Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Djupa kyssar och strutsläderstövlar

Inte så många djupa kyssar som i första delen

Jag drabbades av läslust tidigare i somras. Det var en efterlängtad drabbning – ett tag under utmattningen och i sviterna efter den har jag ibland haft svårt att läsa. Synen har varit påverkad. Det har varit grumligt och det har känts som om jag behövde nya glasögon. Eller helst, nya ögon. Då har ljudböcker via Storytel och Bookbeat varit min räddning. Men så har det gått att läsa och jag har kunnat läsa lika mycket som i mina bästa dagar.

Jag har haft biblioteket, mina egna lager, mitt flerfamiljshus gemensamma bokhylla och lån från goda vänner som försett mig med läsmaterial. Dessutom har jag köpt (KÖPT!) en bok under en författarkväll på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Boken signerades – det kändes fint.

Och här kommer resultaten av den svenska enmansjuryn:

”Kungsholmsmorden” och ”Östermalmsmorden” av Lars-Bill Lundholm. Välkomponerade deckare som på ett drivet och hantverksmässigt gott sätt gör Stockholms stadsdelar levande. Huvudpersonen är hyfsat intressant men när jag nu läste böckerna tätt inpå varandra så stod det klart att huvudpersonen antagligen går igenom samma kris i varje bok, så utvecklingen av honom som person är satt på undantag. Herr Lundholm verkar ha en fäbless för en viss typ av flickkvinnor som han utser till mordoffer, så det doftar något unket om de här böckerna. Men språket är bra och spänningen hålls vid liv.

Betyg: tre hängmattor.

Eftersom det var sommarlov blev det en del högläsning. Senaste ”Doktor Proktor” samt de två sista delarna av Mickey Bolitar-trilogin (”Jägaren” och ”Beskyddaren”). Som jag har skrivit förut när det gäller högläsning så är det ju litet jobbigt med djupa kyssar och annat i den stilen, så jag tyckte nummer två och tre av Mickey Bolitar-böckerna var bättre än de första när det gäller låg nivå på pinsamhetsskalan. Doktor Proktor och hans följeslagare Lise och Bulle är i vanlig och absurd högform.

Jag ger de här tre böckerna ett gemensamt samlingsbetyg: fyra rör Mariekex.

Så var det då den köpta boken – ”Generation Loss” av Elizabeth Hand. Cass Neary a.k.a. Scary Neary som med analog kamera, smak för droger och Jack Daniels kasar omkring på isiga öar i Maines skärgård iklädd sina strutsskinnsstövlar. Löser hon en deckargåta eller ställer hon till med fler än hon löser? Var hon ens ute på det uppdraget? Cass och Maine är de stora behållningarna. Cass är i min ålder och i en alternativ verklighet skulle jag kunna vara hon. Maines skärgård luktar svensk, kustnära glesbygd.

Betyg: fyra helrör Jack Daniel’s.

Nä. Nu får det räcka för ikväll. Jag återkommer med fler bokanmälningar en annan dag.

Det här med yoga. Del ett av många.

Som jag skrev för ett tag sedan inser jag att en stor fråga i mitt liv är den om den perfekta träningen. Jag vill så gärna vakna upp på morgonen och direkt bege mig till träningsmattan och göra ett perfekt litet pass som gör att välmåendet är på topp hela dagen. Och som garanterar ett långt, friskt liv.

Jo. Ett kort, jag upprepar k.o.r.t. Kundaliniyoga-inspirerat program kan jag orka med. Men är det någon mening med den träningen? Eller så kan jag orka med några asanas (ställningar) jag lärde mig på den ”klassiska” yogan jag gick under några år. Samt några Hatha Yoga-solhälsningar i bästa fall. MEN. Vid tanken på att ta mig från sängen till kaffebryggaren via ett Ashtanga-pass, hur litet det än är, det går inte. Det. Går. Bara. Inte. Och därför har jag blivit arg på Ashtanga.

Men nu är det dags att ta den fysiska yogan vid hornen. För det är ändå dit jag måste bege mig med en del av frågorna, tror jag.

Tror jag.

I alla fall beslöt jag mig för att ge mig på litet konsumentupplysning. Genom att intervjua tre yogalärare. Tre mycket genomtänkta och erfarna lärare. Jag har intervjuat dem. Jag har skrivit ner vad de svarat. Och jag har fått några svar men också ännu fler frågor. Vilket gör att den här ”artikelserien” känns mer som en följetong än som konsumentupplysning.

De här tre berättade om sitt förhållande till yoga och vad de lärt sig och vill lära ut:

Marika från Yogashala

Lisa från Yogena

Erling från Westninefitness

”Men lilla gumman…”

PICT0659 — Mamma och jag för längelängesedan. Långt innan någon började se på oss med medlidande.

Jag har varit på det förut. Jag HATAR medlidande. Jag HATAR att bli kallad ”lilla gumman” även om det inte uttalas.

Av de härskartekniker jag har mött i tillvaron är den här den teknik jag känslomässigt går igång på snabbast. Automatreaktion.

Att pressa på medlidande på någon som inte bett om det är ett effektivt sätt att sätta sig själv i en högre position än den andra. Det är att försvaga den andra. Det är att infantilisera den andra. Det är ett sätt att frånta den andra sin rätt att själv att definiera sig själv och tillvaron.

Jag har mött det själv.

Och jag har sett det i förhållande till min mamma. Hon är beroende av sin rullstol för att ta sig fram i tillvaron sedan mitten av 80-talet. Det som hände då var hemskt, det var ett trauma, det förändrade livet för henne och andra runt henne. Men nu är nu. Och hon är mycket mer än sin rullstol. Mycket mer än sina funktionshinder. Ändå insisterar människor att inte tilltala henne direkt och om de gör det så gör de det med ”lägga-huvudet-på-sned-och-tala-med-extrasnäll-röst”. Människor gör det också i förhållande till mig: ”men-hur-är-det-med-din-mamma?”-sagt-med-medlidsam-röst-och-det-obligatoriska-huvudet-på-sned.

Som tur är finns det tillräckligt med människor som ser styrkorna både hos mig och hos min mamma. Jag tror det är bäst att prata med dem och skita i resten.

Dags att samla ihop sig

Det är inte riktigt dags att börja blogga mer på allvar ännu.

Jag måste smälta en del upplevelser.

Tillgänglighet har varit ett viktigt ord de senaste dagarna när jag varit på resa med mamma som behöver rullstol för att ta sig fram i tillvaron. Vi har dessutom varit långt utanför våra komfortzoner och därför också lärt oss mer om oss själva, om varandra, om tillgänglighet samt om hyrbilar.

Så har jag låtit min personlighet bli analyserad ett antal gånger den senaste veckan. På nätet och på uppmaning. Och jag funderar på om Storebror sitter någonstans och har en plan. Funderar över om jag kan parafrasera en kompis som en gång sa:

– Integritet, vad ska man ha den till?! Man kan inte äta den, inte sälja den. (Fast kompisen som sa något för längesedan pratade om stolthet. Hon sade det naturligtvis i något resonemang kring relationer.)

När livet varvar upp i turbotakt halkar reflektionerna på efterkälken.

Så. Men de kommer. Kära vänner, de kommer.

De två stora frågorna

Någon gång förra veckan stod det klart för mig att det är två frågor jag ständigt söker svar på. Och att det är letandet efter svaren som driver bloggandet.

Är ni redo?

Kan en av dem vara frågan som gäller meningen med livet?

Nejnej. Inte så enkelt.

Hm. Vad sägs om ”Föds människan god”?

Näpp. Inte den heller.

Dags att bara skriva, eller hur?

Vad är den perfekta träningen för en sådan som mig?
I vilka cirklar hittar en de bästa samtidskommentarerna? De som faktiskt gör en klokare.

Tungt. Eller hur?

Det var allt för idag.
God natt.

Att blogga en lördagkväll. Är det detsamma som nederlag?

Jag råkar vara utan den här lördagkvällen.

Utan mina barn.

Utan min hyrda sommarstuga.

Utan specifika planer.

Utan Airb’n’b-gäster i hemmet.

Jag råkar vara MED den här lördagkvällen.

Med Netflix som hade en många filmer som gav intressanta idéer.

Med Airb’n’b-gäster som just nu är på premiären av ”Don Giovanni” på Drottningholmsteatern eftersom en dotter sjunger i en viktig roll.

Med Pokemon Go som fått mig att skratta med en jämnårig, lika välutbildad vän som blivit lika upptagen som jag. Hon är på level 18, jag på 15 (mina barn är på 13 och 14…..).

Med mängder av idéer att skriva om de närmaste veckorna.
Om jag får tid.
För nu händer det nästan för mycket.

Yoga.
Mat.
Tiden och kroppar. 90-tal vs nu. Synliga senor vid munnen – då, ett tecken på bulimi (kräkts för mycket….), nu, ett tecken på att vara vältränad och ha pli på ätandet.
”Long tail”. Ojojoj, vad det finns att skriva utifrån den. Nischkultur kontra masskultur.
Jag måste återkomma till referenser, cameos, easter eggs. I den nischkultur mina barn återfinns (som inte är så nischad) är referenserna hälften av filmerna. Jag börjar se filmer och TV-serier på samma sätt. Njuter av att se ”Alien” och ”E.T.” i ”Stranger Things” och att höra både Grace Slick och 80-talet i samma serie. Det binder ihop oss – vi som var där och som visste vad som pågick, inte bara hängde och lät oss översköljas.
Och så alla böcker jag läst och lyssnat på i sommar. Nånting vettigt har jag väl att förmedla, hoppas jag.

Och om det tar tid att återkomma så är det för att bra saker händer.

Varför är det svårt att åldras?

FullSizeRender — Jag återkommer till selfie-frågan. Jag har insett att jag själv gillar jag när jag ser sträng ut. ”Lyssna!” ”Tänk!” ”Det är din plikt!” Jag vill se angelägen ut.

Ja, något generellt svar på det kan jag ju förstås inte ge, jag är ju fånge i min kropp och i mitt huvud. Så för egen del tycker jag att det är knepigt med de yttre tecknen – att det hänger, rynkar sig, blir slappt. Det här är något jag jobbar med dagligen. Jag önskar att jag slapp tankarna på det. Jag skulle vilja använda Harry Potters väl använda trollformel ”Expelliarmus” på mina egna tankar. Eller ta ett piller. Vilket som. Tillsvidare får jag följa Stina Wollter på Instagram.

Men det jag egentligen var ute efter att skriva om idag var sovandet. För nu har jag i ett par veckors tid vaknat i vargtimmen, känt mig hemskt obekväm i en timme och sedan somnat om. Jag förstår inte vad det är som min kropp vill tala om för mig eller vad jag ska lära mig av det här. För i vargtimmen sover alla smarta delar av hjärnan, då sysslar de med uppbyggnad och annat vettigt i lönndom, medan ”the monkey mind” är mer uppstissad än någonsin. Levererar den ena ångestframkallande oron efter den andra. Som om den jobbade på ackord utan tänkande arbetsledning.

Som tur är har jag ju lyssnat på Kerstin Jeding när hon pratade om sömn och numera vet jag att det är ”the monkey mind” på fel drog som är den enda som är vaken. Det vill säga:

Tro inte på rösterna i ditt eget huvud i vargtimmen.
Ligg inte kvar i sängen. LIGG INTE KVAR I SÄNGEN.
Kliv upp ur sängen. Sätt dig skönt. Läs något halvintressant. Gå och lägg dig när sömnigheten knackar på igen.

Som vanligt tog det tid att identifiera störningen (att jag regelmässigt vaknar i vargtimmen). Sedan tog det tid att fatta att jag inte måste, dessutom inte ens bör tillåta mig själv att ligga kvar i obekvämheten i sängen, utan att jag bör agera. Och så tog det tid att komma ihåg att jag dessutom visste vad jag skulle göra.

Men nu gör jag det. Jag går upp (efter att ha parlamenterat med mig själv om det möjligen inte är möjligt att somna om av mig själv) och sätter mig med en bok. Just nu ”Long tail”. Som möjligen är litet för intressant för att fungera riktigt bra i sammanhanget.

När jag sedan vaknar på morgonen så är jag utvilad.

(Till historien hör att så här har människor regelmässigt sovit i vissa historiska perioder – somnat stenhårt på kvällen och sedan vaknat på natten. Och då har man varit vakna tillsammans och ägnat sig åt det man inte orkat med på kvällen. För att sedan, efter någon timme eller så, sova vidare.)

Och med den avslutningen, så blev detta inlägg inte bara en kortlektion i vissa aspekter av sovandet, utan gav er dessutom en historisk anekdot att lägga fram på en middag då samtalet avstannat.

Avbön

Jag har varit en sur typ de senaste dagarna. Jag har irriterat mig på översitteri, dumhet och följa-med-strömmen-beteende. Jag ber om ursäkt om jag tråkat ut någon eller om jag trampat på några tår.

NOT.

Jag är nog inte född in i denna värld för att ta hand om och stryka medhårs. Även om jag så länge trott det om mig själv. Jag har inte tid med sådant längre. Jag har alltför få år kvar för att slösa dem på att hålla med, trycka på ”gilla”-knappar och nicka instämmande. Om jag nu inte verkligen instämmer, gillar och håller med. För det händer ju ändå fortfarande. Att någon annan säger eller skriver något av vikt eller postar en innerlig bild eller länkar till något riktigt ögonöppnande.

Jo. Jag är väl medveten om att det finns något som heter ”fatisk kommunikation”. Det där vi ägnar oss åt när vi kommer till jobbet på morgonen eller träffar en annan dagisförälder eller har det vanliga kvällssamtalet med en anhörig. Innehållet i det som sägs är helt underordnat det faktum att vi visar att vi hör ihop. ”Hur var semestern?” ”Skönt att solen skiner.” ”Vad har du gjort idag?”

Och ja, jag kommer att fortsätta ägna mig åt viss fatisk kommunikation. Jag kan ju inte göra mig alldeles ensam, heller.

Men jag tänker också fortsätta kasta stenar i glashus och vara irriterad och argsint på det allmänna slappa tänkandet. Så det så. Over and out.

Hashtag livingthedream

Ja, det kan jag ju säga på en gång. Jag har jätteproblem med hashtaggarna livingmydream och livingthedream.

Det kunde ju vara riktigt intressant eftersom jag verkligen vill veta vad människor innerst inne drömmer om. Men tyvärr blir det ett ganska likriktat resultat:

Rent ekonomiskt skryt – kolla mina bilar, mitt snygga kök, min häftiga båt, min läckra fru. Yada, yada, ni fattar.
Yoga på olika sätt. Gärna i solnedgång/uppgång. Gärna vid vatten.
Eller, och här är det litet mer intressant, bilder som handlar om att välja en ny livsstil. Men ofta känns det som ”pilutta dig” och den som blir piluttad är ospecifik. Dessa bilder kan visa något väldigt vardagligt eller något riktigt äventyrligt. För den utomstående blir det kryptiskt. För det vardagliga är vardagligt och det äventyrliga är oftast litet häftigt i sig, men inte hårresande.

Så.
Jag längtar efter de riktiga livingmydream-bilderna. Inspirerade av Luke Rhinehart eller Carl Jung. Eller av Louise Bourgeois eller Yoko Ono. Riktigt modiga, riktigt konstiga. Där människor insisterat på sin dröm, no matter what, eller där de inte kunnat kompromissa för att då hade de gått sönder.

Ursäkta. Men jag tror inte att någon enda människas inre, sanna dröm kan vara ett nytt kök. Eller en bil. För i sådana fall, då förtjänar denna värld Donald Trump.

Selfies och porträtt. Eller vem är jag?

Jag hatar selfies. För på 9 av 10 ser jag hemsk ut. Eller, jag ser inte ut som jag hoppas att jag presenterar mig för världen. Jag hoppar några decimeter baklänges och tänker att den där människan vill jag inte umgås med.

Jag förstår heller inte selfies. Alltså andras selfies. Varför måste berättarens ansikte vara med? Gör det vyn eller sevärdheten mer rättvisa? Eller är det för att verkligen poängtera ”Jag. Var. Där.” OK. Jag fattar. Du var där. Så? (Som ni märker har jag inte några kompisar som gör duck-face-selfies flera gånger dagligen utan vi pratar om den typ av selfies medelålders människor gör.)

Eller handlar det om en vankelmodig hållning gentemot verkligheten: existerar den? Existerar jag i den? Om både jag och verkligheten finns i bilderna så kanske allting existerar – hoppas, hoppas! Om jag dessutom finns där med den jag antar att jag har ett meningsfullt förhållande till så kanske förhållandet är verkligt också?

Jag vet inte. Det här är bara teorier.

Som jag leker med. För jag fattar inte.

Däremot har jag några gånger blivit porträtterad av andra. Och i de bilderna finns jag. Min tvilling tecknade och målade mig, jag fastnade i en skissbok av Bianca Maria Barmen och det finns några bra fotografiska porträtt av mig. Men alla de här är från mina yngre år. Så hur framstår jag nu?

I väntan på att finna någon som vill porträttera mig så gör jag en selfie-exploration light. Jag tar en selfie i ljuset från den nedgående solen. Jag ser sur ut. Väldigt sträng. Kraftfull men inte så trevlig. Vem vet. Det är kanske jag.

Men så höjde jag kameran och då tittar jag uppåt, som om jag skulle titta upp på en längre man. Jag ser litet förväntansfull, litet undergiven och litet mild ut. Det är kanske jag.

Jag blev inte så mycket klokare. Och känner inte heller att jag gillar selfies mera.