#blogg100 - Issadissas blogg

Kan inte släppa….. #blogg100

Ju mer jag funderar på det, desto mer känner jag att TILLIT är en extremt viktig friskfaktor. Nu har jag inom loppet av en dryg månad träffat fyra personer/instanser som mött mig på ett sådant sätt att jag kände hur tilliten började byggas upp, sten för sten, planka för planka. Och även när jag inte pratar med dem, träffar dem så fortsätter tilliten att byggas upp, litet högre och litet stadigare hela tiden.

Det betyder att jag kan gå och lägga mig och bara släppa allt. Det är avsevärt lättare att somna då, det kan jag lova, än när saker snurrar i huvudet och jag tänker att jag bör nog säga det till den och förklara för den att…. och ringa den och mejla den och ställa det där tillrätta. Så att jag sedan kan….

Jag tror att jag snart är den lilla, lilla grodan på bilden igår som strävsamt och tillitsfullt klättrar på den stora, stora handen med tron att jag blir stöttad i min väg framåt. Och att jag snart definitivt slutar reagera som om jag var under vattnet och precis fick syn på hajen som kommer i full fart.

Så, till alla er som jobbar med oss som är i, på väg in i eller på väg ut ur utmattning, det bästa ni kan göra är att tro på, lyssna på, stötta och ge anledning för den utmattade att våga lita på.

Här och nu och då #blogg100

Idag vill jag bara en sak och det är att illustrera två känslor som stridit i mig. En har länge varit i underläge men har börjat vinna mark. Senast idag togs stora kliv framåt.

Någon som vill ge sig på att tolka?

"Snöängel" av Anna-Karin Palm

En krönika om en bok. Men där krönikan handlar mer om mitt förflutna än om boken. Eller inte. #blogg100

Just när jag tyckte hoppet var ute…. #blogg100

Igår postade jag ett inlägg om att jag inte vet hur jag ska göra för att vila. Men det verkar som det var en högst temporär minnesförlust jag drabbats av. För nu har jag vilat. Jag har sovit och sovit middag, druckit eftermiddagskaffe, dragit mig, vilat mig i soffa, stol och säng, spelat spel och lyssnat på två 12-åringar, läst bok och bara hängt. Inte tänkt många sammanhängande tankar. Så idag har jag absolut ingenting att komma med. Inga bilder, inga analyser, inga recept, inga appeller, inga länkar.

Imorgon ska jag försöka komma på en strategi för att få de återstående 20+ dagarna av bloggning att bli verklighet. Utan att tulla på vilan. Nu när jag insett att jag visst vet hur man gör.

Gör du inget, finns du inte #blogg100

Liv Strömquist har gjort det igen – sagt precis det jag behövde höra! I en av poddarna sa hon i en bisats att hon inte förstod sig på sådana som fotograferar. Att det nog är sådana människor som inte kan sluta jobba. Som alltid måste arbeta. På ett eller annat vis.

Det sa inte bara ”Klick” i mitt huvud. Det sa ”Kaboooommmm!!”

Javisst. Om jag fotograferar då gör jag något som lägger sig till det som kommer att finnas efter mig, det som visar vem jag var och är. På samma sätt som när jag skriver dagbok eller bloggar eller skriver på Facebook. Eftersom jag är långt bortom akutfasen i utmattningen så är det ju numera så att även om jag ligger och tittar på tre avsnitt i rad av ”Blacklist”, ”Luther” eller ”Ripper Street” så är ju metatänkandet påkopplat hela tiden:

– Vad betyder det att psykopaten får en hjälteroll i vår populärkultur?

– Vad gör vi när vi Netflix-bingear? EGENTLIGEN.

– Vad står SCA-krisen för? Är det samma groupthink som i fjortiskretsar fast utan Hollisterhoodies och med andra gummistövlar än Hunter?

– Varför har de sex mot väggen hela tiden?

OK. Jag måste helt enkelt ställa mig frågan om min egen självbild och mitt självvärde. Är de så oupplösligt förbundna med vad jag gör att även när kroppen säger NEJ och STOPP så måste hjärnan fortsätta arbeta för att jag ska ha någotsomhelst existensberättigande.

Jag tror att jag är så obildad att jag inte har en aning om hur jag ska gå tillväga när jag vilar. På riktigt.

Inte #tbt med mina barn i alla fall! #blogg100

I förrgår publicerade Kamratposten en undersökning som visade att alltför många föräldrar lägger upp bilder på sina barn i sociala medier utan att barnen har godkänt det. Och att föräldrarna då faktiskt bryter mot Barnkonventionen.

Därför lägger jag INTE upp en fantastiskt söt bild på Aktivisten och Pojken när de var små och förtjusande. De satt i en soffa och Pojken trillade runt och Aktivisten skrattade. Pojken var litet dryga året och Aktivisten strax över fyra. Bilden är i svartvitt och ljuset från fönstret bakom dem gör att deras då blonda och rufsiga hår är som glorior.

Jag hänvisar till pressmeddelandet från Kamratposten och delar istället med mig en bild på mig själv. Som jag kanske inte velat DÅ att någon hade delat.

Hopplösa människa! #blogg100

sommar2010 204 — Bilden har ingenting med texten att göra. Den är bara till för dekoration.

Förkyld. Har helt glömt bort att jag mår bra av att meditera och göra djupavslappning. Som tur är går jag till PT:n varannan vecka ungefär och han säger att jag ska andas.

MEH! Det gör jag ju hela tiden, annars skulle jag ju dö!

Fast egentligen förstår jag ju vad han menar.

Just nu så tittar jag hellre på ”Blacklist” än jag mediterar, andas och gör yoga. Det är inget bra, det vet jag. Men efter långhelgen, då när jag ska solalagagodamiddagarrensapåtomtenläsaböckerbakakommenteraandrasbloggarsomjaggillarfåutPojken-påpromenaderslitahonomfrånskärmen, då ska det bli ordning.

I'm not a psychopath, I'm a high functioning sociopath #blogg100

Ja. Idag ska det alltså handla om Sherlock och andra knasbollar. Mest om de andra, faktiskt. Sherlock är Sherlock och han är ju trots allt en snäll typ. Utom mot de som är fullständigt imbecilla och utan fantasi. OK. Sherlock får stå för citatet men sedan handlar resten av dagens inlägg om de riktigt onda som vi ändå faller handlöst för. De där som är helt utan vanlig moral men som regissörer och andra berättare får oss att svälja med hull, hår, horn och svans.

Alice Morgan.

Luthers side-kick i ”Luther”. Hon mördade sina föräldrar i första avsnittet, fortsätter att döda litet här och där, dyker upp på oväntade ställen och hjälper Luther att lösa de mest komplexa fallen. Alice Morgan är definitivt den av de här tre som är roligast. Någon gång ska jag titta igenom alla avsnitt av ”Luther” igen och med anteckningsblocket i högsta hugg få ner alla underbara citat på papper.

Red Reddington.

Raymond Reddington, mästerskurk utan några som helst lojaliteter i ”Blacklist”. Säljer sig till högstbjudande till vilka stater, företag och organisationer som helst. Smak för det goda i livet. Briljant, såklart. Underbart briljant. Elizabeth Keens side-kick. Eller om hon är hans ganska bleka side-kick. För det är ju han som lyser, som sätter färg och must och spänning. Intressant att han spelas av James Spader som under tidigt 90-tal var den unga, söta pojkmannen.

Hannibal.

Var Hannibal Lecter i ”När lammen tystnar” den första i raden av dessa förförande skurkar? Som alltid är briljanta. Alltid livsnjutare. Alltid amoraliska. Men som i slutänden alltid är på den prövade hjältens/hjältinnans sida. Vilket också visar sig vara deras enda svaghet, deras enda tecken på mänsklighet.

Ja, hur kommer det sig att vi älskar de här amoraliska figurerna? Vi sväljer att de mördar människor och äter deras inre organ, vi går med på att de säljer ut sitt fosterland till höger och vänster, vi förlåter dem våldsamheter, grymheter och förräderi bara för att de…. Ja, vadå? Är det friheten de har tagit sig som vi också traktar efter? Att inte titta till vänster och höger innan man vågar lägga ett förslag i idélådan på jobbet, att inte behöva fråga på Facebook om man får dricka en GT en lördagseftermiddag före klockan 18, att applicera rött läppstift en måndagsmorgon utan att fråga Magdalena Ribbing om lov. De bara gör. De vet att de har rätten för de har givit sig själva den. (Och några ”casualties” får man alltid räkna med, eller hur?!)

Grattis! #blogg100

För sexton år sedan föddes jag som mamma. Det var Aktivisten som kom ur ett snitt i min mage. Jag var trettiosju år gammal och hade aldrig hållit i ett spädbarn. Men jag hade ju lärt känna Aktivisten alltmer ju större hon blev därinne i min mage. Hon hickade kraftigt ganska ofta de sista veckorna innan hon kom ut. Jag visste inte förrän någon berättade det för mig där i operationssalen att Aktivisten var en flicka.

Som mamma var jag ett blankt ark innan hon dök upp. Men hennes närvaro lärde mig. Om närhet, om kärlek, om trygghet, om amningstider (som inte finns), om att lära sig tolka alla möjliga typer av signaler. Aktivisten tyckte inte om att ligga på fårskinnet eller under babygymmet mer än några minuter i stöten. Hon ville vara nära, vara buren, titta över axeln. Helt enkelt så tyckte hon väl att hon var för kort och för orörlig för att kunna utforska världen som hon var nyfiken på, så det var endast genom att lyftas upp på en hyfsad höjd som hon kunde börja ta in den outgrundliga och spännande omvärlden. Dessutom med en varm trygghet alldeles nära.

Nu har hon nått upp till en höjd som bättre matchar hennes ambitioner som spädbarn. Hon har växt om mig och lägger hakan på mitt huvud om jag knäar litet. Jag hoppas att jag fortfarande kan vara den trygghet hon behöver för att kunna vara modig.

Ännu mera sex #blogg100 #mombod

Nänänänä. Sååå personlig kommer jag inte att bli idag. (Eller någonsin.)

Jag tänker låna in en annan kvinnas berättelse som handlar om en vanlig kropp och sex (eller frånvaron av det) med en man som fram till sovrummet var en hyvens typ.

I sammandrag:

Här har vi en 59-årig kvinna. Både intellektuellt och fysiskt i god form. Separerad. Med vuxen son. Ger sig ut på nätdejtingarenan. Hittar en man (55 år) och tycke uppstår. De har roligt ihop, de trivs, de pratar och gör saker ihop. Så åker de iväg på en weekendresa. De sover i samma rum, i samma säng. De gosar men det blir inget sex. Tre nätter efter varandra och samma sak händer, eller inte händer. De åker hem. Hon tänker. Hon ringer upp och frågar.

Han är ärlig och säger som det är att han har skämt bort sig med unga kvinnor med hala kroppar och han kan inte tända på henne eftersom hon är för rynkig. Men han är snäll och ger goda råd, han berättar att det finns särskilda strumpor och andra klädespersedlar som kan trolla bort åldern.

I felt lika a Barbie Doll on acid as I listened to this man. He was totally oblivious to the viciousness of his words. He had turned me into an object to be dressed and positioned to provide satisfaction for his idea of what female sexual perfection should be.

Vad tror ni, kära läsare, dumpar hon honom eller gör hon en Christian Grey?

Läs hela texten här.