Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Syskon #blogg100 dag 64/1

Varför gå runt i sina egna tankar när man kan lyssna på vidunderlig litteratur? Nu har jag börjat prenumerera på Storytel och behöver därför inte längre lyssna på egna infall och tankevindlingar när jag åker spårvagn, promenerar, springer, städar, handlar, lagar mat, går på toaletten eller cyklar.

Jag har bland annat lyssnat på ”Havsmannen” av Carl-Johan Vallgren och ”Håpas att du trifs bra i fengelset” av Susanna Alakoski. Jag har vridit på mig så som man gör när man vill få av sig ett misshagligt plagg, jag har nästan gråtit när jag cyklat, kort sagt jag har blivit berörd på djupet. Båda böckerna handlar om syskonpar och om den starka bindning som kan finnas, den där starka bindningen som är på både gott och ont. Vetskapen om att den andra alltid finns där och sårbarheten i det känslomässiga beroendet.

I båda fallen handlar det om familjer där föräldrarna är förlorade i missbruk. Där syskonen är utlämnade till varandra och också är de enda som delar upplevelsen av utsatthet. I ”Havsmannen” är kärleken mellan storasyster och lillebror det som håller deras liv igång och ger mening, i Susanna Alakoskis bok är kärleken, beroendet något som systern vill slippa eftersom brodern om och om igen låter sitt missbruk vinna över sig själv.

Det finns inget gottande i utsattheten, i missbruket eller i den relativa misären. Det är två extremt klarsynta berättarröster som inifrån de båda systrarna gör mig som läsare delaktig. Ja, det är klart att båda böckerna är angelägna. Särskilt för oss mätta och duktiga medelklassare som tror att vi har fått det bra uteslutande på egna meriter.

För att kunna fortsätta förbi de romska tiggarna på Drottninggatan utan att ha småpengar med mig och för att kunna fortsätta trycka ”gilla” på alla fina bilder av vitsippor, och också mena det så lyssnar jag just nu på Jussi Adler-Olsens ”Kvinnan i rummet” och fnissar åt Stefan Sauks tolkningar av Carl Mörck och av Assad.

Pojkar, pojkar och böcker, böcker #blogg100 dag 63/2

Många pojkar läser en hel del. Gärna böcker om historia. Helst om andra världskriget. De läser också fantasy och science fiction. De är ofta bättre läsare än sina lärare då det gäller läsförståelsen av texter i videomanualer och dataprogram.

Så skriver Gunilla Molloy, docent i svenska vid Stockholms Universitet i en artikel i DN på kvinnodagen, den 8 mars. Det hon skriver är verkligen läsvärt, men det är ganska docerande och akademiskt, så här ger jag en snabbversion i min tappning:

Att vara pojke betyder bland annat att absolut inte vara flicka.
Att läsa skönlitteratur och att prata om skönlitteratur tillhör flicksfären.
Det betyder att det inte går att vara pojke och läsa och prata om skönlitteratur.
Att läsa skönlitteratur ger övning i att sätta sig in i andra människors tankar, känslor och liv. Människor som lever under andra omständigheter än man själv.
Förmågan att leva sig in i andra människor är en viktig byggsten i en demokrati.

Gunilla Molloy avslutar:

I ett land som hävdar demokratiska värderingar måste dess medlemmar kunna lyfta sig ur invanda mönster och föreställningar. I ett sådant samhälle skulle läsning av skönlitteratur inte behöva skilja könen åt, utan i stället förena dem i samtal om hur andra människor tänker, känner och lever.

Kort sagt, pojkar, killar och män – sätt er och läs en bok så att era kompisar och barn fattar att även den manliga hälften av mänskligheten gör sådant. Prata om böcker ni gillar och ogillar. Nu vet ni ju att förutom att ha roligt gör ni en insats för demokratin och mänskligheten.

Om en samtida hjältinna, Lotta Olsson #blogg100 dag 63/1

Det går långsamt i huvudet idag. Därför får jag ta och lyfta fram en kvinna som måste läsa fortare än vi andra….. ja, just det, ta något som du gör riktigt snabbt. Inte ens en uschel metafor kunde jag få ur mig idag.

Naturligtvis pratar jag om Lotta Olsson som varje lördag i Dagens Nyheter har en hel sida till sitt förfogande, där hon helt får bestämma tema och presentera 8 läsvärda böcker. Nu senast var temat ”Familjen”. Annars har det varit deckare, skräck, science fiction, den nya sortens genre som vänder sig både till ungdomar och vuxna och en hel del annat. Varje tema, varje genre tas om hand med respekt, hur illa andra än tittar på genren eller temat. Ja, just det, en gång ägnades hela sidan åt de förkättrade Harlequin-böckerna. Som jag i min snobbism inte ens tittar åt när jag ser bokstället på Willys.

Det intressanta med Lotta Olsson är hennes respektfulla behandling av genrer som vanligtvis inte ens berörs i dagstidningarnas kulturdelar och att hon också närmar sig ”finlitteratur” med samma uppskattning och angreppssätt. Hon visar respekt samtidigt som hon kräver att böcker ska vara läsvärda och här visar hon ingen mannamån, lika för alla är det som gäller.

Vi verkar dela ett flertal läsupplevelser: Pella-böckerna, ”Väggen” av Marlen Haushofer, Övärlden-sviten av Ursula K LeGuin (med särskild vikt vid de två sista; ”Tehanu” och ”The Other Wind”) för att nämna några. Ej att förglömma den korta, korta science fiction-novell som hon refererade till för någon månad sedan – just den gav mig en ”sense of wonder”, den känsla varje hängiven science fiction-författare är ute efter att skapa hos sina läsare.

Jag tror att populärkulturen ofta har viktiga saker att berätta om oss och om vår samtid. Bara man orkar lyssna och plöja. Då är det bra att man fortfarande är i slukaråldern fastän man fyllt femtio. Som Lotta Olsson och jag.

Mer om Felicia #blogg100 dag 62/2

Jag lade upp en bild på pocketböckerna jag köpt och någon mätt kommentar om vad mysigt det skulle bli att läsa allt det där. Och det är klart att det blev.

En del av böckerna har jag skrivit om, men en av dem har vållat mig en del huvudbry. ”Felicia försvann” av Felicia Feldt. Av två anledningar har jag haft problem att skriva om den.

1. Min högsta chef skrev att hon tyckte att det skulle bli spännande att se vad jag tyckte. Då fick jag helt plötsligt tanke- och skrivstopp. Prestationsdjävulen klev in med myndiga steg.

2. Vad är det för en bok egentligen? Biografi, skönlitteratur, debattbok?

Nåja. Lika bra att ta tjuren vid hornen.

Den var lättläst.
Det mesta kändes som om jag redan läst eftersom jag läst debatten.
På några timmar var den utläst, den var ju effektivt berättad – korta, kondenserade kapitel som frös viktiga ögonblick.

Jag undrar hur det hade varit att läsa den utan all uppståndelse? Och utan att veta något om Anna Wahlgren? Det kommer jag aldrig att kunna veta.

Min egen skepsis mot Anna Wahlgren gjorde väl att jag direkt ställde mig på Felicias sida. Jag läste ”Barnaboken”, eller delar av den när mitt första barn var litet och jag kände mig ifrågasatt av boken och dessutom som en dålig kvinna och mor. Jag ställde inte ut barnvagnen på tidningspapper på altanen och lugnt satte mig vid köksbordet och skrev texter. Jag hade inte tankar på att inskränka middagarna till att bara bestå av kyckling, tomatsås och ris i små portioner. Anna Wahlgrens sätt att prata om barn att de ska in i flocken var inte i linje med mina mindre dogmatiska idéer om en bra uppväxt.

Så. Kontentan?
En intressant replik. Ett behövligt inlägg.
Läs den. Läs ”Barnaboken”, litet här och där.
Tänk själv.

Så kan man också läsa en deckare #blogg100 dag 62/1

Det är tur att det finns så många tänkande människor som dessutom kan uttrycka sig.

En vän skrev på Facebook om att vantrivas i samtiden. Ja, det är något märkligt med tiden vi lever i, det är starka rörelser på gång. Både goda rörelser och sådana som går käpprätt åt fel håll. Digitaliseringen av livet exempelvis, kan föra så mycket gott med sig, men kan också få oss att bli alldeles maktlösa inför en ansiktslös teknik där ingen tar ansvar för att det ska fungera. Då är det lätt att vantrivas i samtiden.

Både Arne Dahl och Mons Kallentoft vantrivs med delar av samtiden och de uttrycker sin vantrivsel högljutt. Dessutom i deckarform. Jag läste ”Viskleken” av Arne Dahl och ”Den femte årstiden” av Mons Kallentoft. Det är spänningsprodukter av god hantverksmässig kvalitet. Personerna är intressanta, precis som miljöerna. Båda böckerna fyller sin funktion som bladvändare. Fast jag tror att både Arne och Mons vill säga något mer, de vill nog inte bara underhålla. Arne har fokuserat på den globala kriminaliteten, den som binder ihop maffian med politiken och finanssektorn. Den kriminalitet vars tentakler når både högt upp och långt in. Mons spanar också in vår tids elit, de som har allt, både makt och pengar. I ”Den femte årstiden” handlar det om maktens pakter som grindvakt för sanningen. Kollektivet ”maktens män” får Mons (undrar om jag ska kalla honom det eller Kallentoft?) att se rött och att spotta orden omkring sig. Vi pratar girighet, maktfullkomlighet, egocentricitet, den starkastes tyranni.

Världen är ond men i det lilla är människan god.

En nära vän berättade att hon fann stor tröst i Arne Dahls böcker om A-gruppen i en period i livet när hennes egen arbetsplats var en kökkenmödding av omorganisationer, politiska strider och personkonflikter: Det finns fungerande arbetsplatser! Det finns fungerande arbetsgrupper!
A-gruppen och gruppen OpCop i ”Viskleken” består av sinsemellan mycket olika individer. De drar inte jämnt hela tiden, men de är väl medvetna om varandras värde för gruppen och för de mål de är satta att arbeta mot.

Så kan man också läsa en deckare – som tröst och ingivare av hopp.

Dags för en lista #blogg100 dag 61/2

Idag blir det en lista från mina tonår. Jag och min förlorade tvilling brukade lista tjocka och mycket läsvärda böcker. Det var viktigt att de var tjocka för det innebar en förlängd njutning.

1. ”Bara en mor” av Ivar Lo-Johansson

2. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf

3. ”Scruples” av Judith Krantz

4. ”Mästaren och Margarita” av Michail A. Bulgakov

5. ”Kvinnorummet” av Margaret French

”Å, forna tider kvinnor!”. Parat med riktigt präktigt tantsnusk om den rundhyllta Wilhelmina Winthrop som blir den slanka tjusiga Billy Ikehorn som får ligga. Bredvid Rya-Rya vars inåtpekande tår hade gjort sig bättre på en spröd överklassdam men som nu badade naken och därmed beseglade sitt öde för all framtid. Medan Mira lever Mad Men-fruliv och gör uppror mot det. Och över Moskva och resten av världen svävar trickstern djävulen. Är det inte han som skipar rättvisa?

Obs! Listan är ingen topplista. Se böckerna som sinsemellan likvärdiga. I vår tonåriga värld var de det.

Sälja sin själ eller ett enkelt utbyte. #blogg100 dag 61/1

5779c292747711e2b2dc22000a9f14bd_7 — ”Blodsmagi” av Tessa Gratton

Dag 9.

När den litterära PR-verksamheten Booked satte igång hängde jag på direkt. Att få en alldeles nyutkommen bok (en inbunden!) att ta i och lukta på och läsa och sedan bli tillfrågad om vad jag tycker. Vilket utbyte! Jag tyckte att jag bara kom ut som en vinnare.

Efter några böcker började jag bli tveksam: känner jag mig köpt eller tycker jag på riktigt om böckerna? Då hade jag läst ”Tivoli” av Kim Kolliander (pseudonym för Erik Wijk ), lyssnat på ”Ön” av Lotta Lundberg, hetsläst ”Rör mig inte” av Tahereh Mafi och fnissat mig igenom ”Blått blod” av Lars Ragnar Forssberg. Som tur var anslöt sig fler och fler till Booked som hugade läsare, så jag blev utan böcker i några månader.

Men så fick jag turen att läsa ”Blodsmagi” eftersom jag för en gångs skull var snabb att kolla mejlen och därför kobrasnabb att trycka på ”jag vill ha”-knappen. Jag har nog inte lämnat tonåren när det gäller läsningen, jag hetsläser och blir gärna förförd av en bra historia. Vampyrer har jag just inget för, jag läste aldrig Ann Rices böcker, har inte sett Twilight-filmerna och gäspade mig igenom några avsnitt av ”True blood” men magi är jag svag för. Har jag förstått med åren. Den inre kraften och det goda mot det onda. Ja, ni vet.

Jag vet inte om den lämnar några djupare spår, men ”Blodsmagi” är ett fint hantverk. Just inga lösa trådar, kärlek, syskonskap, ren ondska och den oupptäckta kraften som kommer till liv. Att upptäcka sanningen om sin egen familj och sin egen historia. Det är spännande hela vägen.

Nu ska jag lämna boken vidare till trettonåringen. Ska bli spännande att höra om den griper tag i henne.

Har jag sålt min själ? Så tusan jag har. Det här går jämnt upp.

Varför litteratur behövs. #blogg100 dag 60/2

Aase Berg skrev om E L James storsäljande böcker en lördag i Dagens Nyheter (130209). Bland annat skrev hon:

”För det finns ingen oskyldig litteratur. Den som publicerar en text har alltid ett ansvar för hur denna text påverkar samhället. Masskultur och underhållning har ingen frisedel som neutral, även om den, och även konsumenterna av den, gärna vill saluföra den tanken. Verklighetsflykt är också ett sätt att forma vår gemensamma verklighet.
Den ogestaltade litteraturen banaliserar och avförtrollar subversiva drömmar. Den fråntar oss förmågan att läsa och reagera på undertexter, även samhällets. Till slut tror vi att det på riktigt är viktigt att köpa piskor på fnissiga homepartyn, spela golf, odla bin på balkongen och, som kronan på verket, iscensätta parmiddagstrivsel med fasader om spännande och lyckade – inte lyckliga – äktenskap.”

Javisst. Om vi bara läser E L James och tittar på Hollywood-fruar och låter våra parmiddagar blir excesser i renoveringsprat och lever som om vi inte har några inre behov, då blir vi kanske zombies tillslut. Levande i kroppen, men själsligt alldeles tomma.

Läs ”Korparna” av Tomas Bannerhed om du orkar. Eller ”Yarden” av Kristian Lundberg. Eller ”Konsten att vara kvinna” av Caitlin Moran som är så arg, så arg men så vansinnigt rolig. Eller om du vill ha en romantisk och nationalromantisk klassiker; ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf.

Var finns din hembygd? #blogg100 dag 60/1

”My home is where my heart is” sjunger Erasure i en låt. ”Wherever I lay my hat, that’s my home” sjöng den sammetsögde Paul Young på 80-talet.

Hemma är inte alltid hembygd. Vi rör på oss, vi flyttar, vi flyr, vi söker nya omständigheter.
Hembygd. En slags botten. Något som definierar den man är. Är hembygd en längtan? Är hembygd alltid en plats?

När jag läste ”Hembygd. Någonstans i Sverige” av Annica Carlsson Bergdahl som är en samling texter och bilder, unga människors egna berättelser om hembygden, så satte naturligtvis mina egna tankar igång. Vilken är min hembygd?

Uppvuxen i studentområden först i Uppsala och senare i Örebro där ingen annan släkt bodde. Längtade kollektivt bort därifrån hela högstadiet. Kom till villaområde i södra Stockholm. Flyttade runt i andrahandslägenheter i innerstan under många år. Blev bofast först i Midsommarkransen och sedan på Lidingö. Trots allt är Örebro en viktig plats. Jag har inte varit tillbaka där på 20 år, men jag kan fortfarande gatunamnen och i minnet kan jag gå runt i stan. Örebro är ristat i mig, vare sig jag vill eller inte. Längtan bort därifrån är en viktig del av mig.

Lidingö. Min egen småstad. Hälften så stort som Örebro, inga slott men många dyra hus, inga torg men skridskoisar och cykelbanor vid vatten. Jag känner många människor, jag har slagit rot där eftersom mina barn är födda där. Jag är både väldigt hemma och riktigt obekväm där.

Vad får mig att längta? Vad får mitt inre att brusa högt? Lukten av insjö en tidig morgon. Ensamheten på en klippa i skärgården. Innesluten i skogen. Stockholm, för att jag känner gatorna och busslinjerna i innerstan, för soplukten på morgnarna, för alla minnen som finns lagrade i hus och på gator. Hembygden har utvidgats. Den är inte statisk. Men i mitt fall är hembygden svensk så att det skvätter om det. Det inser jag.

”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson. Miira bor först i Gårdsten och sedan i Bergsjön, båda är förorter till Göteborg. Hon har hamnat där eftersom hon är barn. Hennes föräldrar flyttade från Finland, bär med sig Finland och längtar till Finland. Miira går i hemspråksklass och lär sig inte den svenska hon vill kunna. Hon ser tydligt det osynliga taket ovanför sitt och sina kompisars huvuden. Hon tilltalas nedlåtande ”Einstein” av sin lärare för att hon ibland visar att hon kan. Hon är fånge i Gårdsten men främmande överallt annars. Hon är arg. På att hennes mamma måste ha ont i ryggen, på att hennes pappa framhärdar i att vara finne, på att ingen väntar sig något av henne, på snobbarna, på lärarna som inte vill undervisa i hennes klass.

Skulle Eija Hetekivi Olsson benämna Gårdsten hembygd?

Förpubertalt eller uppbyggande? #blogg100 dag 59/2

Vad är det som är verkligt? Det som pågår utanför eller innanför?

Någon av mina kompisar på Facebook skrev att den som gillar fantasy efter puberteten har allvarliga problem.

Ibland är det bra att folk tycker, för då får man tycka annorlunda och dessutom (det är det extrafina) känns det angeläget att formulera (åtminstone för sig själv) varför man tycker på ett annat sätt.

Förutom att jag känner mig personligt påhoppad (fast det kan jag ta) så tycker jag verkligen helt tvärtemot. Jag tror att de som gillar fantasy efter att de nått vuxen ålder är de som verkligen förstår vad livet handlar om. De som däremot tycker att fantasy är barnsligt och löjligt är pretentiösa typer som bara vill göra sig märkvärdiga och som inte egentligen förstår de stora, djupt mänskliga känslorna.

Äsch. Nu drog jag ner mig själv på den där larviga pajkastningsnivån och det var ju inte alls meningen. Jag skulle ju faktiskt försöka formulera varför det är nödvändigt och angeläget att läsa fantasy i vilken ålder man än befinner sig.

Jag lånar Sara Bergmark Elfgrens resonemang om att fantasy kan betraktas som super-realistiska berättelser. Genom att förhålla sig lättsinnigt till ”verkligheten” (mellanmjölk, betong, Nytorget, bakfylla, VAB, krånglande kopiatorer och RUT-avdrag) som fantasyförfattare gör kan berättelserna röra vid det riktigt sanna. Det riktigt sanna som ”verkligheten” egentligen inte består av fast det är så lätt att fastna i tron att det riktiga livet handlar om bolåneräntor.

Nu känner jag att jag börjar förlora mig i någon metafysisk sfär. Som om jag snart skulle hälla upp ett glas Vino Tinto och börja prata om Livet, Kärleken och Döden. För att sedan somna i någon annans soffa med en basker alldeles för snett på skulten. Och det hennafärgade håret i en trasslig tova i bakhuvudet.

Fantasy. Super-realism. Ondskan finns. Godheten och kärleken finns. Det gäller, som i sagorna att bestämma sig för att inte vända tillbaka, utan precis som Frodo fortsätta med sitt uppdrag. Att våga tro att det finns goda saker och hedervärda människor att strida för, att det finns ondska att kämpa mot, om det så är i form av girighet, våld, maktfullkomlighet eller bara det allmänna slappa tänkandet.

Fantasy behövs för att påminna oss om att det som gör oss mänskliga inte är nyrenoverade kök, slentriangnäll eller Jimmy Choo-skor.

Jag återkommer med tankar om fantasy, om varför jag läser Övärlden-böckerna (Ursula K LeGuin) om och om igen och om varför jag fortsätter att försvinna in i andra tider och världar med mina barn när vi läser högt.