Någonting har skett. Jag har ett annat lugn och ser ljusare på framtiden. Jag är inte kroppsligen ständigt beredd på angrepp. Ibland, i alla fall, pratar jag långsammare.
Det är möjligt att jag inte kan tacka Yoga Nidra-rutinen för alla framsteg, bland annat har jag träffat en ny doktor som var intresserad, ansvarstagande, kunnig, lyssnande och konstruktiv (ganska ovanlig, alltså) men ändå så tror jag att dessa futtiga 20 minuter dagligen av djupavslappning gör mig bättre beredd på vardagens stress och överraskningar.
Yoga Nidra – stressjuka 1 -0
När jag började med yoga för 15 år sedan och berättade om det för min morbror, den egensinniga, drastiska sjöbusen, då frågade han:
– Har du börjat levitera?
Jag vet inte om han vet mer om yoga nu för tiden, men nej, bästa morbror, ännu har jag inte lärt mig att levitera (=lyfta från marken) men yoga nidra-rutinen har i alla fall givit mig andliga stödstrumpor.
Från Wanås Slottspark. Antony Gormleys skulptur ”Together and Apart”.
Ni som ogillar att låta det privata bli politiskt – sluta läsa här! Annars blir ni bara arga. För här kommer jag med bestämdhet att hävda att den som intar positionen att primärt se stressjuka som ett individproblem använder sig av den härskarteknik som kallas ”dubbelbestraffning”.
Litet punkter att ha i minnet:
Jag ogillar i högsta grad offerrollen
Jag är lösningsorienterad
”Jag har aldrig träffat en lat person som blivit utbränd” sa min stressterapeut
Jag jobbar inom ett område där ingen kan allt och där alla måste söka information och insikter hela tiden för att ha tillräcklig koll – digital kommunikation (webb och sociala medier)
När jag kände att mina stressymptom började accelerera tog jag till ännu mer av det jag redan använde mig av för att hålla stressen på en hanterbar nivå:
försökte få in ett litet yogapass varje dag
la in 10 minuter mindfulness under eftermiddagen på jobbet (satte mig i en stol, blundade, kände in kroppen, koncentrerade mig helt på andningen)
anhöll om att tillfälligtvis få ha eget rum på jobbet istället för att sitta kvar i kontorslandskapet
försökte komma ihåg att starta programmet ”MiniPaus” på datorn varje morgon – då påminns man litet då och då under dagen om att göra ett mycket kort rörelseprogram för att få igång blodcirkulationen i stela kontorsmuskler
cyklade fram och tillbaka till jobbet varje dag (25 km per dag)
sprang en liten fin runda 2-3 gånger i veckan (3.5 km)
hade en speciell vickande pall som ”aktiverar”
Ni ser vilken duktig flicka jag var! Lösningsorienterad. Förändringsbenägen. Ansvarstagande. Definitivt o-lat.
Och varje dag blev jag tröttare och tröttare. Jag började tappa ord när jag pratade. Jag kände att tankarna hoppade okontrollerat i huvudet, jag fick svårare och svårare att koncentrera mig. Jag kände mig skamsnare och skamsnare. Och för att jag skämdes så in i Norden så försökte jag än mer med alla självhjälpsaktiviteter: yoga, mindfulness, motion, glädje i närvaro med nära och kära (litet svårt när det ska forceras).
Skammen gjorde också att jag inte kunde säga ”nej” till någonting. Såklart att jag skulle titta igenom 50 olika kundbrev för att komma med bra idéer om hur språket, tonen och dispositionen ska förändras, såklart att jag skulle skriva och illustrera 10 artiklar till intranätet, såklart att jag skulle ta kort så att alla kom ihåg det bästa från det där evenemanget. Förutom det jag huvudsakligen skulle ägna mig åt.
Jag var stressad så att det gjorde ont. Jag tog till de medel jag själv hade till förfogande för att förändra situationen. Men det blev inte bättre.
Skammen är ett effektivt sätt att kontrollera människor, att hålla dem i schack. Naturligtvis borde jag bett om hjälp att reda ut situationen mycket tidigare. Men jag skämdes ju. Tänkte att om jag bara var en litet duktigare och mer ansvarstagande kontorsarbetare som tog tag i min egen livssituation så skulle jag kurera mig. Skammen gjorde att jag inte vågade ifrågasätta ramarna för mitt arbete, för min tjänst.
När jag väl kraschade så har jag fått så mycket snälla kommentarer och klappar på axlarna och trevliga tillrop. Människor har ”förstått” och sagt ”krya på dig” och ”du klarar det här”. Jag ska ”låta det ta tid” och ”gå ut och gå i skogen och bara vara”. Jag är jätteglad över all medkänsla. Men vad jag egentligen hade behov av var i det akuta skedet att någon handlade åt mig och att någon kunde göra något kul med mina barn så jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag sabbade deras sommarlov, Och i ett senare skede var behovet bra diskussionspartners som kunde hjälpa mig att komma vidare. Inte slentrianmässiga råd levererade med en ”lilla-gumman”-attityd. Jag är för i h-e expert på det här nu. Jag har yogat, jag har gått i skogen, jag har andats. Allt detta gjorde jag redan innan jag sprang in i väggen. Kom med något nytt! Som gör att jag inte hamnar in i väggen igen.
Förutom yoga/motion/andnings-paketet är det som hjälpt mig mest samtalen med andra utbrända, som är där eller har varit där. Inte en enda av dessa är lata bakåtsträvare som häckar på sina kontorsstolar. Det handlar om engagerade, nyfikna människor som skapar värde. Det har varit väldigt välgörande att dela erfarenheter med en sådan intressant och imponerande skara människor.
För att komma tillbaka till härskartekniken ”dubbelbestraffning”. Jag har drabbats av utmattningssyndrom, det är ett straff. Ska jag också känna att det bara är mitt fel (individperspektivet) trots att jag har gjort allt man ska göra för att mota stressen i grind, då handlar det om dubbelbestraffning.
Anledningen till att jag vill panorera ut både från mig själv och min arbetsplats och ha ett vidare perspektiv (samhällsperspektivet) är att då kan min väg ut ur eländet bli en hjälp för andra. För ”gå ut i skogen”, ”carpe diem”, ”använd alla sinnen”, det räcker bara en liten, liten bit.
(2016 års kommentar på 2013 års känslor: ilskan blir större och större. Varför skulle just jag drabbas?)
Jag har för avsikt att få ta emot sådana här paket
”Det här med stressjuka är inte ett individproblem, det är ett samhällsproblem” sa min stressterapeut när jag senast träffade honom.
Ja, tänk, jag har haft det på känn. Vissa kanske tycker att jag nu försöker göra mig av med min egen skuld, att skjuta över ansvaret på någon annan. Men, det vill jag fermt och absolut avvisa. Hade jag varit bättre på att lägga skulden på någon annan eller hitta ansvar hos någon annan hade jag kanske inte hamnat där jag hamnade – pang in i väggen. Då kanske jag hade försökt identifiera och förändra de strukturer som fick mig att smacka in i väggen. Javisst, privatlivet har inte varit någon krattad manege, men jag vill med bestämdhet hävda att det övergripande problemet inte ligger där.
Och jag har stöd i det jag påstår. Unionen har gjort en väldigt bra rapport som handlar om det gränslösa arbetslivet och vilka faror det innebär. Rapporten handlar om individansvar, om arbetsgivarens ansvar och om samhällets ansvar. Den handlar om glädjen och möjligheterna i det nya gränslösa arbetslivet men också om farorna.
Ett tänkvärt citat från rapporten:
Man kan bli sjuk av sitt arbete, men ett gott arbete är också något man blir frisk av.
Nu ska jag se till att det arbete jag kommer tillbaka till är ett gott arbete. Och det har det alla förutsättningar att vara.
(Kommentar från 2016: ilskan börjar tillta på senhösten 2013. )
”Det som inte dödar dig gör dig starkare” brukar det väl heta. Kanske det. Men i mitt fall och just nu hoppas jag i alla fall att jag kommer ur det här eländet/krisen litet smartare.
När jag bloggat färdigt igår hade några tips till mig själv fötts.
1. Kom ihåg att efter varje AKTIVITET så behöver du en stunds passivitet, återhämtning. Ingen aktivitet utan påföljande vila.
2. Skärmförbud måste införas. Uppkopplingsförbud är ett alternativt angreppssätt.
3. Även om allt är roligt så går det inte att ta emot allt som är roligt och inspirerande. Det blir överbelastning. Dra ner på stimuli, välkomna det som till en början känns tråkigt.
I praktiken innebar det här att jag i går kväll gjorde följande:
1. Tog en promenad i kvällningen. I skogen. (4.34 km enligt RunKeeper. :-))
2. Yogade väldigt långsamt och snällt i 20 minuter eller så (så långt från Ashtanga och Poweryoga man bara kan komma). Avslutade med några minuter eller en timme (tiden försvann) i ”corpse position” (ligger på rygg, benen och armarna skönt utsträckta).
3. Skärmförbud. Förutom en timme med TV1, GW Persson och Camilla Qvartoft. Lugnt och fint. Inga reklamavbrott. Två vuxna människor som inte skriker eller skrattar högt, utan som samtalar om (i och för sig) hemska händelser och analyserar.
Men. Det inser jag ju. Så här långa, lugna kvällar kommer jag inte alltid att ha. Hur ska jag ta med mig det jag lärde mig igår in i en normal verklighet med familjen och heltidsarbete? Återkommer om det.
(2016 läser jag det här inlägget och inser att jag 2013 redan visste en massa saker. Men varför tog det sådan tid att bli frisk? Kanske för att det tar tid att bli frisk från utmattningssyndrom. Det är bästa är att aldrig hamna där. )
Det har blivit mycket googlande på ”utmattningssyndrom”, ”stress”, ”åtgärdsprogram” de senaste veckorna. Jag hittar ganska litet, tycker jag. Det är litet luftiga, goda råd, till intet förpliktigande. Inte konstigt att det finns en hel bransch som skor sig på folk som inte mår riktigt bra och som inte får bra hjälp inom vanliga vården. ”Terapeut” kan ju vem som helst vara.
Jag har skickat ut frågan i mina nätverk om de bästa råden mina kompisar fått när de varit stressjuka och/eller vad de märkt funkat i just deras fall (anbefalld behandling eller självmedicinering). Det intressanta är att jag inte fått några svar av typen ”Det här funkade verkligen för mig:….” . De flesta svar handlar om tiden: Tiden läker alla sår. Se tiden an. Allt har sin tid.
Jojo. Men sedan ska man ju tillbaka till det liv som gjorde en sjuk. Hur ska jag veta att livet inte kommer att göra mig sjuk igen?
Jag insåg att jag måste inventera livet: vad är det som tar energi och vad är det som ger energi?
MEN. Det mesta i mitt liv BÅDE ger och tar energi. Alltså samma människor, samma aktiviteter både ger och tar energi. Jag känner starkt att det är ordet LAGOM som är själva nyckelordet. Mer än någonsin skulle jag vilja ha det kvantifierat.
Annars var jag hos Försäkringskassan idag och träffade en väldigt vettig handläggare. Jag blev inte ifrågasatt, hon var empatisk utan att bli kladdig, hon var konstruktiv och berättade om Försäkringskassans regler och om de vägar som fanns att gå framåt. Att min arbetsbeskrivning skulle kunna användas för att beskriva en hel avdelnings ansvarsområden tyckte hon var bekymmersamt. Där såg hon en möjlighet att förändra livet så att jag inte blir sjuk igen. Det kändes hoppfullt. Då är det kanske inte bara jag som måste definiera LAGOM.
(Jag fortsätter min forskning där 2013. Mitt nutida jag känner sig en smula imponerad över den energi som ändå fanns i mitt utmattade 2013 års jag.)
(Kommentar i nutid om mitt inlägg från 2013: jag jobbar hårt där jag ligger på soffan och försöker vila mig ur utmattningen. Jag jobbar hårt med att försöka förstå.)
Jag har själv fört mig in i det här tillståndet av utmattning. På det sätt jag har levt mitt liv har jag kanske undvikit både konflikter och ångest men i längden har det sättet tagit mer energi än vad det givit. Och i somras hamnade jag på så mycket minus att jag inte hade någonting kvar. Allt bränsle var slut. Extrem soppatorsk.
Nu ska jag tillbaka. En av dem jag samtalat med sa:
”Du ska inte tillbaka till det som var förut, för det var det som gjorde dig sjuk. Du måste förändra(s).”
Och jag som gjorde så mycket rätt. Jag träffade roliga människor, jag hade ett spännande jobb med MASSOR av utmaningar, jag cyklade och sprang och yogade, jag gick på skrivarkurs för att äntligen få utveckla en sida av mig jag vet att jag har men som har legat ouppmärksammad, jag var mycket aktiv i sociala medier för att det är en del av mitt jobb och för att jag blir inspirerad och bekräftad och för att det är roligt, jag försökte så in i bängen vara en bra mamma som lagar bra mat och hittar på kul saker.
Så, vad säger experterna att jag ska göra. Eftersom det inte finns några piller att ta som går direkt på orsakerna till tillståndet. Jo, de säger ungefär såhär:
1. Jag ska röra på mig. Lagom.
2. Jag ska engagera mig i jobbet, sådär litet lagom. Tillräckligt bra.
3. Jag ska lära mig att varva ner när jag kommer hem. (Får man häcka framför Netflix då eller måste man öva mindfullness?)
4, Jag ska njuta av livet och ta da’n som den kommer. (HA! Carpe fucking diem.)
Som ni hör – det här är JÄTTESVÅRT. Jag har ingen koll på vad LAGOM och TILLRÄCKLIGT BRA är. Jag vet att det Nirvanaliknande tillstånd jag hamnat i under djupavslappningen i yogan och när jag fick Rosenterapi är det tillstånd jag alltid vill vara i. Men tyvärr livet, jag måste jobba och jag måste vara med andra människor, särskilt mina barn. Och då är jag inte i detta underbara Nirvanaliknande tillstånd.
Kära livet, hjälp mig.
Hälsar vänligen signatur ”Vilse i pannkakan”
En morgon i juni. Den dagen kände jag för första gången att stressen höll på att ta mig i besittning.
Jag skrev om att jag blivit utmattad bortom den vanliga tröttheten. Jag skrev så att fler än jag och mina närmaste kunde läsa. Då fick jag veta att jag inte är ensam. ”Jag med” skrev någon. ”Jag har också varit där” skrev en annan. ”När jag var där var det bästa för mig att….” skickade en tredje.
Hittills bara kvinnor. Nu har jag ju läst mig till att majoriteten som drabbas av utmattningssyndrom är kvinnor. Siffran verkar ligga kring 60-65 procent. Men då är det ändå en hel del män också. Men än så länge har dock ingen man i bekantskapskretsen klivit fram.
Jag har alltså många samtal på gång. Jag försöker samla på mig kunskap. Men så har jag träffat på ett riktigt stolpskott till doktor – honom fick jag berätta för vad jag trodde var bäst för mig. Men HR-avdelningen på jobbet har koll – tackochlov för det.
Som alltid när man har med vården att göra är det bäst att vara frisk och drivande för annars är det risk att man får ett slapphänt och rutinmässigt omhändertagande. Därför är det bäst att läsa på och att prata med andra om hur deras tillfrisknande har gått till.
Jag funderar ju mycket på vad som definierar ”frisk”.
När kommer jag att vara o-sjuk?
Ska jag trivas med precis allt i livet?
Ska jag aldrig känna stress?
Eller hur ska det vara för att jag ska veta att nu, NU är jag återhämtad?
Jag hittade i en rapport följande:
”Behandlingsmål
En patient som har återhämtat krafterna fysiskt och psykiskt och som har kunskap om sin sjukdom och tillit till sin förmåga
En patient som har återgått i arbete i tidigare omfattning men med en rimligare belastning såväl på arbetet som privat”
Det kanske jag kan uppnå.
Jag är inte ensam. Det finns sådana som jag kan känna igen mig i som varit där jag är nu. Och som kommit tillbaka till ett normalt liv, men med litet mer eftertanke och vidare perspektiv. Andra som är på samma resa som jag, vi som inte kommit fram ännu, vi som försöker tyda kartan och ta oss framåt.
Vill du veta mer om utmattningssyndrom, stress och behandling av stressrelaterade besvär gå till Stressmottagningens hemsida.
(Intressant att jag här, hösten 2013 hänvisar till Stressmottagningen utan att jag själv då tänkte att jag skulle söka mig dit. Jag tror att jag inte vågade känna hur sjuk jag var, jag väntade kanske på att någon annan skulle säga det till mig och remittera mig dit. Två år senare gick jag tillslut programmet. Och jag är nu frisk. Faktiskt.)
När jag la upp länken på Facebook till första inlägget om utmattningen så fick jag frågan om hur utmattningen påverkat mig.
Det var först när jag började skriva svaret som jag insåg vilken bra fråga det var.
För hur har den här krisen påverkat mig? Det är ju inte mindre än en rejäl kris att helt plötsligt (nåja) upptäcka att den kropp som burit runt mig och den hjärna som fått mig att utvecklas i mitt arbetsliv bara bestämt sig för att ge upp. De sände mig en signal så stark att det inte skulle vara möjligt att ignorera den. De stängde av sig.
Naturligtvis vore det väldigt sorgligt om jag inte lärt mig något. Så nu är det dags för en inventering.
Vad har jag lärt mig?
Att be om hjälp – fast det tog enormt lång tid. Det är bara på senaste tiden jag kan göra det utan att få skuldkänslor.
Att inse att jag inte måste göra och fixa allt. Hur kunde jag ens tro det förut? Varför kände jag att världen hängde på mina axlar? Det förstår jag fortfarande inte, att det kunde vara en så djupt rotad känsla att den var hart när omöjlig att rucka på.
Vila är viktigt. Vila är allt. Återhämtning är en förutsättning för växande och lärande. Vila är inte fult. Vila är en plikt vi har mot oss själva.
Vila är svårt.
Min sanning är min sanning. Det jag har känt är verkligt. Ingen annan har rätt att skriva om historien som gäller mig. Jag har rätt till min version av det som skett. Och det ligger på mig att övertyga dem jag måste övertyga. Men att de som inte vill lyssna ska jag sluta bry mig om – den vägen är inte framkomlig.
Livet är inte prestationerna. Livet är inte ägodelarna. Livet är inte hur jag presenterar mig och blir emottagen och sedd. Jag och livet har ett värde utanför prestationerna, ägodelarna och hur jag ses av andra människor. Det här var något av det absolut svåraste att tänka om kring – även om jag sett mig som ifrågasättande, ganska icke-materialistisk och att jag förnuftigt visste det här så hängde känslorna inte med. Det tog många år.
Det går att tillfriskna. Det är stort. Det går att tillfriskna.
Det finns inga quick-fixes. Det finns inte EN kur, EN behandling, EN övning, ETT nytt tankemönster, ETT kosttillskott, EN diet som gör hela jobbet. Du måste jobba (tyvärr!) på en massa fronter, lära om, tänka till, ta hjälp, äta bättre, träna helt annorlunda, vända på de flesta stenar, stå ut med att det är tråkigt att meditera och slappna av till en början. Det går inte att bara jobba med kroppen. Det går inte att bara jobba med intellektet. Det är hela paketet det handlar om. Det handlar om tid. Massor med tid. Och varje meningsfullt samtal, varje meditationsstund, varje ifrågasättande av ditt tidigare liv, varje vila, varje gång du avstår från den hårda träningen, varje gång du säger ”nej, jag orkar inte”, varje gång du säger ”nej, det är inte mitt jobb”, varje paus du tar så bygger du på ditt tillfrisknande. Det är så små byggstenar. Så yttepyttesmå. Men de måste läggas. Så har det fungerat för mig.
Frågetecknen är mina egna – borde det ha gått att stoppa nedstigningen här?
Den här kurvan har vi som gått på Stressmottagningens program fått ritad för oss flera gånger.
Den beskriver en första fas (som kan innehålla de där tre-veckornas-sjukskrivning-för-att-vila-bort-det värsta-skoven, du som följer bloggen vet vad jag åsyftar. Läs annars här och här). Det vill säga en lång, lång period då många tecken finns på ohälsosam stress, obalans i livet och en allt större oförmåga att hantera livets påfrestningar. Ibland kommer perioder med extrem trötthet, men som det ändå går att vila sig ur på några veckors sikt. Har en då en bra arbetsgivare, omtänksam familj, vänner och anhöriga och en egen förmåga att känna efter och att säga ”nej” och ”stopp”, då går det att stoppa förloppet här.
Kan en inte bryta trenden går det utför. Efter några dippar och perioder av extrem trötthet och/eller smärta då en kanske vilar eller inte så kommer mötet med väggen. Det totala raset. Då en inte hittar, då en inte kommer upp ur sängen. Då en blir liggande.
Det röda krysset. Dagen, den exakta tiden då det hände. De flesta av oss kan säga att DÅ, då brast livet.
Efter Dagen då allt brast är det bara vila som gäller. Under en lång period. Vila, vila och vila. Försök att få litet dagsljus, se till att du får mat och dryck i dig.
En dag, efter någon eller några månader, kommer du att orka litet mer. Försök att gå ut, se till att få mat och dryck i dig. I bästa fall har du nu kontakt med en väl fungerande vårdapparat som hjälper dig att börja komma tillbaka till ett vanligt liv. Och då kan kurvan börja svänga uppåt. Med myrsteg går det framåt. Hemma kan du göra litet. Kanske kan du återse din arbetsplats. Korta aktiviteter ska omslutas av vilopauser. Även om du har stöd av familj, vänner, vårdapparaten och arbetsgivaren kommer vägen tillbaka att gå i vågor. Räkna med bakslag! Även om det känns som om du då halkar tillbaka till Dagen, så är det inte så. Bakslagen blir kortare och mindre djupa.
Vi håller den här bilden inom oss, vi som har gått på Stressmottagningen.
Nu delar jag den här, för att fler ska kunna visa den för sin familj, anhöriga, vänner, kollegor och arbetsgivare. Jag fortsätter med min forskningsexpedition för att göra utmattningssyndrom synligt, förståeligt och mindre skambelagt. Imorgon tänker jag skriva frågor som jag tänker ta reda på svaren till.
Se det här inlägget som en adventskalenders första lucka.
Jag glömde ju några saker i den senaste bloggposten som handlade om vad jag använt mig av för tips för att få till en bättre sömn. Och nu när sömnen har blivit så mycket bättre, så känns livet mer hanterbart. Klart att jag rekommenderar alla, särskilt stressade människor och absolut alla vi som är eller har varit utmattade att få ordning på sömnen.
Här är några råd till som jag följt:
släck ner ordentligt och ha det mörkt i sovrummet
ha rejält svalt i sovrummet – 14 grader är tydligen idealisk temperatur för våra sovande kroppar
Den psykolog som höll sömnstartsföreläsningen på Stressmottagningen heter Kerstin Jeding. Hon har en hemsida där det finns en folder att ladda ner som innehåller delar av hennes bok ”29 sidor mot sömnbesvär”. Där finns bland annat sömndagbokssidor. Boken är tydligen slutsåld, men den finns att lyssna på hos Storytel. Gör det – det är Kerstin själv som läser boken på välmodulerad skånska. (Storytel brukar har provmånad för mycket liten peng och/eller gratis testveckor).
