Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Vila. Vila? Vila! #blogg100 dag 54/3

Gubben bara sover. Det är ingen ex-snögubbe.

(Den här bloggposten måste jag komma ihåg att läsa själv litet då och då. Och reflektera kring – vad är vila just NU för MIG? Och javisst, inlägget är skrivet på jullovet 2015/2016 – vi närmar oss nutid.)

Andra veckan av jullov. Jo, jag var inne en dag på jobbet, men det blev bara som en kort visit. Kollade olika mejllådor, åtgärdade några saker, fixade om med autosvaren, tittade på planerna för våren. Ingenting brådskande, inga problem att lösa. Jag tog en promenad på lunchen och gjorde en kort Yoga Nidra istället för att ta kafferast. Så inåkningen i jullovsvila fortsatte relativt ostört.

Jag känner att kroppen och huvudet är avslappnade. Inte sövda. Inte bedövade. ”Awake and alert” som rösten säger i den Yoga Nidran jag oftast kör nu. Jag är nog utvilad. Jag har lärt mig att vila. Men nej, jag är inte fullärd. Och jag vet att när vardagslivet drar igång igen, då måste jag ha full koll på hur just jag vilar bäst.

På Stressmottagningen har vi pratat mycket, mycket om vila. Om att vila ska bädda in aktiviteterna. Vi har pratat mycket om ”randiga” dagar, där aktivitet och vila blandas till en harmonisk enhet. Det är bra så långt. Men då kommer den frågan som först verkar alldeles fånigt enkel att svara på:

Vad är aktivitet och vad är vila?

Jo, det är klart. Att springa ett maratonlopp är nog alltid en aktivitet. Men att springa en lugn runda i kortaste spåret i skogen en ljum försommardag, det kan nog både vara aktivitet och vila.

Men att sova är jag inte helt säker på att det alltid är vila. Inte när tankarna springer och drömmarna bara är fasor och stress och uppvaknandena stör. Däremot är jag absolut säker på att när Yoga Nidra funkar så är det vila. Absolut.

Allt däremellan då?

Jag tror inte att det finns en och samma lista över vila som funkar för alla. Hemläxa, alltså! Jag ska försöka berätta om mina egna upptäckter så här långt. Med det vill jag påminna mig själv om att listan kommer att revideras. Helt klart. Och det hoppas jag verkligen på. Eftersom vissa saker som jag nu upplever som aktiviteter och därför måste bäddas om av vila hoppas jag kunna uppleva som vilsamma i framtiden.

Saker, händelser, umgänge där sinnena är engagerade är för mig just nu aktiviteter. Med några undantag.
Samtal med andra människor tar ofta än så länge mer än de ger. Utom med några få med vilka alla ord är sanna. ”Fatisk” kommunikation, det vill säga sådana samtal som handlar om att bara bekräfta varandra och relationen, de behöver omges av vila.
Skogen är ibland vila, ibland inte. Det beror på promenadtakt, tankarna, sällskap och väglag. Långsam takt är bättre. Mer närvaro är mer vila, rusande tankar gör promenaden till aktivitet. Sällskap är våghalsigt. Fast och lätt fjädrande underlag är bäst, halka gör gåendet till arbete.
Arbete kan vara vila. Insåg jag häromdagen. Vissa perioder i mitt liv har arbetet varit den vilsamma delen. Då har jag vetat vad jag ska göra, jag har kunnat styra och kontrollera, jag har kunnat utveckla och problemlösa och sett fram emot resultat. Medan hemlivet har präglats av osäkerhet och ständiga avbrott. ”Småbarnstiden” kallas den perioden.
Att se en dålig film som jag inte valt själv att se är INTE vila. Medan att plugga matte är vila för mig. Just nu. När jag fortfarande fattar. Jag återkommer kring matten.

Det gäller att göra sin egen lista. Ingen annan kan göra den åt dig.

Rutiner, vanor och jullov #blogg100 dag 54/2

(Under det långa jullovet 2015/2016 kunde jag befästa rutinerna och vanorna. Jag hade lärt mig massor under hösten på Stressmottagningen och jag praktiserade lärdomarna. )

Jag vet inte om någon märkte det. Men jag hoppade av utmaningen Blogg24. En dag var det inte roligt längre. Det var skönt att bara ge upp utan att tänka vidare på det. Mitt liv stod inte och föll med det. Min självkänsla inte heller. För min del var det en större seger att kunna ge upp den utmaningen än om jag skulle ha genomfört den.

Så började det närma sig julen och även om jag handlat de flesta klapparna till Aktivistvalkyrian och Pojken på nätet och julmaten kom i en kasse från Middagsfrid komplett med instruktioner för fyra dagar, så kände jag av julstressen. Det blev julafton och det blev juldag/födelsedag och jag kände mig lätt anfrätt om än rejält julad.

För att kunna njuta av det jullov jag kommer ha tillsammans med barnen, så tänkte jag på det jag lärt mig på Stressmottagningen och bestämde mig för att börja praktisera en del av det. Igen. För att komma ihåg, lära in och stadfästa vanorna så att de blir lika naturliga som att äta frukost (för det har jag alltid gjort. Med njutning).

sova lagom – åtta till nio timmar
promenad i skogen varje dag. Runt fyra kilometer. I dagsljus.
kort Yoga Nidra (jag kör ett klipp från Youtube som är på en kvart)
göra något utvecklande och roligt varje dag (det här återkommer jag till)
varva aktivitet och vila

Och, javisst. Jag fick ny energi. Har inte bara legat i soffan och tittat på ”Blacklist”. Har känt stor nyfikenhet och glädje över att få vara tillsammans med barnen. Orkar och vill blogga. Känns finfint, helt enkelt.

De här vanorna/rutinerna borde jag kunna ta med in i vardagen som jag ser där bakom hörnet om några veckor. Istället för fikarast borde jag kunna lägga mig i något rum med dörr och praktisera Yoga Nidra. Efter att jag ätit min matlåda borde jag kunna ta en halvtimmes promenad. Och sova ska jag ju ändå. En kvarts skrivande eller räknande (mer om det!) är ju ingen stor bit att gapa över. Och jag ska lära mig att ta mikropauser, så att jag kan vila mellan arbetsuppgifterna. Kort sagt – det borde kunna gå.

Och bloggandet då? Jo. Det får bli ibland. Vad jag tänker att jag ska skriva om:

matte. Just det. Matematik.
fick jag ordning på sovandet?
ångbåtsterapi
och en massa mer som bara försvunnit just nu.

Glömde bort sömnrutinerna. Ingen bra idé! #blogg100 dag 54/1

(Som sagt – jag har snabbspolat hela min utmattningsprocess och nu, december 2015 är jag nästan färdig med gruppträffarna/sessionerna på Stressmottagningen och det börjar närma sig heltidsarbete igen)

Jag har börjat dricka svart te igen på kvällarna. Det funkade ett tag. Antagligen eftersom jag fortsatt med mina övriga sovrutiner (som jag skrivit om här och här):

jobbat på att få till ”sömntrycket” genom att inte sova för länge, inte ens på helgerna
regelbundna säng- och uppstigningstider
promenad varje dag i dagsljus
avslappning i form av Yoga Nidra varje dag (allt mellan 15 och 50 minuter)
sängen används bara till sömn, inte till att ligga och mysa i eller läsa och absolut inte till att titta på något intressant på någon skärm

Men uppenbarligen är min sömn just nu i ett något sårbart läge. Några orosmoment i tillvaron och vips så gjorde den där doftande, heta koppen med Ceylon-te att sömnen vägrade infinna sig. Första natten som jag riktigt kände av det var igår och tillslut var det bara att gå upp och ta en insomningstablett.

Så nu ska jag göra som Kerstin Jeding (sömnexperten på Stressmottagningen) sa om sig själv:

”När jag känner att sömnen börjar bli dålig blir jag striktare med sömnrutinerna. Och då blir det ordning igen.”

Vad jag plussar på nu är:

prioritera nedvarvningstid på kvällen, tänk nattning via kvällsbad och välling fast i vuxenversion
ingen skärm efter halv nio
inget svart te!!!!

Återkommer med uppföljningsrapport.

Maj och utmattningssyndromet #blogg100 dag 53/3

Kristina Sandberg som skrivit böckerna om Maj (”Att föda ett barn”, ” Sörja för de sina” och ”Liv till varje pris”) är psykolog. På riktigt, alltså. Så det är inte så konstigt att hon verkligen ger röst åt både Maj och hennes man, Thomas på ett sätt som jag (och ganska många fler, verkar det som. Om en tänker på recensioner och försäljnings- och utlåningssiffror) tycker tyder på en sådan skarp blick för människor. Men inte bara skärpa utan även så oändligt mycket kärlek och förståelse. Inlevelse och empati.

”Det är inte lätt att vara människa, det är nästan omöjligt” Strindberg

Det är i alla fall inte lätt att mötas som människor när samhället tränger sig på, med värderingar, klasstillhörigheter, stora förändringar och alla förväntningar. Maj är genom böckerna ofta helt upptagen med ”måsten”. Måsten som gäller hennes klädsel, vad som ska stå på bordet, vem som ska göra vad i en familj, vad hon tror förväntas av henne av familj, släkt och bekanta, hur ett hem ska se ut, hur ett liv ska levas.

Inifrån Maj hörs rösten från en som nästan brakar igenom, som bara nästan dänger in i väggen. Hon räddas kanske av virkningen eftersom då kan hon sitta ner och återhämta sig, både kroppsligt och mentalt.

Har du inte läst böckerna – gör det! För 150 kronor får du alla tre i pocket om du handlar på nätet. Bered dig på en upplevelse av två människors inre liv, två människor som lever genom Sveriges 1900-talshistoria. (Kristina Sandberg är inte bara psykolog, hon är påläst och allmänbildad också.) En annan variant att ta till dig Maj och Thomas är via ljudböckerna. Kan rekommendera en månad Storytel inför jullovet!

Det här får räcka för idag, men kommer säkert att återkomma till Maj. Hur var det Jacques Werup skrev? ”Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig” Såpass verklig och angelägen blev de båda för mig, särskilt Maj. Hon lever kvar.

SM i det perfekta livet #blogg100 dag 53/2

Några av dessa otillständiga drapor som matar utmattningen hos många människor. Förtjänar att hånas ännu en gång.
Eller – jag struntar i att håna. Det räcker med att läsa eländet.

Det större perspektivet #blogg100 dag 53/1

(Jaja, ni kan ju sluta er till när jag skrev det här inlägget av den väldigt säsongsbetonade bilden. Nu, ett halvår senare har de nya föreskrifterna börjat gälla. Och det pratas mycket i media om psykisk ohälsa och ansvaret som nu flyttats från den enskilda till arbetsplatsen som helhet.)

Vad sägs från myndighetshåll om stress och psykisk ohälsa i arbetslivet?

Vi som har blivit sjuka dras ju ofta med stora skam- och skuldkänslor:

hur kunde jag vara så dum att jag inte bromsade i tid?
varför kan jag inte säga ”nej”?
alla andra orkar ju, vad är det för fel med mig som blivit sjuk?

Ja, det här har jag skrivit om förut och igen och igen. Det är alltid lättast att stanna hos sig själv.

Men tänk om vi lyfter blicken från individen och tittar på organisationerna istället. För det är just det som Arbetsmiljöverket vill få oss att göra från och med sista mars. Då kommer nya föreskrifter därifrån som handlar om psykisk ohälsa och arbetsmiljön. Jag önskar att jag kunde sammanfatta det som sägs och som har skrivits, men jag länkar till den sida där det här materialet presenteras. Bland annat finns det en filmad informationsträff där de nya föreskrifterna presenteras, med bakgrund och annat som gör dem förståeliga.
När informationen släpptes i slutet av september kom naturligtvis kommentarer, här är vad TCO gick ut med.

Läs, lyssna och använd kunskapen #blogg100 dag 52/3

(Jag lärde mig den hårda vägen att den enda som kunde ta mig ur utmattningen var jag själv. Att, som jag sedan gjorde, bryta handleden var ett intressant test av den ”vanliga” sjukvården, som fungerade galant. Men usch, vad uselt vården av utmattade fungerar för de flesta. Bakläxa! Men för ett halvår sedan ville jag hjälpa andra med det jag själv inte fått hjälp med, så det här är ett av de ”undervisande” inläggen.)

Hur påverkar diagnosen på läkarintyget min möjlighet att få ersättning och hjälp?

Jag önskar att jag orkat göra ännu mera research, men tyvärr, det här inlägget blir bara ”tillräckligt bra”. Inte lysande. Inte uttömmande. Inte banbrytande. Men det kanske sammanfattar en del saker som kan ge stöd och vägledning.

Se till att få diagnosen ”utmattningssyndrom” om det är det du har. Då bör Försäkringskassan hålla sig från att tjata, då bör du får längre sjukskrivningsperioder som gör att du faktiskt kan återhämta dig.

Hur vet du då om du har utmattningssyndrom?

du kan göra en självskattning. Får du över 18 ”poäng” på det här testet är det en indikation på att du har utmattningssyndrom. Liknande test finns också på Stressmottagningens hemsida.
du kan skaffa dig kunskap. Det gör du till exempel genom att lyssna på podden ”Sinnessjukt”, avsnitt 20 och 21 med professor emerita Marie Åsberg. Läs på Stressmottagningens hemsida. Titta på videos på Västra Götalandsregionens hemsida.

Vad gör du sedan då?

du går till doktorn med din kunskap. Utgå inte ifrån att doktorn kan det här bättre än du. I bästa fall blir du överraskad av att hen är inläst och kompetent annars är det bäst att du redan från början har en plan för vad du vill och behöver. I första skedet är det kanske att få en sjukskrivningsperiod som är så lång att du lyckas vila dig ur akutstadiet. Där du får en frist så att du inte blir sämre av att de yttre omständigheterna ställer krav på dig som du absolut inte kan hantera.

Det här får räcka för idag.

Finns det hjälp att få för den utmattade? #blogg100 dag 52/2

blandat20102011 110 — Varning för oroande läsning!

Jag refererar återigen till alla kommentarer och livsberättelser som jag fått ta del av i de slutna Facebook-grupperna för utmattade som jag är med när jag svarar på den frågan att nja, det är väl litet si och så med hjälpen och stödet och vården och förståelsen.

I den här posten tänkte jag försöka sammanfatta en del kring vården.

många läkare verkar stå ganska handfallna inför oss utmattade. De kan sjukskriva oss, de kan skriva ut piller, men de är sällan bra på att hitta vårdformer som fungerar. Ofta är det vi utmattade själva som får fråga om remisser till de vårdinstanser vi själva forskat fram finns.
den fungerande vård som finns är inte spridd jämnt över hela landet. I vissa landsting finns ingenting att tillgå, verkar det som. I andra finns det att välja på.

Gå in på 1177.se och sök på utmattningssyndrom. I Stockholms län får du då fram en sida som handlar om de olika vårdgivare som finns och som du kan remitteras till av din läkare (allmänläkare eller specialist). Här är länken till den sidan. Det märkliga är att Stressmottagningen fattas i listan, trots att den finns med bland de vårdgivare som ingår. Men Stressmottagningen hittar du här.

När jag väljer andra landsting ser det alls inte lika ljust ut. I Västra Götalandsregionen finns det en mottagning som 1177.se hänvisar till. I Norrbotten ingen alls. I Skåne hänvisas till sex stycken privatpraktiserande KBT-terapeuter. Och så vidare. Det ser på det hela taget orättvist och ganska eländigt ut. Och det är ju så otroligt märkligt eftersom det inte är en liten, marginell symtombild vi pratar om. Vi pratar om tiotusentals människor varav flera dessutom slås ut från arbetslivet alldeles för tidigt, till kostnad för dem själva och samhället.

Som någon skrev: ”Skulle vården av människor med lunginflammation vara lika dålig som vården av människor med utmattningssyndrom så skulle vi ha en avsevärt kortare medellivslängd.”

Utmattningen och undersköterskorna #blogg100 dag 52/1

Screenshot_2015-06-07-09-49-23 — Ska bli sjuksyster jag, tralala. (Barndomsminne – ”Sånger om kvinnor”)

”Varför är det inga undersköterskor i grupperna på Stressmottagningen?” frågade jag mig och världen igår.

En helt retorisk fråga, eftersom jag redan vet svaret. Eller i alla fall delar av svaret. Vi har suttit där runt bordet på Stressmottagningen och lärt oss att förhålla oss till våra tankar, vi har lärt oss att sitta rätt på den inställbara kontorsstolen framför skärmen, vi i gruppen där inte en enda tillhör omsorgssfären. Inte en sjuksköterska. undersköterska, personlig assistent eller hemtjänstarbetare i sikte. Jag har tänkt att det verkligen är märkligt, eftersom det i de slutna Facebook-grupperna där utmattning diskuteras finns mängder av representanter från de här yrkena. Men på Stressmottagningen syns de inte.

Jag frågade en av arbetsterapeuterna på mottagningen hur det kan komma sig.

De finns på smärtrehab, sa hon.

På SMÄRTrehab. Så förutom att de har drabbats av utmattningssyndrom, så har de också kroppsliga smärtor som är så ihållande och starka att de först måste hanteras. Ofta finns det en del av de rehabprogrammen som rör stresshantering, men fokus är på kroppsliga smärtor.

Då förstår jag bättre alla inlägg i Facebookgrupperna som handlar om sjukskrivningsperioder på många, många år, som handlar om utförsäkring och sjukersättning (”förtidspension”). För om både kroppen och själen är trasiga och värker, hur mycket längre är då inte resan tillbaka till ett liv i hälsa?

Det är inte utan att jag ibland får bilden av dagens arbetsliv som en rovdrift på människor. (Obs! IBLAND Obs! BILD)

(Lika aktuellt inlägg idag, våren 2016 som då när jag skrev det för ett halvår sedan. Men nu har ju i alla fall Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter kommit som lägger mer ansvar på arbetsplatsen än på individen.)

”Ms Adeen, I presume?” #blogg100 Dag 51/3

640px-Rencontre_de_Livingstone_-_How_I_found_Livingstone_(fr) — Den som söker han finner. Stanley hittar Livingstone. Jag ska hitta svar.

(Energin börjar komma tillbaka. På en stabil nivå. Strax före jul 2015.)

Idag är det alltså dags för frågorna. De frågor jag har ställt mig själv och som jag ställer mig eftersom det är så mycket jag inte får rätsida på.

Varför är det inga undersköterskor i grupperna på Stressmottagningen?
Jag har klappat ihop – hur får jag hjälp att bli frisk?
Hur påverkar diagnosen på läkarintyget min möjlighet att få ersättning och hjälp?
Vad sägs från myndighetshåll om stress och psykisk ohälsa i arbetslivet?

Jag är under rehabilitering och bör beakta energibalanseringen. Även denna dag ska bli randig. Därför slutar jag här. (Se inlägget om vila och aktivitet här)