Författare: Issadissa, webbtanten a.k.a. Eva Adeen

Dag 75 och inlägg 77

Jag snörvlar och hostar innan det börjar droppa ordentligt. Det varma vattnet sipprar ner på det bruna, aromatiska pulvret som först bara suger åt sig men sedan börjar släppa ifrån sig den livgivande drycken. Det ploppar i glaskannan när elixiret samlas där.

Jag är den de samlas runt på morgonen och på eftermiddagen. Samma tider varje dag utom några dagar då och då, när det är alldeles tomt. Korridorerna är alldeles tysta, det viskar bara i elementen och ventilationen andas svagt.
Jag ser allt, jag hör allt. De är tio stycken, sex män och fyra kvinnor. Jag antar att de utför någotslags arbete men det går inte att förstå vad som försiggår. Jag står i ett utrymme där det är litet dunkelt. Där är möblerat med en stor väggfast soffa, ett par runda små bord och några lösa stolar. De samlas här på morgonen efter att någon av dem, efter ett slags schema har satt igång mig.

Jag vet en sak de andra inte vet och det är att en av dem, hon är äldst av dem alla, hon smyger fram till mig varje dag och häller i vatten i det nybryggda. Och varje dag sitter de och försöker förstå varför det är så svårt att få till ett riktigt gott fika här på kontoret. De spekulerar om det är vattnet som är speciellt dåligt här i huset – det är ju byggt under miljonprogramsåren då det var litet si och så med kvaliteten på husen, säger de. Ibland är det någon som skäller på den som just för tillfället har ansvar för kaffekassan:
– Varför snålar du och köper blåvitt kaffe? Köp Zoegas istället, vi samlar ju ändå till det allihop.

De lägger klirrande mynt och en och annan prasslande sedel i en stor glasburk. Det plingar när mynten faller i men är alldeles tyst när han med skägget tar några tior ur den. Det finns en, hon den yngsta med röda håret som nog misstänker honom för att vittja kaffekassan. Men hon säger ingenting, vem skulle lyssna på henne?

De pratar alltid ganska högt när de först sätter sig kring borden. Många dricker sitt kaffe svart, han med skägget lägger i tre sockerbitar. Han vänder ryggen mot de andra och smusslar med bitarna. Han rör försiktigt så att det inte ska låta så mycket. Magen är ganska stor och lös, kanske han skäms för den.

Idag är det något som engagerar. Själv börjar jag bli sliten och trött, min förut så pigga orange färg har blivit matt och litet solkig, trots att städerskan med rastaflätor torkar av mig varje dag. Jag försöker lyssna på vad det är som får upp dem ur sin kontorslunk.
– Christer ska bli chef för avdelningen för långsiktighet på Konjunktursekretariatet, säger den högröstade kvinnan med kort, lättskött frisyr och litet mjölk i kaffet till honom med magen och sockerbitarna som precis har anslutit sig till gruppen.
– Men vem ska bli enhetschef här hos oss då?

Den högröstade kvinnan tar som vanligt kommandot i samtalet. Hon triumferar idag eftersom hon har någonting alldeles nytt att komma med. Jag hör på rösterna att de andra blir oroliga. ”Christer” vet jag inte vem det är, jag kan bara namnet på en av dem. Jag har listat ut att den långa kvinnan med mörkt hår som dricker te utan mjölk och socker heter Mariette. De brukar prata om henne när hon inte är med. De undrar över varför hon så ofta åker på sammanträden på ”departementet”, varför hon inte fikar med de andra varje dag utan ibland sitter kvar i sitt rum och arbetar. De frågar varandra i förtroende om någon har träffat hennes manliga vänner.

– Kommer det någon utifrån?
– Har du inte blivit tillfrågad?
– Undrar vad han kommer att tjäna på Konjunktursekretariatet?
– De tjänar väl bättre där än här. Det ser man på deras kostymer.
– Om man jobbar där vill ju bankfolk träffa en.

Den högröstade kvinnan tar över samtalet igen.
– Imorgon kommer Anna in med sin bebis. Vem är det som har kaffevecka?
– Det är jag, säger den tyste mannen med kofta och slips.
– Köp en längd så att vi kan fira litet! Men inte på bageriet här på Liljeholmen, de har så dåligt kaffebröd.
– Har du förslag på något annat bageri?
– Jag vet väl inte vad som finns där du bor. Nä, hörni, nu är det dags att gå tillbaka till Scribonan, avslutar hon och drar bak stolen hon sitter på så att det gnisslar i hela kafferummet.
Hon sköljer av sin kopp så att det plaskar och skvätter. Det plingar och klirrar om porslinet och vattnet skvalar. Alla samtal har avstannat. En efter en diskar de sina muggar.

För bara ett år sedan hade de plastmuggar med röda och blå hållare. Plastmuggarna trycktes ner i hållarna för att sedan slängas när de var urdruckna. Den yngsta kvinnan, hon med det röda håret, brukade sitta med sin urdruckna kopp och göra ljud med den. Hon slutade med sitt ploppande och sönderdelande efter att den högröstade kvinnan gjort alla uppmärksamma på vad hon gjorde:
– Gud, kan du inte sluta med det där! Det är jättejobbigt att lyssna på.
Den rödhåriga rodnade och lät håret falla fram som en gardin framför ansiktet. Dagen efter hade hon med sig en egen keramikmugg, vit med blå ränder som hon omsorgsfullt diskade av och sedan tog med sig. In i sitt rum, antar jag.

Ibland faller gruppen in i samma klagan. De säger att de känner sig kontrollerade. Det finns en maskin som piper när de går in och ut genom dörren till hissen. Dörren är alldeles bredvid kafferummet, så jag ser och hör dem när de kommer och när de går. De klagar över att de inte hinner äta på lunchen och de funderar över om de ska sluta ”flexa ut” på lunchrasten för att slippa stressa. De pratar om ”flexsaldot” och vissa skryter om hur mycket på plus de ligger. Kvinnan som precis fått gråa hår och som ofta kommer inspringande sist av alla på morgonen ser beklämd ut när ”flexsaldot” kommer på tal.

Precis som jag vet om det där med utspädningen av kaffet och nallandet av kaffekasssan, så vet jag också om att han som kommer först varje morgon inte alls sitter i sitt rum och jobbar. Han gör sig en kopp te fast han alltid annars dricker kaffe, han går fram till fönstret där han står och tittar ut och dricker sitt te. Sedan sätter han sig i kaffehörnan, lägger upp fötterna på en stol och läser i tjocka böcker. Många av dem har färggranna omslag med drakar och trollkarlar. Så fort han hör att hissdörren öppnas tassar han iväg. Än så länge har ingen mer än jag sett vad han gör. Alla är avundsjuka på hans flexsaldo och verkar litet rädda för hans arbetskapacitet.