Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Och nu blir det reklam #blogg100 dag 48/1

Morgnar i storstäder är det bästa jag vet.

(Höst 2015. Jag jobbar halvtid och är halvtidssjukskriven för att gå på Stressmottagningens program. Jag får insikter, övar mig i medveten närvaro, får stöd och gemenskap, kommer vidare.)

Jag fick en anledning att fortsätta blogga. Eller ett par anledningar. Några stycken som läste och berättade att de ville höra mer. Det räcker. Så vi kör väl vidare, Issadissa och den andra. Som nog är en och samma, när allt kommer omkring. De har vant sig vid varandra och blivit som ett strävsamt par som vid ålderns höst börjar likna varandra allt mer. Det taggiga, snabba hos Issadissa har slipats ner och det flegmatiska, prudentliga hos den andra börjar luckras upp och börjar hon inte får litet humor tillochmed.

Som sagt. Idag, ikväll blir det reklam. För några saker. Om vi nu kommer ihåg.

Det ska bli en systerblogg. Som mer kommer att likna en hemsida. Den kommer att heta Issadissa’s Guide to Stockholm. Inspirerad av de Airb’n’b-gäster jag mött och av den kärlek till och kunskap om Stockholm som finns i mitt nätverk så inser jag att det finns behov av just Issadissas Stockholmsguide. På engelska.Kom gärna med tips! Och kommentarer. Snart kommer jag att länka till beta-versionen. Bara härifrån. Bara för dig, o, trogna läsare.
En fotograf utskickad från Airb’n’b har förevigat delar av mitt hem. Det blev sådär mäklarannons-vitt och mäklarannons-stort. Och samtidigt som jag berättar om det vill jag passa på att be er sprida min annons i era nätverk eftersom det vore roligt att få prata svenska i höst med gästerna. Att bo i mitt hem är ett förunderligt ekonomiskt alternativ till hotell och bra mycket trevligare än att bo på vandrarhem. Dessutom är förutsättningarna för en god nattsömn optimala (om man nu inte måste ha polissirener och gatusorl för att kunna sova) och skog med elljusspår finns alldeles inpå knuten för dem som bara måste ut och motionera i terrängen. Här är länken till bilder och annat.
Jag lär mig mycket just nu som handlar om stresshantering. På både kort och livslång sikt. Jag kommer att dela med mig av de tekniker som går att berätta om relativt kortfattat och enkelt.Det första jag kan säga är att alla typer av övningar som har med medveten närvaro att göra handlar om att göra dem. Som en daglig övning. Det handlar inte om att få plötsliga insikter och aha-upplevelser. Jag har väntat på aha-et, för så brukar min hjärna fungera. Jag brukar stoppa hjärnan full, gå ut på en promenad eller lägga mig och sova och så hoppla! så har jag lösningen. Så funkar inte medveten närvaro. Har jag lärt mig. Återkommer med mindre flum och mera verkstad.
Så är det några recept jag utlovat. Den väldigt fina indiska currykycklingen bland annat.
Jag kommer också att fortsätta berätta om tvillingskapet och om min alldeles egna tvilling som var en märklig människa.

Jag gör min Stella Gibson och ser en bra film #blogg100 dag 47/3

(Okej. Det här inlägget har inte så mycket med själva utmattningen att göra. Jo. Det handlar om hur jag lär mig att hantera stress, hur jag lär mig att röra på mig igen, hur jag håller intrycken på en hanterbar nivå. Nu har det blivit tidig höst 2015. Vi närmar oss nutid.)

Igår upptäckte jag två saker:

att det inte är jobbigt att simma två kilometer, vilket får mig att undra hur långt jag kan simma innan jag ger upp. Efter 800 meter är det heller inte tråkigt utan då kommer jag in i ett meditativt tillstånd – rörelserna och andningen är ett, tankarna är tomma, jag upprepar bassänglängdens nummer i ordningen. Eftersom jag simmade i Eriksdalsbadets underbara 50-metersbassäng blev det inte larvigt många längder att hålla reda på.Jag undrar hur Stella Gibson gör när hon simmar i den fjuttiga hotellbassängen i ”The Fall”, hon tar högst två andetag per längd. Hon kan omöjligt räkna, då går ju all energi åt till det och inte till att lösa Fallet.
Med hjälp av house/techno/electronica så kan jag fokusera och koncentrera mig. Jag antar att musiken funkar som visst brusljud kan hjälpa dem med tinnitus. För min del stänger musiken ute så pass mycket yttre stimuli att min nyfikna och överaktiva Issadissa-hjärna får ro att jobba. Det här skulle någon berättat för mig tidigare! Och jag ska ta med mig detta makalösa rön till gruppen på Stressmottagningen och se om någon annan gjort samma upptäckt.Klassisk musik kan fungera ibland. Popmusik funkar inte alls, särskilt om det är texter som är värda att lyssna på eller som har ätit sig in i hjärnan. Roxy Music, Bowie, diverse synt och disco och andra favoriter blir jag bara bortförd till minnen och tidigare åldrar, så det går inte alls. Drone av typen Black Angels och Kebnekajse går fint.

Jag återkommer om en massa saker – min tvilling, utmattningen och Stressmottagningen, mer om Airb’n’b och annat som just jag måste skriva om. Men jag slutar för idag med en rekommendation, en film jag såg av en slump, en indiefilm med feel-good-faktor (toppen – du känner dig hyfsat intellektuell samtidigt som du blir glad).
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=OwNo1i3jkCo?rel=0&w=560&h=315]

Ps. Armar och ben är inte photoshoppade i filmen. Inte ens fjortisarna är inte perfekt släta och kvinnorna, trots att de semestrar i the Hamptons, får ha frasiga överarmar. Ds

Tillitsfull eller dumsnäll? #blogg100 dag 47/2

Screenshot_2015-06-06-15-32-26 — Solen lyser bara snällt.

Jag har ju skrivit mycket om tillit och om snällhet. Jag tittar på ”Derek” och på ”The unbreakable Kimmie Schmidt” och så, naturligtvis på ”Barnmorskan från East End” där människokärlek, vänskap och tron på det goda regerar. Trots alla svårigheter. Jag vill verkligen tro att vi föds med en önskan att göra gott och än så länge har jag inte blivit motbevisad så många gånger. Men det är en trasslig värld därute och en behöver verkligen ta till alla klutar för att avkoda människor ibland.

Å andra sidan kan jag försöka vara som barnmorskan Jennie Lee och förstå de bakomliggande motiven och ändå möta människan bakom dem. Men inte bara dumsnällt lyssna och lyda.

Screenshot_2015-06-07-09-49-23 — Jag ska också titta mig i spegeln innan jag tar nästa selfie.

(För knappt ett år sedan hände både bra saker och en del som direkt motverkade mitt tillfrisknande. Men det som var bra, var så pass stöttande att jag ändå var hoppfull och på hyfsat gott humör.)

Och citaten avslöjar mig #blogg100 dag 47/1

When I was young, I had to choose between the life of being and the life of doing. And I lept at the latter like at trout to a fly. But each deed you do, each act binds you to itself and its consequences, and makes you act again and yet again. Then very seldom you come upon a space, a time like this, between act and act, when you may stop and simply be. Or wonder who, after all, you are.

Från ”The Farthest Shore”, den tredje boken i Ursula K LeGuins bokserie om Earthsea. Fantasy, säger en del att det här är. Jag vet inte om genretillhörigheten är så viktig. Det är sagor som handlar om de stora frågorna, helt enkelt. På ett sätt så att jag berördes som tjugoåring, som djupt sörjande tio år senare, som småbarnsmamma ytterligare tid efter det och nu i eftertankens djupa skog? hav? hed? rymd? Och det är därför jag citerar just det här stycket nu, för det är ju där jag är, mellan handling och handling. I ett skede av reflektion och omförhandling.

För jag vet ju på ett förnuftsplan att mycket av det jag hittills trott och gjort inte utgör grunden för ett långsiktigt hållbart liv, men det är lättare sagt än gjort att förändra och förändras. Särskilt det sista – förändras. Gå med på paradigmskifte och perspektivförskjutning.

Men jag är på väg. Små steg framåt och ibland ett stort kliv. Så får jag backa ett tag och satsa på ett nytt hopp framåt. Vila där en stund, för att ladda på nytt. Framåt och framåt, förresten, vad jag menar är att jag närmar mig något. Ett stadium, ett sätt att förhålla mig till tillvaron som är långsiktigt hållbart.

Och då behöver jag stora, vackra, berusande, starka bilder inombords som lockar mig närmare, som får mig att orka att ifrågasätta, söka, gräva, öva. Här är en av dem. Orden är vackra. Bilden är stark.

And though I came to forget or regret all I have ever done, yet would I remember that once I saw the dragons aloft on the wind at sunset above the western isles and I would be content.

Det här citatet från samma bok har jag återkommit till under trettio år eller mer. Jag har funderat vad jag själv har för bild som jag kan ta fram och hämta kraft från. När jag såg Rolling Stones på Knebworth när jag var 15 år? Eller fick Bryan Ferrys autograf? Eller när Ian Hunter sa ”Nice glasses” om mina enorma, gröna brillor en eftermiddag i Brunnsparken i Örebro när han spelat en märklig konsert utomhus och John Cale var förband i läkarrock? Eller någon av alla gånger jag hållt mina barn nära och jag stannat i känslan just där och då? Jo, där närmar jag mig något. Rätt sorts horisonter är bra också. Även utan magnifika drakar som majestätiskt tumlar i luftrummet medan solen blänker i fjäll, klor och smala ögon.

(Jag tror verkligen att jag då, för ett knappt år sedan började tro på ett liv som frisk. )

Optimism är vår moraliska plikt #blogg100 dag 46/4

(Jaja, det här inlägget gäller inte utmattningen och tillfrisknandet direkt, men den speglar de tankar som har satts igång extra mycket den här tiden i min process. Tankar som handlar om arbete.)

….är ett citat som tillskrivs Karl Popper. Skriver Nicklas Lundblad i en väldigt bra artikel om arbete, jobb, robotisering, digitalisering och framtiden. Ett citat för att locka dig till artikeln:

Den som förväxlar jobb med arbete riskerar att predika att en värld utan arbete vore bättre för alla, att ingen egentligen vill arbeta och att allt arbete är meningslöst. Det är en värld som varken är eftersträvansvärd eller hållbar. Arbete, inte jobb, är det som gör oss till människor och skapar mening. Visst kan det finnas meningslösa jobb, men det betyder inte att allt arbete är meningslöst.

Lysande. För oh! vad jag arbetar med min blogg men något jobb, det är det ju inte. Jag får ju inte betalt. Jag har inga fikaraster, inga skyldigheter eller förmåner, inga utvecklingssamtal eller kick-offer. Men det är ett arbete som ger mening åt mitt liv.

Det här kommer jag att skriva mer om. Det är ju knappt tjugo inlägg kvar till målgång i blogg100, så jag ska väl försöka att komma med så intressanta inlägg som möjligt. Jag tror att jag gör en lista för att hjälpa mig själv i mål. Sagt och gjort. Förvänta dig det här:

1. skolan idag – vilken framtid utbildar den barnen för?

2. den långsamma våren

3. naturens närvaro och hämnd i skandinaviska dramathrillers, trenden blir tydligare

4. grönkålens framtid och andra matspaningar

Ja. Ungefär så.

Kan inte släppa….. #blogg100 dag 46/3

Ju mer jag funderar på det, desto mer känner jag att TILLIT är en extremt viktig friskfaktor. Nu har jag inom loppet av en dryg månad träffat fyra personer/instanser som mött mig på ett sådant sätt att jag kände hur tilliten började byggas upp, sten för sten, planka för planka. Och även när jag inte pratar med dem, träffar dem så fortsätter tilliten att byggas upp, litet högre och litet stadigare hela tiden.

Det betyder att jag kan gå och lägga mig och bara släppa allt. Det är avsevärt lättare att somna då, det kan jag lova, än när saker snurrar i huvudet och jag tänker att jag bör nog säga det till den och förklara för den att…. och ringa den och mejla den och ställa det där tillrätta. Så att jag sedan kan….

Jag tror att jag snart är den lilla, lilla grodan på bilden igår som strävsamt och tillitsfullt klättrar på den stora, stora handen med tron att jag blir stöttad i min väg framåt. Och att jag snart definitivt slutar reagera som om jag var under vattnet och precis fick syn på hajen som kommer i full fart.

Så, till alla er som jobbar med oss som är i, på väg in i eller på väg ut ur utmattning, det bästa ni kan göra är att tro på, lyssna på, stötta och ge anledning för den utmattade att våga lita på.

(Som jag skrev i kommentaren till förra inlägget – insikterna kommer i maj 2015. Tur det.)

Här och nu och då #blogg100 dag 46/2

(Stora saker är på gång. Särskilt när det gäller insikter. Vårljuset är tillbaka, jag har fått veta att jag har fått plats på Stressmottagningen. Så var det då, för ett år sedan.)

Idag vill jag bara en sak och det är att illustrera två känslor som stridit i mig. En har länge varit i underläge men har börjat vinna mark. Senast idag togs stora kliv framåt.

Någon som vill ge sig på att tolka?

Just när jag tyckte hoppet var ute…. #blogg100 dag 46/1

(Det här skrev jag för ett knappt år sedan. Mycket hände fast jag inte riktigt kunde se det då.)

Igår postade jag ett inlägg om att jag inte vet hur jag ska göra för att vila. Men det verkar som det var en högst temporär minnesförlust jag drabbats av. För nu har jag vilat. Jag har sovit och sovit middag, druckit eftermiddagskaffe, dragit mig, vilat mig i soffa, stol och säng, spelat spel och lyssnat på två 12-åringar, läst bok och bara hängt. Inte tänkt många sammanhängande tankar. Så idag har jag absolut ingenting att komma med. Inga bilder, inga analyser, inga recept, inga appeller, inga länkar.

Imorgon ska jag försöka komma på en strategi för att få de återstående 20+ dagarna av bloggning att bli verklighet. Utan att tulla på vilan. Nu när jag insett att jag visst vet hur man gör.

Gör du inget, finns du inte #blogg100 dag 45/4

(Här är jag på det som verkligen varit ett viktigt steg – att inse vad vila är. Under 2015 hösten kom jag att lära mig mer. Och nu, 2016 ska jag fortsätta praktisera det jag lärt.)

Liv Strömquist har gjort det igen – sagt precis det jag behövde höra! I en av poddarna sa hon i en bisats att hon inte förstod sig på sådana som fotograferar. Att det nog är sådana människor som inte kan sluta jobba. Som alltid måste arbeta. På ett eller annat vis.

Det sa inte bara ”Klick” i mitt huvud. Det sa ”Kaboooommmm!!”

Javisst. Om jag fotograferar då gör jag något som lägger sig till det som kommer att finnas efter mig, det som visar vem jag var och är. På samma sätt som när jag skriver dagbok eller bloggar eller skriver på Facebook. Eftersom jag är långt bortom akutfasen i utmattningen så är det ju numera så att även om jag ligger och tittar på tre avsnitt i rad av ”Blacklist”, ”Luther” eller ”Ripper Street” så är ju metatänkandet påkopplat hela tiden:

– Vad betyder det att psykopaten får en hjälteroll i vår populärkultur?

– Vad gör vi när vi Netflix-bingear? EGENTLIGEN.

– Vad står SCA-krisen för? Är det samma groupthink som i fjortiskretsar fast utan Hollisterhoodies och med andra gummistövlar än Hunter?

– Varför har de sex mot väggen hela tiden?

OK. Jag måste helt enkelt ställa mig frågan om min egen självbild och mitt självvärde. Är de så oupplösligt förbundna med vad jag gör att även när kroppen säger NEJ och STOPP så måste hjärnan fortsätta arbeta för att jag ska ha någotsomhelst existensberättigande.

Jag tror att jag är så obildad att jag inte har en aning om hur jag ska gå tillväga när jag vilar. På riktigt.

Hopplösa människa! #blogg100 dag 45/3

sommar2010 204 — Bilden har ingenting med texten att göra. Den är bara till för dekoration.

Förkyld. Har helt glömt bort att jag mår bra av att meditera och göra djupavslappning. Som tur är går jag till PT:n varannan vecka ungefär och han säger att jag ska andas.

MEH! Det gör jag ju hela tiden, annars skulle jag ju dö!

Fast egentligen förstår jag ju vad han menar.

Just nu så tittar jag hellre på ”Blacklist” än jag mediterar, andas och gör yoga. Det är inget bra, det vet jag. Men efter långhelgen, då när jag ska solalagagodamiddagarrensapåtomtenläsaböckerbakakommenteraandrasbloggarsomjaggillarfåutPojken-påpromenaderslitahonomfrånskärmen, då ska det bli ordning.