stress - Issadissas blogg

Det här med skuldfrågan #blogg100 dag 32/3

sensommar_och_vässarö 364 — Bara frågor, inga svar

(Det har blivit försommar 2014, jag närmar mig ett år av utmattning och återhämtning. Men eftersom jag inte känner mig stabil så fortsätter jag att försöka förstå, försöka hitta vägar.)

Jag har blivit med i en annan sluten Facebook-grupp där vi stöttar varandra. (Jag är ju med i den för tvillinglösa tvillingar som jag skrivit om förut). I den återfinns många hundra svenskar som drabbats av utmattningssyndrom. Människor delar med sig av sina livshistorier och sin kamp för att komma tillbaka till en värdig tillvaro. Människor skickar kramar och styrka och pepp och goda råd till andra som de inte känner. Det är vackert. Det är Internet och sociala medier när det är som bäst.

Det finns ett par saker jag slås av:

1. en förödande majoritet är kvinnor

2. skulden är tung, självanklagelserna många

Ettan är intressant i sig, förtjänar en eller många bloggposter i sig. Tvåan vill jag idag bara använda som utgångspunkt för ett antal frågor:

Hur ska den perfekta anställda se ut?
Ska hen vara helt utan relationer?
Ska hen helst ha mycket friska föräldrar eller sedan länge avsomnade och färdigsörjda?
Om hen har ett knackigt äktenskap, ett funktionshindrat barn eller en dement förälder, ska hen då hamna i en ”riskgrupp” hos rekryteringsföretaget eller HR-avdelningen?

Skulden är tung hos många som är sjukskrivna. Självanklagelserna haglar. ”Jag måste lära mig att säga nej”. ”Jag kan inte engagera mig så mycket i….”. ”Jag borde inte ha skiljt mig/fött så många barn/blivit ihop med/tagit hand om…” Det sägs inte så mycket om samhället i stort och om arbetslivet och arbetsgivarna. Och med det lämnar jag detta om utmattningssyndrom för idag.

Spinnet i huvudet har närmat sig #blogg100 dag 31/3

Så här skulle det alltid kännas inombords. Vackert.

(Det jag beskriver nedan är sådant som en vanlig, ”frisk” människa klarar av att vila sig ifrån på ett par dagar, men som jag inte klarade av.)

Det blev litet mycket ett tag där förra veckan och veckorna innan dess. Intensivt läger i Idre med skidåkning och astma- och allergiskola. Barnen hemma hos mig två veckor i rad efter det med PRAO-trassel och en del vabbande. Bloggen blev viral och jag fick kontakt med nya intressanta människor. Det packades på med en del andra stressfaktorer av både privat och jobbrelaterad typ.

Det blev helg. Sov knackigt. Solen sken så vackert och varmt. Barnen var glada. Men tröttheten inombords var helt förlamande. Det svirrade varmt på insidan av huvudsvålen – ett säkert tecken på ohälsa hos mig.

Jag satte mig framför datorn för att göra några korta bloggposter som jag kunde förpublicera. Aktivisten tog fram plattången för att frisera mig snygg medan jag knattrade på tangentbordet.

Absurditeternas absurditet! När jag kände att ett återfall var på väg satte jag blogg100-utmaningen nästan överst på listan. Inte bra! Men jag insåg det som tur var ganska omgående. Och barnen då? Hur tänkte jag där? Jo, kylskåpet var fullt och två nya säsonger av ”Doctor Who” hade precis kommit ut på Netflix. Då klarar vi oss. God mat och helig gemenskap i soffan med Doktorn, Amy, Rory och River Song.

(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)

Hur mås det? #blogg100 dag 31/2

Om en månad är jag tillbaka på 100% arbete. Heltid. Tio månader efter hopklappningen.

Och hur känner jag mig?

Klokare.

Starkare.

Tacksam.

Stöttad.

Allt jämfört med i juli förra året. Då allt var på minus.

Vad är det viktigaste som har hänt?

Gryende insikter om hur kroppen och själen hänger ihop.

Att jag börjar lära känna mig själv. Jag var inte riktigt den person jag tidigare målat upp för mig.

Gryende insikter om värdet av kriser. De behövs ibland för att utveckling ska ske.

Jag har fått kontakt med många människor, både nya vänner och gamla vänner som har visat sig besitta omtanke, klokhet och kärlek. Vi har kunnat dela erfarenheter, en del av oss, som har givit både stöd och aha-upplevelser.

Hur känns det inför framtiden?

Jag hoppas kunna hålla mig till det jag lärt mig. Att inte dras in i en massa måsten igen. Särskilt måsten som inte har med mig att göra. Fortsätta lära mig lyssna på vad kroppen säger mig. Att se varningstecknen i tid. Det måste jag skriva en gång till, för det är nog det viktigaste: att se varningstecknen i tid.

Och att våga be om hjälp tidigt. Inte sträva på duktigt. Våga be om hjälp när det gäller allt, så fort det känns övermäktigt. Det är bättre att känna sig som Wonder Woman på cykeln till jobbet än att låtsas vara Stålmannen när man jonglerar dead-lines på jobbet, föräldraplikter, dotterplikter och pengatrassel. Den jonglerande Stålmannen lyckas ibland ta alla fallande bollar men då är det i sista sekunden och tillfredsställelsen är lika med noll. Och när bollarna kaotiskt studsar runt fötterna, då handlar känslorna bara om förlust, utsatthet och noll-kontroll.

Nu när jag har energi igen då har jag glömt att jag behöver meditera. Vad lätt det var att tappa bort det. I och med att jag skriver detta så ger jag mig ett löfte om att det är dags att ta upp meditationen igen. Jag får börja i liten skala, kanske varannan dag. Tjugo minuter om dagen. Titta in i väggen och andas. Så enkelt.

(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)

Stressjuka och utmattningssyndrom – är det mitt bidrag till världshistorien? #blogg100 dag 30/4

(2016 års kommentar: varför började jag cykelpendla igen så snart efter kollapsen? Fast jag vet ju svaret: jag ville ju bara att allt skulle bli som vanligt. Att vara utmattad var allt jag inte definierade mig som.)

När jag cyklade in till jobbet häromdagen fick jag sällskap med en grannfru. Före detta grannfru ska tilläggas. För drygt ett år sedan flyttade jag ifrån villagatan till det lokala centrumet. Vi har inte setts så mycket det senaste året. Men nu cyklade vi hänsynslöst i bredd och pratade oss igenom viktiga saker. Som stressjuka. Eftersom jag bestämde mig för att det var bättre att skämmas i offentligheten än i min egen inpyrda sjuksäng så skrev jag ganska tidigt i sjukdomsskedet om att jag gått in i väggen/blivit stressjuk/bränt ut mig. På bloggen som sedan skjuts ut både på Facebook, på Twitter och på LinkedIn.

Så hon visste och vi kunde direkt börja prata väsentligheter. Det är ju inte så att mina erfarenheter på något vis är väsensskilda från de som lever ett vanligt medelklassliv med barn, belånade bostäder och engagerande jobb. Många befinner sig i perioder nära gränsen för när stressen tar över både kropp och själ. De flesta klarar sig. En del av oss däckar.

Det vore bra om mina erfarenheter kunde vara till nytta för andra. Bara det att jag varit hyfsat öppenhjärtig har gjort att andra människor har öppnat sig gentemot mig. Vetskapen om att jag inte är ensam är makalöst läkande. Jag har fått ta del av andras berättelser och fått råd och tips om allt från hanteringen av myndighetskontakter till listor över ”att göra” och ”att inte göra”.

När jag nu antagit utmaningen #blogg100 har jag hittills sett att de inlägg jag skrivit som lästs mest är de som handlat om stressjuka. Så jag fortsätter mitt uppdrag, för det är så det känns. Uppdraget att förstå, berätta och sprida vidare.

Utmattningssyndrom – en sjukdom? #blogg100 dag 29/4

Som gammal bildredaktör med stora ambitioner så ogillar jag i högsta grad bilder som säger väldigt samma sak som texten. Men. Ibland förlåter jag mig själv.

Jag är fortfarande sjukskriven till en viss del. Och jag fortsätter att fundera över ordet SJUK. Särskilt i förhållande till vad jag har varit med om och rent allmänt i förhållande till tillståndet ”utmattningssyndrom”. Som jag tidigare skrivit så är ju diagnosen inget som gör att det finns ett självklart piller att ta. Eller ens en självklar behandling.

Resultatet, uttrycken liknar varandra hos oss ”sjuka”: den totala tröttheten, stresskänsligheten, känsligheten för ljus, ljud, beröring, koncentrationssvårigheterna. Men hur vi kommit dit kan se väldigt olika ut. Vi kan ha haft roliga, tråkiga eller inte jobb, vi kan ha stora, små eller inga barn alls, vi kan leva i krisande, stabila, lyckliga eller inga förhållanden alls. Och så vidare.

Är det en sjukdom eller bör jag (vi) se utmattningssyndrom som en kris? Inte som en reaktion på en kris. Utan som en kris. En stark signal om ett behov av utvärdering och omorientering. Utvärdering av det levda livet hittills med alla ingående aspekter och omorientering eftersom det gamla sättet att leva livet på inte funkade i längden. Och då menar jag verkligen ALLA aspekter: jobbet, relationerna, kroppen, vardagen, maten, föreställningarna om livet, vilan, eftertanken eller brist på den.

Jag tror bestämt att det är dags för litet klassisk litteratur:

”På mitten av vår levnadsväg det hände
att skrämd jag fann mig i en dunkel skog,
där jag ej mera rätta vägen kände.
Hur svårt att ge en skildring tydlig nog
att skogens ödslighet i ord förklara!
Jag känner än den skräck som mig betog.
Ej mycket bittrare kan döden vara.”

Dante ”Den gudomliga komedien”

(2014 på våren börjar jag närma mig vissa insikter.)

Tillbaka till listan #blogg100 dag 29/2

Det kommer en sommar. I år med en riktig semester.

Tillbaka på jobbet. Tillbaka till listan.

Punkt fem och sex tar jag ihop till en bloggpost. De handlar om att det finns intresserade, kunniga, engagerade och fantasifulla människor på Försäkringskassan, inom vården och på andra ställen som kan bidra. Som kan stötta och hjälpa till med insikter. För stressjukan är ju ingen sjukdom eller åkomma som enkelt kan opereras eller medicineras bort. Det mesta jobbet måste den sjuka själv göra. Låter konstigt, eller hur? Den sjuka ska läka sig själv. Eller hitta en ny vinkel, ett nytt spår.

”Det är inte du som är sjuk. Det är samhället.” Sa någon. Då kunde jag släppa skammen över att ha dragit på mig detta eländiga tillstånd. Ett tag. Så pass länge att jag fick ett nytt perspektiv, kom ur den djupa skamgropen ur vilken det inte finns några vägar ut.

”Tänk dig att du i varje situation har gjort precis det du just då har förmått.” Sa en annan. Då kunde jag blicka framåt istället för att älta de situationer jag ändå inte kunde göra något åt eftersom de ligger i det förflutna.

”Det är inte de lata som blir utbrända.” Okej, jag har inte latat mig till stressjuka. Det kanske är så att jag haft omöjliga krav på mig, egna och andras. Kanske kan jag titta så på det som skett, titta på mina att-göra-listor med ett kritiskt öga, både listorna på jobbet och listorna hemma.

”Du kommer att bli frisk.” Det sa både Försäkringskassans handläggare och stressterapeuten. Det behövde jag höra från dem båda två.

Så är det verkligen inte bara med ord som läkningen, omorienteringen har gjorts. Jag har fått djupbehandlande massage och varit på Rosenterapi. Att låta kroppen känna känslor i en trygg miljö utan att gå via orden har varit absolut nödvändigt. För en ordorienterad människa som jag är det alltför lätt att bygga historier som tillochmed jag köper med hull och hår.

Nu, ett halvår efter att jag tog slut så jobbar jag 75%. Jag har långsamt börjat återgå till mina gamla arbetsuppgifter. Imorgon ska jag gå på ett gruppass på lunchen i vår träningslokal. Det blir första gången på ett halvår som jag är med på det. Jag tolkar det som ett friskhetstecken.

(2016 års jag säger till 2014 års jag: ”Nu är du fel ute! Cirkelträningen ska du skippa.” Men skulle 2014 års jag ha lyssnat? Nej. Å, nej.)

Hemligheter kan döda #blogg100 dag 28/2

(Nu 2016 känner jag mig ganska stolt över att jag 2013 hade fattat en hel del. Men som sagt – annat hade jag fått helt om bakfoten. Det kommer, kära läsare, det kommer.)

Punkt tre på listan – att våga berätta. Och ta emot andras berättelser.

När jag började blogga om stressjukan, då var det som att öppna en dammlucka. Istället för att jag satt hemma i min ömklighet och kände mig ensam och skämdes för att jag inte orkade delta i det vanliga livet, så upptäckte jag att det fanns många som jag. Ja, vi var tillochmed en egen och ganska stor gemenskap. Var och en med sin unika berättelse men samtidigt fanns det många likheter. Det fanns stöd att få. Råd att få och dela med sig av. Insikten om att det här var ju verkligen inte en samling förlorare. Tvärtom.

Men så länge vi satt utspridda, isolerade, begravda i trötthet och skam, då hade vi inte mycket att komma med och inte så mycket energi att ta oss upp från eländet heller. Som tur är finns Internet. Som tur är finns Facebook. Som tur är finns LinkedIn. Som tur är vågade jag yppa litet om mitt trista tillstånd. Som tur är finns goda vänner och kontaktnät som kunde berätta att ”prata med henne” och ”med henne”, ”hon har också….”. Väldigt många ”hon”. Bara en ”han” än så länge. Men det förtjänar egna, långa bloggposter.

Du är inte ensam.

Försök hitta några andra. Det är från dem du kommer att få bästa hjälpen.

För det handlar inte bara om att hitta sätt att hantera stressen eller att vila sig frisk eller ”sluta-med-listor”, det handlar mycket om att ha koll på sina rättigheter (inte alltid så lätt när skammen styr) och på sina skyldigheter, det handlar om att få praktisk hjälp från arbetsgivare, Försäkringskassan, vårdapparaten, facket, det handlar om att veta vad man ska göra när någon av de instanser som bör ställa upp inte gör det. Här kan andras berättelser och erfarenheter vara till stor nytta, de kan vara ovärderliga. För det är mycket att hålla reda på och ingen annan sköter det åt dig. Trots att det egentligen är det du behöver.

Så – våga berätta.

Ps. En mycket bra artikel i Svenska Dagbladet om den vanligt förekommande oförmågan hos män att tala om att de mår dåligt. Och vilka katastrofala konsekvenser det kan få. Ds.

Hur ofta sker förändring? Om att jobba i en digital verklighet. #blogg100 dag 26/4

Efter att ha diskuterat med flera som jobbar med digital kommunikation och som känner igen sig i känslan av utmattning så känns det angeläget att försöka förstå varför vi som jobbar i den digitala delen av världen kan vara litet extra utsatta för stressorer. Det jag skriver här är inte specifikt för någon jag samtalat med och det finns ingen anledning att söka företagen eller organisationerna bakom exemplen. Se det som ren fiktion, men också som intressanta tankeexempel.

Jag börjar med en enkel fråga: varför kan det vara stressande att jobba med digital kommunikation?

Kanske för att spelplanen ändrar sig ständigt.

Och/eller för att arenorna flyttar på sig hela tiden.

För att planeringshorisonten i de flesta organisationer och företag är fortfarande på minst ett års sikt.

För att förändring är jobbig för de allra flesta. Särskilt när det gäller arbetslivet.

Blev det tydligare? Nä, förstår det. Jag tror jag måste ta ett par exempel:

Exempel 1

Vi tänker oss företaget Pling-plong som gör kläder och accessoarer som riktar sig mot en målgrupp bestående av tjejer mellan 14 och 25 år. 2011 satsade man på allvar på företagets Facebook-sida som ett ställe både för kundkontakt och marknadsföring. Försäljningen sker sedan på hemsidan. När planeringen inför 2013 satte igång på allvar under våren 2012 la man i budgeten en stor peng på att vidareutveckla Facebook-sidan. Redan på senhösten 2012 började den digitala sektionen försiktigt antyda att målgruppen börjat ändra beteende. Instagram borde marknadsavdelningen på Pling-Plong titta närmare på. ”Jaja, det tar vi nästa budgetår”, fick den digitala sektionen höra.

Efter sommaren 2013 är det helt tyst på Pling-Plongs Facebooksida. Trots ett väl planerat och väl genomfört flöde av bilder och inspiration är det en allt tunnare ström likes som Facebookredaktionen rapporterar in till ledningen. Samtidigt har Pling-Plongs värsta konkurrent Pang-Pang ökat sin omsättning med 20% efter att ha hittat sin nisch på Instagram.

Borde digitala sektionen varit litet påstridigare? Eller kände de sig redan tillräckligt ”besvärliga” med sitt Facebookande på arbetstid och sitt tjat om att målgruppen består av ”digitala infödingar” och därför har ett annat beteende än vad 50-åringarna i ledningsgruppen hade när de var tonåringar?

Exempel 2

I riksförbundet ”Alla för allt” ville några på kommunikationsavdelningen dra igång en Facebooksida. Det här var 2011. ”Javisst, vad trevligt” sa styrelsen och den verkställande ledningen. Till en början hade man inte så många som gillade sidan, men allt eftersom så ökade fanskaran. Under hösten 2012 skakades förbundet av en ”affär” och medlemmar och andra hade många frågor och åsikter. Flertalet av frågorna och kommentarerna kom via Facebooksidan.

Den pressansvarige ville kommunicera via pressmeddelanden och via pressjoursnumret. Frågorna och åsikterna som kom via Facebook ville hen helst inte befatta sig med. Efter några dagar, då kommunikationsavdelningens Facebookansvarige slitit sitt hår och försökt skriva ”rätt” sorts svar på alla ilskna frågor, började den pressansvarige att samarbeta. Under viss protest dock, synpunkterna och frågorna kom ju när som helst på dygnet. Vissa inlägg skapade rejäla stormar av kommentarer och tonläget blev högre och högre ju längre kvällarna led och ju mer helg de flesta kostade på sig och ju mindre ”Alla för allt” svarade.

Kommunikationsavdelningen fick en del intern kritik för att de dragit in ”Alla för allt” i det sociala media-träsket. Samtidigt försökte var och en i gruppen som jobbade med Facebook stämma i bäcken under kvällarna och helgerna för att stävja de längsta trådarna och de jobbigaste stormarna.

Borde kommunikationsavdelningen helt enkelt struntat i att skapa en Facebooksida? Det visade sig ju att organisationen inte var mogen för att ha den typen av närkontakt med medlemmarna. Eller är det organisationen som vid det här laget borde ha förändrat sitt sätt att se på kommunikation?

Nej. Det är inte enkelt för någon organisation att tänka om. Tidigare har man kunnat planera med viss träffsäkerhet och man har kunnat tänka inifrån-och-ut, men i vårt nya digitala och mer omedelbara kommunikationssamhälle så kan man inte längre göra som vanligt. Och då kan de digitala kommunikatörerna bli dem som får rollen av fridstörare. Bara för att de får agera budbärare. Det är inte alltid bra för sinnesfriden.

(Det här inlägget handlade inte så mycket om just min utmattning, men den handlade om vad jag plockade upp i diskussioner med andra och vad jag såg i omvärlden. Nu, 2016 känns innehållet lika aktuellt.)

Kan tjugo minuter om dagen rädda liv? #blogg100 dag 24/1

Jag vet, det här blir inte vetenskapligt. Jag kan inte hålla koll på de andra omständigheterna – vädret, barnens humör, vad som kommer i brevlådan, vem som ringer, vem som mejlar. Men jag tar ändå ett beslut och kommer från och med idag att ändra mina dagliga rutiner på så sätt att jag adderar den korta yoga nidran. Jag tar inte bort kaffet, jag jobbar varken mer eller mindre, jag ändrar inte min kost. Jag går varken upp eller ner i skärmtid.

Kommer 20 minuter yoga nidra dagligen att hjälpa?

Idag är dag 1.

(Yoga nidra betyder ”fysisk sömn”, det vill säga att vid fullt medvetande uppleva att den fysiska kroppen sover. Denna djupavspänning sker med hjälp av instruktioner antingen från en närvarande person eller genom att lyssna på en cd, kassett, etc. Källa: Wikipedia)

(Nutida kommentar på det här inlägget från 2013 – efter skammen kom ilskan och därefter kom problemlösningsförmågan. Det här var en av de smartaste insatserna jag gjorde tidigt i utmattningen. Det kommer att komma några idiotiska under våren 2014. Stay tuned!)

Eat hearts to regain Health #blogg100 dag 23/2

Väldigt nöjd med rubriken.

Bilden avslöjar var jag hämtat textsnutten ifrån. Jag lär mig mycket från 10-årige P och 14-åriga S, deras digitala verklighet är intressant. För att vara litet mer precis så är textraden hämtad från spelet ”The Darkness 2”. Som spelare är man huvudpersonen (alltså ett FPS-spel) och man ser genom huvudpersonens ögon. I det här fallet har man begåvats med utväxter på kroppen i form av vidriga odjur, ormliknande, hydraliknande, Medusahårsliknande. De är en del av huvudpersonens vapenarsenal och de behöver alltså hjärtan för att må bra.

Men det här var egentligen en parentes eftersom vad jag syftade på med rubriken var frågan om hur man återfår hälsan efter att ha klappat ihop i utmattningssyndrom. Just nu skulle jag vilja skriva de goda råden så här:

Sluta skämmas. Du delar eländet med många, både mer eller mindre imponerande människor.
Sov. Sov. Sov.
Titta på TV. Sticka. Gå promenader. Krama dina egna eller andras barn (om de tillåter det). Gör det som du mår bra av och ha inte dåligt samvete för det.
Ställ undan Bag-in-Boxen.
Försök äta hyfsat bra mat.
Sluta skämmas!!!

Det här är råden i det akuta skedet. Jag återkommer i frågan.

(2016 ser jag att skammen jag känt under de sjuka månaderna sommaren/hösten 2013 börjar ersättas till viss del av ilska. Det var nog ett första, viktigt steg.)