återhämtning - Issadissas blogg

Kroppens signaler

stukad fot — Den stukade foten till höger

Det är tisdag idag och i fredags stukade jag min högra fot. Jag skulle nerför en trappa med fyra trappsteg men i mitt huvud hade den bara tre. Jag såg och kände hur foten vek sig under hela min tyngd. Det gjorde så ont att jag ville kräkas och skrika samtidigt men det räckte med att stöna högt och tungt stödja mig på händerna. Pojken kom oroligt springande. Han tröstade och ville veta att jag inte skulle dö men sedan blev han handlingskraftig och tog fram en av de tre eller fyra förstahjälpenkuddarna han hittat i sin inventering av det hyrda huset. Även om det stod ”För stora skador” och ”För mindre blödning” (ungefär) så innehöll faktiskt en av innerpåsarna i den största förstahjälpenkudden en elastisk binda som jag lindade om hårt.

Nu hade jag inte tänkt att berätta hela min sjukdomshistoria utan skriva ner några reflektioner kring denna stukade fot och annat som gör ont och tröttar.

1. Internet är fantastiskt när det gäller att hitta råd. Vårdguiden är en bra källa till kunskap men den räcker sällan ända fram. Tur då att det finns andra, litet mer självsäkra källor. När jag läst om stukade fötter på en fyra-fem ställen kände jag att jag hade en hyfsad bild av vad som egentligen var skadat, hur jag skulle tolka smärtan och vad jag skulle göra, både i det akuta skedet och sedan.

2. Men lätt hypokondriskt lagd som jag är låg jag där med foten högt hela natten, kände hur det bultade i den, såg framför mig hur jag inte skulle kunna ta mig till ångbåtsbryggan nästa dag, la upp en plan för det samtidigt som ångesten över att inte kunna gå på foten resten av sommaren fick mig att sova ännu sämre. I vargtimmen är man inte som smartast, helt enkelt. Jag blandade Voltaren med Alvedon från hyrhusets husapotek och somnade tillslut ganska gott. Lättväckt ångest och katastroftankar befrämjar inte läkningen men kanske inte hindrar den heller.

3. Hindra svullnaden. Ta ner svullnaden. Elastisk binda och högläge. Massage och rörelse. Och nu har jag kommit till det som jag fann intressant och knepigt. Den första smärtan är en signal att ta det lugnt. Men smärtan efter 1-2 dagars vila ska man alltså inte bry sig om utan nu är det alltså massage, stretch och belastning som gäller. Hm. Det är alltså inte smärta som smärta. Det här ställer till det i mitt huvud. Smärta är alltså inte alltid en signal som säger ”Back off! Sluta!”. Hur veta skillnaden?

4. Och då började jag fundera över trötthet. Jag körde ju över mig själv alldeles makalöst förra året innan jag slutligen la mig ner och sov i tre veckor. ”Hahaha, va tokig jag var” har jag tänkt och ”Så ska det aldrig mer bli”. Men ibland är ju tröttheten leda och depression och botas till en del bäst av rörelse och andra människor. Inte av sömn och avskildhet. Hur ska man veta skillnaden där?

Tisdag och idag kunde jag gå hela vägen till jobbet från tunnelbanan utan att halta. Jag har stått på balansbrädan vid skrivbordet och jag har haft foten på en stol bredvid när jag suttit. Jag känner en viss ödmjukhet inför min kropps återhämtningsförmåga och skickar än en gång kärlek och tacksamhet till alla som bidrar till att Internet finns.

Nu står det tillochmed på mjölktetrorna #bloggswe

Vila och återhämtning verkar vara det nya svarta. Jag tycker jag hör och läser om det överallt. Eller är det bara det att jag förut inte lyssnat, inte sett, inte velat höra och se?

Nu står det på mjölkförpackningarna (Arlas) att om man sätter igång att träna så måste man också äta mer och vila mer. Och står det där måste det ju vara sant, eller hur? Min PT, som jag litar mer på än Arla i och för sig, har pratat sig varm för vila och återhämtning och jag har först nu insett att det är det jag bör ägna mig åt, hur roligt det än är att använda ALL energi jag för tillfället har. Eftersom den (energin, alltså) fattades mig så högst påtagligt förra året så har jag blivit en smula rusig när den börjat återvända.

Nu har jag semestrat en vecka. Och haft som uppgift att vila och återhämta mig. Det har betytt att jag snittat tio timmars vederkvickande sömn i mittensängen på bilden. Omgiven av två snusande barn. Jag har blivit en trevligare människa.

De andra fjorton timmarna av dygnet har jag inte gjort många knop. En aktivitet har jag dock ägnat mig åt varje förmiddag (det vore lögnaktigt att utmåla den tiden på dygnet som morgon) är ”Morning Pages”. Det handlar om att jag har skrivit tre sidor för hand varje morgon, utan egentlig tanke, bara fångat det som funnits i huvudet i ett flöde. Jag skriver mer om det en annan dag, ville bara göra en liten påa. (Ger litet samma känsla som att börja dagen med ett dopp i en sjö eller i havet.)

Kroppen, knoppen och andra krångligheter

Att komma ihåg:

jag gick in i väggen för ett år sedan
jag är kvinna, inte man
jag är 52 år, inte 25, inte 38, inte 15

De här omständigheterna betyder att jag har erfarenheter och en hel del bagage.

Att jag håller på att komma ur utmattningsstadiet innebär att jag måste lyssna extra noga på kroppens signaler för att inte hamna i utmattning igen.

Att jag är kvinna innebär att jag har väldigt lätt att se min kropp utifrån istället för att uppleva den inifrån.

Att jag är 52 år gammal betyder att jag har har en organism som reagerar på en massa automatiska sätt. Sätt som inte alltid är bra. Spänningar har en tendens att sätta sig i kroppen. Tankarna snurrar gärna på i loopar. Jag kompenserar för ömheter i kroppen med att röra mig fel.

Men nu har jag tänkt att jag långsiktigt ska få ordning på mig. Uppnå balans. Hitta vardagsrutiner. Överleva och leva. Om jag dessutom skriver om det här i bloggen så finns ju du, bästa läsare som vittne och virtuell påminnare.

Jag såg ”Vetenskapens värld”, det inslag som handlade om Mindfulness. Intressant, tyckte jag och började googla för att få reda på mer. Tillslut kom jag fram till själva ursprunget och insåg att Mindfulness är en metod som består av flera delar – meditation på olika sätt, yoga-övningar och kroppsskanning. I en formel som verkade litet hemlig. Och då blev jag sur – måste jag köpa in mig på en kurs eller på en Internet-utbildning eller en packe cd-skivor för att få tillgång till det här? Som tur var träffade jag två som kunde mycket på en middag häromdagen. De kunde klä av kejsaren en smula och vi pratade om vad som egentligen var kärnan i Mindfulness. Målet är medveten närvaro men vägen dit är sammansatt. Och behöver inte gås enligt Jon Kabat-Zinns formel.

Jag tror att jag ska göra så här:

meditera varannan dag (20 minuter)
köra den korta yoga nidra som jag har som ljudspår i mobilen varannan dag (20 minuter)
ett kort yoga-program för rörligheten, ett par dagar i veckan (15 minuter)
cykla/simma/promenera för hjärtat och energin
se om jag kan få med mig några av de enklaste övningarna från min PT, nu under sommaren

Min förhoppning och min strävan är att börja uppleva mer inifrån kroppen, att försöka frikoppla mig från både prestation och tankarna på utseende och att vara vaksam på när jag går upp i energinivå så att jag spinner loss och förlorar förankringen i kroppen och knoppen. Flummigt? Inte det minsta. Att ge sig ut i elljusspåret med löparskorna på när man håller på att gå under av stress – det är däremot riktigt flummigt.

Återhämtning är en svår historia #blogg100 dag 94

Nu har jag, två helger i rad VILAT. I veckorna har jag också VILAT. Jag har inte haft några evenemang på kvällarna, inga sociala åtaganden eller roligheter, jag har lagat mat (i bästa fall), ätit, bara tjatat litet på barnen när de varit hos mig, tvättat några tvättmaskiner, struntat högaktningsfullt i de oputsade fönstren, inte zappat bara koncentrerat tittat på filmer, bloggat, inte pratat i telefon, vilat, vilat. Jag har sovit 10 timmar per natt de dygn jag har kunnat. Jag har inte tränat mer än cykelpendlingen till jobbet några dagar per vecka. Jag har vilat, vilat. Och känt mig både som en bra människa (som äntligen fattar!) och som en dålig människa (för att jag inte hinner med människor omkring mig, mina åtaganden och att putsa fönster och hålla dammfritt).

Ändå vill jag ha och behöver mer återhämtning. Jag trodde nog någonstans att jag skulle komma tillbaka till ett liv som förut, fast jag så förnumstigt skrivit om omprövning och omvärdering. Jag trodde att jag skulle orka som förut. Men det är väl faktiskt så att har man under så många år struntat i att återhämta sig, så tar det nog många år att vila upp sig.

Så jag är tillbaka till samma frågor igen: vad betyder lagom? vad betyder frisk?

Livet i fel ordning #blogg100 dag 92

regntunga skyar — Regntunga skyar – perfekt dag för inomhushäng

Det som räddade min nacke, axlar, rygg och huvud igår var Yoga Nidra. Jag är litet förundrad. Jag hade masserat och lagt flera lager fleece och en smula cashmere över det värkande paketet, jag satt med ryggen mot solen för att få värme, jag knådade och tryckte. Men det som hjälpte var att slappna av. De där korta tjugo minutrarna med Yoga Nidra i öronen. Märkligt. Och idag när någonting hände som fick ontpaketet att aktiveras igen, in med Yoga Nidra i öronen, själen och kroppen så blev livet OK igen.

Idag regnar det i Stockholm. Tack och lov. Alldeles skönt att vara utmattad och få sitta och läsa och lyssna på när Pojken skjuter zombies. Jag ville läsa men det som fanns i hyllan kändes för tungt. Jag asade mig ner till trappuppgångsbiblioteket och insåg att jag läst det mesta. Tog Björn Hellbergs ”Sankte Per”. Förstod att den skulle vara av mysdeckarvarianten, men tänkte att det kanske är alldeles vad jag behöver. Trots att jag nu mest läser svartare typer av deckare är jag väl bevandrad i mysgenren också. Miss Marple, Krister Homan och hans katt har varit mina följeslagare tidigare. Alldeles för tidigt. För det kan jag väl lugnt säga, jag har gjort det mesta i fel ordning och vid fel tillfällen. Åtminstone om man tänker att livet ska gå enligt checklistan för livet.

1. som tonåring satt jag gärna inne och läste mysdeckare
2. alkohol blev intressant först när jag var rejält över tjugo
3. jag började jobba deltid för att ta hand om min sjuka mamma när jag var 25
4. jag var gammal när jag blev mamma
5. sociala medier har genomgripande förändrat mitt medelålders liv
6. förlovad och gift har jag aldrig varit
7. jag hoppade av ”karriären” redan vid 27 och startade på nytt tjugo år senare
8. jag blev scout när jag var medelålders

Det här gör att jag är väldigt nyfiken på resten av livet. Bara jag orkar. En av mina bästa vänner som också är Stenbock tror jag skulle säga att vi Stenbockar blommar sent eller åldras vackert eller något annat trösterikt. Vi håller oss till den versionen. Nu tillbaka till mysfarbrorn Björn Hellberg.

Dagsform, en nyckfull historia #blogg100 dag 91

balkongsitta — Det var varmare än de sagt på väderprognosen.

Idag blir det kort.

Jag vaknade med att nacken och axlarna satt ihop i ett stelt och värkande paket. Att jag inte lär mig! Jag ska inte sova på mage, hur mysigt det än känns just när jag kramar kudden och vänder världen ryggen. Så dagen har gått åt till att lösa upp eländet i rygg, nacke och axlar.

Imorgon kanske jag förstår varför det här onda kom just nu. Jag har en känsla av att det inte bara har att göra med magsovning och fönsterdrag. Imorgon kanske jag skriver om utmattningssyndrom och konstigheter i kroppen, sömnen som allt vilar på, det här med att vara frisk och att det tar på krafterna att vara mamma.

Quick fix, pedofiler och världen vi lever i #blogg100 dag 86

Idag har jag givit mig en dag utan. Utan människor, utan måsten, utan planer, utan jobb, utan ambitioner. Bara vila. Försöka vara här. HÄR. Vilket är ganska lätt en dag när Sverige är som vackrast – ljusgrönt, doftande, kvittrande. Varmt och skönt. Och lönen och andra ersättningar har kommit in på kontot. Frukostkaffet var gott och välgörande. Jag läser ”Flood” av Andrew Vachss igen. Mer än tjugo år sen sist. Den håller fortfarande.

Det enda jag har föresatt mig idag är att skriva en kort lista över kommande blogginlägg. En liten påa, helt enkelt. Sagt och gjort:

1. ”Det är bara att lära sig att säga nej”. Låter jätteenkelt, eller hur? Dumheter. För sådana som mig (och vi är många) är det bland det svåraste som finns.

2. Pedofiler jag mött.

3. Den tredelade samtiden. Önskan att förenkla och förstå.

4. Två bra deckare och en dålig.

5. De perfekta köttbullarna.

Har jag blivit klokare? #blogg100 dag 85

Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge. Kanske. Kanske inte.

Snart måste jag börja jobba heltid. Försäkringskassans handläggare säger att det inte går att motivera att jag är fortsatt deltidssjukskriven. Efter snart elva månader av stadigt tillfrisknande och återgång först till arbetsplatsen och nu till mina ordinarie arbetsuppgifter så säger Försäkringskassan att jag ska matchas mot alla på arbetsmarknaden förekommande jobb och då är det inte motiverat med längre sjukskrivningsperiod. Jag skulle kunna ta ett mindre krävande arbete. (Orimligheten i detta får jag prata om en annan gång.)

Jag har alltid varit en duktig-flicka-typ. Jag tycker jag har varit en på det hela taget ganska duktig utbränd typ också. Tillfrisknandet har väl nästan gått enligt mallen. Men nu fallerade jag visst. Hade kanske varit litet för käck hos doktorn (de måste väl också bli underhållna av roliga och snälla patienter, orkar väl inte höra på gnäll hela dagarna) som inte skrev ett tillräckligt övertygande intyg.

MEN. Hallå! Det var ju inte det här jag skulle skriva om. Jag skulle ju få ur mig en LISTA. Över vad jag har lärt mig av utbrändheten (jag använder det kortare och snärtigare ordet än ”utmattningssyndromet”). OK. Sagt och gjort:

1. Återhämtning är allt. Återhämtning är en färskvara. Återhämtning bör ske varje dygn. – VILA! VARJE DAG!

2. Att tillslut erkänna att viljan att vara lags, att vara till nytta har styrt mig i livet. Och att inse att den viljan ska jag hushålla med och använda sparsamt i väl utvalda sammanhang. För den viljan tog mig långt utanför min själsliga och kroppsliga gräns. – VÅGA SÄGA NEJ!

3. Kroppen är värd att lyssna på. Den måste lyssnas på. – KÄNN EFTER!

4. Orden kan användas som kosmetika. För verbala människor kan orden användas som skydd. Med hjälp av orden kan man bygga trovärdiga historier både för sig själv, doktorer och terapeuter så att man överlever i sina relativa lögner. – LYSSNA MER TILL KROPPEN ÄN TILL DINA EGNA ORD!

5. Sömn.

6. Bra mat och kosttillskott.

7. Skärmförbud ibland. Människoförbud ibland. – HA DET LÅNGSAMT OCH SMÅTRÅKIGT!

8. Det finns andra därute du kan dela erfarenheterna med. – HALLELUJA FACEBOOK OCH BLOGG100!

9. Träning, förstås. Men inte bara mer av träning, utan rätt sort. Jag skulle kunna träna mig trasig av både plikt och lust men det är inte dit jag ska. – TA HJÄLP AV FOLK SOM KAN! I mitt fall handlar det om PT Erling på Westnine Fitness i Solna.

Det här var de nio första punkterna. Jag är inte det minsta klar. Återkommer i frågan.

Tantkollo i Muminland #blogg100 dag 60

Vedeldad finsk bastu efter att de badande kvinnorna lämnat den.

Trött efter drygt två intensiva dygn på Finlandsbåt och i Finland. Komplett med vedeldad bastu, premiärdopp utomhus, ledd meditation, en Rosenterapi-behandling, tre nya Mumin-muggar samt nya vänner.

Dagens post blir en påa, för mer än så här orkar jag inte skriva idag. Tankarna tumlar runt i takt med barnens kläder i tvättmaskinen.

Att vara en förebild #blogg100 dag 43

Det tänker jag på ibland. Men för det mesta inte. Fast just nu när jag känner att jag varit på väg att bli litet sjukare igen istället för som jag planerat, att bli frisk, då har tanken krupit in i medvetandet.

Helt enkelt därför att jag vet att jag borde ha skärmförbud ibland och att jag MÅSTE meditera och yoga. För att inte gå i spinn och snurra rakt in i utbrändhetsfällan.

Och egentligen slår jag två flugor i en smäll genom att sätta mig och titta i väggen och/eller lägga mig på mattan och sluta ögonen. Jag hittar botten och lugnet i mig, där jag kan vila och jag visar barnen att jag mår bra av att stänga av. Av att koppla bort mig. Av att ha litet småtråkigt. Av att inte alltid ha roligt. Av att inte alltid omedelbart leta fram svaret på frågan som poppade upp i huvudet.