Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Jag ska inte gå på soffhörnets mjuka lockelse in i förnekelsen

Mitt Facebook-flöde flödar över av upprop och uppmaningar att agera och uppvisningar av aktioner, både stora och små. Mot näthat. Mot fängslande. Mot miljöförstöring. För flyktingar. För goda saker.

Det blir mycket. Det blir för mycket. Jag känner själv hur jag börjar stänga ner, stänga in, krypa ihop, titta inåt.

Farligt, farligt. För jag känner försvarsmekanismerna dra igång. Cynismen. Bortförklaringarna.

Det här är inte en kamp bara mot de onda krafterna utanför och på internationell nivå, det här är en kamp på det högst personliga planet.

Därför ska jag fortsätta i det lilla:

1) Berätta för mig själv varje dag att det lilla jag gör påverkar

2) Sopsortera, inte shoppa, nyttja kollektivtrafiken

3) Följa nyheterna med en klar och analytisk blick, vilket betyder att jag snabbspolar en hel del och hoppar över mycket

4) Blanda strängt innehåll med lättsammare tankar på bloggen

5) Inte ge upp

Och eftersom jag nu varit sträng i några inlägg efter varandra så börjar det bli anledning att posta litet lättviktigare innehåll. Vad sägs om:

1. De fem bästa tipsen för en trög mage (kommer de flesta medelålders kvinnor att gå igång på)

2. Snapchat och tonåringarnas behov av slutna rum

3. Finns det någon reklam som fungerar 2017?

4. Bästa Netflix-tipsen inför julen

5. Klimatsmarta recept – två, TVÅ till på köpet. De är jättegoda och vardagssnabba, men båda funkar fint som helgmat.

6. Twitter – dumskallarnas sammansvärjning (och jag är dummast!)

Dags att vara rädd

Dags att erkänna rädslan.

Dags att inte normalisera tillståndet i världen.

Dags att använda tänkandet till goda saker. Varje sekund, varje minut, varje timme.

Jag lyssnade till Erica Joy Baker i veckan. Modig och rädd och vältalig. Lyssna på henne du också. Det finns stor kraft och mycket handling att hämta i den här halvtimme.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=DKImPAjhDR8&w=560&h=315]

När klimathotet är inbyggt i produkten

Jag köpte en ny flaska toarengöring. Den kommer inte att räcka länge. Det går inte att vara miljömedveten. Det är faktiskt helt omöjligt så länge jag använder det här medlet och, särskilt, så länge jag accepterar förpackningen.

Flaskan är noggrant designad för att slösa med innehållet. Så, hur mycket företaget än betalat för Svanen-märkningen så har det byggt in miljöförstöringen i produkten.

Väldigt enkelt. Tunn plast och stor öppning.

Precis som jag lärde mig om Yes-flaskorna på 90-talet. En insatt person berättade att förpackningarna var nogsamt utformade för att diskmedlet skulle ta slut hyfsat fort så att det snart var dags att köpa ny flaska Yes. Tunn plast och stor öppning betyder att det är omöjligt att bara använda några droppar, även om det är så rådet är skrivet på flaskan.

Det går att göra något

Jag avslutade förra blogginlägget med ”Vi har inte fått vårt intellekt för att slösa med. Använd det nu.”

Som sagt, nu är det slut på ynkandet. Det är dags att erkänna den egna skulden och gå vidare. Ersätta en del av fritiden, slö-och-släng-tiden med att få ordning, få struktur, skaffa helhetssyn. Och agera med de medel vi har.

Jag pratar inte om träning. Jag pratar inte om mat. Jag pratar inte om städningen.

Jag pratar om världsläget. Jag pratar om Trump. Jag pratar om SD.

Har du tänkt att sluta läsa här för nu blev Issadissa jobbig och krävande? Men gör inte det. För nu ska jag vara ytterligt konstruktiv och uppmuntrande.

Det handlar om små steg.

Alla behöver inte göra allting.
Vi kan lära varandra.
Var vaksam på när du bara reagerar. Se till att tänka efter och tänka till just då.
Använd din tid och din energi smart. (Det tänker jag göra.)

Jag har försökt att följa nyhetsrapporteringen på SVT, jag bläddrar i Dagens Nyheter, jag letar på nätet efter mer djupgående artiklar, reportage och analyser. Det första jag märker är att det är svårt att hitta något av större värde. Jag tittade på ”Agenda” och tänkte att jag skulle bli litet klokare. Men även där tillåter redaktionen polarisering och rena reaktioner, ställningskrig och pajkastning. Och det som var tänkt att vara fördjupning och försök till analys blev partipolitik och valpropaganda, försök till lättköpta poänger på den tänkte motståndarens bekostnad.

Nu behöver jag och andra din hjälp. Var hittar jag de kunniga analyserna? Har du läst eller sett något som förklarar riktigt, riktigt bra, som ger ledtrådar som kan hjälpa oss att förstå och agera?

Jag avslutar dagens inlägg med den arga Jonathan Pie (Tom Walker). Hans frustration drog igång mitt konstruktiva engagemang.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=GLG9g7BcjKs&w=560&h=315]

Jag är skyldig

Jag tänker inte skriva ”vi”. För jag är personligen skyldig till att Donald Trump vann, till att Sverigedemokraterna är så stora i Sverige, till att Brexit blev verklighet.

Jag har slösat min tid och min förmåga de senaste åren. Ja, de senaste årtiondena tillochmed.

I tider av personliga kriser och allmän deppighet har jag vänt mig inåt, mot det jag hittat som varit varmt och gott. Barnen, hemmet, sociala medier, mat. Ja, ni vet. Och de strider jag utkämpat har varit på mycket små arenor.

Men det går inte längre. Jag kan inte leva som om världen därute inte angår mig. Det är dags att inse att jag kan påverka, både i det lilla och kanske i det något större.

Än så länge vet jag inte exakt vad jag ska göra. Men jag vet i alla fall att jag ska börja prata med dem som tycker olika, jag ska inte bara avfärda dem. Jag ska se till att inhämta och bearbeta fakta, tyckanden och teorier så att jag kan förstå, inte bara vara skrämd. Men jag ska också fortsätta sopsortera, ge pengar till organisationer som hjälper och oftare ha kontanter att ge till de som tigger.

Jag ska begränsa min tid på sociala medier så att jag har tid och orkar läsa strukturerat och målmedvetet.

Nu är det inte tid för tappade sugar och svartsyn, det är inte tid för förakt och cynism, det är inte tid för enkla sanningar. Vi lever i en tid av omtumlande förändringar. Inför förändring reagerar vi, det ingår i att vara människa. Vi kan välja att reagera enkelt – förkasta, håna, stänga in oss (jag tänker inte skriva något om köksrenoveringar och maratonlopp, men ni vet vad jag menar), förskansa oss med enkla ”sanningar”. Men de omtumlande förändringarna är komplexa, de väcker motstridiga känslor – du som enskild människa med moral och ansvar måste faktiskt försöka lära dig, förstå och ta välgrundad ställning. Och agera. I det lilla och i det litet större. Kanske till och med på en större arena.

Vi har inte fått vårt intellekt för att slösa med. Använd det nu.

Att vara en Leonard Cohen-kvinna

Jahapp. Så dog även Leonard Cohen detta märkliga upp-och-ner-år 2016. (Jag kommer att skriva mycket om Donald Trump och allt kring det, men just idag behövde jag lägga mig på ytan.)

En sak är klar: Leonard Cohen var en av de gubbar som i mina och mina närmastes unga år satte ”den mystiska och fascinerande, ja, GÅTFULLA Kvinnan” på kartan.

Alltid med långt hår.
Alltid med sotade ögon.
Alltid med impulsivt beteende.
Alltid boende på något udda sätt eller udda ställe. Båt. Gammalt hus i Grekland. Någon miljonärs uthyrda hus. Rivningskåk.
Alltid med levande ljus.
Alltid med det implicita löftet att aldrig stanna, att aldrig kunna fångas.
Alltid med passionerade kärlekshistorier från avlägsna platser på jorden: kamelskötare i Mongoliet eller schaman i Sibirien.

Vi växte upp med henne bredvid oss. Ibland tog hon tillfälligt boning i någon medial person – Suzanne Brögger låg bra till. Marianne Ahrne med sina drömska, sotade ögon, stora lockar och avlägsna passioner likaså.

Å, vad vi ville vara mystiska, fascinerande, gåtfulla.

Men. Vi var fjorton. Extremt verkliga. Kanske någons våta dröm bara för att vi hade bröst, men definitivt ingens illusion, ingens längtan.

Så, kära Leonard Cohen som är i himmelen, ha det så bra däruppe med änglarna. De passar bättre i skyn än i tonåriga tjejers komplexfyllda värld. Sjung för dem och låt oss andra vara människor.

(Och därmed tänker jag bara lyssna på ”First we take Manhattan” idag.)

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är

Och det gäller för dig med.

De senaste veckorna har jag fått alltför många anledningar att tänka på Edith Södergrans citat.

Vi är människor med enorm kapacitet till tänkande, analys och stora känslor.

Ändå sitter vi där på tunnelbanan, i ”Ring P1”, vid middagsbordet, i fikahörnan och hasplar ur oss de mest korkade och slöaste saker. Som gör oss dumma, som gör världen dummare och dummare.

”Det allmänna slappa tänkandet” som Liv Strömquist och Lena Andersson enades kring. Ja, det firar triumfer dagligen.

Och jag tänker inte på Trump-anhängare och SD-människor. Jag tänker på många i min egen ålder som inte förvaltar sin senioritet utan istället tar åldern som intäkt för att slippa utvecklas i sitt tänkande. Det är också då jag inser att det finns fog för ålderism, trots mina halleluja-rop när mina fördomar om omvärldens ålderism kom på skam i mitt eget fall.

Jag erkänner villigt att jag pinsamt nog fortfarande trodde att vi i Sverige är drygt 8 miljoner invånare. För det var vi ju när jag växte upp. Tur att jag hittade till SCB:s hemsida som presenterar användbar statistik, av den typen vi alla borde ha i ryggmärgen, och där fick veta att vi snart är 10 miljoner. Men nej, jag tänker inte fortsätta hävda att vi är drygt 8 miljoner.

På samma sätt som jag inte tänker hävda att ”alla bara tittar på sina mobiler på tunnelbanan”. Om du bara tittar på ytan och inte reflekterar själv över vad du gör – ja, då ser du en massa människor böjda över sina mobiler. Men. Folk läser tidningar och böcker. Folk för konversationer, ytliga och djupa. Folk lär känna varandra bättre. Folk tar reda på saker. Folk blir inspirerade. Det är vad som pågår bortom det du tror dig se.

Det anstår dig icke att göra dig mindre än du är.

Sluta reproducera plattityder och fördomar.

Fortsätt känna, tänka och reflektera.

Fortsätt lära dig annars förvaltar du inte gåvan att vara född tänkande och kännande människa.

Karin, borta i 25 år

fil-2016-10-27-16-27-17 — Jag tog porträttet på Karin när vi bodde tillsammans i en etta på Karlbergsvägen.

Karin har varit borta från vår värld i 25 år idag.

Det handlar om henne idag. Inte om mig som kvarglömd tvilling i de levandes värld. Det har jag skrivit om förut och det kommer jag att fortsätta skriva om.

Idag är det Karin det handlar om.

Karin den otåliga.

Karin den djupt intellektuella.

Karin den utseendefixerade.

Karin som tidigt var krävande, svår att trösta och lugna.

Karin den oroliga, vaksamma.

Karin med sina låtsasbarn – Elisabeth, Eva-Britt och Gunnar. Elisabeth som vann alla tävlingar dememellan. Eva-Britt som evig tvåa och Gunnar som klantade sig och var allmänt bara ett påhäng.

Karin som fick ”gubbarna” på Operabaren (de var yngre än jag är nu) att lyfta blicken från ölen och titta bort mot evigheten, genom att citera Karin Boye.

Karin som kunde lyfta vilket samtal som helst till höjder en inte visste fanns inom en.

Karin som pratade i all oändlighet.

Karin som avbröt tills jag eller alla lyssnade.

Karin som ett tag hävdade att det var de åldrande på institutionerna som var den riktigt förtryckta gruppen när jag försökte frälsa henne med feminism.

Karin som alltid gick tre steg före i läsandet och tänkandet.

Karin som introducerade Levi-Strauss och Ursula K LeGuin, Vogue och Harper’s Bazaar.

Karin som kunde äta två 100 grams Marabous Romrussin på en kväll (vilket var tokmycket då).

Karin som skolkade av princip om lektionerna var meningslösa.

Imorse läste jag ut ”A Wizard of Earthsea” som jag fick av henne när vi gick i gymnasiet. Boken är nu väldigt sliten. Imorse berättade den för mig om försoning, om att bli hel, om att omfatta mörkret och ljuset i mig, om att omfatta livet och döden.

Lisa och Iyengaryoga

Mitt kombinerade forsknings- och konsumentupplysningsuppdrag kring yoga började lättvindigt, men det har blivit mer och mer seriöst och därför knepigare. Jag trodde att jag skulle kunna skriva i litet lätt veckotidningsstil om vad som utmärker de olika inriktningarna och sedan komma med litet klämkäcka råd mot slutet om varför just du ska välja den ena eller andra yogaformen.

Istället blir det personliga berättelser från dem jag pratat med men också från mig själv eftersom jag genom praktik försöker förstå de olika yogaformerna.

Idag berättar jag om Lisa som är Iyengaryogalärare och har en studio i Täby norr om Stockholm.

Hon började yoga när hon gick i nian. Det var en lärare i hennes skola i Singapore, där hon bodde andra hälften av 80-talet, som hade yogalektioner på lunchrasten. Nyfikenheten var väckt, hon fortsatte med yoga och meditation. När hon kom tillbaka till Sverige var det ännu inte vanligt med yoga, men hon hittade Skandinavisk Yoga & Mediationscenter där hon gick helgkurser för att praktisera och lära sig mer. Och så har det fortsatt, yogan har funnits där som en följeslagare. Under en lång tid praktiserade Lisa Ashtangayoga. Ofta och intensivt. Med Ashtangayogan följde skador. ”Jag blev trasig”, som Lisa säger.

Under en nio månader lång yogautbildning i Australien kom Lisa i kontakt med Igenyaryoga. I och med det började också en väg mot läkning.

Lisa berättar: ”För mig är Iyengaryoga bland annat som sjukgymnastik; det är viktigt att rörelserna, ställningarna utförs anatomiskt rätt och med hjälp av redskap som rep, bälte, klossar, bolster och en bra lärare så kan de flesta människor utföra ställningarna rätt.”

Hon fortsätter: ”Iyengaryoga handlar om utveckling. Den handlar mycket om medvetenhet. Iyengaryogan är krävande och utmanande, men genom redskapen så är det möjligt för alla att börja praktisera.”

Jag har varit i Lisas studio, Yogena och testat Iyengar. Det har varit starka upplevelser av total koncentration, öppnande av kroppen och sedan mycket stor avslappning. Dagen/dagarna efter har jag känt i kroppen att jag verkligen har använt den.

Efter att ha utövat Iyengaryoga har jag också fått insikter i vad jag är på jakt efter när jag söker den ultimata träningsformen. Vilket jag fattat att jag faktiskt gör. Jag känner att kroppen kan bli starkare, rörligare, uthålligare, ”visare”, att jag kan lära mig att använda den mer ändamålsenligt och att jag blir mer medveten vilket ju också gör att jag blir uppmärksam på när något inte är rätt. Samtidigt kan jag få avslappning och total bortkoppling från ”the monkey mind”. Både när jag tränar fysiskt och i avslappningen efteråt.

Jätteproppen Orvar har blivit kränkt

Apropå fyrtio- och femtiotalisternas diskussion kring ”ålderism” och apropå millennials som har sönderspelade hjärnor alternativt är så curlade att de inte ens hittar till kylskåpet så skrev Niklas Wahllöf sanslöst roligt imorse i DN. Han avslutar med:

Att en generation (=fyrtio/femtiotalister min anm) som fått växa upp under världshistoriens kanske mest gynnsamma 70 år på världens fredligaste plats (=Sverige min anm) nu beklagar sig över att tilldelas ett stipendium som de kan göra vad de vill med – konst, frilansande, omvårdnad om sina under karriären negligerade närmaste, precis vad de vill – är förstås provocerande för yngre som aldrig släppts in på de marknader där extrema värdeökningar har gjort fyrtiotalisterna till mångmiljonärer bara genom att finnas till.

För så är det ju för fyrtio/femtiotalisterna, de som vi sextiotalister kallade för Jätteproppen Orvar. De har varit många, de har surfat på välfärds-Sveriges uppåtgående kurvor och nu vill de fortsätta jobba istället för att ta pension (ovan benämnt stipendium, om någon missade det).

Och Niklas W fortsätter:

Låt alla strebrar, alla vi som tragiskt nog tillåtit våra liv att handla om plikt och prestation, om lön och tävlan och konsumtion i stället för lättja, kontemplation och värdighet, låt oss fortsätta köra på upp till 100. Kör slut på oss, vi har ändå inte förstått vad livet går ut på.

Och med det är dagens inlägg slut och imorgon kommer jag tillbaka med kontemplation och värdighet, i form av en sedan länge utlovad text om yoga. Imorgon handlar det om Iyengaryoga och Lisa.