Litet vemodigt sådär. Minns den doftande försommaren.
Nej. Det går ju inte. Att sjukskriva sig från livet. Om inte annat så måste man ju i alla fall handla och laga mat. Men till och med det var väldigt svårt då i somras när jag plötsligt inte kunde någonting nästan.
Jag kunde ju inte sjukskriva mig från barnen. Jag är ju fortfarande mamma, just det kan jag inte sjukskriva mig från. Men de hade en mamma som sov längre än dem och de fick äta en del färdiglagat. Tur att det var sommarlov, för om några läxor hade jag inte orkat tjata.
Och när är jag då frisk? Är det när jag har så mycket ork att jag kan gå till jobbet men sedan inte orkar med att vara mamma? Eller ska jag först kunna vara en OK förälder innan jag börjar jobba ordentligt? Bör jag också först vara en människa som tar hand om sig själv, sin själ, sin kropp, sina närmaste och sina vänner och gör det med glädje innan jag börjar jobba ordentligt? Nej, så långt kan vi inte gå. Tänk om alla människor tänkte så, då skulle ju ingen jobba. Eller?
Hur pass ska man ”restaurera” sig som människa innan det är dags att ge sig in i vardagsturbulensen igen?
Det var en trevlig frukost men egentligen en hiskelig läsupplevelse
Jag har läst ”Flyg fula fluga” av Patricia Cornwell. Utgiven på Norstedts förlag. Översatt av Manni Kössler.
Jag borde inte ha läst den. Jag blev så upprörd.
Frågor:
När översättaren ställs inför allmänt uselt språk, ska hen då förbättra det?
När översättaren ställs inför typiska amerikanska företeelser, ska då hen försöka hitta svenska motsvarigheter eller låta sammanhanget bli alldeles oförståeligt?
Exempel på meningar och stycken som är kryptiska och/eller helt oförståeliga och/eller helt oläsbara med avseende på rytm, flöde och ordval:
”Den där sista gubben fick verkligen en huvudvärk med glass”. Jag antar att det är ordet brainfreeze som ställt till det.
”Lucy avslutar aldrig det hon sällan påbörjar”. Förlåt, vad menas?
”…betraktar [..] Marino som packar en stor islåda med öl, kallskuret….” Vad är en islåda? Jag vet vad en kylbox är, men inte en islåda. Rättstavningsprogrammet har heller inte hört talas om ordet. Kanske ska testa det på Wordfeud?
”…väggarna var av gips som behandlats för att se äldre ut..” I min värld är gipsväggar något som är praktiskt för de är lätta att tapetsera eller måla och det är lätt att borra i dem. Jag tror inte att det ens i USA är fashionabelt med det vi i Sverige associerar med gipsväggar.
”Den pojken älskar isstrutar mer än någon annan Nic hört talas om…..” Isstrutar?! Någon som vet vad isstrutar är?
Ja, det fortsätter så där.
Jag kunde skriva av hela kapitel från boken. Det känns som om översättaren har vaknat till då och då och skärpt sig för att sedan, något kapitel senare låta Google Translate göra största delen av jobbet. Å andra sidan verkar det som om ms Cornwell skrivit på rutin. Hon slutar mitt i mening, känns det som. När hon skrev de sista kapitlen hade hon redan nästa bok i serien framför ögonen och kunde inte hålla kvar intresset för slutet. Snipp, snapp så dog en massa människor bara genom att någon berättade att de hade dött. Som läsare var man inte ens närvarande.
Tacka vet jag Arne Dahl och Jussi Adler-Olsen. Och Mons Kallentoft och Andrew Vachss. Där har vi killar (typiskt!) som kan snickra ihop spännande historier och låta språket leva.
Har man inte stressmoment i tillvaron så skaffar man sig det, är det så? Eller när man väl springer mot väggen så plockar man upp allt möjligt för att det ska gå ännu fortare in i väggen. Att bry sig om sin Klout är väl ungefär det löjligaste man kan syssla med. Men ibland är det en viktig siffra för mig. Och då kanske det är ett tecken på att tillvaron gungar och att jag istället borde bry mig mer om mina närmaste och mer om att bara sitta på balkongen och lukta på träden.
Att Klouten har gått upp nu ser jag som ett friskhetstecken eftersom det innebär att jag har börjat hitta en massa artiklar som upprör och inspirerar, inlägg som bara måste diskuteras, viktiga vänner att skicka meddelanden till och bilder att beröras av.
Ni vet vad det är. Ett avancerat tortyrredskap. Eller en nöjesmaskin. Eller ett livsnödvändigt kommunikationshjälpmedel. Allt-i-ett.
När det vanliga livet tär då är tillvaron definitivt inte i balans. Men tänk att det är så svårt att se och tyda tecknen. Nästa vecka ska jag tillbaka till jobbet. Litet långsamt och försiktigt. Det ska bli roligt. Jag saknar ju sammanhanget och människorna och att uträtta något. Men jag ska inte sprinta tillbaka och göra samma igen.
Varningstecken att ta på allvar om de dyker upp igen:
1. Solljus gör ont i ögonen
2. Varje gång telefonen ringer skrapar det på nerverna som naglar på en griffeltavla
3. Häxan Surtant tar över och ingenting är roligt utom skadeglädje
Fast det är klart, telefonen har definitivt blivit ett tortyrredskap. Och de som utför tortyren är telemarketingföretagen. När jag hade fast telefoni var det tillslut ingen idé att svara i i den telefonen – det var bara försäljare som ringde. Trots Nixning. Svarar man inte ringer ju telefonen ett par gånger till, för så är uppringningsmaskinerna inställda. Oj. Nu är Häxan Surtant visst på väg. Dags att tänka litet positivt och kanske yoga en smula. 🙂
Här sitter Tony Soprano och är arg och förundrad över att han behöver prata med en terapeut
Det är bara i vissa grupper och på vissa ställen på jordklotet som det är tillåtet, ja, tillochmed påbjudet att gå till terapeuten. Om man är med i en Woody Allen-film exempelvis. Eller om man skulle förekomma i någon sitcom som utspelar sig i en intellektuell miljö på Manhattan. Annars är det ju inget som höjer ens värde i sällskapslivet.
Fast nu när jag sprungit in i väggen pangbom! och blivit ordinerad att träffa en stressterapeut då känns det alldeles rumsrent att prata om det. Intressant. Är det för att en sådan terapi är så klart länkad till ett tillstånd som bör vara övergående. Ett tillstånd som dessutom tagit sig kroppsliga uttryck. Och därför inte alls signalerar (å, huga) sinnessjukdom.
När stressen börjar ta över är humorn det första offret. I alla fall för mig. Nu är jag ju inte en påtagligt rolig människa, men när jag blir stressad börjar jag höra mig själv både tänka och säga småaktiga och intoleranta saker. Då, kan jag lugnt säga är det inte roligt att vara inuti min kropp. Det jag tänker och säger har så litet att göra med den jag egentligen vill vara. Jag vägrar att tro att den där magsura människan är mitt sanna jag, surkärringen som kommer fram under press.
Därför blev jag alldeles hoppfull och lätt optimistisk när en bild jag la upp på Instagram och också delade på Facebook fick två kommentarer som antyder att jag har givit uttryck för humor. Då håller jag på att driva ut Häxan Surtant ur mig. På väg att tillfriskna?
Det är min att-göra-lista idag. Jag hyser gott hopp om att kunna bocka av alla punkterna. Idag har jag alltså hela TRE punkter på listan. Det är en 50-procentig ökning från listan med två punkter, vilket var vad jag såg mig som kapabel till när jag väl kunde börja göra listor igen.
När jag kände (men inte erkände) att jag inte orkade längre var det skammen som nästan var värst. Skammen över att inte orka, över att inte prestera, över att inte vara till nytta, över att svika. Jag skämdes så att jag körde över mig själv så till den milda grad. Jag var ju så trött att jag kunde ha somnat på Skeppsbron men försökte kurera mig med en liten joggingtur när jag cyklat hem från jobbet. Att försöka gå upp litet extra tidigt för att köra ett litet yogapass tyckte jag också var en intelligent idé. Men då var kroppen litet smartare än huvudet och pekfingret hittade snooze-knappen.
Att sätta ord på känslorna, att faktiskt säga att jag skämdes gör att skammen förångas. Och kanske är jag sanningsenlig när jag säger att jag kommer att vara nöjd ikväll när jag har tagit promenaden i skogen, ätit middag med barna och försett skafferiet med en ny påse müsli.
Jodå. Stressterapeuten refererade både till John Lennon och Karl Marx, så det här kan nog bli bra samtal. Men jag glömde att ta fram kycklingfiléerna så de var ganska frusna när jag skulle laga maten.
Att-göra-listan idag är lika kort. Innehåller punkten middag samt punkten promenera/yoga/cykla. Den senare punkten innebär att jag ska röra på mig på något vis och eventuellt också inhämta litet frisk luft.
Det besvärliga med att stressen tagit över hela kroppen och själen är att det tar sig så pass många uttryck att det finns få fredade zoner. Den här sommaren har varit väldigt ljus enligt mitt tycke. Solen har stuckit mig i ögonen och gjort ont. Och så har jag upptäckt vad mycket ljud vi har omkring oss hela tiden. De få gånger det blivit riktigt tyst (när jag varit ensam i skogen eller i skärgården) har jag känt hur kroppen slappnat av. Det betyder att resten av tiden har jag gått med en spänning i kroppen.
OK. Middag var det. Och rörelse. Men först en mitt-på-dagen-lur för att orka.
En dag i somras kunde jag inte längre. Kunde inte gå upp ur sängen. Kunde inte skriva. Kunde inte tänka. Kunde inte känna annat än trötthet. Tio dagar innan semestern skulle börja blev allt helt omöjligt.
Utbränd, vidbränd, stressjuk.
Nu är jag på väg tillbaka. Orkar promenera varje dag. Klarar av en 3-punkters att-göra-lista varje dag. (Från början innehöll den alltid punkterna ”promenad” och ”lunch”.) Orkar titta på mig själv och fundera över hur det blev så här.
Nä. Nu kan jag inte sitta här och ta upp er och min tid. Dags att klara av två av tre punkter på listan:
