Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Snart inleds säsongen av sanktionerat övervåld

Personerna på bilden har ingenting med texten att göra. Och tack till Wanås skulpturpark och Per Kirkeby för att ni inspirerar den tänkande allmänheten.

Eller det som tjockhudingarna kallar det – nollningar. Jag kom ihåg redan när jag i högstadiet hörde om att det på tekniska gymnasiet i den lilla staden där jag växte upp förekom aktiviteter där den enskilde helt plötsligt beordrades göra saker. Klättra på stegar, äta konstiga saker, överhuvudtaget synas och bedömas.

Och jag var så oändligt glad att jag bara skulle glida in någonslags reserverad gemenskap med andra mer eller mindre självmedvetna och obekväma flickor i en hum-klass. Det fanns inte med i min tankevärld att det skulle förekomma några initiationsriter där.

Många försvarar nollningarna, säger att ”det har ju alltid förekommit” (och, typ, ingen har ju dött än…..) och det är ett sätt att få nykomlingar att ”känna sig välkomna”. Hur obehagligt människor än har upplevt sina egna nollningar så är det märkligt många som senare försvarar företeelsen och som dessutom verkar se fram emot att själva utsätta andra för förödmjukelser, obehagligheter och ibland även fysiskt våld. För obehagligheter och förödmjukelser ser jag absolut som våld också, bara det att det är psykiskt och inte lämnar fysiska spår.

Så till slut är det dags att ställa frågan – vem ska bestämma om det är roligt med nollningar? Tjockhudingarna eller vi med tunn hud och sköra själar? Överallt annars i samhället skulle svaret vara självklart. Men nollningarna verkar vara heliga. Någon som förstår varför?

Jag kommer inte att vara den sista

Jag har precis trotsat högsommaren och sett de åtta avsnitten av ”Stranger Things” på Netflix. Jag lovar att ni kommer att höra mer om den serien. Den släpptes 15 juli och har redan etiketterats som en kultserie. Vilket jag såg i en artikel i Variety som jag fick fram när jag googlade på serien. Och då måste ju det vara sant. Det var Aktivistvalkyrian som sett några minuter på första delen och frågade om jag också ville se. Sen var jag fast, totalt fast bara efter några scener.

Det är en mash-up gjord av människor som älskar populärkultur. Av människor som har sett och älskat ”Alien” och ”Aliens” (vi struntar i 3:an och 4:an), som har sett och älskat ”E.T.”, som förhåller sig till 80-talet som det årtionde då mycket började växa, då förändringar påbörjades. Som förhåller sig till amerikanska hålor i mellanvästern som om det är där AMERIKA finns. Som återberättar den eviga sagan om hierarkierna i high school, om nördarna, om fotbollskillarna, om cheerleader-tjejerna och om hur viktigt det är att agera inom den roll du tilldelats. Den roll du fått baserat på ditt utseende, din fallenhet för sport eller naturvetenskap, hur anpassade dina föräldrar är.

Utan ”Alien”, ingen ”Stranger Things”. Ingen ”E.T.”, ingen ”Stranger Things”. Utan 80-talsfilmerna, ingen ”Stranger Things”. Det är referenser (”easter eggs”) hela tiden. Som ju är enormt roliga att försöka hitta först – bara det är ju som ett sällskapsspel i sig. Referenserna finns i allt – vad karaktärerna gör, vad de har på sig, vad de säger, vilka skådespelare som valts och så naturligtvis – hela historien i sig.

Men även om en nu inte uppskattar sällskapsspelet ”Hitta Easter Eggs” så är ”Stranger Things” en njutbar serie som förhöjer livskänslan. Dra för gardinerna (om solen nu fortfarande skiner), fixa litet godis eller snacks, sätt dig på något mjukt ställe, sätt mobilen på ljudlöst.

Idag orkar jag inte vara arg

För det är svensk sommar och jag har ledigt och vattnet är njutbart och Pokemon Go gör att både jag och barnen kommer ut och rör på oss i den urtjusiga svenska högsommaren.

För att jag nog sovit ikapp och det är därför jag inte kan somna på något skönt sätt på kvällarna och det är därför jag inte sover särskilt länge och särskilt njutbart. Är jag kanske utvilad?!?

För att jag kommit klart utanför min komfortzon med den båt som numera tillhör familjen. Jag tittar på den och ser bara en massa prasslande textilier och snören som sitter ihop med båten på ett väldigt intrikat sätt. Jag förstår ju i princip hur den ska röra sig i vattnet, men det kunde lika gärna vara en upphottad DeLorean med tidsresekapacitet. Det är helt enkelt tur att Aktivistvalkyrian kan det här med segling. Och jag förstår att jag ska bara kliva åt sidan här, det är hon som kan, hon som bestämmer.

För att jag sett alla åtta avsnitt av ”Stranger things”, högläst ut den tredje Mickey Bolitar-deckaren och gjorde fantastiskt goda laxburgare igår. Och allt detta ska jag delge världen. Precis som att det är dags att läsa klart ”Long Tail”. Och jo, det är klart, då kommer jag att bli litet irriterad. För då kommer jag att inse att de flesta inom kräng- och påverkansbranschen fortfarande inte har fattat att vi lever och verkar i en ny tid nu. Och det vore ju kul att prata om nutid med sina branschkollegor, inte om historien.

Men mest skiner solen och populärkulturen är spänstigare, bredare och mer tillgänglig än någonsin.

Så häng med! Jag är utvilad, inspirerad och har ny surf!

Tillbaka i vattnet

PICT0724 — Jag och min tvilling i en finsk insjö 1970. Vi badade alltid så fort det fanns minsta chans. Det här var ett fint kvällsdopp. Mjukt insjövatten. Kvällsljummet i luften.

Förra året eller så skrev jag om att ett dopp i havet är bättre än Stesolid och jag har fortsatt praktisera bad och fundera på effekterna av dem.

Senast idag simmade jag fram och tillbaka utefter strandlinjen i 20-21-gradigt Östersjövatten. Några snälla svallvågor efter förbifarande båtar gjorde vattnet litet mjukt gungande då och då. Några vindilar kom och krusade ytan. Barnen plaskade, stänkte, kastade sig, simmade.

Jag kom upp till huset och kände mig väldigt tillfreds. Hela kroppen har varit med. Hela jag har varit med.

När det friska vattnet möter kroppen möter det HELA kroppen. Huden är ju vårt största organ till ytan sett och dessutom tätt försett med receptorer. Jag antar att när kroppen omsluts av vatten så är det en sensorisk kaskad vi är med om. Så många förnimmelser på en gång att tankeverksamheten tillfälligt pausas. Vår ”monkey mind” stängs tillfälligt ner på ett effektivt sätt. Är det bland annat därför välbehaget infinner sig efter ett bad precis på samma sätt som välbehaget infinner sig efter en stunds meditation?

Och här är en nutida bild med plasket av Pojken.

The summer of ’16 – the summer of Pokemon Go?

Två veckor sedan Sverige släpptes in i Pokemon Go-gemenskapen. Två veckor av en del larm men mest av milda glädjetjut från föräldrar som sett sina ibland alltför innesittande barn ge sig ut i grannskapet. Och i större och större cirklar utanför det. På sina jakter träffar de andra som är ute på samma sorts jakt och i ett svep blir barnen synligt mer sociala (för när de sitter inne i synbar ensamhet är de ju ofta väldigt sociala, men vi avkodar inte deras aktiviteter som sociala eftersom vi vuxna ofta sätter likhetstecken mellan social samvaro och relativ fysisk närhet. Det verkar som många vuxna tror att barnen umgås med själva mobilen eller datorn eftersom det är så det ser ut) .

Men det är ju inte bara de yngre som kommit ut. Det handlar ju om att hela familjer fått något att samlas kring. Där alla är lika intresserade av att ge sig ut och ge sig in. Det behövs inga stora planer, bokningar och köp av utrustningar för att tillsammans komma ut i naturen. Det behövs bara varsin smartphone och surf kvar den här månaden.

Jag kommer att återkomma till att vi inte har Hylands Hörna längre som binder oss samman som folk. Jag har skrivit om det tidigare också, men det fenomenet förtjänar än mer resonemang, ännu flera ord. Men den här sommaren har vi en gång till förenats kring något gemensamt. Det blev inte allsången på Skansen, det höll på att bli Emil Jensens sommarprogram men det blev en app som använder GPS:en i mobilen och som skapar ett lager ovanpå vår ”vanliga” verklighet.

Och ja, anledningen till att jag sitter och skriver istället för att vara ute på Pokemon-jakt är att jag har slut på Poke-bollar. På ön där jag semestrar finns det Pokemons att fånga, men det finns inga Poke-stops att ladda hem flera bollar på. Vilket gör att vi imorgon måste åka till Vaxholm. DÄR finns det Poke-stops.

Michelle Obama och kampen mot det allmänna slappa tänkandet

Det händer konstiga saker i det stora, mäktiga och märkliga landet i väst. Vi riskerar att få en riktig pajas på världens mäktigaste ämbete. Hur kan det hända?

Ett av svaren är väl att det är jobbigt att tänka. Så när någon säger att han ”säger som det är” och det blir enkelt att förstå sig på den krångliga nutiden när en lyssnar på honom då väljer den slappa tänkaren att stödja pajasen.

Men tyvärr. Tillvaron är knepig. Den är underbar i sina många lager. Men det krävs faktiskt både energi och tankemöda för att ens börja försöka förstå. Och det är vår förbannade skyldighet att försöka förstå! Annars förverkar vi vår rätt att påverka.

Som vanligt kastar jag sten i glashus eftersom jag ibland bara inte orkar följa med ordentligt i nyhetsflödet. Men även så tar jag mig min rätt att säga: TÄNK! SLUTA SLAPPTÄNKA!

Var kommer då Michelle Obama in i det här? Jo. För att hon och hennes rådgivare inte slapptänker. De insisterar på att historien spelar roll men att den inte måste definiera oss, de använder samtidens nya kommunikationskanaler och möjligheter. Men de budskap Michelle Obama framför pajasförenklar inte tillvaron och även när hon agerar med i ”Carpool Karaoke” så förlorar hon inte trovärdighet och hennes hjärtefrågor förlorar inte i angelägenhet.

Det blir två långa Youtubeklipp som avslutar dagens inlägg.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=ln3wAdRAim4&w=560&h=315]

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=4ZNWYqDU948&w=560&h=315]

En fin analys av talet kan du läsa här.

På hemligt uppdrag

Det här med att vara Airb’n’b-värd för med sig spännande samtal och nya kunskaper. Och ibland märkliga situationer.

Nu ligger det i mitt kylskåp en rosalila presentpåse som jag ska leverera. Den innehåller inget olagligt, bara en vanlig chokladkaka av märket Lindt (jo, jag lovar!) och ett brev. Gästen som lämnade presenten för vidare leverans hade sett ut mig, han ville anförtro det här uppdraget till någon han kände kunde tycka att det var roligt att få vara en del av något äventyrligt. Han hade läst mina gästers fina omdömen om mig och vågade fråga (även om han verkade litet obekväm och generad först).

Jag kommer att få motta vidare instruktioner. Under tiden ligger presentpåsen i kylen för att chokladen inte ska flyta bort.

Vad är jag en liten del av? Kanske en kosmopolitisk romans?

Mysigt rum i lugnt område

Lidingö, Stockholms län, Sverige

Nära till storstadens hela utbud av nöjen och kultur ligger Lidingö, en skärgårdsö. Från lägenheten är det promenadavstånd till havsbad, insjöbad, bassängbad, löpslingor och vandringsleder.

https://www.airbnb.se/embeddable/airbnb_jssdk

Akta er för ”Marcella”!

Jag tror det var när jag fått telefonsamtalet från min dotter när hon satt i en trappuppgång i ett okänt hus i Nice tillsammans med de andra i sin familj och ett annat svenskt par, när de just undkommit den framrusande vita lastbilen, som jag började titta på ”Marcella” på Netflix. Jag fick telefonsamtalet innan jag ens hört eller sett något på TV eller i sociala medier om vad som hänt i Nice, så jag hann aldrig bli orolig utan blev i samma ögonblick viss om både dådet och om mina barns trygghet.

Men ändå. Jag behövde bli distraherad. Jag hade några dagar då jag bara ville att tiden skulle gå så att jag sedan kunde få träffa och ha barnen nära. Då började jag titta på ”Marcella”. Och tittade klart eftersom den var spännande och i lagom många avsnitt.

MEN. Hur många plotholes var det inte? Hur konstruerad var inte historien? Hur märkliga var inte karaktärerna? Hur litet kärlek till karaktärerna fanns där inte? Hur litet känsla och hur mycket rutinkonstruktion var där inte?

Hans Rosenfeldt. Det förklarar allt. Han är en duktig men helt okänslig snickargubbe. Han är nog bäst i världen på Post-it-lappar-konstruktioner. Men ackackack, hur långt han är från sin själ. Och därmed finns det ingen karaktär som får eller förtjänar kärlek, det finns ingen moral att hålla sig i. ”Marcella” är en duktig konstruktion som lämnade mig lätt illamående. Det luktar manipulation lång väg. Precis samma känsla som när jag läst ”Hypnotisören”. Usch, för sånt!

(Se ”River” istället. Stellan Skarsgård gör en hel men trasig människa trovärdig. Skådespeleri par excellence.)

Vad chiapuddingen egentligen handlar om

Nej. ”Chiapudding” låter som en god efterrätt. Litet snygg, sådär. Nejnej. Det är halkigt, litet mysigt slemmigt (om en gillar kräm) och passar fint ihop med blåbär. Men det är inget jag skulle servera efter en trevlig middag. Inte ens efter en normal middag.

MEN. Den gör magen glad och fin. Det är därför alla pratar (pratade?) om chiapudding. Fast ingen säger egentligen något om varför. Chiapudding, litet kundalini-yoga och rejält med kaffe – det är allt som behövs för att en tantmage ska vara glad.

För det har jag förstått – efter sömn (som är det nya svarta) så är magens funktion det tanter över femtio gärna pratar om. Allt enligt Agneta Sandström. Så då drar jag mitt strå till stacken.

Och allt du behöver veta om chiapudding är detta: 1.5 msk chiafrön i 1 dl vätska. Rör runt ett par gånger under första kvarten. Sedan kan du låta det hela stå i kylen över natten. Häll på litet bär, hackad frukt, några nötter och annat som gör det hela mer aptitligt.

Tomma sommarstugor och längtande människor

Jag åkte hem från ön en söndag i december med taxibåten och en annan kvardröjande sommargäst. Komplett med julgran från egna tomten. Tror jag.

Jag frågade den andra sommargästen om jag kunde lifta med honom in till stan. Jo, det gick bra. Så vi satt där och pratade under de trekvart som det tar att komma in till Stockholm. Han berättade om vad som hänt de senaste 15 åren ute på ön, de femton år jag inte varit där. Han berättade om den nya sortens sommargäster som köper ställen i skärgården för att det är det man ska ha (ytterligare en punkt till Checklistan för livet, alltså). Eftersom de har barn som är så upptagna med alla typer av aktiviteter och eftersom den här sortens människor också måste utnyttja de ynkapynka semesterveckorna till utlandsvistelser så är ön mer folktom än någonsin på somrarna. Antingen är den nya sortens sommargäster i sitt hus på midsommar och har fest eller så kommer de någon vecka i augusti och har kräftfest.
Resten av året står husen ekande tomma.

Delningsekonomimänniskan i mig blir som tokig. Tokig av litet ilska men mest tokig över att det finns så stora möjligheter. I och med att jag själv kommunicerar mycket kring min glädje över att få ha kommit tillbaka till mitt paradis och att jag är där så mycket jag bara kan, så har jag fått en del frågor från vänner och bekanta om hur man hittar ställen att hyra. Och ja, det finns ställen som inte används. Ja, det finns skötsamma människor som vill hyra sommarställen. Men det verkar svårt att hitta en marknadsplats. Där agenterna på samma sätt som med Airb’n’b är försedda med trovärdighetsbetyg. För självklart är det förtroende som är den springande punkten här.

Även om den nya sommargästtypen är en som inte behöver bry sig om ökande räntor eller amorteringskrav så vill den nog gärna ha in en extra slant till nya Ralph Lauren-kuddar i marint mönster eller en ny Michael Kors-väska till tonåringen. Så varför finns inte marknadsplatsen? Eller gör den det men den är dåligt kommunicerad? Enlighten me, please!