I love the smell of kokkaffe in the morning.
It smells like….like….scoutläger
Jo. Då hade jag alltså lagt mig i sängen och sovit i tio dagar. För trött för att göra någonting. Men jag hade ju planerat att göra saker med barnen och det gick inte att ställa in. Då hade jag skämts och våndats och inte kunnat leva med mig själv. En av de sakerna vi skulle göra ihop var att åka på scoutläger. Jag hade anmält mig som ledare/funktionär. Det ena barnet skulle segla till lägret och komma dit i mitten av lägerveckan, det andra barnet skulle vara där hela veckan.
Hur skulle detta gå?
Jag förvarnade mina ledarkompisar om att jag inte var i prima form, men min närvaro och insats var ändå välkomna.
Men ändå. Tänk om jag skulle bryta ihop eller svimma eller bara bli liggande i tältet.
Det märkliga var att den veckan var precis vad jag behövde. Förutom sådant som kokkaffe på morgonen, överdoser av frisk luft, dagliga morgondopp från brygga i Stockholms skärgård, mat på bestämda tider och en massa barnenergi (gladenergi, ledsenenergi, stökenergi, hemlängtanenergi, allmän livsglädje) så var det arbete jag utförde och på vilket sätt det gjordes och hur jag kände tillfredsställelse över det som stakade ut vägen tillbaka från utmattningen.
Varje kväll planerade vi nästa dag. Mellan 80 och 110 personer skulle bygga, samarbeta, äta, ha roligt, uppleva tillsammans. Det skulle lagas mat, diskas, tömmas dass, seglas, hämtas och värmas vatten (mängder), pysslas, tändas lyktor och lägerbål, byggas utsiktstorn, karusell och gunga. Och till varje aktivitet krävdes det frivilliga insatser. Det blev en del kökstjänst för min del.
Vad var det som var läkande? Naturligtvis att jag faktiskt var till nytta, jag kunde arbeta och jag kunde utföra något meningsfullt. Men om jag ska försöka vara litet mer analytisk – vad var det specifikt i hur ”arbetslivet” på lägret organiserades som gjorde att det var början på vägen tillbaka? Jag tror att några av svaren finns här:
- Arbetsuppgifterna var väl definierade.
- Målen var solklara.
- Vi arbetade i grupp med ständig kommunikation för att tillsammans nå målet.
- När målet var nått (exempelvis 110 personer mätta och belåtna, disken färdig) var det dags för paus, vila och nöjdhet.
- Återkopplingen var tydlig och omedelbar.
- Återkopplingen var också direkt kopplad till arbetsinsatsen.
Inte alla, men nästan.
