Det här med att vara Airb’n’b-värd för med sig spännande samtal och nya kunskaper. Och ibland märkliga situationer.
Nu ligger det i mitt kylskåp en rosalila presentpåse som jag ska leverera. Den innehåller inget olagligt, bara en vanlig chokladkaka av märket Lindt (jo, jag lovar!) och ett brev. Gästen som lämnade presenten för vidare leverans hade sett ut mig, han ville anförtro det här uppdraget till någon han kände kunde tycka att det var roligt att få vara en del av något äventyrligt. Han hade läst mina gästers fina omdömen om mig och vågade fråga (även om han verkade litet obekväm och generad först).
Jag kommer att få motta vidare instruktioner. Under tiden ligger presentpåsen i kylen för att chokladen inte ska flyta bort.
Vad är jag en liten del av? Kanske en kosmopolitisk romans?
Nära till storstadens hela utbud av nöjen och kultur ligger Lidingö, en skärgårdsö. Från lägenheten är det promenadavstånd till havsbad, insjöbad, bassängbad, löpslingor och vandringsleder.
Jag tror det var när jag fått telefonsamtalet från min dotter när hon satt i en trappuppgång i ett okänt hus i Nice tillsammans med de andra i sin familj och ett annat svenskt par, när de just undkommit den framrusande vita lastbilen, som jag började titta på ”Marcella” på Netflix. Jag fick telefonsamtalet innan jag ens hört eller sett något på TV eller i sociala medier om vad som hänt i Nice, så jag hann aldrig bli orolig utan blev i samma ögonblick viss om både dådet och om mina barns trygghet.
Men ändå. Jag behövde bli distraherad. Jag hade några dagar då jag bara ville att tiden skulle gå så att jag sedan kunde få träffa och ha barnen nära. Då började jag titta på ”Marcella”. Och tittade klart eftersom den var spännande och i lagom många avsnitt.
MEN. Hur många plotholes var det inte? Hur konstruerad var inte historien? Hur märkliga var inte karaktärerna? Hur litet kärlek till karaktärerna fanns där inte? Hur litet känsla och hur mycket rutinkonstruktion var där inte?
Hans Rosenfeldt. Det förklarar allt. Han är en duktig men helt okänslig snickargubbe. Han är nog bäst i världen på Post-it-lappar-konstruktioner. Men ackackack, hur långt han är från sin själ. Och därmed finns det ingen karaktär som får eller förtjänar kärlek, det finns ingen moral att hålla sig i. ”Marcella” är en duktig konstruktion som lämnade mig lätt illamående. Det luktar manipulation lång väg. Precis samma känsla som när jag läst ”Hypnotisören”. Usch, för sånt!
(Se ”River” istället. Stellan Skarsgård gör en hel men trasig människa trovärdig. Skådespeleri par excellence.)
Nej. ”Chiapudding” låter som en god efterrätt. Litet snygg, sådär. Nejnej. Det är halkigt, litet mysigt slemmigt (om en gillar kräm) och passar fint ihop med blåbär. Men det är inget jag skulle servera efter en trevlig middag. Inte ens efter en normal middag.
MEN. Den gör magen glad och fin. Det är därför alla pratar (pratade?) om chiapudding. Fast ingen säger egentligen något om varför. Chiapudding, litet kundalini-yoga och rejält med kaffe – det är allt som behövs för att en tantmage ska vara glad.
För det har jag förstått – efter sömn (som är det nya svarta) så är magens funktion det tanter över femtio gärna pratar om. Allt enligt Agneta Sandström. Så då drar jag mitt strå till stacken.
Och allt du behöver veta om chiapudding är detta: 1.5 msk chiafrön i 1 dl vätska. Rör runt ett par gånger under första kvarten. Sedan kan du låta det hela stå i kylen över natten. Häll på litet bär, hackad frukt, några nötter och annat som gör det hela mer aptitligt.
Jag åkte hem från ön en söndag i december med taxibåten och en annan kvardröjande sommargäst. Komplett med julgran från egna tomten. Tror jag.
Jag frågade den andra sommargästen om jag kunde lifta med honom in till stan. Jo, det gick bra. Så vi satt där och pratade under de trekvart som det tar att komma in till Stockholm. Han berättade om vad som hänt de senaste 15 åren ute på ön, de femton år jag inte varit där. Han berättade om den nya sortens sommargäster som köper ställen i skärgården för att det är det man ska ha (ytterligare en punkt till Checklistan för livet, alltså). Eftersom de har barn som är så upptagna med alla typer av aktiviteter och eftersom den här sortens människor också måste utnyttja de ynkapynka semesterveckorna till utlandsvistelser så är ön mer folktom än någonsin på somrarna. Antingen är den nya sortens sommargäster i sitt hus på midsommar och har fest eller så kommer de någon vecka i augusti och har kräftfest.
Resten av året står husen ekande tomma.
Delningsekonomimänniskan i mig blir som tokig. Tokig av litet ilska men mest tokig över att det finns så stora möjligheter. I och med att jag själv kommunicerar mycket kring min glädje över att få ha kommit tillbaka till mitt paradis och att jag är där så mycket jag bara kan, så har jag fått en del frågor från vänner och bekanta om hur man hittar ställen att hyra. Och ja, det finns ställen som inte används. Ja, det finns skötsamma människor som vill hyra sommarställen. Men det verkar svårt att hitta en marknadsplats. Där agenterna på samma sätt som med Airb’n’b är försedda med trovärdighetsbetyg. För självklart är det förtroende som är den springande punkten här.
Även om den nya sommargästtypen är en som inte behöver bry sig om ökande räntor eller amorteringskrav så vill den nog gärna ha in en extra slant till nya Ralph Lauren-kuddar i marint mönster eller en ny Michael Kors-väska till tonåringen. Så varför finns inte marknadsplatsen? Eller gör den det men den är dåligt kommunicerad? Enlighten me, please!
En av mina vänner vill inte prata med mig förrän jag har återfått en normal andning.
Det har jag tänkt mycket på den senaste tiden. Att jag själv ofta är mitt i någonting när jag sätter mig ner vid ett fikabord, i ett sammanträdesrum eller vid middagen. Eller kliver in genom en dörr. Mitt i en berättelse, mitt i en tankegång. Inte så ofta bara där, just då.
(Som nu, när jag sitter och skriver det här en julimorgon på landet. Vinden är snäll, solen skiner varmt men jag har placerat mig i skuggan, jag hör en hel del fåglar, både stora och små, det är så tidigt att bara småbarnen hos grannarna hörs. Jag är litet närvarande när jag berättar om vad jag förnimmer, men faktiskt sitter jag ju här och skriver. Och då är jag inte riktigt här ändå.)
Tänk om det kunde bli självklart att varje möte, varje lektion i skolan skulle inledas av en gemensam stund av andningsfokus.
– Nu, säger avdelningschefen, så tar vi och sätter oss riktigt skönt i våra stolar. Blunda och känn hur stolen känns mot kroppen, mot lårens baksida, mot ryggen. Placera fötterna stadigt i golvet. Andas in genom näsan. Andas ut och låt axlarna sjunka. Fortsätt fokusera på andningen i tio andetag.
Eller så.
Skulle vi då ha helt andra möten? Helt andra skol- och arbetsdagar? Stand-up-möten och andra intressanta delar av agilt arbetssätt – vore det mer effektivt att byta ut dem mot en gemensam andningsstund?
Utan att bli alldeles flummig så måste jag ju säga att de gånger jag mediterat i grupp har stora saker hänt inom gruppen. Kanske är det bara för att vi just då har delat en lugn och fokuserad stund, att vi har delat en behaglig stund. Eller så sker faktiskt någotslags utbyte mellan människor i det meditativa tillståndet. Efteråt har det varit väldigt mycket svårare att kallprata. Att dra igång en debatt eller ett gräl skulle vara helt otänkbart.
Vad är din åsikt och erfarenhet? Själv ska jag kanske sätta timern på mobilen på alarm ganska många gånger om dagen. ”Andas” ska det stå när signalen ljuder. Med några utropstecken dessutom.
Jag avslutar med den tibetanska munken som så enkelt lär ut meditation.
Särskilt som jag åkte på bil”semester” med barnen. Med stopp på tre ställen på fem dagar.
Särskilt som jag hade några extraspännande Air’n’b-gäster som i ett fall gav mig ett spännande uppdrag och i ett annat fall påminde mig om resor och drömmar för trettio år sedan.
Särskilt som barnen var i Nice fjortonde juli och räddades i sista minuten från den framrusande lastbilen av sin pappa.
Så det där med reflektion fick visst bli nu. När barnen och jag varit på landet nästan en vecka. Kylen och frysen full med mat. Vattnet vid klipporna är äntligen riktigt njutningsfullt badbart. Våra aphjärnor (återkommer till det uttycket) har börjat lugna ner sig.
Jag sover mycket. Och drömmer tydliga drömmar. Det är som om jag skickar ut själen i drömvärlden när jag somnar. Och själen kommer tillbaka med meddelanden till mig. Jag har haft några riktigt obehagliga upplevelser i drömvärlden. Så obehagliga att jag behövt ligga kvar i sängen och låta själen komma ihåg att allt är lugnt, det finns ingen farlig människa här, inga mobbar som trycker på, bara vi tre, solen, träden, vattnet och en massa tid. Sedan har jag kunnat stiga upp och vara här och nu.
Tid för reflektion. Reflektion behöver tid. Reflektion kan inte stressas fram, då blir det bara förnuftigt tänkande.
Imorse var jag en åldrande kvinna som tog ett välgörande morgondopp före kaffet. Det kalla vattnet som jag klöv igenom med några simtag och som omslöt mig med sin friskhet, som väckte mig på alla sätt. Inte minst vaknade jag själsligt. Ingenting var kvar av den där luddighetskänslan, vad-ska-vi-hitta-på-idag-jag-har-inga-idéer-känslan. Jag kände en allmän optimism och förväntan. Jag behövde två mackor till kaffet efter badet. Kroppen var alldeles nöjd. Den log tillsammans med själen.
Vad det helt enkelt ett föryngringsbad jag tog?
För sedan har jag varit bokslukande tolvåring. Äntligen har jag givit mig på Harry Potter. Bara första boken än så länge, men jag inser att jag kommer att plöja dem alla. Jag vet att jag är sist ut, men vad spelar det för roll – den här underbara upplevelsen har legat och väntat på att tidpunkten skulle bli rätt och det är den nu.
Förutom att jag åkt fram och tillbaka mellan åldrarna har jag gjort ett sommarlov på några dagar. Jag har slappnat av med barnen så att vi alla sovit tio-elva timmar varje natt. Och jag har känt igen mig – ”Så här är det att sova! Det här är sömn. Det här är det som behövs för att själen och kroppen ska fungera. Just det!”
Jag har läst Harry Potter, jag har lyssnat på Roslund/Hellströms senaste ”Tre minuter”, jag håller på att läsa ”Jägaren” högt för oss allihop (inga djupa tungkyssar än så länge, de är så jobbiga när en läser högt). Vi har spelat spel, om att bli rik på bönor, om att få kortet med prinsessan och så det där eländiga spelet Fluxx där reglerna ändras hela tiden.
Då, igår när vädret spelade upp sig som den allra vackraste av svenska sommardagar, då badade vi hela dagen, kändes det som. Det är klart, ibland var vi uppe vid huset, men det var liksom bara för att vi snart skulle ner till klipporna och bada igen. Först var det nästan obehagligt kyligt att gå ner i vattnet, men så inträffade det där som jag nu minns från barndomen, att det helt plötsligt blir jätteskönt, att det går att simma och vara i hur länge som helst.
Klart att vi har plockat fästingar och legat vakna av irriterande flugor, men myggen har inte kommit ännu. Mycket märkligt.
Läst. Badat. Högläst. Spelat spel. Ätit godis. Kvällspromenerat med fågelsång och nattviolsdoft som sällskap. Eldat brasa. Gjort litet nytta.
Det absolut bästa med känslan av sommarlov är inte vädret. Är inte aktiviteterna eller bristen på dem. Det är känslan av att ledigheten är oändlig. Och full av möjligheter. Även om det är dimma. Även om kassan är skral.
(Jag skrev det här igår, dagen efter midsommardagen, om det är någon som blir förvirrad av väderreferenserna.)
Idag citerar jag Alfred, drängen i Katthult, när han skulle göra slut med Lina, pigan i Katthult:
Nej, jag tror vi tar och skiter i det!
Och med ”det” menade han förlovning och giftermål. Medan jag menar midsommar.
Jag har för avsikt att njuta av en härlig dag inomhus. Kanske med brasa, kanske med sällskapsspel. Definitivt med god mat. Men. Sillen är för kall idag. Nubben hägrar inte det minsta. Sitta ute medför gummistövlar (mina läcker) och regnjacka som jag inte har. Det vill säga vått och otrivsamt.
Däremot imorgon ser det alldeles perfekt ut för hoppa-runt-majstången, den kalla sillen, en liten pärla och kransbindning. Och badet kommer att sitta fint när svetten kommit igång efter promenaden från dansbanan.
I sociala medier ser jag att den allmänna stämningen verkar ganska låg idag med Brexit som röstades för och detta gråväder som verkar råda i hela landet utom i Hälsingland där de kan stoltsera med kransar och buketter i solsken. Så. Jag tycker att vi struntar i midsommar idag och tar det imorgon istället. Eller någon annan dag med mer passande väder, färre främlingsfientliga aktioner i omvärlden och när minnet av fotbolls-EM bleknat alldeles.
