Enligt Försäkringskassan så får jag inte vara sjuk längre. Det är ju väldigt märkligt. Så nu fungerar jag hyfsat normalt de veckorna Aktivisten och Pojken har sitt hem tillsammans med mig (varannan-veckas-mamma är jag alltså) för att sedan gå in i arbeta-och-vila-mood varannan vecka. Jobba, vila, återhämta mig, sova, vila litet till – det är det jag gör. Träffa folk är överkurs. Träna är överkurs. Laga ordentlig mat är överkurs (jag har matlådor kvar efter Linas Matkasse som jag kör i barnveckorna). Läsa går inte just nu. Jo, jag kan läsa högt tillsammans med barnen, det funkar. Men så är det ju i de veckorna då jag tömmer mig på energi.
Det är märkligt det här. Jag får ingen rätsida på det. Jag brukar tänka och analysera, men eftersom jag just nu har inlett en arbeta-och-vila-vecka så fungerar huvudet knackigt efter klockan fem. Jag är litet lågintensivt arg på både det ena och det andra men har svårt att hitta de skarpa formuleringarna. Jag har skrivit om det här förut. Läs här och här. Bland annat.
I ett rum hemma finns det resurser om nu Lex Luthor skulle få för sig att anfalla.
Det är så lätt att tro att det går att vara en superhjälte. Att det tillochmed är det man ska vara. Och en superhjälte nu för tiden behöver inte bara vara stark och kunna flyga, hen förväntas också kunna ta hand om barn med diagnoser, åldrande föräldrar, ett ansvarsfullt och krävande arbete, sina egna, partnerns och barnens dyra och tidskrävande fritidsintressen, ha ett spännande sexliv fullt i paritet med de resor som företas på både höst-, jul-, sport-, påsk- och sommarlov samt ha ett snyggt hem, stylish sommarställe och en walk-in-closet.
Och hen klarar det. Galant. Hen får gärna en liten sladdis också. Och springer ett maraton.
Vi läser ju om dem, de här superhjältarna. De flyger och är starka och orkar och presterar och ser så snygga ut. Någonstans vet vi att det kanske inte riktigt kan vara så här, vi misstänker att det finns stöd och hjälp och kanske litet kriser i något ostädat hörn också.
Men ändå. Vi blir påverkade. Vi tror att det nog går. Så vi kör på. Skaffar oss ett litet för stort hus, sätter igång litet för många och stora renoveringar, får ett barn till, tar på oss ledaransvar och ett styrelsejobb som har med skolan, fritidsaktiviteterna eller boendet att göra och gör så gott vi kan på jobbet. Samtidigt som vi försöker hålla oss i god form, både på insidan och på utsidan.
Det är klart det inte går!! Hur kunde vi vara så idiotiska att vi trodde på det här?? Men hallå!!
Var och en av er som låtsas att det funkar, som verkligen tror att det går att vara en superhjälte – in i telefonkiosken med er och stanna där! Eller flyg upp i världsrymden och ta fajten med Lex Luthor, men här har vi faktiskt ingen som helst användning för er. Ni kommer ändå snart att få hjärtinfarkt, gå igenom en hemsk skilsmässa eller braka in i väggen med buller och bång, för det går faktiskt inte att leva som ni tror eller som ni vill att vi ska tro.
Ps. Fast egentligen tror jag ännu mer på superhjältar än tidigare. Men de jag tror på är av en helt annan sort än de jag skriver om här ovan. De är mer som Derek, Ricky Gervais karaktär i serien med samma namn. Ds.
Igår kanske jag uppfattades som en gnällspik, men idag ska jag komma med konstruktiva förslag som skulle underlätta för många människor. Jag intresserar mig för tillfället mest för de utmattade. Men återkommer såklart i frågor kring skolan, populärkultur, medelklassens ängslighet och annat jag tycker om att kommentera. Men nu – om och till och för de utmattade.
Varför skrivs det helt enkelt inte ut följande av de doktorer jag så infamt hånade igår:
1. Linas matkasse eller liknande färdiga matkassar med näringsriktig mat och färdiga middagsidéer
2. Läxhjälp till eventuella barn
3. Städhjälp
4. Klippkort på massage
5. Mindfulnesskurs eller i alla fall en avslappnings-cd
6. Obligatorisk kurs för anhöriga som ska innehålla följande:
– hur man lär sig att sänka kraven på ALLT, särskilt städ, tvätt och ordning – hur man lär sig att sluta tjata (gäller särskilt barnen) – hur man vågar granska sina egna värderingar (så att den utmattade inte behöver göra hela jobbet själv och dessutom i motvind) – hur man sorterar tvätt, kör tvätt- och diskmaskinen, lagar mat, håller kontakt med släkt och vänner, sköter vardagslogistiken, ekonomin, husdjuren, bilen, dammsugaren…….
7. Förbud mot tittning på livsstilsprogram som har med husrenovering, statusjakt och allmän materialism att göra (Ernst och Timell ryker först tillsammans med Hollywoodfruarna och Kardashian-familjen)
8. Obligatorisk middagsvila
Ps. Ni har väl läst att Arbetsmiljöverket kommer att göra tusentals arbetsplatsbesök under hösten för att undersöka arbetsmiljön just med avseende på stress. Ds
Det känns som om var och en av oss som hamnat i utmattningen gör sitt eget forskningsarbete. Och det är nog så att var och en av oss har vår egen historia, vårt eget bagage, våra egna omständigheter, våra egna kroppar, våra egna själar, våra egna personligheter.
MEN. Det finns mycket som överlappar och sammanfaller. Så pass mycket att vi borde kunna få mycket bättre hjälp. Jag pratar i egen sak, i alla mina systrars och bröders sak men framförallt pratar jag faktiskt i samhällsekonomiska termer. Det är alldeles tokigt att vi behandlas så nyckfullt och osystematiskt. Piller skrivs ut. O, vad det skrivs ut piller. SSRI-preparat åt höger och vänster, insomningstabletter och sömntabletter och avslappningstabletter och ångestdämpande tabletter. Av ofta jäktade och ointresserade doktorer. Men ett vanligt, enkelt blad med de bästa råden det har ingen lyckats få fram ännu. Kring det som de flesta av oss försöker förstå. Som:
Vila och återhämtning.
Fysisk träning.
Mat.
Kosttillskott och annat – hur har vår livsstil och vårt sätt att köra över oss själva påverkat balansen i kroppen; hormoner, vitaminer, mineraler?
Hur bearbetar vi det faktum att vi inte kan gå tillbaka till det som var eftersom det var det som gjorde oss sjuka?
Avslappning och kroppskännedom.
Hitta andra i samma situation för att hitta strategier ur utmattningen.
Jag är hemskt ofärdig i de här tankarna, men jag får intrycket av att många som är satta att hjälpa oss inte kan, inte vågar och tyvärr, ibland inte vill. Kanske för att utmattning är en livsstilssjukdom som inte kan avhjälpas med en cocktail av mediciner eller av en operation eller av 10 gånger hos en KBT-terapeut. Många, särskilt läkare känner sig nog maktlösa och som deras kunskap inte räcker till. Och, det ingår ju inte riktigt i den allsmäktiga doktorsrollen att inte veta, att inte ha svar.
Det är lättare att tänka på båten. Gungeligunget inomskärs är alldeles lagom.
Eftertankens kranka blekhet och allt sådant. Jag insåg att kroppen är sårbar. Fortfarande. Jag som tänkte att jag skulle skriva en intressant utvecklingshistoria om en 52-årig kvinna som varit utbränd och som tar sig tillbaka till en kropp och själ i balans medelst träning. Bland annat. Och jo, så kanske det blir, men på litet längre sikt. För fortfarande, ett drygt år efter det brutala mötet med väggen så fungerar inte kroppen som förut. Den reagerar ibland på träning som om det var stress jag utsatte mig för. Och då får jag plikta med stor trötthet, lätt feberkänsla och svirr i huvudet.
Det intressanta är att detta talas ganska mycket om i de slutna Facebook-grupper som jag tillhör där utmattade vågar blotta sig och söka stöd och kunskap hos andra utmattade. Och den samlade kunskap som finns i de här grupperna är enorm! Viljan att förstå är ännu större. Men svaren hos vårdinrättningar, hos Försäkringskassan och på HR-avdelningarna är få och nyckfullt utdelade, så vi är hänvisade till varandra.
Vad betyder det här just nu? Att jag inte cykelpendlar 25 km varje dag utan kanske en eller två dagar i veckan. Att det viktigaste just nu är att sova gott och att göra det minst åtta timmar varje natt. Att jag får tänka om kring kroppen och träningen. Jag sitter inte med svaren just nu. Kanske simning någon gång. Kanske lunchträning på jobbet. Kanske litet yoga några morgnar i veckan då jag mest fokuserar på rörlighet. Vi får se. Jag återkommer.
Och tills vidare båtpendlar jag. Kroppen är sårbar. Själen likaså. Att må lätt illa av bussen varje morgon för att sedan bombarderas av alla dofter, reklambudskap, samtal, ljud, röster när jag kliver på tunnelbanan, det funkar inte. Nu tar jag båten och tackar för att jag bor där jag bor och jobbar där jag jobbar så att båtpendling är möjlig.
Och ser det ut så här när jag tittar uppåt blir jag ännu lugnare.
Ingen referens till kontor. Vill bara klargöra det. Den här posten handlar väldigt litet om arbetet och arbetslivet. Mer än att det handlar om sjukan ”utmattning” som ju handlar om hela livet, det vill säga även om arbetslivet.
Efter att ha umgåtts med mina barn i många veckor på heltidsbasis (det vi allmänt kallar ”semester”) och då även har slängt in diverse goda vänner som jag också velat träffa och prata med så är jag socialt utmattad. Efter två veckor på jobbet så behövde jag en hel helg bara med mitt eget sällskap. Jag vill inte ringa någon, jag kan möjligen slänga iväg något på Facebook för att få ett kvitto på att jag existerar, men jag behövde verkligen bara gå in i mig själv. Sova länge. Låta tankarna vandra. Såga litet i en stam som blev till några vedklampar. Köra litet Yoga Nidra i solskuggan. Dricka ganska många koppar te. Bli väckt tidigt för att titta på soluppgången för att sedan sova fyra timmar till.
Att vara utmattad och leva i en heltidsfamilj – går det att repa sig då? Jo, det är klart att det gör, men jag undrar om det inte tar längre tid. Särskilt om man är av den personlighetstyp som jag misstänker att jag är. Som inte kan slappna av förrän de jag räknar som mina närmaste har det bra. De jag ansvarar för. I mitt huvud.
”Att säga nej till andra kan jag lära dig, men att säga ja till dig själv, det kommer att ta mycket längre tid” skrev en medlem i sluten Facebookgrupp för utmattade att en terapeut hade sagt till henne.
Just nu innebär att säga ja till mig själv att jag måste vara ensam. Har jag någon i närheten väcks mina känslor av att jag borde. Borde servera. Borde planera. Borde vara trevlig. Borde vara intressant. Borde vara nyttig. Borde stå upp för mig själv. Borde behaga.
Så. Nu äter jag när jag vill. Borstar inte håret. Sover middag. Ringer inte. Låter solen värma. Ända till imorgon. Då är det jobb i fem dagar. Och barnvecka med högläsning, innerlighet, ordentliga middagar och läxprat.
Jag jobbar heltid igen. Det funkar. Det är roligt. Men kvällsaktiviteter. Det går inte. Hur illa det än ses att tacka nej så går det inte att göra något på kvällarna. Jag måste lära mig det. Gör jag något en kväll, särskilt om det betyder att jag måste interagera med andra människor, då får jag plikta i flera dagar. Sova mindre än åtta timmar – går inte. Interagera med människor – räcker med de timmar jag är på jobbet.
Sakta smyger sig frågan på – är det nu jag är frisk snarare än när jag orkade allt? Är jag närmare det mänskligt möjliga livet nu än förut?
Jahaja. Som vanligt var det här sommaren då ska jag skulle få perspektiv på allting, klarhet i det mesta och insikt i hur jag ska leva mitt liv framåt.
Och hur gick det med det då? (Retorisk fråga).
Nja. Kan vi bara komma överens om att sommaren kom emellan. Semestern kom emellan. Solen kom emellan. Baden kom emellan. Barnen kom emellan. De sociala sammanhangen kom emellan. Matlagningen och disken kom emellan. Högläsningen kom emellan. UNO-partierna kom emellan. Den underbara sömnen kom emellan.
Jo. Jag har haft två stunder av absolut närvaro. Den ena var på en bastutrappa i södra Finland, den andra var på en bastutrappa i Stockholms mellanskärgård. Just vid de här tillfällena var det lagom varmt, jag var utsövd, jag kunde dra mig undan, jag behövdes inte av någon, det var så pass tidigt att det var tyst.
Men under en hel sommar blev det inte fler än dessa två stunder.
Blir det nu i höst som jag ska tänka klart? (Retorisk fråga igen. Skulle inte tro det, va?)
Det blir mjukt och lugnt när det är mulet om det bara är en paus i det soliga
Ska jag försöka mig på att börja summera det här året som gått efter att jag bara la mig och sov?
Eftersom insikterna fortfarande kommer trillande så kommer jag säkert att backa på några punkter inom ett halvår och uppvärdera andra. För det här året har varit ett år av insikter, utvärdering, fasansfull oförmögenhet, plötsliga skov av makalös energi som följts av bakslag så tunga att jag trott mig vara tillbaka på ruta ett, bättre självkännedom. Till att börja med.
1. Kroppen och själen är tillsammans ett fantastiskt och för det mesta robust och självreglerande system.
2. Stress och utmattning tär på systemet under lång tid och skapar obalanser som inte fixar sig fort. Litet KBT räcker inte. Litet SSRI-preparat räcker inte. Litet mindfulness räcker inte. Litet anpassade arbetsuppgifter räcker inte. Dagliga promenader räcker inte. Litet magnesium, järn och b-vitaminer räcker inte. Litet mer jämställdhet hemma räcker inte. Litet mindre slimmade arbetsorganisationer räcker inte. Men kanske att alla, ALLA insatser tillsammans hjälper. Det är ett helt system som är i olag.
3. OK. Jag kanske har en sådan personlighet att jag är mer i riskzonen för utmattning än andra. OK, då. Jag får väl gå med på det och träna på det där med ”nej”. Jag får väl gå med på det och lägga entusiasmen på sådant där jag får utdelning istället för att alltid bli engagerad i och intresserad av allt. Förändra det som går att förändra och strunta i det andra.
4. Kroppen och själen kräver vila och återhämtning för att kunna orka och prestera. Jag är uppvuxen med att människor med litet sömnbehov och stor arbetskapacitet i timmar räknade beundrades. Vilka dumheter! Hädanefter ska här sovas och drömmas och dagdrömmas och vila med blicken riktad mot molnens framfart. Med vetskapen om att jag gör mig och världen gott.
Vila och återhämtning verkar vara det nya svarta. Jag tycker jag hör och läser om det överallt. Eller är det bara det att jag förut inte lyssnat, inte sett, inte velat höra och se?
Nu står det på mjölkförpackningarna (Arlas) att om man sätter igång att träna så måste man också äta mer och vila mer. Och står det där måste det ju vara sant, eller hur? Min PT, som jag litar mer på än Arla i och för sig, har pratat sig varm för vila och återhämtning och jag har först nu insett att det är det jag bör ägna mig åt, hur roligt det än är att använda ALL energi jag för tillfället har. Eftersom den (energin, alltså) fattades mig så högst påtagligt förra året så har jag blivit en smula rusig när den börjat återvända.
Nu har jag semestrat en vecka. Och haft som uppgift att vila och återhämta mig. Det har betytt att jag snittat tio timmars vederkvickande sömn i mittensängen på bilden. Omgiven av två snusande barn. Jag har blivit en trevligare människa.
De andra fjorton timmarna av dygnet har jag inte gjort många knop. En aktivitet har jag dock ägnat mig åt varje förmiddag (det vore lögnaktigt att utmåla den tiden på dygnet som morgon) är ”Morning Pages”. Det handlar om att jag har skrivit tre sidor för hand varje morgon, utan egentlig tanke, bara fångat det som funnits i huvudet i ett flöde. Jag skriver mer om det en annan dag, ville bara göra en liten påa. (Ger litet samma känsla som att börja dagen med ett dopp i en sjö eller i havet.)
5. Om du känner att du stressas av ljud, ljus och intryck, börja använd hörselkåpor, öronproppar, ta bort alla pling från mejl och sociala medier, stäng ute bruset med hjälp av bra musik. Skippa reklamradion. SKIPPA REKLAMRADION!
6. Inse att dina behov av att vara till lags, till nytta, till behov och till behag inte är framgångsfaktorer i den värld vi lever i nu. Särskilt inte om du vill undvika stressjuka.
7. Lär dig leva med det hem du har, de barn du har eller inte har, den familj du har eller inte har, den kropp du har.
Det svåra här, förutom att stava till mindfulness, är att de här sju sätten inte är quick-fixes. Inte det minsta. Det handlar om ganska livsomstörtande förändringar. Förutom det där med reklamradion. Just bara det.
