I’ve been played.
Så känns det.
Efter att ha läst ”Hypnotisören”.
Vilket cyniskt hopkok av två skickliga hantverkare. Inte ett uns av hjärta och passion eller en tro på något. Flera lösa trådar än i en väl använd ryamatta. Men, som sagt, mycket skickligt, mycket manipulerande, mycket föraktfullt mot oss slöläsare av spänningsromaner. Känns som en hämnd för att vi inte läser deras ”riktiga” romaner.
Intressant på min ära!
En lista över tänkbara julklappsböcker. Till vem som helst. Mormödrar, pappor, tonåringar, barn. Ensamstående – kan man dejta genom att läsa högt? Annars är det här njutbara böcker att även läsa i all tysthet.
”Jellicoe Road” av Melina Marchetta. Liknar ingenting annat. En bok om tonåringar eller en bok om livet självt och om allt som är viktigt. Om band mellan människor som knyts och som påverkar alla runtomkring. Om lojalitet, kärlek och död. Om misstag som får förödande konsekvenser. Om livets turer. Mitt ibland de stora frågorna finns både humor och ytlighet.
”Smaragdernas bok” av John Stephens. Tidsresor, tre utvalda syskon som tror sig vara helt vanliga, den yttersta ondskan, den största godhet och solidariteten.
”Arra, legender från Lavora” av Maria Turtschaninoff. Makalöst vacker, både i språk och i det som berättas. Legenderna är som en skör väv som skimrar i magiska nyanser. Arra är en stark flicka med en alldeles speciell begåvning.
”Våffelhjärtat” av Maria Parr. Vill ni skratta högt tillsammans – läs den här boken. Alldeles underbar. Den norska naturen är påtagligt närvarande men absolut inte påträngande om man inte är lagd åt det naturintresserade hållet.
”Skuggan från norr” av Philip Pullman. Väldigt rolig att läsa, mycket dialog att försöka dramatisera, härliga miljöer och mycket, mycket spännande. Romantik, ondska, kärlek, svek, lojalitet, magi – ja, här finns allt. Sekelskifts-London. Mörka gränder, Sherlock Holmes och Jack the Ripper-känsla. Utan alltför mycket ”titta-oroligt-över-axeln”.
”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” av Ransom Riggs. Ursäkta att jag upprepar mig – men den här boken liknar inte heller någonting annat. Det är intressant att både ”Miss Peregrines…” och ”Jellicoe Road” har speciella omslag. Matt papper. Stumfilmskrusiduller. Omslag som väcker stark nyfikenhet på historierna inuti.
Jag önskar SÅÅÅ att jag kunde få med de fem böckerna om Övärlden av Ursula K. LeGuin på den här listan. Men jag har testat att högläsa de tre första delarna på mina barn och de lyssnade tålmodigt enbart för att de visste att de böckerna är bland de viktigaste i mitt liv. Jag tror att de var ganska glada när vi hade läst ut ”Den yttersta stranden” och vi gav oss på något mer färgstarkt. Men,men, testa själva och rapportera! Det borde finnas barn och unga som lyssnar med glitter i blick.
Jag glömde! Den ganska trista machonorsken Jo Nesbös snåriga deckare om den osympatiske Harry Hole får inte mig att vilja läsa något han har skrivit. Men så råkade vi få hem hans första bok om Doktor Proktor från Barnens Bokklubb och sedan skrattade vi så trillade ur sängen. Och köpte naturligtvis bok nummer två också.
Läser ”Den motvillige monarken” långt efter att alla har läst den. Men vilken påfallande dålig bok!
När kungens uppväxt och uppfostran beskrivs är det ett ganska bra jobb de gjort. Men sedan kommer mittendelen där man bli alldeles bortkollrad av alla flickor A, B, C, D, E, F, G och alla gangstrar vars namn slutar på -vic och alla källare under krogar med bubbelbadkar och annat. Huga, vad illa skrivet och dåligt redigerat. Det är som om några personer lekt den där leken när någon skriver några rader på ett papper och sedan viker undan det skrivna och så är det dags för nästa person att skriva. Och så vidare. Och så blir det en tokrolig historia i slutändan som sällskapet kan skratta åt.
Och så helt plötsligt dyker ”kurtisanen” Henemark upp och språket ändrar helt tonalitet. Det blir Amelia-ton över det hela. ”Henemark säger….” och ”Henemark säger…”. Att hon sedan har kommit ut med SIN bok och sedan sitter hos Skavlan och i mars ska vara med i Melodifestivalen med Army of Lovers känns ju medialogiskt. Är det någon som kommer ihåg att hon för bara ett par år sedan dök upp i medierna efter år av frånvaro, enbart för att berätta sin lidandes historia om depression, utslussningsboende och hemlöshet. Var inte den historien tillräckligt bra?
Men hela historien i boken är ju fasansfull och intressant, trots alla stilistiska brister och all skandalönskan. En riktigt ordentlig analys av makt vore på sin plats. Ett nästa steg för någon.
Ibland kommer böcker till en som gåvor. När jag fick Anna-Karin Palms senaste roman av en nära och viktig vän var det inte bara en present jag fick utan en GÅVA.
Ur boken steg mitt 80-tal upp och svepte in mig i minnena. På samma sätt som en av personerna i boken förflyttas i tiden så gjorde boken samma sak med mig. När jag igår morse klev ut i gränderna i Gamla Stan promenerade jag rakt in i de snötyngda gränderna kring julen 1986. Tystnaden, det gula ljuset från gatlyktorna som sken genom snömössorna, förväntan inför julen då jag och Karin skulle fylla tjugofem och tröttheten efter alla månader av mammas sjukdom.
När jag promenerade från Östermalmstorg till Slottsbacken imorse efter att just ha läst ut boken så kände jag att jag fått Staden tillbaka. Anna-Karin Palm låter Stockholm vara en av huvudpersonerna i boken. Hon beskriver hur våra minnen ligger lagrade i gathörnen och stadsljuden, i lukterna och i portarna. ”Snöängeln” blev en nyckel till Min stad. Efter att förvirrat ha letat efter kassorna på ”nya” Hemköp (gamla Åhléns) vid Östermalmstorg (jag fick nästan panik) gick jag förbi partyt i januari 1983 på Örtagården, ”Natural Born Killers” på Astoria medan stambytet pågick, Nybrogrillens köer efter Café Operas stängning och mina tunna kraghandskar som krävde uppkavlade kavajärmar medan vi väntade på kortegen efter Olof Palmes begravning.
Är det generellt sett en ”bra bok”? Ja, jag tror det. Det står ju så på omslaget. Men jag är helt oförmögen att bedöma det. För det känns som om det nästan är min historia hon har berättat. Lägenheterna på Sibyllegatan med festerna. Huset vid Åsöparken som det andra navet. Café Opera, Operabaren och alla oväntade möten och märkliga sammanträffanden. Två systrar utan föräldrar där den ena dör.
Imorgon ger jag mig ut igen i staden. Kommer det att lukta blodpudding om jag går från Medborgarplatsen mot Slussen? Kommer jag att få det där panget i bröstet när staden öppnar sig nere vid Slussen, då måsarna börjar skrika och vattnet börjar lukta?
(Det är dags att återanvända andra inlägg. Nu kommer Issadissa-bloggen att helt domineras av böcker i litet drygt två veckor. =
Kvinnligheten är en märklig konstruktion av olika föreställningar. Det finns knappast något sådant som en absolut kvinnlighet. Vi, både män och kvinnor förhåller oss till det som för tillfället och i den miljö vi rör oss i är det rådande idealet. Vi strävar efter idealet eller förkastar det eller gör uppror mot det. Få går igenom livet och är oberörda av det.
I värsta fall går vi under av det. Ätstörningar, förstörda kroppar av plastikoperationer, depression och andra psykiska besvär, träningsmani och andra beroendetillstånd, nedbrytande relationer till det motsatta könet.
I bästa fall har vi öppna ögon och ser vad som pågår. Sådär som man kan se på världssvälten, klimathoten och oroligheterna i Mellanöstern. På så sätt att man inte lägger skuld och skam på sig för att man inte är tillräckligt smal, tillräckligt snygg, tillräckligt sminkad, tillräckligt ljuvlig, tillräckligt följsam, tillräckligt väldoftande, tillräckligt omhändertagande.
Boklistan
För att komma ihåg att hålla ögonen öppna behövs följande böcker:
Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran (förutom helikoptersynen på saken som kallas kvinnlighet så får du skratta en massa. Verkligen en hel massa!)
Det andra könet av Simone de Beauvoir
Bitterfittan av Maria Sveland
Under det rosa täcket av Nina Björk
Pippi Långstrump av Astrid Lindgren
Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr
Tehanu och The Other Wind av Ursula K LeGuin
Tyvärr. Inga quick-fixes. Inga mirakelkurer. Ingen guru.
Det tog en helvetes lång tid. Under den här tiden kände jag inte igen mig själv, jag tvivlade på mig själv, på framtiden, på allt jag någonsin trott på, ibland tog tålamodet alldeles slut och därför gjorde jag helt fel saker. Ja, järnvägar. Det har inte varit lätt.
Jag misstänker att det här bara är ett första inlägg som handlar om tillfrisknandet. Jag kommer att skriva fler i framtiden som kanske motsäger det jag basunerar ut idag. Men eftersom så få vet något säkert om den här sjukdomen och hur den kureras, så är mitt inlägg idag en del av kunskapsuppbyggnaden. Och kunskap byggs inte som en tegelmur, med sten på sten utan mer som ett kollage – ”passar det här ihop?”, ”ska jag ta en annan färg just här?”, ”nä, det där blev inte bra. Jag tar bort.”
Är ni lika otåliga som jag? Är det dags att komma till skott? Då kör vi:
Jag avslutar i populärkulturens sfär med att i tanken göra en self five med Barney från ”How I met your mother”.
Jag hörde någon gång att när man är frisk har man förmågan att arbeta och att älska. Och ja, båda funkar. Så. Vi kör väl på den hypotesen – jag är frisk.
Det började med att jag vaknade en helg för en tid sedan och kände igen mig själv. Jag behövde inte locka upp mig själv ur sängen med hjälp av tanken på en stor kopp kaffe med skummad mjölk och ett avsnitt av ”Blacklist”. Jag kände att helgen var ett stort, vitt ark som kunde fyllas med allt möjligt och att jag dessutom faktiskt kände lust att göra något. Där jag låg i sängen kunde jag tänka ut flera saker som verkade lockande. Både små och stora saker. Mer eller mindre aktiva.
Lite städning för att få ordning.
En promenad för att få känna kroppen bli varm och känna solen värma litet försiktigt.
Träffa en kompis för att prata Airb’n’b och annat.
Äta frukost i all evighet.
Ringa mamma.
Tänka på min parallellblogg – Issadissa’s Guide to Stockholm.
Sova.
Inte i den ordningen nödvändigtvis. Idéerna kom och födde varandra.
Nu i veckan var jag på en slags utvärderingsträff på Stressmottagningen. Det var jag, en psykolog, en läkare, en praktikant och en fysioterapeut. De bekräftade hypotesen – att jag nog är frisk.
Så jag tar mina första stapplande steg ut i friskheten. Och imorgon tänker jag skriva om vilka faktorer som varit viktigast för att jag tillslut kommit hit.
(Snart är jag i nutid.)
Det är klart att det gjorde ont att bryta handleden.
Det är klart att det gjorde ont efter operationen.
Men ändå var allt det här så futtigt jämfört med utmattningen.
Futtigt och otroligt intressant.
För oj, vad sjukvården tycker om den här typen av skador. Då går allt på räls.
Det finns broschyrer. Informationen om vart en ska gå och vad som kommer att hända om en timme och att det finns risk för att en får vänta i fem timmar fungerar utmärkt.
Brev dimper ned med morgontidningsutbärningen för att det absolut ska vara säkert att en får kallelserna. Till operation, till efterkontroll, till arbetsterapi och till avgipsning.
Bedöva, dra rätt, gipsa, skicka hem, förse med smärtstillande, bedöva, söva, operera in en reservdel, väcka, förse med fika och macka, klappa om och skicka hem. Funkar så utmärkt.
Jag var hos arbetsterapeuten för några dagar sedan. Hon berömde min rörlighet, som nu drygt två veckor efter operationen nästan är normal. Så frågade hon om jag ville ingå i en studie om just handledsbrutna människor. För det är tydligen så att den skillnad i läkningstid som finns mellan olika patienter inte kan förklaras med svårigheten på fraktur eller mängden arbetsterapisessioner. Eller annat som sjukvården vanligtvis mäter. Vad jag förstår så handlar studien om att försöka se om andra faktorer spelar in, som tilltro till vården och behandlingen. Väldigt intressant.
Jag tror att min upplevelse av vården som utmattningspatient har gjort att när vården av mitt handledsbrott nu verkligen gick på räls, så kopplade jag av fullständigt och jag känner mig helt förvissad om att jag kommer att bli bra. För er som inte följt mina turer i utmattningssfären så kan jag meddela att den vården varit nyckfull, utan struktur och ansvar samt varit helt upp till mig själv. Så nu, när ortopederna fick dra, bedöva, banka, skära och sätta in reservdelar, då kände jag att de var helt bekväma med behandlingen och jag kunde bara lämna över mig. Och den tilliten gör så att jag tillfrisknar i rekordfart.
Och bristen på tillit kanske är en viktig faktor i de låååååånga sjukskrivningarna på grund av utmattning. Det är inte många utmattningssjuka som fått bra, konsekvent, kontinuerlig, kommunikativ vård. Verkligen inte.
Tillit, var ordet. Sa Bull. Tillit.
(Japp. Jag har tillfrisknat i rekordfart. Tolv veckor efter operationen har jag full rörlighet. Styrkan är fortfarande något nedsatt, men nu får jag ta i som vanligt. Och jag gör det.)
Det funkar. (Konstaterade jag när snön fortfarande låg på träden. Nu, några månader senare fortsätter jag. Om än med ojämna mellanrum.)
Det funkar med Yoga Nidra.
På många sätt.
Det är som de har sagt till oss på Stressmottagningen att medveten närvaro inte är en insikt som en dag drabbar en, utan det är en färdighet som går att träna upp och som dessutom blir bättre varje gång en praktiserar den.
Jo, det är klart att det här långa jullovet har varit otroligt välgörande för mig. Jag har gått ner i varv, upplever bekymmerslöshet och välmående, har hittat och praktiserat goda vanor, haft roligt och totalmysigt med Aktivistvalkyrian och Pojken. Men jag tror inte bara att det är jullovet, jag tror att djupavslappningen som vana har fått mig att komma vidare i att vara medvetet närvarande och accepterande. Även när jag sitter och skriver och nya avsnitt av ”Clone Wars” väsnas från TV:n så blir jag inte uppvarvad, irriterad, okoncentrerad. När jag lägger mig för att sova kan det låta utomhus av helikoptrar, sladdande mopeder eller hundar på nattpromenad, men jag hör det bara. Jag registrerar men fastnar inte i ljudet, låter det inte komma in i tankarna eller gnaga på själen. Jag kan tillochmed yoga hyfsat koncentrerat med Welcome to Night Vale-avsnitt spelande från central plats i lägenheten, så att alla kan höra, oberoende om en sitter vid symaskinen eller vid köksbordet. Eller yogar i vardagsrummet.
En riktig pluspoäng med Yoga Nidra är att jag nu vet vilket verktyg jag ska ta till när Pojken ska vända tillbaka dygnet efter ett långt jullov. Han kommer ner med Yoga Nidra och somnar.
Jag lägger upp två Yoga Nidra-klipp. Det första kör jag nästan dagligen. Tyvärr är det någon som lagt upp klippet som uppenbarligen bara är ute efter annonspengar, men jag hittar inte ”original”-klippet, så håll till godo. Det andra är ett klipp där den ledda avslappningen syftar till insomning.
Sedan igår är jag inne på det här med nyårslöften och föresatser. Jag kommer att återkomma till metakommunikation igen, för det är så ohyggligt spännande. Särskilt med tanke på att jag fick en kommentar från Dr Spinn som handlade om meta-inlärning och då fick jag ihop två olika spår som jag ska fortsätta utveckla.
Men nu tillbaka, i viss mån, till det här med utmattning och stress i arbetslivet. Det är väl ingen som missat att sjukskrivningstalen på grund av stressrelaterad ohälsa bara skjuter iväg. Jag hoppas verkligen att det pågår mycket utrednings- och forskningsarbete om det här. Annars är det vi som drabbas och drabbats som får sätta doktorer, politiker och arbetsgivare på rätt spår.
Jag har funderat en del på det här med friskvård. Numera har en stor del av dem som har en anställning möjlighet att få bidrag till friskvård. Ett par tusenlappar eller mer per år för att gå på gym, simma eller få massage. En del av oss har gym på våra arbetsplatser och kanske har vi också träningspass som vi kan gå på. MEN.
Hur ofta är det de som mest är i behov av rörelse som går på passen eller kilar till gymmet på lunchen? och
Motverkar den träning som erbjuds stress eller kan den tillochmed förvärra den? Här tänker jag att de som redan är på väg mot utmattning ibland tränar extra hårt för att få bort tröttheten och känna sig som ”bra” prestationsmänniskor och därmed drar sig ännu närmare kanten mot stupet. Och att prestationspräglad träning skrämmer bort dem som ”bara vill röra på sig”.
Jag tror att folkrörelsetanken skulle må bra av att dammas av här. Alltså tanken om att det som erbjuds påverkar ALLAS hälsa. Det här är mina förslag:
Vad tror du?
