Kategori: livsstil

Den ofrivillige scouten

Där sitter jag i scoutskjorta och halsduk. Intressant.

”Den som inte gillar GK får gå hem” sjöng vi i Betelkyrkans scoutkår ”Goda Kamrater” i lokalerna vid Våghustorget i Örebro. Vi använde melodin till ”If you’re happy and you know it…”. Redan där borde man ha dragit öronen åt sig. Och det kan jag ju lugnt säga att mamma var ju aldrig speciellt förtjust över vårt deltagande i Goda Kamrater. Hon vägrade att köpa scoutskjortor till oss, betänk att det här var på 70-talet när det inte var så många år sedan nazisterna gått omkring på gatorna i uniformsskjortor.

Men vi pysslade och lärde oss sy i knappar och gjorde ”hemma-hos” och det var litet mysigt. Så kom då hajken. Och det blev en mardröm. Vi kände oss utanför, alla andra verkade ha roligt, det var mörkt, jag vaknade mitt i natten och var kissnödig. Efter det slutade vi vara Goda Kamrater, jag, min syrra och vår bästa kompis.

Fyrtio år senare har jag blivit del av en scoutgemenskap. Och jag är högeligen förvånad. Och alldeles lycklig. Jag är fortfarande ganska dålig på surrning, jag kan långsamt knyta 4 av 5 basknopar men kan numera göra en engelsk säckknop vilket jag är stolt över, mina barn är mycket bättre på att göra upp eld än jag, men jag lär mig. Jag är inte helt kär i scoutskjortan men när jag tänker på den som en skoluniform snarare än en militär persedel, då kan jag omfamna idén.

Vad är jag kär i?
Att få vara ute. Att få dela upplevelserna med både barn och andra vuxna. Att få samarbeta med andra vuxna utan konkurrens och ränkspel. Att ha ett mål som vi delar: att göra mötet, hajken eller lägret till en upplevelse fylld av äventyr, gemenskap och tillit. Usch, det här blev uppstyltat och management bullshit-liknande. Mittåt eller vad de säger i det militära när man ska börja om eller vända på sig.

Så jag börjar om:
scouting ger mig samma känslor som det bästa i sociala medier, det där som man ibland kallar webbkärlek.
VI.
TILLSAMMANS.
KAN.
BYGGA.
FÖRÄNDRA.
GÖRA.
GOTT.

Att jag sedan får göra tre saker som finns på min topplista över livsförhöjande åtgärder gör det hela än bättre:

  1. Uppleva saker tillsammans med mina barn
  2. Bada i svenska hav och sjöar
  3. Dricka kaffe utomhus

Det blev ju en fjärde också:

  1. Att lära mig nya saker (bland annat om mig själv)

Vad är det med zombies som är så tilltalande?

Så här tänker jag mig som zombie. Men….
….det är nog snarare så här jag kommer att se ut (och känna mig).

Efter att ha tittat på ett gäng zombiesar som tog sig norrut från Medborgarplatsen i lördags så börjar jag uppskatta dem allt mer. Jag gillar inte att läsa om zombiesar, de är för äckliga och jag är för kräsmagad. Jag känner hur de luktar skunk och hur löst och slafsigt allt trasigt skinn är.

Men att se dem var inspirerande. Och jag förstår tjusningen i att klä ut sig till zombie. Det är helt enkelt en logisk följd och en gestaltning av hur man känner sig vissa dagar. Vilken befrielse vore det inte att komma till kontoret som zombie, slafsa in till kaffeautomaten, grymta igenkännande till kollegorna och försiktigt (för att inte tappa någon lem) sätta sig vid skärmen och tangentbordet. Den dagen skulle alla förstå att denna kvinna bör man se upp med idag annars kan man få hjärnan uppäten.

Världens bästa hamburgare (så här långt i alla fall)

Dessertmenyn på White Trash i Berlin. Stilsäkert!
(personen på bilden har ingenting med artikeln att göra)

Här gäller det att hålla sina löften.

Jag har redan givit ett finfint recept på en hamburgerdressing som piffar upp vilken köttbit som helst. Och så utlovade jag även ett recept på världens godaste hamburgare. För även om hamburgarna är finfina på Pubologi i Stockholm, på P J Clarke’s i New York, på White Trash Fast Food i Berlin, på Byron i London och på Sporvejen i Köpenhamn så är de hemlagade som är gjorda efter följande recept absolut smaskigast.

500 g köttfärs
2 msk Worchestershiresås
2 msk Dijonsenap
1 pressad vitlöksklyfta
2 msk hackad koriander (är inte helt nödvändigt)

Arbeta ihop ingredienserna ordentligt till en smidig färs. Forma hamburgare. Stek eller grilla till tycke och smak. Servera med de tillbehör du tycker passar på din hamburgare.

Och som sagt – receptet är hämtat från Donna Hays kokbok ”New Entertaining.

Checklistan för livet eller hur du vet att ditt liv är perfekt

Den här bilen finns absolut inte med på listan.

Jag lovade före sommaren att skriva om Checklistan för livet. För det ju nu så är att jag bor i en välbeställd villaförort utanför Stockholm. Där är människor ganska lika, de är borgerliga och de hävdar individualistiska val. Men ibland känns det som om många av dem har samma lista över hur ett perfekt liv ska vara.  Och då tror jag att listan ser ut såhär (tyvärr är jag inte tillräckligt bra på html för att få in boxar som ni kan använda för att pricka av i listan):

  • Skaffa utbildning
  • Skaffa kille eller tjej (motsatt kön gäller)
  • Förlova sig
  • Gifta sig
  • Skaffa bra jobb
  • Första barn
  • Radhus
  • Barn nummer två
  • Friliggande villa
  • Tredje barn
  • Nytt kök i vitt
  • Stor bil av busskaraktär
  • Hund
  • Måla väggarna Stockholmsvita
  • Fondvägg, målad i ”spännande” färg eller med ”roligt” mönstrad tapet
  • Pojkarna ikläds pikétröjor från Polo Ralph Lauren
  • Flickorna bär Hollister-kläder

Så sitter man där med det perfekta livet. Man har bockat av varenda punkt på Checklistan för livet. Och sen då? Hmmmm…. Då kommer nog:

  • surdegen
  • och sedan kommer mannens motorstarka statusbil – ”’cause I’m worth it”.

Jag drar mig till minnes en gång, och det är nog därför jag skriver om det här, en arbetskamrat till mig som suckade litet behagsjukt och så sa hon:

–          Mitt liv är alldeles perfekt.

Och fortfarande undrar jag om hon verkligen kände att livet var perfekt eller om det helt enkelt var så att hon kunde pricka av de flesta punkterna i Checklistan för livet. Jag vet inte. Jag borde kanske fråga henne.

Verifierad av MonsterInsights