Jahaja. Som vanligt var det här sommaren då ska jag skulle få perspektiv på allting, klarhet i det mesta och insikt i hur jag ska leva mitt liv framåt.
Och hur gick det med det då? (Retorisk fråga).
Nja. Kan vi bara komma överens om att sommaren kom emellan. Semestern kom emellan. Solen kom emellan. Baden kom emellan. Barnen kom emellan. De sociala sammanhangen kom emellan. Matlagningen och disken kom emellan. Högläsningen kom emellan. UNO-partierna kom emellan. Den underbara sömnen kom emellan.
Jo. Jag har haft två stunder av absolut närvaro. Den ena var på en bastutrappa i södra Finland, den andra var på en bastutrappa i Stockholms mellanskärgård. Just vid de här tillfällena var det lagom varmt, jag var utsövd, jag kunde dra mig undan, jag behövdes inte av någon, det var så pass tidigt att det var tyst.
Men under en hel sommar blev det inte fler än dessa två stunder.
Blir det nu i höst som jag ska tänka klart? (Retorisk fråga igen. Skulle inte tro det, va?)
(Uppladdning inför hösten och heltidsarbete. Trots fina upplevelser och mycket vila lever jag med en besvikelse över mig själv. Kan jag avläsa nu, 2016.)
Dagen blev helt annorlunda efter badet. Imorse var det ingen lockande idé att ge sig ner och bada trots fint (men inte tyngande) sommarväder, så jag hoppade över morgondoppet. Någon timme efter frukosten började Pojken tjata om att det var dags att gå ner och bada och efter stort motstånd och några tankeloopar så gav jag och Aktivisten med oss.
Väl nere på badklipporna var det mycket skönare och sitta i solen än att hoppa i. Trodde jag. Ända tills jag tjatades i av Pojken. Och sedan simmade jag omkring i tjugo minuter eller mer och bara hade det bra. Kroppstemperaturen gick ner, vattnet gav skönt motstånd, barnen och den omgivande naturen var så fina ur vattennivåperspektivet.
Och nu kommer jag fram till det som egentligen var anledningen till den här bloggposten: tanken att badandet har genomgripande positiva effekter som går långt utanpå det rent fysiska att kroppen svalnar av och värdet i att röra sig. Vattnet kommer så NÄRA. Temperaturen kommer så NÄRA. Upplevelsen går inte att resonera bort. Vattnet ger NÄRVARO.
Badandet ger en stark signal om HÄR och NU. En signal som inte går att ignorera. Som inte går att förhandla bort. Mindfulness quick-fix. (Vilket i sig är en paradox. Tror jag.)
I alla fall blev känslan inför dagen, inför den avslutande semesterveckan, ja, inför hela livet helt annorlunda efter badet. Trivsel, lugn, närvaro, tankestillestånd. Vilket, det sista alltså, för min del är något eftersträvansvärt.
Har det med huden att göra? Vårt största organ. Som ju blir så helt engagerat vid badandet. Är det så många sensationer på så många ställen samtidigt och med sådan intensitet att de blockerar ut det mesta, särskilt det dåliga? En ljum sommarvind mot huden är ju finfin också, men det är inte samma intensitet i den beröringen som i vattnets totalnärvaro.
En lovsång till badandet, helt enkelt.
(Utan att jag här skriver någonting om själva utmattningen är jag på något viktigt – helhetsupplevelsen. Det att vara totalt närvarande.)
Det blir mjukt och lugnt när det är mulet om det bara är en paus i det soliga
Ska jag försöka mig på att börja summera det här året som gått efter att jag bara la mig och sov?
Eftersom insikterna fortfarande kommer trillande så kommer jag säkert att backa på några punkter inom ett halvår och uppvärdera andra. För det här året har varit ett år av insikter, utvärdering, fasansfull oförmögenhet, plötsliga skov av makalös energi som följts av bakslag så tunga att jag trott mig vara tillbaka på ruta ett samt bättre självkännedom. Till att börja med.
1. Kroppen och själen är tillsammans ett fantastiskt och för det mesta robust och självreglerande system.
2. Stress och utmattning tär på systemet under lång tid och skapar obalanser som inte fixar sig fort. Litet KBT räcker inte. Litet SSRI-preparat räcker inte. Litet mindfulness räcker inte. Litet anpassade arbetsuppgifter räcker inte. Dagliga promenader räcker inte. Litet magnesium, järn och b-vitaminer räcker inte. Litet mer jämställdhet hemma räcker inte. Litet mindre slimmade arbetsorganisationer räcker inte. Men kanske att alla, ALLA insatser tillsammans hjälper. Det är ett helt system som är i olag.
3. OK. Jag kanske har en sådan personlighet att jag är mer i riskzonen för utmattning än andra. OK, då. Jag får väl gå med på det och träna på det där med ”nej”. Jag får väl gå med på det och lägga entusiasmen på sådant där jag får utdelning istället för att alltid bli engagerad i och intresserad av allt. Förändra det som går att förändra och strunta i det andra.
4. Kroppen och själen kräver vila och återhämtning för att kunna orka och prestera. Jag är uppvuxen med att människor med litet sömnbehov och stor arbetskapacitet i timmar räknade beundrades. Vilka dumheter! Hädanefter ska här sovas och drömmas och dagdrömmas och vila med blicken riktad mot molnens framfart. Med vetskapen om att jag gör mig och världen gott.
Nänä. Det får räcka för idag.
(Japp. Skriver under på allt nu när jag läser om det här inlägget från augusti 2014.)
Det är tisdag idag och i fredags stukade jag min högra fot. Jag skulle nerför en trappa med fyra trappsteg men i mitt huvud hade den bara tre. Jag såg och kände hur foten vek sig under hela min tyngd. Det gjorde så ont att jag ville kräkas och skrika samtidigt men det räckte med att stöna högt och tungt stödja mig på händerna. Pojken kom oroligt springande. Han tröstade och ville veta att jag inte skulle dö men sedan blev han handlingskraftig och tog fram en av de tre eller fyra förstahjälpenkuddarna han hittat i sin inventering av det hyrda huset. Även om det stod ”För stora skador” och ”För mindre blödning” (ungefär) så innehöll faktiskt en av innerpåsarna i den största förstahjälpenkudden en elastisk binda som jag lindade om hårt.
Nu hade jag inte tänkt att berätta hela min sjukdomshistoria utan skriva ner några reflektioner kring denna stukade fot och annat som gör ont och tröttar.
1. Internet är fantastiskt när det gäller att hitta råd. Vårdguiden är en bra källa till kunskap men den räcker sällan ända fram. Tur då att det finns andra, litet mer självsäkra källor. När jag läst om stukade fötter på en fyra-fem ställen kände jag att jag hade en hyfsad bild av vad som egentligen var skadat, hur jag skulle tolka smärtan och vad jag skulle göra, både i det akuta skedet och sedan.
2. Men lätt hypokondriskt lagd som jag är låg jag där med foten högt hela natten, kände hur det bultade i den, såg framför mig hur jag inte skulle kunna ta mig till ångbåtsbryggan nästa dag, la upp en plan för det samtidigt som ångesten över att inte kunna gå på foten resten av sommaren fick mig att sova ännu sämre. I vargtimmen är man inte som smartast, helt enkelt. Jag blandade Voltaren med Alvedon från hyrhusets husapotek och somnade tillslut ganska gott. Lättväckt ångest och katastroftankar befrämjar inte läkningen men kanske inte hindrar den heller.
3. Hindra svullnaden. Ta ner svullnaden. Elastisk binda och högläge. Massage och rörelse. Och nu har jag kommit till det som jag fann intressant och knepigt. Den första smärtan är en signal att ta det lugnt. Men smärtan efter 1-2 dagars vila ska man alltså inte bry sig om utan nu är det alltså massage, stretch och belastning som gäller. Hm. Det är alltså inte smärta som smärta. Det här ställer till det i mitt huvud. Smärta är alltså inte alltid en signal som säger ”Back off! Sluta!”. Hur veta skillnaden?
4. Och då började jag fundera över trötthet. Jag körde ju över mig själv alldeles makalöst förra året innan jag slutligen la mig ner och sov i tre veckor. ”Hahaha, va tokig jag var” har jag tänkt och ”Så ska det aldrig mer bli”. Men ibland är ju tröttheten leda och depression och botas till en del bäst av rörelse och andra människor. Inte av sömn och avskildhet. Hur ska man veta skillnaden där?
Tisdag och idag kunde jag gå hela vägen till jobbet från tunnelbanan utan att halta. Jag har stått på balansbrädan vid skrivbordet och jag har haft foten på en stol bredvid när jag suttit. Jag känner en viss ödmjukhet inför min kropps återhämtningsförmåga och skickar än en gång kärlek och tacksamhet till alla som bidrar till att Internet finns.
(Igen något på spåren där sommaren 2014 – smärta och smärta, vila och vila. Vad är OK, vad är inte OK? Vad hindrar och vad är bra?)
Vila och återhämtning verkar vara det nya svarta. Jag tycker jag hör och läser om det överallt. Eller är det bara det att jag förut inte lyssnat, inte sett, inte velat höra och se?
Nu står det på mjölkförpackningarna (Arlas) att om man sätter igång att träna så måste man också äta mer och vila mer. Och står det där måste det ju vara sant, eller hur? Min PT, som jag litar mer på än Arla i och för sig, har pratat sig varm för vila och återhämtning och jag har först nu insett att det är det jag bör ägna mig åt, hur roligt det än är att använda ALL energi jag för tillfället har. Eftersom den (energin, alltså) fattades mig så högst påtagligt förra året så har jag blivit en smula rusig när den börjat återvända.
Nu har jag semestrat en vecka. Och haft som uppgift att vila och återhämta mig. Det har betytt att jag snittat tio timmars vederkvickande sömn i mittensängen på bilden. Omgiven av två snusande barn. Jag har blivit en trevligare människa.
De andra fjorton timmarna av dygnet har jag inte gjort många knop. En aktivitet har jag dock ägnat mig åt varje förmiddag (det vore lögnaktigt att utmåla den tiden på dygnet som morgon) är ”Morning Pages”. Det handlar om att jag har skrivit tre sidor för hand varje morgon, utan egentlig tanke, bara fångat det som funnits i huvudet i ett flöde. Jag skriver mer om det en annan dag, ville bara göra en liten påa. (Ger litet samma känsla som att börja dagen med ett dopp i en sjö eller i havet.)
(Det går framåt, eller hur? Sommaren 2014 börjar energin återvända och viljan att använda energin ligger snart i krig med behovet av återhämtning. Men mer om det senare. Skriver jag nu, 2016.)
5. Om du känner att du stressas av ljud, ljus och intryck, börja använd hörselkåpor, öronproppar, ta bort alla pling från mejl och sociala medier, stäng ute bruset med hjälp av bra musik. Skippa reklamradion. SKIPPA REKLAMRADION!
6. Inse att dina behov av att vara till lags, till nytta, till behov och till behag inte är framgångsfaktorer i den värld vi lever i nu. Särskilt inte om du vill undvika stressjuka.
7. Lär dig leva med det hem du har, de barn du har eller inte har, den familj du har eller inte har, den kropp du har.
Det svåra här, förutom att stava till mindfulness, är att de här sju sätten inte är quick-fixes. Inte det minsta. Det handlar om ganska livsomstörtande förändringar. Förutom det där med reklamradion. Just bara det.
(Nu, 2016 skulle jag nog skriva en något annorlunda lista. Men det här är en bra utgångspunkt. Och den speglar vad jag trodde var tillräckligt då, sommaren 2014.)
De här omständigheterna betyder att jag har erfarenheter och en hel del bagage.
Att jag håller på att komma ur utmattningsstadiet innebär att jag måste lyssna extra noga på kroppens signaler för att inte hamna i utmattning igen.
Att jag är kvinna innebär att jag har väldigt lätt att se min kropp utifrån istället för att uppleva den inifrån.
Att jag är 52 år gammal betyder att jag har har en organism som reagerar på en massa automatiska sätt. Sätt som inte alltid är bra. Spänningar har en tendens att sätta sig i kroppen. Tankarna snurrar gärna på i loopar. Jag kompenserar för ömheter i kroppen med att röra mig fel.
Men nu har jag tänkt att jag långsiktigt ska få ordning på mig. Uppnå balans. Hitta vardagsrutiner. Överleva och leva. Om jag dessutom skriver om det här i bloggen så finns ju du, bästa läsare som vittne och virtuell påminnare.
Jag såg ”Vetenskapens värld”, det inslag som handlade om Mindfulness. Intressant, tyckte jag och började googla för att få reda på mer. Tillslut kom jag fram till själva ursprunget och insåg att Mindfulness är en metod som består av flera delar – meditation på olika sätt, yoga-övningar och kroppsskanning. I en formel som verkade litet hemlig. Och då blev jag sur – måste jag köpa in mig på en kurs eller på en Internet-utbildning eller en packe cd-skivor för att få tillgång till det här? Som tur var träffade jag två som kunde mycket på en middag häromdagen. De kunde klä av kejsaren en smula och vi pratade om vad som egentligen var kärnan i Mindfulness. Målet är medveten närvaro men vägen dit är sammansatt. Och behöver inte gås enligt Jon Kabat-Zinns formel.
Jag tror att jag ska göra så här:
meditera varannan dag (20 minuter)
köra den korta yoga nidra som jag har som ljudspår i mobilen varannan dag (20 minuter)
ett kort yoga-program för rörligheten, ett par dagar i veckan (15 minuter)
cykla/simma/promenera för hjärtat och energin
se om jag kan få med mig några av de enklaste övningarna från min PT, nu under sommaren
Min förhoppning och min strävan är att börja uppleva mer inifrån kroppen, att försöka frikoppla mig från både prestation och tankarna på utseende och att vara vaksam på när jag går upp i energinivå så att jag spinner loss och förlorar förankringen i kroppen och knoppen. Flummigt? Inte det minsta. Att ge sig ut i elljusspåret med löparskorna på när man håller på att gå under av stress – det är däremot riktigt flummigt.
(Nutida kommentar över inlägget från sommaren 2014 – nu börjar jag fatta litet mer. Men kroppen var fortfarande tröttare än jag ville gå med på.)
(Ha, nu håller poletten på att trilla ner – jag fattar efter närmare ett år att jag måste vila och fortsätta vila. 2014 fortsatte i den insiktens tecken.)
Nu har jag, två helger i rad VILAT. I veckorna har jag också VILAT. Jag har inte haft några evenemang på kvällarna, inga sociala åtaganden eller roligheter, jag har lagat mat (i bästa fall), ätit, bara tjatat litet på barnen när de varit hos mig, tvättat några tvättmaskiner, struntat högaktningsfullt i de oputsade fönstren, inte zappat, bara koncentrerat tittat på filmer, bloggat, inte pratat i telefon, vilat, vilat. Jag har sovit 10 timmar per natt de dygn jag har kunnat. Jag har inte tränat mer än cykelpendlingen till jobbet några dagar per vecka. Jag har vilat, vilat. Och känt mig både som en bra människa (som äntligen fattar!) och som en dålig människa (för att jag inte hinner med människor omkring mig, mina åtaganden och att putsa fönster och hålla dammfritt).
Ändå vill jag ha och behöver mer återhämtning. Jag trodde nog någonstans att jag skulle komma tillbaka till ett liv som förut, fast jag så förnumstigt skrivit om omprövning och omvärdering. Jag trodde att jag skulle orka som förut. Men det är väl faktiskt så att har man under så många år struntat i att återhämta sig, så tar det nog många år att vila upp sig.
Jag vaknade med att nacken och axlarna satt ihop i ett stelt och värkande paket. Att jag inte lär mig! Jag ska inte sova på mage, hur mysigt det än känns just när jag kramar kudden och vänder världen ryggen. Så dagen har gått åt till att lösa upp eländet i rygg, nacke och axlar.
Imorgon kanske jag förstår varför det här onda kom just nu. Jag har en känsla av att det inte bara har att göra med magsovning och fönsterdrag. Imorgon kanske jag skriver om utmattningssyndrom och konstigheter i kroppen, sömnen som allt vilar på, det här med att vara frisk och att det tar på krafterna att vara mamma.
(Det gick upp och det gick ner. Kroppen och knoppen samverkade för att få mig på rätt väg. Även om vägen var krokig. Och full av dikeskörningar. Dessutom var det en rejäl omväg som tog så mycket längre tid än jag kunnat tro.)
Idag har jag givit mig en dag utan. Utan människor, utan måsten, utan planer, utan jobb, utan ambitioner. Bara vila. Försöka vara här. HÄR. Vilket är ganska lätt en dag när Sverige är som vackrast – ljusgrönt, doftande, kvittrande. Varmt och skönt. Och lönen och andra ersättningar har kommit in på kontot. Frukostkaffet var gott och välgörande. Jag läser ”Flood” av Andrew Vachss igen. Mer än tjugo år sen sist. Den håller fortfarande.
Det enda jag har föresatt mig idag är att skriva en kort lista över kommande blogginlägg. En liten påa, helt enkelt. Sagt och gjort:
1. ”Det är bara att lära sig att säga nej”. Låter jätteenkelt, eller hur? Dumheter. För sådana som mig (och vi är många) är det bland det svåraste som finns.
2. Pedofiler jag mött.
3. Den tredelade samtiden. Önskan att förenkla och förstå.
4. Två bra deckare och en dålig.
5. De perfekta köttbullarna.
(Jag lyckades ändå koppla av, då 2014. Det gläder mig nu.)
