livsstil - Issadissas blogg

Vad är varumärken byggda av? Kapitel 1

varumärken_del1 — Norrtälje 2011. Custom Bike Show.

Jag tror att varumärken är byggda av berättelser.
Varumärken är som ett pussel, en mosaik, en väv av berättelser.
Ägaren av varumärket sitter inte på facit. Ägaren av varumärket har kanske byggt en stomme, en varp kring vilken varumärket vävs.
Varumärkets sanna, mångfacetterade ansikte är en gemensam konstruktion och varumärkesinnehavaren kan bara påverka den kollektiva uppfattningen till en liten (?) del.

Varumärken är byggda av berättelser. Dina, mina och varumärkets egna berättelser.

Det sägs att IKEA har en avdelning för historierna inom företaget och särskilt då för Ingvar-historierna. Det här brukar dras fram som exempel på hur man kan använda storytelling (vi säger berättandet hädanefter) i den strategiska kommunikationen. Å, javisst, de här historierna, om de sprids, kan säkert spela stor roll för det interna varumärket IKEA. De bidrar säkert till en stark känsla för IKEA som arbetsplats och som idé för de anställda. Men berättandet når inte ut till mig som påslakans- och värmeljuskonsument.

Våra berättelser

Men det är alltså inte bara de berättelserna varumärket vill sprida jag menar nu. Jag menar de berättelser vi som människor, konsumenter och privatpersoner själva medverkar till och medverkar i. Och som vi kan sprida och manifestera på ett helt nytt sätt nu för tiden genom:

allt enklare kameror (mobiler) och annan inspelningsutrustning
genom nya sätt att presentera dem på (blogga, musiksätta våra videos, göra egna fotoböcker) och
genom nya sätt att sprida dem på (sociala medier)

Genom berättelserna vävs varumärket. Genom de styrda berättelserna, javisst: PR, produktplacering, reklam men – framförallt – genom de ”organiska” berättelser vi konsumenter skapar och sprider.

Vad menar jag egentligen? Det har blivit dags för några exempel som jag hoppas ger en illustration till mina tankegångar. Jag hoppas kunna ge en bild av hur komplext ett varumärke är i den enskilda konsumentens huvud.

Ica Basic och Konsums blåvita

Varför väljer jag bort Ica Basics mat men omhuldar Konsums (numera Coops) blåvita varor, som jag skulle köpa, om de fortfarande funnes kvar? När jag börjar grotta i det finns det flera aspekter, upplevelser och föreställningar som ligger till grund:

1. Ica Basics förpackningar har fel färger för mat. Funkar för bindor och andra hygienartiklar. Inte för mat. Möjligen för frysta grönsaker.

2. De blåvita varorna har ett starkt nostalgiskt värde för mig som växte upp i ett Sverige då välfärdssamhället var på topp med folkrörelserna som grundpelare. Jag växte upp med samlandet av Konsumkvitton vars inköpssummor skulle räknas ihop en gång per år, varefter de stoppades i en påse som försågs med slutsumman.

3. De blåvita varorna var så moderna och kaxiga i både utformning och innehåll: ”det här är TE, det här är KAVIAR, det här är TANDKRÄM, det här är CORN FLAKES. Vad mer behöver du veta?”

Att köpa Ica Basics varor är för mig att köpa lågpris, att köpa de blåvita varorna var för mig ett tecken på modernitet och mod.

Vad är det för värde i ett varumärke för den enskilda människan?

”Ett varumärke är ett löfte om levererad kvalitet”. Ungefär så fick vi lära oss att formulera det på IHR. Javisst, det är väl i all korthet kärnan. Men det ger mig inte verktygen till att riktigt förstå hur starka varumärken byggs, än mindre ger det mig en manual. Jag vill ju förstå för att kunna göra ett bra jobb som marknadsförare och kommunikatör. Och tänk om det fanns en manual!

Tillbaka till tanken om att varumärken vävs av berättelser.

Vi börjar med någonting lätt:
Harley Davidson.
Starkt varumärke.
Überstarkt varumärke tillochmed.
Ett sådant varumärke som vi andra i kräng- och påverkansbranchen har våta drömmar om.

Vad är det byggt av? Jag börjar dissekera:

Gjutjärnskänslan. Det går att mecka med motorerna – de är förståeliga. Jämfört med dagens elektroniska under till bilmotorer exempelvis där datorn har blivit ett viktigare verktyg än hylsnyckeln för bilmekanikern.
Rebellhistorierna. Filmerna. ”Wild Angels” ”Easy Rider”
Farligheten, våldsamheten i de kriminella mc-gängen. Hell’s Angels och Bandidos kör inte japanskt.
Amerika vs Asien.
Ljudet.
Hur man sitter. Upprätt eller bakåtlutad men absolut inte framåtlutad.
Att man inte tokkör. ”Det är inte målet, det är resan”.
En gammal HD är inte förbrukad, den kan förädlas.
Skäggen. Västarna. Grabb/gubbkulturen.
De långa resorna och de kortare turerna bakpå en strippad Electra från 82. Ljudet och lukten av insjö på morgonen och ensilage i Tyskland.
Hojfesterna.

Med mera. Med mera. Det här är en del av de berättelser som ”mitt” Harley Davidson är byggt av. Och som jag i sin tur berättar vidare.

Jag återkommer med kapitel 2 när tankarna samlat sig. Var det här kapitlet till någon nytta eller glädje?

Mattrender – om tacopaj, surdegar och den märkliga tjälknölen

Kan inte hålla mig från att fortsätta titta på trender genom sökstatistik. Den här gången har jag fokuserat på mat. Ett område som allt mer har kommit att inlemmas i modesfären. Intressant nog.

Innan jag drar igång med diagrammen och slutsatserna vill jag bara passa på att påpeka att det verkar finnas en underliggande uppåtgående trend när det gäller sökning på mat. Jag antar att det helt enkelt handlar om att människor är mer benägna och vanare att söka recept och tips och råd kring mat på nätet. Förut var det mattidningar och kokböcker som stod för expertisen.

ruccola_surdeg — Surdegens storhetstid är förbi

Surdegen

Surdegen kom 2006, surdegen segrade 2010 och surdegen planade ut. Samtidigt verkar surdegens segertåg och ockupation vara regionalt obalanserade. Storstadsregionerna är besatta medan Sverige norr om Dalälven, med undantag för studentstaden Umeå har lyckat hålla sig surdegsfria.

Ruccolan

Ruccolan verkar ha tagit sig in i Sverige via early adopters kring 2006 och sedan jobbat på att etablera sig här för gott. Som det numera står på basilika-krukorna: basilikan har tagit plats bredvid dillen och persiljan som en svensk vardagskrydda.

Nu kommer vi till de rätter och ingredienser som egentligen regerar i Sverige – allt som har med tacos att göra.

Tacopaj

När Tasteline och andra receptställen på nätet tycker att trafiken viker, då lägger de upp ett recept på tacopaj eller tacogratäng. I ett nafs så är ordningen återställd.

Den regionala aspekten är omvänd mot surdeg och ruccola – Sverige utanför storstadsregionerna är besatta av tacopajerna, ockuperade av tacogratängerna.

Guacamole

Gott till allt, verkar vi svenskar tycka numera. Kanske även till falukorv?

tjälknöl_långkok — Långkoket dominerar i storstaden

Långkok och högrev

Vad pratas det om nu? Visst är det långkok som är det nya svarta? I alla fall är det en klart uppåtstickande trend som domineras av storstadsregionerna. Visserligen dras långkoket och högreven med en del säsongsmässiga fluktuationer (vem tänker på en mustig värmande gryta i maj?) men trenden är klar.

Tjälknölen

Tjälknölen, då? Denna extremt långsamma kötträtt, som klippt och skuren för söderhipstrarna. Och, jodå, en klar uppåtgående trend, men……….

tjälknöl_jakt — Tjälknölens regionala utbredning

…..tjälknölen hade visst med jakten och det egna köttet att göra.

Fjällräven versus Canada Goose samt framtiden för gummistövlar av märket Hunter

canada_goose_vs_fjällräven_sverige — Fjällräven har gått om Canada Goose, men det visste ni väl redan?

Dags för en kort utblick i varumärkesvärlden. Fokus på mainstream vinter- och höstmode.

Vad säger då den första bilden från Google Trends? Jo,

1. Canada Goose var hetast i mitten av 00-talet men har lyckats elda på och tagit sig upp ur svackan

2. Fjällräven har gått om och lyckats gå från skogsmullemärke till medelklassigt gatumode

3. Behovet av varma jackor är lika stort i det kalla Norrland som i det slaskiga Stockholm och det blåsiga Skåne

Hunterstövlarnas framtid

Jovisst, om du eller dina barn önskar sig Hunterstövlar för att alla andra har dem – köp dem.
Vill du köpa dem för att tillhöra en exklusiv skara – hoppa över Hunter och leta vidare.

Behöver du veta något om framtiden för OnePiece och Hollister – läs mitt inlägg.

Girighetens tidsålder? Om HQ Bank, Johan af Donner och Krösus Sork

fyra_girighet — Sven Hagströmer, Mats Qviberg, Krösus Sork, Joakim von Anka med flera

Är jag bara ett hopplöst barn av 60- och 70-talets svenska välfärdssamhälle? För det sitter djupt i min själ att alla människor bör kunna ha ett drägligt liv och att för stora skillnader mellan människor inte befrämjar förståelse och mänsklighet.

80-talet och yuppiesarna

Yuppie-eran kom som en chock för mig. Men det var spännande att läsa om de här nya människorna i PåStan. Första gången jag på allvar insåg att ett nytt skiktat samhälle var på ingång var när jag på väg till jobbet på passerade Sturebadstvätten och såg en röd Porsche bromsa in för att snabbt släppa ut en ung man med famnen full av solkiga skjortor som han bar in på tvättinrättningen. Att inte ta hand om sin egen tvätt och strykning, det var i min värld jämställt med att ha hembiträde, det vill säga något som hörde det förgångna till. Det här var 1986.

Man vänjer sig

Nu har det gått nästan 30 år och det skiktade samhället har blivit än mer segregerat. Rikedom och synligt överflöd är viktigt igen. Den diskreta charmen hos borgerligheten har ersatts av blingkultur som för tankarna till diktatorer i Afrika och forna öst och till gangsterkulturerna världen över. Och blingar det inte i smycken och billack ska det i alla fall blingas i taxeringskalendern (som numera gärna citeras i kvällstidningarna – ”vem tjänar mest där DU bor?”)

Girighet en dygd

I de tidningar och böcker jag läser tillsammans med mina barn; Bamse, Kalle Anka, diverse sagor och en hel del fantasy är girighet och penninghunger något ytterst beklagansvärt, tillochmed livshotande och potentiellt undergångsframkallande. Samtidigt har vi en mängd journalister som dagligdags skriver som om förmerandet av pengar är det enda målet i livet. Både i skvallerspalterna och på näringslivssidorna.

Det är så lätt att dras med, att beundra vackra hem, att längtansfullt titta i NKs skyltfönster, att titta på ”nyheterna” på MSN, att komma sig på med att tänka ”varför skulle inte jag också….”. Och att sedan köpa kläder som naggar på matkontot, att börja renovera köket fast det gamla fungerar utmärkt, att lägga mer tankeenergi på löneskillnaden mellan mig och grannen än på att droganvändningen ökar i barnens skolor, att hellre läsa senaste ”Residence” än att reflektera.

Om du inte vill läsa Bamse

Jag har läst tre riktigt, riktigt spännande böcker som alla behandlar begreppet girighet. Det är Bengt Ericsson ”Den nya överklassen”, Carolina Neuraths ”Den stora bankhärvan” och Bernt Hermeles berättelse om Johan af Donner, ”Guldsot”. Berättelserna om HQ Bank och om Johan af Donner handlar om när girigheten gått över styr, medan Bengt Ericsson beskriver framväxten av en ny sorts överklass där den iögonenfallande konsumtionen är en viktig del av livsstilen. Och då drar han också slutsatsen att detta synliga överflöd påverkar allas vår känsla för vad som är normen, vad som är eftersträvansvärt. Vi önskar oss i allt större utsträckning nya kök, dyra märkeskläder, populära barn och motorstarka bilar.

Och vad vill jag ha sagt med detta?

Ha roligt – läs böckerna.
En Swarovski-kristall är inte så god att äta. Inte ett par Jimmy Choo-skor heller.

Salsiccia och annat gott – en enkel pastagratäng med snobbfaktor

Hämtat från Bill Grangers kokbok ”Bills’ Basics”, men jag har ändrat proportionerna och ingredienserna en smula.

8 salsiccia, råa (finns det med fänkål i – ta dem om du gillar smaken)
Olivolja
1 rödlök, skivad
3 vitlöksklyftor, skivade
1 tsk hel fänkål
1/2 tsk chili flakes
200 gr färsk spenat (gärna litet grövre blad)
500 gr pasta som gör sig bra i gratäng och att äta med sked
1 burk ricotta (250 gr)
En rejäl hög riven parmesan (100-150 gr)

Häll en skvätt olivolja i en stekgryta.
Lägg i rödlöken och vitlöken och en nypa havssalt och låt alltihop fräsa utan att ta färg i cirka 5 minuter.
Under tiden tar du ut korvköttet ur skinnen och delar det i mindre bitar – kladdigt och ganska kul.
Häll ner korvköttet i grytan samtidigt som du också har i fänkålen och chilin.
Låt allting steka tills korvköttet är genomstekt och har släppt en del fett.
Koka pastan samtidigt. Låt spenaten blanchera den sista minuten av pastakoket.
Häll av vattnet.
Blanda ihop pastan/spenaten och korvblandningen (om du är litet rädd för fett, ta upp korvblandningen med hålslev).
Klicka över ricottan i små, fina högar.
Strö på ordentligt med grovriven parmesan.
Låt stå i ugnen på 220 grader i 10-15 minuter. Tills det hela ser snyggt och prydligt ut.

Dags att tänka på julklappar!

Som ni ser ovan så är trenden för Hollister fortfarande på uppåtgående. Så om era barn (eller ni själva !?) tänker sig att köpa kläder, parfym eller accessoarer av märket Hollister med önskan att då vara moderna – kör på den intentionen.

MEN. Om ni eller barnen har tänkt sig att vara trendiga med hjälp av en OnePiece – glöm det. Snart är sparkdräkternas tid definitivt förbi. I alla fall i modesvängen. Och hade du tänkt att höja mysfaktorn med en OnePiece – köp en billigare kopia. Värmer lika fint och är lika besvärlig när man är kissnödig.

Instagram – vilken makalös leksak!

Numera har jag alltid kameran med mig. Precis som de flesta av västvärldens människor. Den ligger där i fickan eller i väskan. Ibland ringer den.

Nu tar jag ju ”riktiga” kort också. Med en ”riktig” kamera. Och så gör jag bilderna litet bättre i Photoshop, så att jag verkligen får fram det jag vill ha sagt med bilden. Fixar litet med färgtemperaturen (mer gult, mindre magenta), drar med reglaget så att bilderna får mer kontrast eller blir intensivare i färgerna.

Fast varför hålla på så när allt är så extremt tillgängligt med Instagram. Det gäller bara att rikta telefonen åt rätt håll och hålla den hyfsat stilla. Sedan kan jag berätta om livet. Ibland vill jag att det ska framstå som ytterligt estetiskt och smakfullt, som ett inredningsreportage. Då väljer jag den del av verkligheten som bäst överensstämmer och efter ”knäppning” så väljer jag filter som passar.

Kronärtskockorna i sällskap med balsamvinäger och olivolja gjorde sig bra i svartvitt och med litet överdriven kontrast, tyckte jag just då.

Det finns andra dagar när jag är på riktigt skithumör och jag vill visa livet som den kläggighet det känns som just då. Då hittar jag ett annat hörn av tillvaron och filtrerar bilden med Nashville.

Att tänka positivt kan tjäna den mörka sidan – ett inlägg om ”Cirkeln”, ”Eld” och ”Gilla läget”

Jag är inte den första som bloggar om Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker ”Cirkeln” och ”Eld” och inte den sista heller. Men att jag lägger ihop dem med Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget” är jag kanske ensam om.

Rollen du tilldelas – sarkofagen som måste sprängas

Tidigare har jag bloggat om att det inte var så lätt att vara tonåring (se tidigare bloggposter: Ett samtal med mig själv som 14-åring och Att vara 12 var ingen höjdare) och då har jag skrivit om hur tonåringshelvetet skildras så pricksäkert i Engelsfors-trilogin (den tredje boken efter ”Cirkeln” och ”Eld” kommer i vår och har namnet ”Nyckeln”). De där förstenade rollerna som vi tilldelats och som verkar helt omöjliga att ta sig ur. Det är först genom genomgripande förändringar som exempelvis flytt, extremt oväntad pojkvän (jag tror inte att det går via flickvänner), total utseendeförändring eller plötsligt kändisskap som det möjligtvis går att träda in i en ny persona.

Det lilla samhällets trängre sfärer

Att den här cementeringen av roller är värre i mindre samhällen är väl troligt, i den mer anonyma storstaden går det alltid att gömma sig eller hitta enklaver av likasinnade. Det lilla samhället kan vara så obarmhärtigt, det gör författarna alldeles klart. I andra boken, ”Cirkeln” dras hela Engelsfors med i en rörelse – ”Positiva Engelsfors”. Eftersom böckerna spetsar till verkligheten genom att tillföra en fantastisk och magisk dimension så står den eviga striden mellan Det Goda och Det Onda just i den lilla Bergslagsorten Engelsfors och ”Positiva Engelsfors”-rörelsen är en del av kriget. Och rörelsen slåss inte på Det Godas sida.

Skyll dig själv

Och där blev steget till Barbara Ehrenreich riktigt kort, till och med naturligt. För i hennes tunna, välformulerade och mycket arga (och mycket roliga!) bok tar hon heder och ära av den kommersialiserade positiva rörelsen. Med sina affirmationer och sitt förnekande av lidande, smärta och ondska. Hon börjar sin berättelse med att hon själv drabbas av bröstcancer. Barbara hittar samtals- och självhjälpsgrupper där hon träffar andra bröstcancersjuka. Som en röd tråd i dessa grupper går tanken att om man bara tänker positivt så kan man bli frisk. Och sedan fortsätter resan in i den amerikanska positivitetsrörelsen. Där man bara har sig själv att skylla om man mår dåligt, förlorar jobbet, blir sjuk, råkar ut för olyckor.

Har någon varit med om en omorganisation?

Är det någon av er som fått boken ”Vem snodde osten?” i handen av er HR-avdelning när det blivit dags för omorganisation, omstrukturering, effektivitetsförbättringar på jobbet? Just det. Gå med på förändringarna, ifrågasätt inte någon annan än dig själv, fnissa åt ”de andra” som är trögare än du. De där förlorarna. ”The losers”.

Barbara Ehrenreich går så långt i sin bok så att hon säger att finanskrisen inte skulle uppstått om inte USA av idag skulle varit så präglad av positivitetskulturen. Ingen trodde att det skulle kunna gå illa. Vi satt ju alla på våra kamrar och affirmerade.

Fler som intresserar sig för Checklistan För Livet.

Jag vill dela med mig av en plats

Den enkla men raffinerade buffén som besökarna på Insel Hombroich bjuds på. Gratis.

sommar2010 504 — En sal på Raketenstation. Ett område med konstnärsateljéer och gallerier där, för inte så länge sedan, topphemliga och superfarliga raketer fanns. Riktade åt öster.

Jag återkommer med text, men nöjer mig med bilder och länkar idag. Delandet var det viktiga.

Och dessa tysta platser ligger i Ruhr-området, omgivet av Tysklands stora industristäder, ett spindelnät av autobahn-delar och, märkligt nog en hel del grönt.

Insel Hombroich

Raketenstation