…så var jag med när blogg100 gick i mål på Historiska Muséet idag. Jag träffade Malinda Flodman som skriver om sex, sexualitet och sexualpolitik vid registreringen och La Linda i dörren in. La Linda startade #hmriot på sin blogg, en rörelse som handlar om vilka storlekar som H&M tillhandahåller och, framförallt, vilka storlekar de inte tillhandahåller. Och så kom jag att sitta bredvid Tina Ax som jag tyckte att jag verkligen kände igen. Det var ju inte så konstigt eftersom jag både sett ”Dokument inifrån” som handlade om henne samt varit på en seminarium där hon var med. Behöver jag säga mer än ”Du är googlad”?
Jag fick helt enkelt nytt bränsle till bloggandet, kände att jag är del av något större. Vad detta större nu är eftersom bloggandet spretar åt alla möjliga håll. Nåja, spännande var det i alla fall. Synd att jag behövde gå så tidigt.
Varför gå runt i sina egna tankar när man kan lyssna på vidunderlig litteratur? Nu har jag börjat prenumerera på Storytel och behöver därför inte längre lyssna på egna infall och tankevindlingar när jag åker spårvagn, promenerar, springer, städar, handlar, lagar mat, går på toaletten eller cyklar.
Jag har bland annat lyssnat på ”Havsmannen” av Carl-Johan Vallgren och ”Håpas att du trifs bra i fengelset” av Susanna Alakoski. Jag har vridit på mig så som man gör när man vill få av sig ett misshagligt plagg, jag har nästan gråtit när jag cyklat, kort sagt jag har blivit berörd på djupet. Båda böckerna handlar om syskonpar och om den starka bindning som kan finnas, den där starka bindningen som är på både gott och ont. Vetskapen om att den andra alltid finns där och sårbarheten i det känslomässiga beroendet.
I båda fallen handlar det om familjer där föräldrarna är förlorade i missbruk. Där syskonen är utlämnade till varandra och också är de enda som delar upplevelsen av utsatthet. I ”Havsmannen” är kärleken mellan storasyster och lillebror det som håller deras liv igång och ger mening, i Susanna Alakoskis bok är kärleken, beroendet något som systern vill slippa eftersom brodern om och om igen låter sitt missbruk vinna över sig själv.
Det finns inget gottande i utsattheten, i missbruket eller i den relativa misären. Det är två extremt klarsynta berättarröster som inifrån de båda systrarna gör mig som läsare delaktig. Ja, det är klart att båda böckerna är angelägna. Särskilt för oss mätta och duktiga medelklassare som tror att vi har fått det bra uteslutande på egna meriter.
För att kunna fortsätta förbi de romska tiggarna på Drottninggatan utan att ha småpengar med mig och för att kunna fortsätta trycka ”gilla” på alla fina bilder av vitsippor, och också mena det så lyssnar jag just nu på Jussi Adler-Olsens ”Kvinnan i rummet” och fnissar åt Stefan Sauks tolkningar av Carl Mörck och av Assad.
Är inte försommaren naturens pubertet? Det är för mycket av allting, kan det inte lugna sig litet? Jag har ett förslag:
1. tussilagon tittar upp
2. paus
3. blåsipporna kommer
4. koltrastarna flöjtar vackert om kvällarna, nätterna och tidiga morgnar
5. paus
6. svalorna flyger och låter
7. häggen blommar
8. paus
9. syrenerna blommar
10. paus
och så vidare – ni fattar vad jag menar.
För det här orkar jag inte riktigt med. Det är som en hormonstinn tonåring som är hög på Red Bull, dataspel och planlöst cyklande. Ogräset växer så fort att man ser själva växandet. Björkarna går från skira till pregnant ogenomträngliga över en natt.
Man borde egentligen inte sova, bara njuta och ta in. Men det är som ett sensoriskt bombardemang som tröttar ut. Det doftar, är så skrämmande vackert och växer utan hänsyn.
En gång för länge länge sedan var jag i New York. Det var innan…….allt. Då åt jag en otroligt god grönsaksförrätt på den då ganska nyöppnade restaurangen Lucky Strike. Restaurangen finns kvar och verkar servera trivsam mat, men just denna fänkålssallad kunde jag inte hitta på menyn. Här kommer den.
Ansa en fänkål så den inte har några träiga eller bruna delar kvar.
Jag tyckte om att det var en så kollektiv upplevelse. Alla var förundrade över skönheten. Många fotograferade. De flesta stod eller gick mycket långsamt.
Insåg att det var första gången jag sett blomningen på nära håll. Fast träden har tydligen stått där de står sedan 1998.
Jag kunde inte läsa hela artikeln på aftonbladet.se om pappan som glömt sin tvååring i bilen. Den tvååring som sedan dog. Men jag kunde läsa hela Mymlans blogginlägg och hela den Pulitzer-prisade artikel som handlade om föräldrar vars barn har dött i värmen i en låst bil. Föräldrar som råkat glömma.
Jag har inget riktigt bra att tillägga och avslutar därför med min favoritreklamfilm från 1986:
Att vara nio och bestämma sig för att bli klassens plugghäst, världens bästa ögontjänare. Allt går enligt planerna och det är bara när vi har vikarie som någon automatiskt utgår från att vi är klassens bråkstake.
Att vara tolv och åka in till Mega Skivakademin för att provlyssna cd:s och varje gång vi kommer dit så börjar väktarna cirkulera som hajar, de pratar i walkie-talkies, de förföljer på bara några meters avstånd. Och vi försöker spela normala, vi anstränger oss för att använda ett maximalt okriminellt kroppsspråk. Gå normalt, Beatrice.
Två citat från Jonas Hassen Khemiris text som gav rasismen gestalt.
Hon vred sin dator så jag kunde se skärmen, där de staplade meningarna visade sig. Nu blev hon med ens blaserad och oengagerad, pekade på det som stod och kommenterade det mekaniskt. Dina dagar är slut. Du är utförsäkrad. Du uppfyller inte ett nytt villkor. Du är i ett nytt program nu. Vi kräver yrkesbreddning. Hon skrollar och öppnar rutan med min handlingsplan. Fnyser genom näsan.
– Du har ju inga meriter. Du blir nu kallad till ”kompletterande aktör”. Där ska du delta aktivt på heltid. Du kommer sedan att bli placerad i sysselsättning. Också det på heltid. Inom annat område än kultur.
Kraften, värdigheten, människovarandet rann ur mig.
Och detta var ett utsnitt från Nike Markelius historia om att vara i stadiet innan Fas 3 och om att hamna i ”åtgärder”.
Hade inte Jonas och Nike arbetat med att hitta sitt språk hade de aldrig kunnat åstadkomma det de gjorde med sina texter. Nu gav de ny energi till debatter som borde föras vid fikaborden men som kidnappats till tv-debatter och politiska arenor. För både rasism och utförsäkring kom närmare i och med deras gestaltning.
Eftersom jag just nu lyssnar på Susanna Alakoskis ”Håpas du trifs bra i fengelset” måste jag bara få med henne också. Det hon skriver om gör hon angeläget. Jag kommer att skriva mer om boken, den är värd många ord. Kom på att jag också måste lyssna om igen på hennes sommarprat från 2007. Det är angeläget, argt, välformulerat, renons på publikfrieri och lättköpta poänger, uppfriskande och tillnyktrande som ett bad i en iskall insjö.
