bokrecension - Issadissas blogg

Maj och njutningen

Himlen är blankblå och alldeles hård och jag väntar, väntar, väntar på den tunga värmen som ännu inte kommit. Vaknade tidigt av att hettan stod bakom sovrumsgardinerna och ville in. Det öppna fönstret med myggnät i försökte släppa in svalluft men väggen av hetta från solsidan stod emot. Frukosten är äten, kaffet var hett och sött av sojamjölken, nu är tänderna borstade och duktigheten nöjd. Halvnöjd. Ringde till Stressmottagningen för att ställa in ett besök, bad om ursäkt för att jag ringde så sent, ursäktade, ursäktade, hela rösten full av förlåt och förminskande, men kvinnan som svarade hade haft en miljon kvinnor som jag i luren och sa med varm röst att jag skulle ha en bra sommar. Och allt var förlåtet och hon skrev inte ner i en journal att jag var överkänslig och jobbig utan jag var bara en typisk utmattningspatient. En sådan som aldrig kan stå i skuld, som alltid måste tacka och be om ursäkt.

Jovisst. Jag läser Kristina Sandberg. Och blir så påverkad av hur hon berättar. Det är helt uppslukande att läsa ”Att föda ett barn”. Så att jag suttit och frusit i Örnsköldsvik trots att jag sitter här på ön den varmaste dagen detta år. Så för att kunna njuta av sommaren, skärgården, värmen och ensamheten så måste jag lägga ifrån mig boken då och då. För jag går in i Maj, blir Maj, upplever som Maj. Och just nu borde jag nog bara njuta.

Nu ger jag upp! #bloggswe

Nej, det går inte längre. Nu måste jag sluta. Det blir nog inte bättre.

Vilken ytlig soppa! Vilket dravel!
Jag som trodde att hon hade något att komma med, Helena von Zweigbergk. Jag är riktigt, riktigt besviken. Men jag kommer inte förbi sida 132. Nu drar jag ut bokmärket och förpassar boken till den gemensamma hyllan i trappuppgången. Någon annan kanske kan uppskatta eländet.

För javisst, jag vet att borgerskapets diskreta charm gömmer familjehemligheter, trauman och trasiga själar. Inne i de vitmålade köken både skälls det och dånar av isande tystnader. Bakom de putsade fasaderna begås det självmord och äktenskapsbrott. ”In every dreamhome a heartache” sjöng Bryan Ferry redan på det tidiga sjuttitalet och jag i min brådmogenhet tänkte att han har säkert rätt. Menmen, med åren har jag lärt mig att det kanske finns helt igenom lyckliga familjer även i tjusiga hem. Kanske.

Tillbaka till boken:

Jag tycker helt enkelt att de här människorna och konflikterna förtjänar att beskrivas antingen elakare och vassare eller också med mer empati och analys. ”Än klappar hjärtan” är en trist, cynisk och ospännande historia. Jag som alltid tyckt att Helena von Zweigbergk varit rolig och verkat intelligent på ett bra sätt. Och så är det ju alla översvallande citat ur fina recensioner: ”Gedigna psykologiska gestaltningar”, ”relationsproffset H v S:s fingertoppskänsla”, ”Här fångas med lätt hand livet”. Jag känner mig som om jag inte är medbjuden på kalaset, som jag inte förstår jargongen. Den här boken gör att det ska mycket till innan jag försöker mig på någon av hennes andra romaner. Läs. Inte.

Tre deckare och en klassiker #blogg100 dag 89

Varför läser jag deckare?

Jag började med Agatha Christie för trettiofem år sedan. Eller förresten, det startade ju långt före dess, med Kitty-böckerna, Tvillingdeckarna och Fem-böckerna. Men efter Poirot och Miss Marple så kom Sjöwall-Wahlöö. Så Leif GW Persson. Och efter det Andrew Vachss, James Ellroy och Patricia Cornwell. Det här var fortfarande på den tiden man fick leta efter bra (eller i alla fall hyggligt underhållande) deckare. Nu är det ju gödslat med dem. Men det finns mycket dåligt också.

Ok. Nu har jag namedroppat en massa men fortfarande inte kommit närmare svaret på varför jag (och många likasinnade) läser deckare. Hyggligt simpelt:

1. det är underhållande

2. det är lättuggat

3. det är lätt ångestdämpande

4. det kan, i bästa fall, berätta något om samtiden

För att deckarna ska funka på alla fyra sätten måste de vara hyfsat välskrivna och välkomponerade, annars skär det ju i öronen och illusionen av att jag läser något nästan bra faller som ett korthus. Den där läbbiga känslan som liknar den när man ätit för mycket lösgodis infinner sig.

Därför ska jag nu rekommendera ”Pojken i resväskan” av Lene Kaaberböl och Agnete Friis och ”Det fördolda” av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Samt avråda från att läsa ”Fjällgraven” av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt.

I ”Det fördolda” presenteras karaktärerna som sedan finns kvar i Hjorth/Rosenfeldts deckare. Här är den märkliga människan Sebastian Bergman fortfarande tillräckligt trovärdig, men i ”Fjällgraven” har han gått helt överstyr och är varken intressant eller rolig längre. Eftersom han är en av huvudfigurerna blir det ganska platt. Särskilt med tanke på att de flesta andra också är träaktiga endimensionella.

”Pojken i resväskan” är skriven med ett patos bubblande i bakgrunden. Den danska kvinna, Nina som väl kommer att vara den som återkommer i senare böcker är av den lätt monomana och komplexa typ som deckarhjältar och -hjältinnor ska vara nuförtiden. Men det är inte henne jag fastnar för, det är själva historien.

Och så var det klassikern: ”Flood” av Andrew Vachss. Den enögde advokaten som började skriva extremt hårdkokta deckare för att sätta barnpornografi och utnyttjande av barn på medvetandekartan. Det är svart, svart, svart och patos, moral och lojalitet. Karaktärerna är både väldigt platta och extremt komplexa. New York är skitigt, fult, illaluktande, genomruttet och fullt av ondska. Burke och hans ”familj” är våldsamma korsriddare på det godas sida. ”Flood” skulle kunna vara en serie, ritad av Rolf Gohs.

Jag hade fel #blogg100 dag 76

Jag skrev i min lista över kommande blogginlägg att den ena av de här två böckerna var bra och antydde att jag inte tyckte detsamma om den andra. Men då hade jag inte läst klart någon av dem. Utan lagt den ena ifrån mig till förmån för den andra. Nu när jag läst båda kan jag bara säga att jag hade fel. Båda är mycket läsvärda. Men av helt olika skäl.

Jag har skrivit om en annan av John Ajvide Lindqvists böcker tidigare, så återkommande läsare vet att jag tycker att hans sätt att blanda verklighet och övernaturligheter är fullkomligt lysande. Han når så långt in i mänskligheten med det greppet. Vad är det då han rör sig kring i ”Människohamn”? Livslång kärlek, stora förluster, hemlighållande som urholkar mänsklig samvaro och gemenskap, föräldraskap. Så är han ju expert på ungdomsårens hemskheter och de kommer med även i den här berättelsen. Skärgården dominerar hela boken. Det är inte finskärgården med alla trädäck och vitmålade inredningar, det är människors utsatthet i gränsen mellan land och hav och där havet som kraft alltid bestämmer. Det är den fulskärgård som jag sett här och där, mest påtagligt på Husarö. Glesbygdsskärgården där bara resterna finns kvar. Av produktion, av människor, av sammanhang.

Så var det då boken som jag först läste 80 sidor i. Snabbt, hungrigt. Och sedan la ifrån mig, lätt äcklad. Grunge chick-lit. Litet snuskigare sex, litet stökigare privatliv än i vanlig chick-lit. Jag har bara läst en bok av Unni Drougge tidigare – ”Andra sidan Alex”. Några delar name-dropping, några delar nyckelroman (VEM är det?), några delar explicita sexscener och lättläst. Lättläst, jag bara rann igenom boken. ”Boven i mitt drama kallas kärlek” läste jag på samma sätt, när jag nu tog upp den igen. Det är en förfärlig historia Unni Drougge berättar om sig själv. Hon är skoningslös både mot sig själv och den Niclas hon hänger ut. Vilket hon gör med all den rätt varje människa har att berätta sin egen historia. Det handlar om psykisk och fysisk misshandel i ett sjuårigt förhållande som hon till slut tar sig ur. Hon överlever med nöd och näppe.

På Instagram skrev jag ”Två böcker som har något gemensamt”. Och det gemensamma är beskrivningen av en gest – en mans/pojkes hand över en kvinnas/flickas nyckelben. Gesten, beröringen är viktig i båda böckerna. Men har mycket olika betydelse.

Rädd att flyga #blogg100 dag 47

Jag flög hem från Paris i söndags. Under vissa perioder av mitt liv har jag verkligen hatat att flyga. Så jag har undvikit att göra det. Det är ju ingenting som handikappar en människa, att undvika flygresor, alltså. Även om det känns så i den ängsliga medelklassen. Man bör resa så långt bort att man måste flyga. Så enkelt är det. För att behålla sin position.

Nåja. Nu reste jag. Flög. Och kände av min gamla flygoro. Eftersom jag åkte reguljärt kunde jag inte bara beställa in ”Stora semestermenyn” som jag har förstått att Fritidsresor har på sina flygningar: en rejäl aperitif av den spritstinna sorten, öl-eller-vin och så en ordentlig avec på det. Litet mat är visst också inkluderat. Jag tog det litet försiktigare och begravde mig i ”Lilla stjärna” av John Ajvide Lindqvist.

De dryga två timmarna i kabinen bekom mig inte. Jag var i Sverige, med Theres och Teresa. I utanförskap och gemenskap. John Ajvide Lindqvist är en makalös gestaltare av barn och tonåringar i känslomässigt utanförskap. Jag tycker att det är ett genidrag att lägga till den orealistiska, magiska dimensionen. För den som är fast i känslan av cementerat utanförskap finns bara ritualerna, magin, det rättmätiga våldet som tänkta utvägar. Eller den gudomliga interventionen.

Nu är det dymmelonsdag och jag känner en konstig förkylning vandra runt i utkanterna. Som ett rovdjur som väntar på en svaghetstecken. Bäst att lägga sig och vila, alltså. Jag har skrivit om känslan av utanförskap förut men inte något just om flygrädsla.

En driva av böcker #blogg100 dag 39

Jag har hyllat och skrivit ner en hel del böcker. Någonslags lista kommer här:

Viktiga böcker för unga kvinnor (och män)

Några deckare som utspelar sig på Gotland

Doktor Proktor och andra högläsningsböcker

En bok om att åldras och välja hästar framför män

Blodsmagi (så hette boken)

Sågningen av ”Hypnotisören” – en bloggpost som står sig

Jonathan Strouds nya magi-trilogi, första delen

Om ungdomsböcker nu för tiden. Varför så mycket om död och sjukdom?

Ektoplasma, stön och järnfilsspån #blogg100 dag 4

Jag har inte blivit fysiskt spökberörd. Tur det, då skulle någon del av kroppen sakta blåfärgas och kanske trilla av. Men jag blev alldeles förtjust i det spökinvaderade Storbritannien där de tre unga kollegorna i Lockwood & co jagar spöken och försöker hålla konkursen stången.

Trots all isande fasa och skärande, ohörbara skrik så puttrar ”Den skrikande trappan” av samma trevlighet som jag kommer ihåg från min barndoms läsande av Edith Nesbits klassiker och, naturligtvis, Fem-böckerna. Det har förstås att göra med att teet spelar en viktig roll, precis som det sig bör. Teet och så förstås vänskapen som växer fram mellan de tre; Lockwood själv (den långe, ståtlige), George (den något trindare med glasögon) och Lucy i leggings och kängor som har särskilt utvecklad känslighet.

Jonathan Stroud som har skrivit om de tre och deras företag har utlovat fler böcker i samma serie. Jag ser fram emot dem. Nu ska jag sätta boken i händerna på Aktivisten och Pojken, får se vad de tycker. De är ju mer i målgruppen än jag.

Jag kommer aldrig ur slukaråldern

mitt_bultande_hjärta — Omslaget till ”Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo

”För slukaråldern” kan det stå om vissa böcker. Det är en ålder i de tidiga ungdomsåren då många läser maniskt. Vissa kommer ut ur den perioden levande, andra blir kvar där.

Jag tänker att min läslust borde smitta av sig på mina barn, precis som snuva och kräksjuka gör. Men, ack nej. De älskar förvisso bra berättelser. I data- och TV-spel, i TV-serier, i filmer, men böcker och tryckta bokstäver är inte magiska för dem. Bara om jag läser högt.

När jag var i den normala slukaråldern på 70-talet plöjde jag Lotta-böcker, Susanne- och Sprakfåleserierna och naturligtvis Hans-Erik Hellberg, Kerstin Thorvall, Stig Malmberg och Sven Wernström. ”Trälarna”, ”Vart ska du gå? Ut!”, Maria-böckerna, ”Puss”, ”Kram”, ”Klass IIB” och ”Upproret”. Ungdomarna var förtryckta av skola och av föräldragenerationen. Ungdomskärlek var vacker och sann. Det var allmänt rätt att göra uppror.

Nuförtiden är det inte föräldrarna och skolan i sig som är motståndarna. Det är den egna kroppen och det inre kaoset. Och ibland skolans överklass – de lyckade.

Just sjukdom och död finns på ett helt annat sätt närvarande nu i ungdomsböckerna än när jag var tonåring. Då var ”Love Story” den enda bok som handlade om sjukdom och död och det var ju förresten en vuxenbok och egentligen mest romantisk.

”Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo är en i gruppen ”ungdomsböcker som handlar om sjukdom och död”. En annan är ”Förr eller senare exploderar jag” av John Green. Ytterligare en är ”Jag går dit du går” av Nina Lacour. Medfödda hjärtproblem, dödlig cancer och självmord. Men också vänskap och kärlek. Gemensamt för de här böckerna är också att de är bra skrivna. Bättre skrivna än många av 70-talsböckerna, faktiskt. Personteckningen var ofta ganska yxig, om jag inte missminner mig.

Men varför död och sjukdom nu?

Gotland, jakten på stranden och några deckare

Kunde platsa i vilken broschyr som helst. Om Gotland, mindfulness eller demens.

Jag var på Gotland för första gången i hela mitt långa liv i somras. Jojo, det var ju vackert. Och javisst fanns där raukar, men inte så många. Saffranspannkakan var riktigt, riktigt smarrig och sylten till – mums! MEN

Visby var det närmaste Benidorm jag varit i på många år. Trångt, turistigt, lättklädda människor på jakt efter ragg, doft av frityrolja.

Det var riktigt svårt att hitta bra badställen. Jag trodde att det var som i Stockholms skärgård där man kan hoppa i från vilken klippa som helst men med den skillnaden att här skulle det vara STRÄNDER. Men jag fick tillochmed blåmärken under hålfoten, så litet ville Gotland att jag skulle bada där.

Och stockholmare överallt. Med designhus och dyra bilar eller med shabby chic-charmiga hus och skrotbilar. Gärna med stråhatt och utanpåskjorta.

När jag kom hem ville jag ge mig ut i det gotländska landskapet igen. Så jag började läsa deckare som utspelar sig där. Jag läste ”Den farliga leken” av Mari Jungstedt till att börja med och det var ju inte så mycket att hänga i julgranen. Det karga Fårö var kargt. Modevärlden är kall och hemsk och kan få unga flickor att dö. Kort sagt, Mari Jungstedt fick bara en chans.

Men så hittade jag Anna Jansson. ”Först när givaren är död” och ”Pojke försvunnen” läste jag först. Jag blev glad över alla bifigurer som var så fint tecknade och som levde alldeles egna liv. Efter det tog jag mig an ”Främmande fågel” och ”När skönheten kom till Bro” och då var polisen Maria Wern alldeles för närvarande. För hur kul är hon?

Gotland – Stockholms skärgård 0 – 1

Mari Jungstedt – Anna Jansson 0 – 1

Varför läser jag det jag läser?

Just nu styrs min bokkonsumtion av två faktorer:

1. Utbudet av ljudböcker på Storytel

2. Det gemensamma biblioteket vid tvättstugan i huset där jag bor

Jag håller på att halka in i ett ljudboksberoende. Det är bara att inse det. Beroendet möjliggörs av dessa små datorer vi ständigt bär med oss och så naturligtvis av den mångfald av ljudböcker som finns tillgängliga. Det är så enkelt. Och det finns så många läsupplevelser därute som jag ännu inte varit med om.

Den senaste tiden har jag drabbats av tre böcker: ”The Curious Incident of the Dog in the Nighttime” av Marc Haddon och Maja-Maria Henrikssons böcker om Johanna (”Jag finns” och ”Inte på riktigt, inte på låtsas”). Jag vill absolut rekommendera Marc Haddons bok som ljudbok, dessutom på engelska. Det är en helt makalös inläsning som en ung pojke gör. Jaget i boken är en pojke med Aspergers syndrom som fått i uppdrag av sin lärare, Siobhan att skriva en bok. Han berättar om sina försök att lösa ett mysterium. Samtidigt berättar han om hur världen ter sig inifrån honom och det gör han så att jag kan känna igen mig. För det blir allmänmänskligt och inte alls konstigt.

Maja-Maria Henrikssons böcker är nästan outhärdliga i sin beskrivning av en väldigt utsatt tonårstjej. Till en del ser det bra ut på ytan, hennes mamma vill desperat att allt ska se bra ut och Johanna är tyst och foglig. Men Johanna förföljs, trakasseras, misshandlas och utnyttjas av två killar i skolan. Och ingen orkar eller vill se, än mindre ingripa. Det är en berättelse om total maktlöshet, om vuxna som sviker – föräldrar, lärare, kuratorer, socialarbetare. Men det är också en berättelse om syskonskap, Johanna har en lillebror som hon älskar över allt annat och som hon också vill skydda in till döden.

Läs böckerna. Gör det. Och titta sedan litet extra omkring dig, har du någon alldeles för tyst tonårstjej i närheten? Någon som bara säger ”Allt är OK” och tittar ner i golvet. Sluta inte fråga då.

Vårt gemensamma bibliotek har fått mig att låna Popcorn-rapporten, den från 1991. Den där begreppet ”cocooning” gjordes till en trend. Och, javisst, våra hem har ju verkligen blivit våra borgar, rustade till tänderna, något som visas upp för att skrämma andra till avundsjuka. Men ”cocooning”? Köken är påkostade men så mycket matlagning pågår ju inte där. Äsch, nu blev jag litet surkärring, influerad av Roxy Musics ”In Every Dreamhome a Heartache”.

Tillbaka till Popcorn-rapporten. Som jag kommer att återvända till. Jo, jag tror att hon såg trender som vi verkligen lever i nu. Men digitaliseringen av allt, den fanns inte med.

Just nu har någon ställt ner samtliga Scarpetta-deckare av Patricia Cornwell. Jag känner igen besatthet när jag ser den. Lyckas jag hålla fingrarna i styr?