, håll hårt i ditt sällskap, husdjur eller snuttefilt. Tänk som Scarlett O’Hara: ”Tomorrow is another day”.

Vem läser Issadissa?

Ja, det vet jag ju inte. Några träffar jag. Några kommenterar. Men de flesta är anonyma.

Fast statistikverktyget gör ju att jag kan få veta en del. Till exempel hur ni hittar hit. Underbart roliga sökfraser ibland. Ofta ganska förståeliga sökord. Till helgerna står ”hamburgersås” och ”no bean chili” (isärskrivet) högt i kurs.

Här är några andra:

longhorn chili recept, affirmationer om att gilla läget, enneagram etta på jobbet, texas longhorn chili recept
hinterland season 2 netflix sverige, solförmörkelse 26 februari 2017, korvstroganoff parmesan, candy crush fungerar som ångestdämpande
jenny randborg
att få vara frisk, dissningar
maskinsång, eva adeen blogg
istället för nudlar, issa blogg, disc/disa, bok om ordning/städning
köttfärs röra serverat i salladsblad, ikea mysa 365 tvätt, sexshop klackar
hamburgersås, bodil jönsson blogg, vart ska man köpa köksaker, hunter gummistövlar
bästa högläsningsböckerna, sven wernström blogg, fler bollar från pokestops
bröllopskaos netflix, bästa högläsningsböckerna för barn, nina björk blogg

Och har du läst så här långt: TACK för att du läser min blogg. Det betyder väldigt mycket för mig.

Vems ögon är viktigast?

Egentligen hade jag tänkt att skriva om resten, eller i alla fall om en del av de böcker jag ätit i sommar. Då jag haft sådan läshunger. Därför illustrerar jag dagens inlägg med en bild från ”Miss Peregrine’s home for peculiar children”. Den boken håller för övrigt på att filmatiseras av alla svartkläddas favorit-regissör, Tim Burton. Vid köksbordet, där Aktivistvalkyrian och Pojken sitter, diskuteras det om han kommer att lyckas med filmatiseringen. Det är en märklig bok med många lager.

Men som sagt, det var inte om böcker jag skulle skriva. Mer än att de står och ligger i oordning i mina bokhyllor och dessutom finns några på köksön. Kort sagt, i vissa delar kan mitt hem betecknas som stökigt. Just idag väntar jag besök av nära släktingar på min pappas sida. Det är den sidan av min släkt där ordning och duktighet varit de allt överskuggande värdena. Jag tog på mig den släktens glasögon och jag såg travarna, högarna, det pågående och det ofärdiga. Men intressant nog konstaterade jag bara att så kan en se på det hela. Jag fick inte panik och tänkte att jag måste städa och/eller kasta in allt löst i förrådet eller upp på vinden.

För, så kan jag bara gå till mina kära Airb’n’b-gäster som skriver så vackert till mig när de vill bli gäster och så snällt när de väl varit hos mig. De skriver att de vill komma till ”your beautiful home” och att de vill bo hos mig just för att det ser ut som det gör. Vad de ser är, naturligtvis, de snygga marknadsföringsbilderna på mitt städade hem men dessutom ser de också något väldigt svenskt, något som är annorlunda mot vad de har hemma, något som de är nyfikna på. De vill till mitt hem och de vill träffa mig för att jag bloggar och är intresserad av samtiden och digital kommunikation.

Det här skreve jag inte om jag inte hade lugn och ro i själen. Och om den beror på att jag faktiskt var på ett fysiskt yogapass på Westninefitness igår eller inte, det kan jag ju inte vara säker på. Men jag tror det spelar roll. För det var inte bara kroppen som reagerade starkt på träningen (delar av Ashtanga Primary Series), eller så är det via kroppens reaktioner något händer i själen. Får återkomma till detta. Och jag vill redan nu poängtera att det inte handlar om den tillfälliga ångestlindring som kan uppnås via hård träning och som jag själv och många, många andra förlitar sig på. I mitt fall – har förlitat sig på.

Så. Jag sitter lugnt och bloggar, dricker mängder av te, läser fjärde Harry Potter, förargar mig på Aktivistvalkyrians trista mattebok (när matte egentligen är roligt!!!) och förbereder litet mat för mina släktningar. Jag vill att de ska känna sig välkomna och efterlängtade men jag hoppas att de fullständigt skiter i hur bokhyllorna ser ut.

En Lidnersk knäpp

Problemlösning är bland det roligaste som finns. Inte alltid när själva lösningsprocessen pågår, det kan ju tillochmed vara riktigt plågsamt, men när väl vittringen av lösningen är där, DÅ! Det märkliga är att det ofta är något sagt i en bisats eller något skrivet i en artikel som handlar om något helt annat som katalysatorn finns. Den lilla utlösande faktorn som får det att klicka till i huvudet och jag får en känsla av uppklarnande, av snar upplysning och frälsning. (För att använda ett gammalt uttryck inom sci-fi – ”sense of wonder”.)

Ett tag har jag då alltså varit upptagen av frågan kring träning. Och jag inser nu att jag ställt en för bred fråga. Jag har slarvat, jag har formulerat den alldeles för allmänt. I mitt huvud har den ungefär låtit såhär:

vilken träning kommer att frälsa Västvärlden från ohälsa?

Jojo. Det vore väl fantastiskt om jag i min blogg kunde leverera svaret på det. Då bleve bloggen en viral succé och jag själv bleve rik.

Men. Hur kom jag då lösningen på spåren?
Jo. Så här var det: Jag var ute på en dagstur i skärgården med en av mina bästa kompisar. Våra samtal är alltid intressanta. Jag försökte förklara vad jag söker när det gäller träning, men jag lyckades lika litet som tidigare.

Så hon sa: ”men gör det som känns bra.” (och la nog till i sitt still sinne ”människa!!”)

I och med att hon sa det. I och med att jag reagerade med protest inombords så föll frågan och svaren in i en struktur, i en matris och jag insåg att frågan inte bara är en fråga precis som svaret inte är ett utan många.

Jag insåg att jag är ute efter många saker:

ökad mental styrka
ökad fysisk styrka
god sömn
enkla övergångar mellan anspänning och avslappning som jag styr själv
bibehållen eller ökad rörlighet
ett åldrande utan alltför stora begränsningar i kroppen
njutning (jag gillar ju att bli genomvarm och KÄNNA)
blir jag snyggare är det ett plus

Ser ni en gemensam faktor?

Tillslut, tillslut såg jag den. Jag är ute efter förändring. Efter stor förändring. Jag vill till ett annat läge. För mig behövdes det skrivas i neonbokstäver framför ögonen för att jag skulle fatta det.

Varför är det då så viktigt med förändring för min del när det gäller träning?

Jo, jag vore väl dum i huvudet om jag inte skulle behandla upplevelsen av utmattningen som mindre än en rejäl livskris. Det här är ju min chans att vända på alla stenar, att ifrågasätta allt, att ompröva allt. Och när det gäller just fysisk träning så har ju kroppen ställt allt på ända. Jag mådde ju fysiskt fint på något märkligt vis ända tills jag blev liggande. Jag hade mitt livs bästa kondition, jag var stark. Ändå blev jag liggande. Kunde inte röra mig. Kunde inte göra annat än vila. Så. Konditionen och styrkan var inga tecken på att jag mådde bra, konditionen och styrkan var inte till någon hjälp. Kanske var det tillochmed så att konditionen och styrkan gjort att jag kunnat rusa allt längre in i återvändsgränden där väggen stod, som jag med hjälp av styrkan och konditionen sprang in i med hög fart och full kraft.

Och sedan, när jag efter något år skulle börja träna igen, så signalerade kroppen fel hela tiden. När jag fick upp pulsen för att jag cyklade eller gjorde ett gympapass så tolkade kroppen det som att det var fara å färde – stort stresspåslag och jag hamnade i utmattningsbakslag som kunde vara månadslångt. Så fortsatte det ett bra tag. Jag kan lugnt säga att inga träningstips varken från kolorerade månadsmagasin, aftonpress, Folkhälsoinstitutet, läkarkollektivet eller mer specialiserad media har varit till någon som helst hjälp, de har varit av ondo tillochmed. Så egentligen är det väl inte det minsta konstigt att jag fortsätter att försöka förstå, att jag fortsätter att försöka få ordning på både frågorna och svaren.