Den som söker han finner. Stanley hittar Livingstone. Jag ska hitta svar.
Lucka 2.
Idag är det alltså dags för frågorna. De frågor jag har ställt mig själv och som jag ställer mig eftersom det är så mycket jag inte får rätsida på.
Varför är det inga undersköterskor i grupperna på Stressmottagningen?
Jag har klappat ihop – hur får jag hjälp att bli frisk?
Hur påverkar diagnosen på läkarintyget min möjlighet att få ersättning och hjälp?
Vad sägs från myndighetshåll om stress och psykisk ohälsa i arbetslivet?
Svaren till de här frågorna blir i alla fall till fyra luckor i adventskalendern. Det får räcka så. Jag är trots allt under rehabilitering och bör beakta energibalanseringen. Även denna dag ska bli randig. (Se inlägget om vila och aktivitet här)
Frågetecknen är mina egna – borde det ha gått att stoppa nedstigningen här?
Den här kurvan har vi som gått på Stressmottagningens program fått ritad för oss flera gånger.
Den beskriver en första fas (som kan innehålla de där tre-veckornas-sjukskrivning-för-att-vila-bort-det värsta-skoven, du som följer bloggen vet vad jag åsyftar. Läs annars här och här). Det vill säga en lång, lång period då många tecken finns på ohälsosam stress, obalans i livet och en allt större oförmåga att hantera livets påfrestningar. Ibland kommer perioder med extrem trötthet, men som det ändå går att vila sig ur på några veckors sikt. Har en då en bra arbetsgivare, omtänksam familj, vänner och anhöriga och en egen förmåga att känna efter och att säga ”nej” och ”stopp”, då går det att stoppa förloppet här.
Kan en inte bryta trenden går det utför. Efter några dippar och perioder av extrem trötthet och/eller smärta då en kanske vilar eller inte så kommer mötet med väggen. Det totala raset. Då en inte hittar, då en inte kommer upp ur sängen. Då en blir liggande.
Det röda krysset. Dagen, den exakta tiden då det hände. De flesta av oss kan säga att DÅ, då brast livet.
Efter Dagen då allt brast är det bara vila som gäller. Under en lång period. Vila, vila och vila. Försök att få litet dagsljus, se till att du får mat och dryck i dig.
En dag, efter någon eller några månader, kommer du att orka litet mer. Försök att gå ut, se till att få mat och dryck i dig. I bästa fall har du nu kontakt med en väl fungerande vårdapparat som hjälper dig att börja komma tillbaka till ett vanligt liv. Och då kan kurvan börja svänga uppåt. Med myrsteg går det framåt. Hemma kan du göra litet. Kanske kan du återse din arbetsplats. Korta aktiviteter ska omslutas av vilopauser. Även om du har stöd av familj, vänner, vårdapparaten och arbetsgivaren kommer vägen tillbaka att gå i vågor. Räkna med bakslag! Även om det känns som om du då halkar tillbaka till Dagen, så är det inte så. Bakslagen blir kortare och mindre djupa.
Vi håller den här bilden inom oss, vi som har gått på Stressmottagningen.
Nu delar jag den här, för att fler ska kunna visa den för sin familj, anhöriga, vänner, kollegor och arbetsgivare. Jag fortsätter med min forskningsexpedition för att göra utmattningssyndrom synligt, förståeligt och mindre skambelagt. Imorgon tänker jag skriva frågor som jag tänker ta reda på svaren till.
Se det här inlägget som en adventskalenders första lucka.
Lugnet. Tänk om det kunde vara såhär inombords. Välordnat. Traditionellt. Stilla.
För några dagar sedan postade jag ett inlägg som handlade om att det inte alltid är så lätt att få förståelse från andra människor när det gäller utmattningen. Som handlade om att det finns människor som behövt ta en time-out i några veckor på grund av stress och efter det är experter på hur utmattning ska diagnosticeras och behandlas. Att det finns människor som bara ser på utsidan och tycker att vi utmattade ser så friska ut att vi nog egentligen bara är lata och svaga, ja, litet löjligt överkänsliga.
Japp. Jag har nog också varit där. Tyckt att det är väl bara att bita ihop, yoga litet mer, träna litet hårdare, lyssna på fågelsången litet intensivare så ska nog den här människan kunna samla sig också och åter bli en fullvärdig, bidragande medborgare och arbetstagare.
Nu, på andra sidan av utmattningen, så vet jag att så enkelt är det inte.
Att hindra någon att klappa ihop i utmattning går. Absolut. Arbetsgivare och anhöriga kan göra stora insatser. Naturligtvis den enskilda människan också, men hen behöver oftast stöd. Med mina egna dyrköpta erfarenheter kan jag nu se vilka i min omgivning som ligger i farozonen för att insjukna i utmattning. Därför fortsätter jag blogga om det jag lärt mig. Och jag hoppas att du som känner att du kanske är på väg mot utmattning kan hitta litet stöd, hjälp och fakta här. Så att du kan söka hjälp och stöd av de instanser som faktiskt finns och från de människor du har omkring dig.
Utmattningssyndrom är ingen sjukdom som uppträder från ena dagen till den andra. OK, det akuta insjuknandet är ofta dramatiskt, men sjukdomen har ”matats” under lång tid. Det finns markörer, det finns tecken. Kan arbetsgivare och människor rent generellt lära sig mer om vad som är tecken på utmattning, då borde det kunna gå att förhindra en del insjuknande i utmattningssyndrom, eller hur?
Att bli förminskad, förlöjligad, ignorerad eller misstrodd hjälper inte. Så mycket kan jag säga.
Det här är ingen liten, marginell eller sällsynt sjukdom. Det finns hjälp. Det finns kunskap. MEN. Det finns otroligt mycket okunskap, felriktad välvilja och alternativa metoder och förklaringsmodeller som inte alltid gagnar den som är på väg att bli sjuk eller som redan är det. Så. Kanske är det dags för mig att mer metodiskt försöka reda ut begreppen. Det kommer att ta tid, men jag ska försöka.
A mission. A quest.
(Många av oss som hamnat i utmattning är sådana som vill ha mening, mål och missioner. Just den delen vill jag inte tillfriskna från.)
Så att du inte hamnar där jag har hamnat. Jag och mina medsystrar (och -bröder) kunde tyvärr inte bara skärpa oss och vila tre månader eller besluta oss för att vi inte ville hamna i ”de utbrända tanternas förening” (som en doktor sa till en av mina vänner). Våra kroppar och hjärnor kollapsade, vi hittade inte hem, vi kunde inte gå upp ur sängen på flera månader, våra hormonsystem har varit så felkalibrerade att minsta lilla fysiska ansträngning har fått våra kroppar att dra upp i full beredskap, med totala bakslag som följd.
Så. Du har nog inte varit utbränd. Men du är på god väg att bli det. Om du inte tänker efter, gör annorlunda, rannsakar dina värderingar, slutar tänka att ”jag måste”, börjar vila.
Och låt oss som faktiskt varit där vara experterna på vårt eget mående och på vårt tillfrisknande.
Tusan, vad klok jag var för 17 månader sedan! Skulle kunnat skriva samma visa inlägg idag. Och då inställer sig frågan om varför jag inte är helt frisk ännu.
Dagens kluring och slamkrypare.
Jag tog mig ut på en skogspromenad i vinterkylan. Isen har börjat lägga sig på sjön jag passerar. Folk jag mötte hade mössor och vantar. Solen sken starkt och snett in mellan träden.
Jag gick låååångsamt. Jag lyssnade på kyrkklockorna som ringde till högmässa. Jag tittade noga på rötter, stammar, vackert ljus, mossor och de löv som fanns kvar. Men ändå sprang tankarna iväg med koncentrationen. När jag helt stannade upp lugnade sig tankarna och jag kunde koncentrera mig fullt ut. Uppenbarligen funkar inte gående meditation något vidare för mig just nu.
Fast det var en finfin promenad. Känslan av den kalla luften i näsan, det vackra, sneda ljuset och rytmen i kroppen av fötternas steg.
Men jag hade ju inte landat så pass som jag ville. Därför la jag mig på yogamattan (går lika bra med en tunn madrass eller en tjock filt), la en IKEA-pläd över mig (får inte vara så varmt att en somnar) och lät mig ledas i en lång Yoga Nidra. Den här är för långsamma helgdagar och för kvällar i yttersta nöd. Den tar en timme, men den tar dig till en plats inom dig där du verkligen får vila.
Tankeduschen avstannade. Rastlösheten dog. Jag fortsatte vila hela dagen. I de få aktiviteterna jag gjorde. Testa!
Inte min bästa dag som bildredaktör. Symboliken är övertydlig, men jag tycker bilden är så vacker.
”Vi föds med en andning som bara fungerar alldeles underbart” säger fysioterapeuten Heli på sin Mumin-svenska.
Och i detta självklara så säger hon så mycket mer. För vi föddes inte med spända muskler och käkar som biter ihop. Vi föddes inte med stresstankar och sömnsvårigheter. Det här har vi dragit på oss under livets gång. Livet och nutiden har gjort oss sjuka. Vi har haft för höga krav på oss själva. Vi har varit dåliga på att säga nej. Vi har varit för benägna att bli engagerade, både i människor, processer och idéer. Vi har brytt oss för mycket och haft för tunt skinn. Vi har ständigt jämfört oss. Vi har velat ha allt.
Grovt generaliserat och förenklat.
Hur kommer vi tillrätta med det här när vi till sist hamnar på Stressmottagningen?
Sjukdomsinsikt. Om jag säger mig själv och andra att jag egentligen är frisk, hur ska jag då kunna bli frisk från det stadium jag befinner mig i just nu och som är långt ifrån optimalt. Om någon säger mig att jag är frisk och jag går med på det, då går jag med på att livet ska levas trött och energilöst.
”Släpp kampen”. ”Släpp skammen”. ”Kampen tar energi”.
Kroppsterapi med fokus på kroppskännedom, andning och avslappning.
Återhämtning och vila. Det är inget som bara svaga människor håller på med. Det är sådant som smarta människor håller på med. För att orka leva, orka känna glädje, orka lära sig, orka skapa, orka känna och visa kärlek. (mer om vila i det här inlägget)
Skärskåda livet och livsmålen. Varför gör jag som jag gör? Varför bor jag som jag bor? Varför städar jag? Varför tränar jag? Varför jobbar jag?
Träna dagligen på medveten närvaro. För att kunna hantera oro och ångest. För att inte fastna i rusande, improduktiva tankebombardemang. För att en dag kanske slippa eländet tillochmed.
Se till att få ordning på sömnen. Det går. Det är inte svårt. Det går. (läs tidigare inlägg som bara handlar om sömn, 1 och 2)
Träffa andra som ser lika friska ut som du själv, som är lika välutbildade som du själv, som har varit lika ambitiösa som du själv. Och som är lika sjuka som du själv.
Du ser. Det är många aspekter. Det finns inte EN metod som funkar. Om livet och nutiden har fått oss sjuka så finns det inte ett piller som innehåller motgift mot allt som både är underbart, absurt och direkt ont i vår tid.
Har du läst Elsa Beskows bilderbok om det fallna trädet som blir en drake?
Om nu någon inte har förstått det, så förtjänar det att sägas igen:
Jag har lämnat tablå-TV bakom mig. Ordentligt. Och som de flesta förändringar så skedde det gradvis. Jag var inte ens medveten om att det hände. Jag noterade på Facebook för ett eller två år sedan att Metro hade slutat publicera TV-tablån. Och på ett antal seminarier hade jag hört om vårt förändrade TV-tittande. Och en dag var jag där själv. Där klockan och TV:n inte har något med varandra att göra. Där TV-apparaten och TV-programmen har tappat kopplingen med varandra.
Jag ser på TV när jag vill.
Jag väljer helt fritt vilka program jag vill se och vilka jag väljer bort.
Jag ser på TV på den skärm som passar just för stunden (stor-TV, dator, mobil eller platta).
Men jag följer några serier på de vanliga kanalerna just nu, men inte på de tider kanalerna sänder dem, såklart. ”Mr Robot”, ”Ängelby”, ”Bron” och ”Modus”. Trots sina ytliga olikheter så flyter de ihop och blandas tillsammans, även med andra serier jag nyligen sett; ”Jordskott” och ”Fortitude”.
Melinda Kinnaman är det nya svarta. Hon ska vara med. Hennes flickaktiga sprödhet som nu är parad med vuxenhet har blivit en intressant kombination, tycks det.
Skogen. Jojo, Sverige är skog. Skogen är trolsk. Skogen är mystisk och farlig. Sverige är skog och folktro.
Naturen hämnas. Naturen slår tillbaka med kraft.
Det är snyggt att blanda in litet skandinaviska – både som språk och som människor. (Gäller egentligen bara ”Mr Robot” i det här sammanhanget, men kolla in Joel Kinnamans (”läste jag inte det efternamnet alldeles nyss?”) karriär i USA.)
Göran Ragnerstam är den som visar på sanningen. Antingen som mystisk polis eller som ortens informationscentral med årets fulaste frisyr.
Psykiska funktionshinder spelar stor roll – ”Saga Norén, Länskrim, Malmö” i ”Bron” och dottern i ”Modus”. Och Elliot i ”Mr Robot” såklart, han har väl de flesta bokstavskombinationer man kan tänka sig.
Homosexualitet som dödsorsak.
Det ska vara en halvskäggig, snällögd polis som MAN i år. Det är de gulliga killarnas år. De snälla pojkarnas tid. Inte en magruta eller väldeffad biceps så långt ögat når. Inga kala skallar eller brutala käklinjer.
På något vis känns det som om spaning nummer 8 är den viktigaste. Som den mest intressanta. Eftersom den indikerar ett trendbrott.
Jag glömde ju några saker i den senaste bloggposten som handlade om vad jag använt mig av för tips för att få till en bättre sömn. Och nu när sömnen har blivit så mycket bättre, så känns livet mer hanterbart. Klart att jag rekommenderar alla, särskilt stressade människor och absolut alla vi som är eller har varit utmattade att få ordning på sömnen.
Här är några råd till som jag följt:
släck ner ordentligt och ha det mörkt i sovrummet
ha rejält svalt i sovrummet – 14 grader är tydligen idealisk temperatur för våra sovande kroppar
Den psykolog som höll sömnstartsföreläsningen på Stressmottagningen heter Kerstin Jeding. Hon har en hemsida där det finns en folder att ladda ner som innehåller delar av hennes bok ”29 sidor mot sömnbesvär”. Där finns bland annat sömndagbokssidor. Boken är tydligen slutsåld, men den finns att lyssna på hos Storytel. Gör det – det är Kerstin själv som läser boken på välmodulerad skånska. (Storytel brukar har provmånad för mycket liten peng och/eller gratis testveckor).
Jag har varit på ”Sömnstartsföreläsning” och fått veta att det finns sömnterapeuter. Dessutom fick jag en förståelse för sömnens anatomi och funktion så att jag med hjälp av förståelsen och några enkla råd har fått ordning på sömnen. Det tog ett par nätter och nu sover jag som ett barn igen.
Att det var så enkelt!
Jag delar med mig av det jag gjorde först. Sedan skriver jag ett annat inlägg där jag försöker berätta mer omfattande om vad jag lärde mig.
Jag har börjat lägga mig senare för att vara ordentligt trött när jag lägger mig i sängen.
Jag sätter klockan på samma tid varje morgon – 8 timmars sömn, inte mer.
Jag går upp ungefär samma tid även om det är helg och upplagt för sovmorgon.
Jag snoozar inte längre – direkt upp ur sängen är melodin.
Sängen är endast för sömn. Inte för att titta på svtplay eller Netflix. Eller spela Candy Crush Saga eller Wordfeud eller kolla Facebook eller Insta. Vill jag titta på något, spela något eller läsa något sätter jag mig i soffan eller i min älskade fåtölj.
Sängen ska vara en plats att längta till, inte en plats som associeras med rädsla för att ligga vaken och vrida sig. Så när jag har vaknat i vargtimmen och känt att det blir svårt att somna om, då har jag gått upp och läst. INTE legat kvar i sängen.
En halvtimmes dagsljus har jag sett till att jag får varje dag. Gärna kring lunch. Dagsljuset ger signal till hjärnan att ”nu är det dag” och ”det är dags att vara aktiv”. Och eftersom vi har rytmer i oss så vet kroppen och hjärnan att efter en dag kommer en natt och då ska det sovas för återhämtningens skull.
Alla vaknar flera gånger varje natt. Så är det. Men många av oss kommer inte ihåg det, vi somnar om så snabbt. Men om reflexen är att direkt sträcka sig efter mobilen för att kolla vad klockan är och sedan har det kommit en notis som gör att en måste gå in på Facebook och Insta och mejlen, då är det bäst att köra med klockradio eller gammaldags väckarklocka. Jag har fått använda vilja och förnuft. Det var inte så lätt.
Hur mycket jag än älskar att sova middag, så har jag slutat med det. Jag kör en kvart yoga nidra istället.
En bra sak att göra är att föra sömndagbok. Här nedan finns ett förslag på hur en sådan kan se ut.
Och här kommer en kort yoga nidra som fyller sin funktion för mig. Jag har ju skrivit mycket om yoga nidra tidigare. Här och här och här till exempel.
