(Det börjar närma sig jul 2013 och jag har insett att avslappning är en del av byggstenarna för att tillfriskna.)
Att ordentligt slappna av varje dag funkar. Inte sitta-framför-TV:n-slappna av, inte dricka-te-läsa-bok-slappna av, inte en-liten-öl-slappna av, utan kroppslig-totalvila-och-vaket-sinne-slappna-av. Tjugo ynkapynka minuter.
MEN. Igår gjorde jag mina 20 yoga nidra-minuter vid sextiden på seneftermiddagen. Och nattsömnen blev inget vidare. Jag är inte säker på att det hade att göra med att jag gjorde min yoga nidra senare än vanligt, men det kan hänga ihop.
Idag lade jag yoga nidran tidigare och hoppas att jag kan sova som vanligt inatt. ”Det är en gåva att få sova som ett barn”. Jag brukar göra det.
Det regnade inte idag. Tvärtom, vädret var strålande. En smula kallt var det att cykla, men ljuset, rörelsen, farten och staden satte igång endorfinerna.
Jag lyckades köra mitt yoga nidra-pass (det korta på tjugo minuter) innan jag gav mig iväg till jobbet. Det lade en väldigt bra grund för resten av dagen. Jag var fokuserad och blev inte distraherad av ljud runtomkring mig när jag skulle utföra mina uppgifter för dagen. När någon idé kom flygande kunde jag skriva ner den och agera vidare när jag var färdig med mina uppgifter, jag kände inte stress över att jag skulle glömma bort och förlora momentum.
När jag kom hem fanns det mellanmål (nyttigt!) till båda barnen. De åt med god aptit. Blommorna jag fått i lördags av viktiga vänner var fortfarande vackra. Ljuset sken in genom fönstren via de gula löven, tevattnet började sjuda och det klack till i hjärtat av lycka. Ni vet, så där när det säger ”pang” litet lågt inombords och det blir alldeles varmt och ljust. Det har inte hänt så ofta de senaste månaderna.
Så här långt in i testperioden vill jag med bestämdhet påstå att de flesta människor skulle må litet bättre och förhålla sig litet lugnare till tillvaron om de gav sig själva 20 minuters djupavslappning varje dag. Man köper cd:n, lägger in spåren i sin telefon, utverkar 20 minuters ostörd tid och kör igång.
Vem bryr sig om skärpan? Det är tanken som räknas.
Nu är jag på jobbet. Det är skönt. E, R och P frågar hur jag haft det under helgen. Då får jag tänka efter och inse att det varit litet för mycket. Men vi skämtar om helger och om barn och erkänner att det är fint väder och är glada för att vi ses och att vi har något gemensamt att prata om.
Jag gör iordning te i fikarummet och pratar med en annan kollega om vädret och frosthalkan och det känns varmt och välkomnande. På bänken står en äppelkaka, på en lapp står det ”Varsågoda /S”. Tack, S!
Jag har några arbetsuppgifter att utföra, men det är ingen ”bäst-före-datum” på dem utan jag kan göra dem i min egen takt. Nästan det bästa med dem är att det finns någon som kommer att bli väldigt, väldigt lättad när de är gjorda. För de här arbetsuppgifterna har hängt över honom sedan i våras. Det är inga hitta-på-uppgifter. Jag behövs faktiskt. Trots mina svagheter och min oförmåga.
Jag var väldigt svårstartad imorse. Jag brottades länge med den svåra frågan om jag skulle orka cykla 12.7 km eller om jag hellre skulle må illa på bussen. Cykeln vann. Hela jag vann på det.
I fredags var jag hänvisad till bussen. Mådde illa och fick ett stresspåslag från helvetet när den buss jag skulle åkt med ställt sig bakom hållplatsen som om den väntade in en avgångstid för att först då åka fram till skylten. Och sedan bara åkte iväg. Utan mig. Som stod snällt vid skylten.
(Ja, andra halvåret 2013 var inte mina lättaste sex månader precis. Nu är jag glad att jag har de långt bakom mig.)
Bilden avslöjar var jag hämtat textsnutten ifrån. Jag lär mig mycket från 10-årige P och 14-åriga S, deras digitala verklighet är intressant. För att vara litet mer precis så är textraden hämtad från spelet ”The Darkness 2”. Som spelare är man huvudpersonen (alltså ett FPS-spel) och man ser genom huvudpersonens ögon. I det här fallet har man begåvats med utväxter på kroppen i form av vidriga odjur, ormliknande, hydraliknande, Medusahårsliknande. De är en del av huvudpersonens vapenarsenal och de behöver alltså hjärtan för att må bra.
Men det här var egentligen en parentes eftersom vad jag syftade på med rubriken var frågan om hur man återfår hälsan efter att ha klappat ihop i utmattningssyndrom. Just nu skulle jag vilja skriva de goda råden så här:
Sluta skämmas. Du delar eländet med många, både mer eller mindre imponerande människor.
Sov. Sov. Sov.
Titta på TV. Sticka. Gå promenader. Krama dina egna eller andras barn (om de tillåter det). Gör det som du mår bra av och ha inte dåligt samvete för det.
Ställ undan Bag-in-Boxen.
Försök äta hyfsat bra mat.
Sluta skämmas!!!
Det här är råden i det akuta skedet. Jag återkommer i frågan.
(2016 ser jag att skammen jag känt under de sjuka månaderna sommaren/hösten 2013 börjar ersättas till viss del av ilska. Det var nog ett första, viktigt steg.)
Från Wanås Slottspark. Antony Gormleys skulptur ”Together and Apart”.
Ni som ogillar att låta det privata bli politiskt – sluta läsa här! Annars blir ni bara arga. För här kommer jag med bestämdhet att hävda att den som intar positionen att primärt se stressjuka som ett individproblem använder sig av den härskarteknik som kallas ”dubbelbestraffning”.
Litet punkter att ha i minnet:
Jag ogillar i högsta grad offerrollen
Jag är lösningsorienterad
”Jag har aldrig träffat en lat person som blivit utbränd” sa min stressterapeut
Jag jobbar inom ett område där ingen kan allt och där alla måste söka information och insikter hela tiden för att ha tillräcklig koll – digital kommunikation (webb och sociala medier)
När jag kände att mina stressymptom började accelerera tog jag till ännu mer av det jag redan använde mig av för att hålla stressen på en hanterbar nivå:
försökte få in ett litet yogapass varje dag
la in 10 minuter mindfulness under eftermiddagen på jobbet (satte mig i en stol, blundade, kände in kroppen, koncentrerade mig helt på andningen)
anhöll om att tillfälligtvis få ha eget rum på jobbet istället för att sitta kvar i kontorslandskapet
försökte komma ihåg att starta programmet ”MiniPaus” på datorn varje morgon – då påminns man litet då och då under dagen om att göra ett mycket kort rörelseprogram för att få igång blodcirkulationen i stela kontorsmuskler
cyklade fram och tillbaka till jobbet varje dag (25 km per dag)
sprang en liten fin runda 2-3 gånger i veckan (3.5 km)
hade en speciell vickande pall som ”aktiverar”
Ni ser vilken duktig flicka jag var! Lösningsorienterad. Förändringsbenägen. Ansvarstagande. Definitivt o-lat.
Och varje dag blev jag tröttare och tröttare. Jag började tappa ord när jag pratade. Jag kände att tankarna hoppade okontrollerat i huvudet, jag fick svårare och svårare att koncentrera mig. Jag kände mig skamsnare och skamsnare. Och för att jag skämdes så in i Norden så försökte jag än mer med alla självhjälpsaktiviteter: yoga, mindfulness, motion, glädje i närvaro med nära och kära (litet svårt när det ska forceras).
Skammen gjorde också att jag inte kunde säga ”nej” till någonting. Såklart att jag skulle titta igenom 50 olika kundbrev för att komma med bra idéer om hur språket, tonen och dispositionen ska förändras, såklart att jag skulle skriva och illustrera 10 artiklar till intranätet, såklart att jag skulle ta kort så att alla kom ihåg det bästa från det där evenemanget. Förutom det jag huvudsakligen skulle ägna mig åt.
Jag var stressad så att det gjorde ont. Jag tog till de medel jag själv hade till förfogande för att förändra situationen. Men det blev inte bättre.
Skammen är ett effektivt sätt att kontrollera människor, att hålla dem i schack. Naturligtvis borde jag bett om hjälp att reda ut situationen mycket tidigare. Men jag skämdes ju. Tänkte att om jag bara var en litet duktigare och mer ansvarstagande kontorsarbetare som tog tag i min egen livssituation så skulle jag kurera mig. Skammen gjorde att jag inte vågade ifrågasätta ramarna för mitt arbete, för min tjänst.
När jag väl kraschade så har jag fått så mycket snälla kommentarer och klappar på axlarna och trevliga tillrop. Människor har ”förstått” och sagt ”krya på dig” och ”du klarar det här”. Jag ska ”låta det ta tid” och ”gå ut och gå i skogen och bara vara”. Jag är jätteglad över all medkänsla. Men vad jag egentligen hade behov av var i det akuta skedet att någon handlade åt mig och att någon kunde göra något kul med mina barn så jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag sabbade deras sommarlov, Och i ett senare skede var behovet bra diskussionspartners som kunde hjälpa mig att komma vidare. Inte slentrianmässiga råd levererade med en ”lilla-gumman”-attityd. Jag är för i h-e expert på det här nu. Jag har yogat, jag har gått i skogen, jag har andats. Allt detta gjorde jag redan innan jag sprang in i väggen. Kom med något nytt! Som gör att jag inte hamnar in i väggen igen.
Förutom yoga/motion/andnings-paketet är det som hjälpt mig mest samtalen med andra utbrända, som är där eller har varit där. Inte en enda av dessa är lata bakåtsträvare som häckar på sina kontorsstolar. Det handlar om engagerade, nyfikna människor som skapar värde. Det har varit väldigt välgörande att dela erfarenheter med en sådan intressant och imponerande skara människor.
För att komma tillbaka till härskartekniken ”dubbelbestraffning”. Jag har drabbats av utmattningssyndrom, det är ett straff. Ska jag också känna att det bara är mitt fel (individperspektivet) trots att jag har gjort allt man ska göra för att mota stressen i grind, då handlar det om dubbelbestraffning.
Anledningen till att jag vill panorera ut både från mig själv och min arbetsplats och ha ett vidare perspektiv (samhällsperspektivet) är att då kan min väg ut ur eländet bli en hjälp för andra. För ”gå ut i skogen”, ”carpe diem”, ”använd alla sinnen”, det räcker bara en liten, liten bit.
(2016 års kommentar på 2013 års känslor: ilskan blir större och större. Varför skulle just jag drabbas?)
Jag har för avsikt att få ta emot sådana här paket
”Det här med stressjuka är inte ett individproblem, det är ett samhällsproblem” sa min stressterapeut när jag senast träffade honom.
Ja, tänk, jag har haft det på känn. Vissa kanske tycker att jag nu försöker göra mig av med min egen skuld, att skjuta över ansvaret på någon annan. Men, det vill jag fermt och absolut avvisa. Hade jag varit bättre på att lägga skulden på någon annan eller hitta ansvar hos någon annan hade jag kanske inte hamnat där jag hamnade – pang in i väggen. Då kanske jag hade försökt identifiera och förändra de strukturer som fick mig att smacka in i väggen. Javisst, privatlivet har inte varit någon krattad manege, men jag vill med bestämdhet hävda att det övergripande problemet inte ligger där.
Och jag har stöd i det jag påstår. Unionen har gjort en väldigt bra rapport som handlar om det gränslösa arbetslivet och vilka faror det innebär. Rapporten handlar om individansvar, om arbetsgivarens ansvar och om samhällets ansvar. Den handlar om glädjen och möjligheterna i det nya gränslösa arbetslivet men också om farorna.
Ett tänkvärt citat från rapporten:
Man kan bli sjuk av sitt arbete, men ett gott arbete är också något man blir frisk av.
Nu ska jag se till att det arbete jag kommer tillbaka till är ett gott arbete. Och det har det alla förutsättningar att vara.
(Kommentar från 2016: ilskan börjar tillta på senhösten 2013. )
”Det som inte dödar dig gör dig starkare” brukar det väl heta. Kanske det. Men i mitt fall och just nu hoppas jag i alla fall att jag kommer ur det här eländet/krisen litet smartare.
När jag bloggat färdigt igår hade några tips till mig själv fötts.
1. Kom ihåg att efter varje AKTIVITET så behöver du en stunds passivitet, återhämtning. Ingen aktivitet utan påföljande vila.
2. Skärmförbud måste införas. Uppkopplingsförbud är ett alternativt angreppssätt.
3. Även om allt är roligt så går det inte att ta emot allt som är roligt och inspirerande. Det blir överbelastning. Dra ner på stimuli, välkomna det som till en början känns tråkigt.
I praktiken innebar det här att jag i går kväll gjorde följande:
1. Tog en promenad i kvällningen. I skogen. (4.34 km enligt RunKeeper. :-))
2. Yogade väldigt långsamt och snällt i 20 minuter eller så (så långt från Ashtanga och Poweryoga man bara kan komma). Avslutade med några minuter eller en timme (tiden försvann) i ”corpse position” (ligger på rygg, benen och armarna skönt utsträckta).
3. Skärmförbud. Förutom en timme med TV1, GW Persson och Camilla Qvartoft. Lugnt och fint. Inga reklamavbrott. Två vuxna människor som inte skriker eller skrattar högt, utan som samtalar om (i och för sig) hemska händelser och analyserar.
Men. Det inser jag ju. Så här långa, lugna kvällar kommer jag inte alltid att ha. Hur ska jag ta med mig det jag lärde mig igår in i en normal verklighet med familjen och heltidsarbete? Återkommer om det.
(2016 läser jag det här inlägget och inser att jag 2013 redan visste en massa saker. Men varför tog det sådan tid att bli frisk? Kanske för att det tar tid att bli frisk från utmattningssyndrom. Det är bästa är att aldrig hamna där. )
Det har blivit mycket googlande på ”utmattningssyndrom”, ”stress”, ”åtgärdsprogram” de senaste veckorna. Jag hittar ganska litet, tycker jag. Det är litet luftiga, goda råd, till intet förpliktigande. Inte konstigt att det finns en hel bransch som skor sig på folk som inte mår riktigt bra och som inte får bra hjälp inom vanliga vården. ”Terapeut” kan ju vem som helst vara.
Jag har skickat ut frågan i mina nätverk om de bästa råden mina kompisar fått när de varit stressjuka och/eller vad de märkt funkat i just deras fall (anbefalld behandling eller självmedicinering). Det intressanta är att jag inte fått några svar av typen ”Det här funkade verkligen för mig:….” . De flesta svar handlar om tiden: Tiden läker alla sår. Se tiden an. Allt har sin tid.
Jojo. Men sedan ska man ju tillbaka till det liv som gjorde en sjuk. Hur ska jag veta att livet inte kommer att göra mig sjuk igen?
Jag insåg att jag måste inventera livet: vad är det som tar energi och vad är det som ger energi?
MEN. Det mesta i mitt liv BÅDE ger och tar energi. Alltså samma människor, samma aktiviteter både ger och tar energi. Jag känner starkt att det är ordet LAGOM som är själva nyckelordet. Mer än någonsin skulle jag vilja ha det kvantifierat.
Annars var jag hos Försäkringskassan idag och träffade en väldigt vettig handläggare. Jag blev inte ifrågasatt, hon var empatisk utan att bli kladdig, hon var konstruktiv och berättade om Försäkringskassans regler och om de vägar som fanns att gå framåt. Att min arbetsbeskrivning skulle kunna användas för att beskriva en hel avdelnings ansvarsområden tyckte hon var bekymmersamt. Där såg hon en möjlighet att förändra livet så att jag inte blir sjuk igen. Det kändes hoppfullt. Då är det kanske inte bara jag som måste definiera LAGOM.
(Jag fortsätter min forskning där 2013. Mitt nutida jag känner sig en smula imponerad över den energi som ändå fanns i mitt utmattade 2013 års jag.)
(Kommentar i nutid om mitt inlägg från 2013: jag jobbar hårt där jag ligger på soffan och försöker vila mig ur utmattningen. Jag jobbar hårt med att försöka förstå.)
Jag har själv fört mig in i det här tillståndet av utmattning. På det sätt jag har levt mitt liv har jag kanske undvikit både konflikter och ångest men i längden har det sättet tagit mer energi än vad det givit. Och i somras hamnade jag på så mycket minus att jag inte hade någonting kvar. Allt bränsle var slut. Extrem soppatorsk.
Nu ska jag tillbaka. En av dem jag samtalat med sa:
”Du ska inte tillbaka till det som var förut, för det var det som gjorde dig sjuk. Du måste förändra(s).”
Och jag som gjorde så mycket rätt. Jag träffade roliga människor, jag hade ett spännande jobb med MASSOR av utmaningar, jag cyklade och sprang och yogade, jag gick på skrivarkurs för att äntligen få utveckla en sida av mig jag vet att jag har men som har legat ouppmärksammad, jag var mycket aktiv i sociala medier för att det är en del av mitt jobb och för att jag blir inspirerad och bekräftad och för att det är roligt, jag försökte så in i bängen vara en bra mamma som lagar bra mat och hittar på kul saker.
Så, vad säger experterna att jag ska göra. Eftersom det inte finns några piller att ta som går direkt på orsakerna till tillståndet. Jo, de säger ungefär såhär:
1. Jag ska röra på mig. Lagom.
2. Jag ska engagera mig i jobbet, sådär litet lagom. Tillräckligt bra.
3. Jag ska lära mig att varva ner när jag kommer hem. (Får man häcka framför Netflix då eller måste man öva mindfullness?)
4, Jag ska njuta av livet och ta da’n som den kommer. (HA! Carpe fucking diem.)
Som ni hör – det här är JÄTTESVÅRT. Jag har ingen koll på vad LAGOM och TILLRÄCKLIGT BRA är. Jag vet att det Nirvanaliknande tillstånd jag hamnat i under djupavslappningen i yogan och när jag fick Rosenterapi är det tillstånd jag alltid vill vara i. Men tyvärr livet, jag måste jobba och jag måste vara med andra människor, särskilt mina barn. Och då är jag inte i detta underbara Nirvanaliknande tillstånd.
Kära livet, hjälp mig.
Hälsar vänligen signatur ”Vilse i pannkakan”
En morgon i juni. Den dagen kände jag för första gången att stressen höll på att ta mig i besittning.
Jag skrev om att jag blivit utmattad bortom den vanliga tröttheten. Jag skrev så att fler än jag och mina närmaste kunde läsa. Då fick jag veta att jag inte är ensam. ”Jag med” skrev någon. ”Jag har också varit där” skrev en annan. ”När jag var där var det bästa för mig att….” skickade en tredje.
Hittills bara kvinnor. Nu har jag ju läst mig till att majoriteten som drabbas av utmattningssyndrom är kvinnor. Siffran verkar ligga kring 60-65 procent. Men då är det ändå en hel del män också. Men än så länge har dock ingen man i bekantskapskretsen klivit fram.
Jag har alltså många samtal på gång. Jag försöker samla på mig kunskap. Men så har jag träffat på ett riktigt stolpskott till doktor – honom fick jag berätta för vad jag trodde var bäst för mig. Men HR-avdelningen på jobbet har koll – tackochlov för det.
Som alltid när man har med vården att göra är det bäst att vara frisk och drivande för annars är det risk att man får ett slapphänt och rutinmässigt omhändertagande. Därför är det bäst att läsa på och att prata med andra om hur deras tillfrisknande har gått till.
Jag funderar ju mycket på vad som definierar ”frisk”.
När kommer jag att vara o-sjuk?
Ska jag trivas med precis allt i livet?
Ska jag aldrig känna stress?
Eller hur ska det vara för att jag ska veta att nu, NU är jag återhämtad?
Jag hittade i en rapport följande:
”Behandlingsmål
En patient som har återhämtat krafterna fysiskt och psykiskt och som har kunskap om sin sjukdom och tillit till sin förmåga
En patient som har återgått i arbete i tidigare omfattning men med en rimligare belastning såväl på arbetet som privat”
Det kanske jag kan uppnå.
Jag är inte ensam. Det finns sådana som jag kan känna igen mig i som varit där jag är nu. Och som kommit tillbaka till ett normalt liv, men med litet mer eftertanke och vidare perspektiv. Andra som är på samma resa som jag, vi som inte kommit fram ännu, vi som försöker tyda kartan och ta oss framåt.
Vill du veta mer om utmattningssyndrom, stress och behandling av stressrelaterade besvär gå till Stressmottagningens hemsida.
(Intressant att jag här, hösten 2013 hänvisar till Stressmottagningen utan att jag själv då tänkte att jag skulle söka mig dit. Jag tror att jag inte vågade känna hur sjuk jag var, jag väntade kanske på att någon annan skulle säga det till mig och remittera mig dit. Två år senare gick jag tillslut programmet. Och jag är nu frisk. Faktiskt.)
